Ja, vi tar väl och avslutar bloggveckan på samma sätt som vi började den, nämligen med två par bebisbyxor i återbruksmaterial. Jag ska snart bli faster till ännu en finfin unge, så det gäller att ligga i!

Ni anar kanske ett visst släktskap mellan dem? Det prickiga tyget har varit en vuxentröja. Ärmarna från tröjan blev det prickiga paret, delar av kroppen blev muddar till det orange paret. Övriga tyger, blå muddväv och orange velour, är stuvar från loppis.

Med detta får jag tacka er för den här veckan. Hoppas att jag har kunnat inspirera! Vill ni se mer av mina alster, göranden och låtanden så är ni hjärtligt välkomna till Tyg och otyg! Ha det gott så länge!

Jag vet inte om ni brukar läsa tidningen Hemslöjd? För er som inte är bekanta med den, har den nuförtiden ett tema för varje nummer. För ett tag sedan var temat mat och i numret därefter fanns en pulicerad insändare från någon som inte tyckte att slöjd hade med mat att göra.
Jag håller inte med. För mig handlar slöjd mycket om att göra det man kan/behöver, med det man har till hands, att tänka själv och vara kreativ med sina resurser.  Jag tillämpar ofta samma tänk när jag lagar mat. Jag läser gärna recept, eller beskrivningar om man så vill, men det är sällan jag följer dem till punkt och pricka. Saknar jag någon komponent eller ingrediens, försöker jag gärna byta ut den istället för att skaffa nytt.

Inför förra året ålade jag mig själv nyårslöftet att börja planera min mat bättre, dels för att underlätta vardagen lite, men också mycket för att jag ville försöka slänga mindre mat. Genom att tänka till i förväg kan jag göra mer genomtänkta inköp och se till att använda samma ingrediens i flera olika rätter, så att den tar slut innan den blir för gammal. Eller, om jag får rester över som är för små för att räcka till matlåda, så försöker jag komma på ett sätt att kombinera dem med det jag tänkt äta de närmaste dagarna. Det har faktiskt fungerat ganska bra.

Här ovan är en bild på crêpes som jag lagade häromveckan. I en middag gjorde jag slut på några överblivna pannkakor, rester av champinjoner, spenat, en skvätt grädde och en ostkant. Ett väldigt lyckat matåterbruk. Gott blev det också!

När man går på loppisar och secondhand butiker hittar man ofta lite äldre slöjdföremål i trä och näver för 5-20 kr som ingen verkar bry sig om, så därför har jag börjat ”rädda” dem och ge de nytt liv med hjälp av färg och förgyllning.

Det känns som att sakerna fortfarande har någonting kvar att ge så jag vill förlänga deras liv och hjälpa andra att se och uppskatta dem. Ibland är sakerna förstås så fina att jag inte har hjärta att måla dem så då hamnar de in min egen samling istället…

När jag är klar märker jag dem med ”återvunnen slöjd” så ingen ska känna sig lurad. Skålen här nedanför är målad i koboltblått på utsidan och förgylld med bladguld på insidan.

guldskål

Min favorit hittills är en näverburk jag har målat med konstnärsoljefärg och förgyllt knoppen på locket med bladguld. Jag har gjort mönstret som bildas i näverfogen till fiskar eftersom jag tycker det är det som det ser ut som. Hittar tyvärr inte bilderna på den som jag vet att jag har.

-Jag är väldigt förtjust i bladguld som är ett jättekul material att jobba med det är något speciellt med lystern från riktigt guld trots att det är så tunt så tunt. Ska ta och testa bladsilver också någon gång.

Har ett väldigt fint svarvat fat på fot som väntar på ett nytt liv, kanske blir det rosa. Plus att jag har så där en 10 andra föremål såklart som väntar på att jag ska få tid med dem.

Så var jag färdig, både med stora glödlampsdockan och med den här bloggveckan. Den som vill fortsätta följa mig och mina projekt (och min hyperspännande vardag) kan med fördel titta in på min blogg: Stenbullar.

Tack och adjö! / Ylva

Jobbade vidare idag med den stora glödlampsdockan. Den är lite svårhanterlig i jämförelse med dom vanliga små, den tar upp halva soffan när den ligger i mitt knä och får benen fastsydda. Har använt samma teknik med kroppen som hos dom små, men var tvungen att klura ut ett bättre sätt att fästa armar och ben, så det blev till att böja till metallringar att fästa dom med. Kändes ovant att jobba så stort, vanligtvis tycker jag det är en rolig utmaning att jobba med riktigt små grejer, men man kan väl variera sig.

På bilden syns en glödlampsdocka av normal storlek, kanske kan jag hinna klart den stora innan min sista bloggdag som är i morgon. Annars kommer den att finnas till beskådan på min egen blogg: Stenbullar.

Idag har jag jobbat på en gigantisk glödlampsdocka, väldigt mycket större än de jag brukar göra. Till kroppen behövdes en mycket större mängd matt-trasor än jag hade på lager, så det var bara att sätta igång och klippa i ett gammalt lakan.

Arbetet fortsätter i morgon, då kommer den roligaste biten: val av knappar! Jag vet, det låter ap-trist men är en intressant del av arbetsgången, särskilt de knappar som ska väljas ut till ögon. Just nu är största problemet att hon nog inte kommer att kunna sitta och då kan det bli svårt att ha med den på utställningen.

Jag fick ett riktigt roligt uppdrag för ett år sedan, att designa och sy scenkläder åt showgruppen Fröken Signe. De har en speciell gammaldags ”frökenstil” kryddat med romantik och sexappeal. Basen till kläderna är att tjejerna har likadana snygga korsetter (som jag INTE givit mig på, de är köpta :-)). Jag har nu sytt 4 olika uppsättningar kläder, självklart återbruk så långt det bara går – och det har det gjort i 3 uppsättningar. Kläderna till sommarens uppträdanden var allra roligast – jag tog helt enkelt gamla lakan och skapade av. För att hitta exakt rätt färgton färgade jag lakanen ett antal gånger (med avfärgning emellan) och testade med olika många droppar av färgerna och till slut blev de svagt syrenlila – kanon! Sedan rev jag ett lakan i småla remsor som jag rynkade, dessa skulle bli dekoration och kanter på några kjolar. Alla fyra tjejerna har olika stilar, det är färgskalan och tygerna som binder dem samman. Jag använde också gammal spetsduk och en chiffongscarf…så här blev det – Fröken Signe är nöjd!

Ljusstråk heter vår konstrunda här i Nora, ja egentligen är den en ”kulturslinga genom Nora bergslag”, eftersom den inte enbart bjuder på konstupplevelser, utan även innehåller  musik, uppläsningar eller andra arrangemang med kanske teater, dans eller workshops av olika slag. Den går alltid av stapeln första helgen i september och i höst blir det elfte året. Det brukar vara mycket människor och väldigt trevligt. Alla medverkande har dessutom en gemensam utställning och lördagskvällen brukar avslutas med en mycket stämningsfull konsert nere vid Norasjön, vars stränder lyses upp av tusentals marschaller!

Jag har medverkat de sista åren i lite olika former. Nu i höst samarbetar jag med Cecilia Wendin
på temat ”Återbruksljus” av blandat slag, mest lampor kanske men även andra sorters ljus.

Återbrukar gör jag i alla möjliga material. Springer på loppis hela tiden och köper sånt som folk inte vill ha, bl a tavlor som jag använder som bakgrunder eller gör om. Under en period gjorde jag en slags scener, som jag också ställt ut. Här kommer två exempel med såna där kitschiga björktavlor:

King-Kong i Visby: björktavla, leksaker och tovat underlag.

Titeln är:" Oväntat besök", nationalromantik med kontrast, så att säga.

Eftersom jag gillar serier och ord (är journalist till yrket) så har jag svårt för att motstå möjligheten att blanda in text i mina verk. Som att göra pratbubblor till gamla textiltavlor.

En textiltavla som jag hade med (och sålde!) på senaste Systerskapsfestivalen i Örebro i samband med 8 mars i år.

Men återbruk är inte helt problemfritt. Jag tycker att det är helt okey att ta över det som andra inte vill ha längre, i stället för att köpa nytt. Och att återbrukande kan stimulera folks kreativitet vad gäller att laga, göra om osv. Men när det blir lite väl desperat ansträngt? Och att skapa en ny produkt som väcker vårt ha-begär, spär man inte på konsumismen då?

Det är svårt och jag är definitivt inte oskyldig själv.

Nån fler än jag som har strumpbyxor som gått sönder? Gissar det va?! Mina tenderar att släppa ut mina tår efter något år, och det är säkert trevligt för tårna och så men inte alltid så bekvämt för mig. Så därför började jag fundera på vad jag kunde göra med alla dessa fina men trasiga strumpbyxor. Så kom idén om strumpbyx-handledsvärmare till.

Iden är mycket enkel. Klipp av lagom långa bitar av stumpbyxorna i höjd med fotlederna (har använt de med tjocklek 40 den och uppåt. Vet inte om de riktigt tunna nylonstrumpbyxorna funkar utan att det går maskor. Men prova!). Nu har du i princip ett par färdiga handledsvärmare, men det kan ju vara trevligt att pynta upp dem lite. De vita här ovanför har jag virkat på kanter med tunt mohairgarn, och de turkosa fick fina röda knappar.

Fler tips på vad du kan göra av dina gamla grejer>>