Buon giorno tutti

I mitt första inlägg så gav jag er en glimt om hur vi designer brukar att jobba. Det kan i och för sig skilja sig från olika designbyrån och även i de olika genre – grafisk, inredning och produktdesign. Men i det stora hela så jobbar vi alla oftast med att skissa idéer göra storyboard eller så kallade moodboards. Detta är grunderna till att skapa ett koncept. Som senare utvecklas till prototyper, mer utförliga skisser 2d samt 3d, digitala presentationer, prover mm.

Nedan kan ni se några bilder från ett tidigare projekt där jag designade en butik på 20 m2. Deadlinen var bara 5 veckor och butiken saknade utrymme för ett lager vilket gjorde detta projekt till en utmaning. När man jobbar med sådana projekt som korta deadlines eller ej klara direktiv så brukar en kär gammal fras slå mig ”Pazzo é buono” som betyder ”galet är bra” Denna fras blev till en klassiker som en av mina italienska lärare ofta nämnde.

Galenskap, stressiga situationer har nu visat sig ofta leda till att man själv sporras och adrenalinet får en att se klart och man kör på. Men livet som en ungdesigner är inte alltid så lätt och ”glamoröst” som man gärna vill tro. Det är snarare en tuff bransch med en hel del fula copycats. Mer om detta kommer i ett senare inlägg.

Här får ni lite inspiration från konstnären Kumi Yamashita. En tjej som skapar otroligt vackra skuggspel, något som jag la på minnet och blandade in i mina tavlor ”temporary wallpaper”  – senare idag kommer bilder utav detta. Och om ni har tur så får ni även se glimtar från konceptet ”A stripe of beauty” som sätts i produktion i år.

http://www.booooooom.com/2010/03/10/shadow-artist-kumi-yamashita/

http://www.youtube.com/watch?v=dgkLIsCpuvE

Dags att gå tillbaka till ritbordet, vi ses snart..

Stolthet, kunnighet och klurighet kännetecknar en riktig kärring. Ni är en stor inspiration för er förmåga att ta plats. Länge leve all världens kärringar!

Ni har varit, och är, en stor inspiration för konstprojektet Runaway Explorers som nu fortsätter att utvecklas på sin hemsida, www.runawayexplorers.net

Idag är de lördag, och för många så hör lördag med godis. Snart är de också påsk! Här får ni inspiration till att dekorera erat påskägg! Brodera på ditt ägg … Kanske blir det ett in virkat påskägg för mig i år…. Det är bara fantasin sätter gränser =)…..

Jag tittar på många gamla vävnader. Det är en av mina största inspirationskällor. Framförallt så letar jag efter ”fel”, solvfel och inslagsfel. Detta felletande handlar inte om att ”göra ner” väverskorna som en gång har vävt dom utan att hitta ny sätt att väva idag. Solvfel får sällan finnas kvar idag när man väver, istället så solvar man om, man vill inte ha ett fel som går igenom hela vägen, sån är jag också, jag solvar om. Därför är det ett bra sätt att titta på gamla vävar där ”felen” finns.

Eftersom jag bor i Jämtland så kryllar det av bunden rosengång, det har varit en mycket vanligt vävsätt. Dom flesta rosengångarna har suttit fast på fälltäcken, dom flesta är idag bortsprättade och sparade, medan fällen sedan länge har blivit mull. Det säger lite om hur stolt man har varit över sina rosengångar.

Själv blir jag sugen att väva en rosengång, men med vilken solvning? Inte vanlig Vpunkt i alla fall.

Så snabbt var min vecka på Kravallslöjd slut, följa gärna mitt fortsatta slöjdande på Hannaleker.

Nu är det då dags för min bloggvecka.

Det kommer att bli en vecka med craftivism, återbruk och mycket vävning.

I helgen har jag varit på Mittnordiska kulturdagarna och fått hur mycket inspiration som helst, nu är det bara att bearbeta alla ny intryck.

Ett bra sätt för mig att tänka och komma på nya saker är att sitta i vävstolen, i alla fall när det inte är allt för avancerad vävning. Det är många tankar som hinner bearbetas då.

Jag återkommer med en rapport från vävstolen senare. Nu är det dags för fortsättningen av ”Vävarnas barn” och en gluggväv från Vemdalen.

Jag heter Emma och är något av en ofrivillig hantverkare i mån av tid som tydligen pysslar med konst. Ingen, allra minst jag själv, hade kunnat ana att jag skulle platsa här och framförallt inte med något som skulle handla om något som har något med textil att göra. När jag var yngre så spelade jag i orkester och var inbiten scout. Jag kunde marschera i led och spela valthorn samtidigt och jag kunde göra upp eld med bara en tändsticka, gräva bivack och annat praktiskt. Mindre praktiskt var dessa intressen när jag satt hemma framför TVn, för något måste man ju pyssla med även då.

Jag ville lära mig virka, det var en tjej i min klass på gymnasiet som virkat sig en mössa och jag var så avundsjuk, den var ju skitcool! Jag som knappt aldrig hade haft syslöjd och inte hade en aning om vad som var fram och bak på en virknål gav mig den på att lära mig själv. Som tur var så hade vi min franska moster på besök och hon satte sig ner med mig och lärde mig ”ordentligt”. Hon menade att om jag inte kunde virka så var det minsann dags och det var då sannerligen som alla flickor borde kunna inte minst i min ålder. Så fick jag tillslut min hemvirkade mössa och den var om möjligt ännu coolare än den min klasskompis hade. Det hade kunnat sluta där, men nej…

Många år och mössor senare var jag arbetslös, bodde hemma hos mamma och var i desperat behov av inspiration. Jag grävde djupt i mammas restgarnssäck och resultatet blev en  jättefilt av mormorsrutor som inte lämpar sig för migrändagar. Det hade kunnat sluta även där för jag trodde att jag nu hade uttömt allt vad virkningen hade att erbjuda den hugade, jag hade fel, igen…

Mina konstnärliga syskonbarn hade nämligen dekorerat väggarna därhemma med diverse alster som föreställde allt från huvudfotingar till laserrobotar och snart var jag igång igen. Snabbt scannade jag nätet efter hur man virkar runda saker, platta saker, bulliga saker, vågiga saker och kantiga saker.

Josefines fina lilla streckgubbe var den första i raden av monster som tagit klivet ut från teckningen i ny kramvänlig version.

Nu har många monster hittat nya hem hos sina ursprungliga skapare och moster Emma har visst gått och blivit riktigt inbiten textilhantverkare. Jag har alltid ett projekt på gång och alltid plats för ett monster till ;)

Det slutar inte här, detta blir en monsterbloggsvecka, i mån av tid, högst frivilligt….

Jag är inte alls duktig på att följa med i andras bloggar, inte så som många som följer ett par stycken och tittar in regelbundet. För mig är det oftast bara ren slump att jag hamnar på en rolig sida. Jag är nämligen lite kluven till det här med att kolla in vad andra gör, vill liksom att idéerna ska komma av sig själv, vilket de brukar göra utan större problem. Men med docktillverkningen var det så att jag råkade hittade till en intressant sida som inspirerade mig. Jag blev fast direkt! Dockor, kul! Det ville jag prova, och så blev det. Tillfället var illa ”valt” då jag precis fött barn nummer två till världen och hon visade sig anlända med kolik av det mer krävande slaget. Mitt i allt bäbisvrål började jag den sommaren utveckla min egen teknik för att skapa de dockor jag ville göra. Det är ju naturligtvis så att jag gärna inspireras av sådant jag ser, men det är viktigt för mig att hitta en egen variant på det jag sedan tillverkar så att det känns eget. Nu har det gått fem år och jag känner att mina dockor verkligen är mina.

Under kvällen har jag jobbat med att sy små hjärtformade vetevärmare, fast om sanningen ska fram så innehåller dom ris, men funkar på samma sätt. Jag gillar att växla mellan olika projekt men brukar försöka disciplinera mig till att ”massproducera” varje grej eftersom det är mer effektivt att göra många av något när man ändå håller på. Nackdelen är att det lätt blir trist och då finns risken att jag drar vidare till nästa idé, men jag har aldrig tillverkat dom här förut så än så länge känns det kul. Det blir en del ris i soffan men det får man ta. Dom blir så härligt tunga när dom är färdiga. På varje hjärta har jag sytt fast ett litet märke med en stjärna. Det kändes som det behövdes en kul detalj så det fixade jag med textilfärg, pensel och bomullsband.

Så här blev det färdiga resultatet. Nu är det bara att mata in det i mikron och värma på! Till varje hjärta tänkte jag måla ett litet kort och eventuellt blir det en tillhörande papperspåse, som ett helt present-kit.

Hej!

Då var det redan min sista dag som gästbloggare. Jag måste erkänna att jag inte riktigt har kommit in i denna världen än. Har aldrig riktigt skrivit av mig varken i blogg- eller dagboksform. Det är iofs rätt synd. Vilket bibliotek av händelser, tankar och känslor det är. Något att gå tillbaka till och hämta kraft och inspiration av.

Jag såg slutet på filmen The Truman show härom dagen. Det var lite som att titta tillbaka i en dagbok som aldrig blev skriven, från min egen barndom. Visst, det är en överdrift. Jag blev aldrig filmad, inspärrad eller flydde på ett hav i en fuskstorm, men ändå. Det fanns något i filmen som slog an och manade mig att gå tillbaka i min egen tid för att inspireras av mig själv och mitt liv, likt det jag gjort i mina tidigare projekt med bl.a. Ouse, La Revolución och 4.10.

Ouse som är en tredimensionell tolkning av författaren Virginia Woolf.

La Revolución, en tolkning av den fantastiska konstnären Frida Kahlo.

4.10, ett tredimensionellt porträtt av modeskaparen Coco Chanel.

Tanken är att det ska göras fler porträtt framöver. Många fler. Det är inte bara en tanke, det kommer att bli så men ännu har tiden satt sina käppar på ställen som inte gjort det fördelaktigt för mig. Jag tror och hoppas att jag åtminstone lyckats flytta några av käpparna till mindre avgörande ställen. Men vad Truman gjorde klart för mig är att min historia och de människor och händelser jag bär med mig har en avgörande roll i detta porträttprojekt. Det kanske faktiskt är det som är hela kärnan i mitt arbete. Som en liten mjukstart föddes gungan The un and known för ett par veckor sendan. The known är min farmor som pryder undersidan. En kvinna jag tyvärr aldrig lärde känna särskilt bra. Men hon var tydligen bra på att räkna till tio ensam i köket…

Nästa person som blir porträtterad har jag inte klart för mig ännu, men när jag skriver till er nu känns det mer som att jag gör det för mig själv. Jag vet av fullt naturliga skäl inte hur intressant ni tycker att detta är, om det ger er någon inspiration eller värdefull insikt. Men för min del väcks massor av idéer till liv, mellan varje ord och stavelse. Tänk en turné land och rike runt, i en gammal folkabuss (för att vara förutsägbar), intervjuer med människor, foton, dokumentation, livsöden, glädje och tårar, ärr, rynkor och liktornar. Att ta del av vanliga människor på ett helt vanligt sätt, en fika med varsin muffin. Och då menar jag den sorten som är liten, ganska platt och innehållslös, oftast med en citrusantydan. Livet mitt i livet precis just som det är, utan hollywoodretuschering eller förskönande undertexter. Efter det 3d-porträttering. I en studio som ännu inte finns. Och så land och rike runt igen men på bejublad utställningsturné. I samma folkabuss.

Hur det än blir med just det projektet (även om hela min slumpbaserade varelse vet att det kommer bli av på något sätt, fast kanske inte i just den folkan) och vad annat som händer i tiden framför finns det massor av inspiration i det vardagliga och till synes ointressanta att hämta. Jag hoppas ni finner det i det ni gör. Är ni intresserade av min fortsättning, vill ge feedback eller bara ta en fika, med citronmuffins, så är ni varmt välkomna att höra av er.

Tack för nu!

Kram

Hej!

Det är en spännande tid vi har framför oss.

Snön börjar smälta bort och med det visar sig olika typer av läckerheter som patinerats och lagrats likt fina, goda ostar. Jag vet med bestämdhet att en ost, ingen vidare lagrad eller fin, men ändå en ost, ligger där under täcket. Men nog om osten, även om det smärtar något att jag förlorade den helt ovetandes ur matkassen. Det är väl så det går till, det tappas, saknas och hittas. Mitt bidrag till sakletarna blev en ost. Hoppas den glädjer någon lika mycket som den rostiga skobrodden glädjer mig.

Eller de röda vevarna utanför soprummet.

Eller de rostiga luckorna och låsen.

Det kommer skapas produkter av dessa fynd. Ännu vet jag inte vad men eventuellt kommer lövet jag ska skicka till Liljevalchs kollektiva verk ”Ser du löven för alla träd” prydas med något av detta. Har ni inte koll på utställningen tycker jag ni ska kika in på liljevalchs.se. Och har ni inte börjat sakleta ännu är det en mycket god tid att börja. Behöver ni inspiration rekommenderas ett avsnitt ur Pippi Långstump, ett föredöme när det kommer till sakletande.

Lycka till!