Att spinna eget garn ’är riktigt trevligt. Särskilt eftersom man kan hitta riktigt fina gamla spinnrockar för inget. Min är från ja nån gång och jag gav 1 kr för den. Problemet är väl mer att hitta spolar så man kan göra mycket garn. Nu har jagbara en och jag har inte hittat några nya. Vart och letat lite överallt. Alternativet är väl att göra egna snart.

När jag skulle lära mig spinna var jag på kurs. Den hölls i Onsala på Knapegården hos en dam som heter Ulla Natt & Dag. Man kan även köpa bra råull därifrån eller handla något annat i hennes hantverks bod.

I mitt blogg läsaande har jag frekvent gått in och tittat med pinner. Det är verkligen blogg värd att följa hon gör riktigt fina mönster och många är gratis. Man kan även hitta dem på ravelry.

Min latvian vogneteppe verkligen hur fint som helst mönster och fantastiskt roligt att sticka.

Tvåändstickningen går framåt. Min tanke är att göra Tant Koftas uppifrånochner kofta. Fast då i tvåändstickning och få en bolero form. Jag hoppas verkligen det skall funka. Jag har nu dragit upp det för tredje gången eftersom det inte fullt funkade för mig. Det skall nog bli bra nu. Balansen är fortfarande 2,5 stickor med 272 maskor på.

Av de mest konstiga saker kan man få inspiration… med hjälp av bastsnöre, vanlig sytråd, plastmugg och ett slags medium skapade jag denna skapelse och experiment. En skir sak med styrka och tydligt grafisk form och mönsterspråk. Själva experimentet tyckte jag var ganska krävande och svårt eftersom jag ej hade motivation och intresse, men just detta experiment fångade min uppmärksamhet och fick mig att spinna vidare.

Vad har du gjort som gått från ett ”gömma-undan-den-här-grejen-plan” till ett wow-plan?

Denna helg öppnar en glas och metallutställning upp dörrarna på Umeå Universitet, Lärarhuset. Studenter från kursen Glas, design och skulptur ställer ut sina egna projektarbeten i en utställning i samarbete med vår klass Grafisk form. Utställningen är en slags flygande utställning och kommer att vara hela nästa vecka. Glas och metallprojekten är både små och stora till skalan och färgerna innehåller alla ur regnbågen!

Glas är ett för mig okänt material att skapa i, jag kan tyvärr ej delge några egna erfarenheter men här nedan följer lite glasinspirations bilder. Ett nytt material kan ju både kännas spännande, intressant och lite skrämmande. Glas är vackert, det kan ge mig inspiration både i form och uttryck, en slags skörhet som också skapar distans för betraktelse. Trevlig fredag!

Färgade glasbitar – som en gott och blandat påse,  något för alla!

Metall och glas ska kombineras, krossbart med okrossbart.

Vernissage i morgon lördag, återkommer med fler bilder.

I påskas träffade jag en trevlig fotograf och reporter på Västerbottens Kuriren här i Umeå, Hanna Eriksson. Hon hade fått ett uppdrag att skapa en temavecka för sin tidning och Hanna hade sett mig och mina verk och ville göra ett reportage. Vi hade en intressant och givande pratstund där jag fick dela med mig av mitt intresse textiltryck, teckning och grafisk form, ja skapande i olika slag.

På bilden i tidningen får man se mina alster, tryckta barnkläder och tavlor/kort men också en folder jag skapat på kursen Grafisk form. På väggen hänger den julklapp jag gav till min sambo i julas – en tavla av Kerry Drake som jag ritat för hand.

Roligt att personer man aldrig träffat förut kommenterar att man är med i tidningen -Va de du som va me i tidningen idag?? – Japp! svarar jag med ett leende på läpparna…

Publicitet kan vara bra, ett sätt/en väg att visa vad man gör. Känns bra att jag fått en möjlighet att visa folk i Umeå med omnejd vad jag skapar, känns bra att stå för det jag gör och att kunna säga – Jag är mycket stolt och nöjd över mina alster, de är 100% jag. Hoppas ni gillar dem.

Jag är så nöjd med reportaget, blev så fint, tack Hanna!

Hälsningar /Linnéa

Imorgon är det 4 år sedan Kravallslöjd startade. Det ska firas med semester!

Imorgon far jag och vännen Christine tillsammans med min nya bil Rut från Skövde mot Köpenhamn. Om några dagar fortsätter vi mot Österlen för att avsluta veckan i Säffle. Siktet imorgon är inställt på Louisianas brunch.

För att snabbt komma in i semestermood efter dagens jobb så startade vi med att vara turister i Skövde. Vi åt sen lunch i en park och hittade en nyöppnad Myrorna-butik – det räckte gott.

Jag funderade på att göra nån form av snabb sammanfattning av de gångna åren men struntar i det just nu. Det finns en massa artiklar att leta upp och läsa om man så vill, med sammanfattningar av första, andra och tredje året. Det är viktigt att titta både framåt, åt sidan och bakåt. Men den här veckan blir det nog inget av det senaste.

Tipsa gärna vad vi inte får missa för kulturella sevärdheter neråt Köpenhamn och Skåne.

Under sommaren 2010 fördjupande jag mig i ett vävprojekt, målet var dels att lära mig mer om vävning och att väva dubbelväv och dels att göra råmaterial som jag skulle kunna använda att skulptera med. I dubbelväven hade jag en varp med oblekt lin och en varp med ullcrêpe, ullcrêpen krymper och drar ihop sig när man blötlägger den och då bildas tredimensionalitet i den vävda textilen. Mestadels använde jag mig av samma inslag som i varpen, men jag experimenterade även med andra material. Fördjupningen var en fortsättning på ett tidigare vävprojekt som jag hade under hösten 2009. Även den gången vävde jag dubbelväv med lin och ullcrêpe, bilderna som följer är från båda dessa projekt.

Av några av de vävda ytorna jag tillverkade under sommaren gjorde jag skulpturala objekt som resulterade i verket ”Om jag ber om hjälp, vad händer då?”. Tyvärr har jag inte fotat det verket i dess befintliga form, men här är några närbilder på några av objekten som ingår.

Gårdagen spenderade jag sängliggande och enträget mumlande att jag inte alls var förkyld. I morse försov jag mig, inte mycket, men så pass att jag inte riktigt hann tänka innan jag kastade mig upp ur sängen och in i duschen för att tvätta håret. Ett väldigt onödigt och möjligtvis ödesdigert beslut. Dreads är lite trixiga att få torra, särskilt om man har lite ont om tid. När jag väl klev ut utanför dörren möttes jag av lite för många minusgrader, och naturligtvis glömde jag min mössa. – Som upplagt för att förkylningen ska kunna hänga kvar ett litet tag till.

På bussen mötte jag upp med Noomi som även hon är medlem i gjuteriföreningen. Hon hade ställt upp på att hjälpa mig med att göra avgjutningen av mitt ansikte, och när vi väl hoppat av bussen och tagit oss in i gjuteriet satte vi igång. Om någon av er någon gång fått något slajmigt och mintsmakande uppkört i munnen hos tandläkaren vet ni vad alginat är. Ett helt fantastiskt material. Det är som jag förstått det gjort av någon sorts alg, man kan sätta det mot huden – eller i munnen för den delen, utan att det är skadligt. Att göra en form i alginat innebär att man kan få med varenda por, vart enda liten rynka i huden och varje del i ett fingeravtryck.

Jag började med att plocka bort mina piercingar smörja in mitt ansikte med vaselin för att det skulle bli enklare för alginatet att släppa senare, och framförallt så att inte mina ögonbryn eller ögonfransar skulle fastna. Sedan blandade vi till alginatet och satte igång.

Alginat pålagt, några sugrör att andas genom. Foto: Noomi

Gipskappa för att alginatet ska hålla formen. Foto: Noomi

Efter att vi tagit av mig masken och haft ett och annat skratt över hur mycket gips och alginat jag hade fått i håret, och kanske framförallt mitt hjärnsläpp under morgonen som resulterade i att jag tvättade mitt hår trots vetskap om att vi skulle göra avgjutningen, så hällde vi i gips i alginatformen. Medan vi väntade på att gipset skulle brinna rekade vi lite inför morgondagen då det är bronsgjutning inplanerat.

Jag och Noomi.

Eftersom det är första gången jag häller brons med någon annan än min far på andra sidan degeln och eftersom det är första gången Noomi häller brons, så kändes det skönt att snacka ihop sig lite innan och testa hur vi ska lyfta upp degeln, vart vi ska stå etc. I morgon kommer det vara stökigt. Fläkten igång för fullt och med den ett monotont dån, ugnen på och med den en rätt stark värme, slammer och buller – helt enkelt en lite stressig miljö. Då är det otroligt skönt att få reka lite innan så att man känner sig bekväm och bara behöver peppa inför en, förhoppningsvis, grymt rolig morgondag!

Bild från en gjutning i höstas. Mats till vänster och jag till höger. Foto: Noomi

Degel med lite brons kvar som ännu inte kallnat, en gjutning i höstas.

Innan vi tog bussen hemåt tog vi upp ansiktsavgjutningen. Lite mindre gjutfel blev det, precis som det nästan alltid blir och eftersom jag andades genom näsan via sugrör blev näsvingarna något märkliga. Jag råkade även trycka in min tumme i hakan när jag skulle ta av formen från ansiktet. Nu måste jag dock fundera om jag ska fixa till felen eller helt enkelt lämna avgjutningen som den är. Det känns intressantare att lämna den som den är faktiskt, men jag har inte riktigt bestämt mig ännu. Men jag måste inte bestämma mig än på ett tag, detta är starten på ett långvarigt projekt. Vi får se hur långvarigt det kan bli.

Resultatet av avgjutningen.

Igår kväll när tröttheten inte riktigt ville infinna sig satte jag igång med att göra två små silikonformar. Under en resa till Tallinn för några år sedan hittade jag två tennsoldater i en antikvitetsaffär. Det var förälskelse vid första anblick.

Tennsoldaterna.

Jag har relativt nyss flyttat och under flytten har dessa två tennsoldater legat i en liten låda där jag haft det som absolut inte får komma bort i flyttstöket. Mitt pass, inloggningsdosan till internetbanken och dessa två tennsoldater. Redan när jag köpte dom den där vinterdagen i Tallinn så visste jag att jag ville ha fler. Massverkan. Jag ville ha femtio stycken. Hundra. Trehundra.

Så, efter en dag då kroppen blivit trött men hjärnan ännu hade lite kvar att ge satte jag äntligen igång med att göra formar av soldaterna. Och som tur var kom jag på idén att ha kameran redo, så nu tänkte jag berätta lite om hur jag gjort gjutformarna.

Det första jag gjorde var att kolla igenom soldaterna och bestämma vart jag senare skulle skära upp silikonet. Eftersom det var tennsoldater jag gjorde en gjutform av, och dom en gång i tiden har gjutits i en form så ville jag ha skarven av formen på ungefär samma ställe som den en gång tidigare varit.

Sedan började jag blanda ihop lagom mängd ”knådsilikon”. (Jag har hört att det även ska gå att använda vanligt byggsilikon och smeta på, men jag har dock aldrig testat så jag kan inte verifiera att det faktiskt fungerar.) Det smarta med att göra en silikonform är att man mycket lättare kan få ut lite bräckligare och spretiga föremål ur formen eftersom den är lite töjbar och kan krängas. Dessutom fungerar silikonen utmärkt till de flesta material.

Efter jag arbetat in knådsilikonet på soldaterna lät jag det härda och började tänka ut hur jag skulle göra gipskapporna. Det gäller att man lägger gipskapporna så att man kan få bort dom utan att dom fastnar någonstans. Nu gjorde jag ett rätt tjockt lager silikon över soldaterna, men eftersom jag vill gjuta många och vill att formen ska hålla så länge som möjligt så gjorde jag gipskappor, även fast det kanske inte hade behövts. En tvådelad gipskappa blev det.

Bild 3. Formen färdig för att gjutas i!

Bild 1. Det rosa är alltså "knådsilikonet".

Bild 2. Passmärken gjorda och släppmedel påpenslat.

Jag ställde soldaterna upp och började täcka ena halvan med gips med skarpa raka kanter. Efter att gipset fått bränna lite så gjorde jag små passhål så att det sedan blir enkelt att hitta rätt läge för gipskapporna. Även tog jag en penna och satte lite färg längst ut i kanterna för att det ska bli enklare att hitta rätt när man sedan ska spräcka formen. Dock var den enda jag hittade en blyertspenna, så det syns inge vidare. Innan det var dags att göra andra sidan av gipskappan smetade jag på släppmedel för att gipsdelarna inte ska binda samman, jag använde vaselin. Sedan kladdade jag vidare med gipset.

När gipset brunnit var det dags att knäcka gipskappan. Det gjorde jag med en palettkniv genom att trycka in den lite här och var mellan gipsdelarna där jag markerat med blyers och bända lite försiktigt. När jag fått lös gipskappan tog jag ut silikonformen och skar upp den med en skärkniv.

Formarna blev helt okej, dock jag hade råkat stänga inne lite luft när jag lade på silikonet, så dom blev inte helt perfekta. Men, eftersom jag vet att jag ska gjuta i vax först och främst och att jag dessutom vet att jag förmodligen måste göra fler formar senare bryr jag mig inte om det nämnvärt. Vax är oerhört förlåtande på det sättet, enkelt att retuschera bort mindre fel och skavanker. Nu blev formarna inte så vackra som dom hade kunnat blivit om jag lagt ner lite mer tid, men jag hoppas att dom som har lärt mig att göra gjutformar inte ska behöva skämmas utifall att dom råkar titta på det här någon gång.

Efter ett par år av väntan är dom alltså äntligen gjorda, och jag kan börja med mitt projekt. Många, många, många. Massverkan. Vad jag har för idé håller jag nog dock för mig själv ett tag till, mina idéer har en viss förmåga av att stanna i utvecklingen om jag pratar om dom för tidigt. Dessutom är jag ännu inte säker på att det går att göra dom i det material jag har i åtanke. Att testa det är nästa etapp.

Jag känner mig lite hängig idag, jag tror att jag börjar bli förkyld. Men den känslan måste jag lämna här och nu, jag har inte tid att vara förkyld. Men en fantastisk person har en gång sagt till mig att förkylningar går att tänka bort – om man inte tänker på dom. Jag sätter mitt hopp till det.

Men eftersom jag inte känner mig på topp just nu vill jag stanna inomhus ett litet tag till, så jag tänkte att jag kunde berätta lite om ett annat köp jag gjort där det också var förälskelse vid första anblick. Jag hittade ett gäng handdockor på en secondhandbutik för något år sedan – nötta, lite smått läskiga och helt fantastiska. När jag flyttade in i min nya lägenhet för några veckor sedan var dessa handdockor det första jag ville ha upp på väggen, för jag vill se dom, fundera över dom. Dom tog sig aldrig upp väggarna i den förra lägenheten och jag har alltid haft lite dåligt samvete för det. Att dom bara fått ligga i plastpåsar instoppade i en bokhylla.

Handdockorna.

Nästan ingen utav dom har sin nos i behåll. Tiden och förhoppningsvis timtal med lek har satt sina spår. Igelkotten är min favorit. Munnen är sliten efter att ha blivit öppnad och stängd något för många gånger. Nosen har nötts bort. Men det mest fantastiska med den är kanske själva baksidan. Hur dom har designat taggarna. Tyg klippt i sick-sackmönster och satt tätt ihop. En sådan briljant lösning.

Igelkotten.

Dess taggar.

En annan sak jag vill försöka är att låta bli att följa trender. Lägg hellre energi på att utveckla och intensifiera dig själv och dina idéer. Trender är mer intressant att undersöka ur ett historiskt perspektiv. Tillbakablickande. Men (trots det?) tror jag däremot att det är guld att lära sig gamla tekniker och ta del av kunskap som finns. Det, för att, inte längta tillbaka, utan för att gå framåt.

Jag tror inte att man kan göra för mycket eller för lite eller på fel sätt för alla gör på sitt sätt och det är det som det handlar om. Att utveckla, inspirera, fördjupa och intensifiera livet.

Så tillbaka till frågan.
Varför skapa? Jo, för att form påverkar oss.

Med gårdagens inlägg i tanken så undrar jag varför man inte tar chansen att påverka mer. Om form påverkar, varför inte försöka tänja på gränserna och omvärdera föreställningar?

Jag tror att hjärnan försöker göra det så lätt som möjlig för oss genom att göra det alla brukar och det man är van vid. Naturligt. Kulturligt. Men att ifrågasätta de vanorna kommer att ändra mycket, tror jag.

Det finns fler sätt att göra saker på.

Att göra något bra och för att man tycker om det är guld. Men ibland kanske man inte orkar. Men om man orkar tycker jag att man borde utveckla och fundera lite till på varför. Jag vet inte om det här landet skulle bli bättre om man hade välvda tak istället för sadelvarianten. Men det är definitivt intressant att undra över och testa. Det finns så mycket man accepterar av bara farten, trots att det kanske inte alls passar oss, även om det passar alla andra. Eller kanske gör det inte ens det.

Vissa saker har blivit så av naturliga skäl. Om linneskåpet till exempel står nära sängen blir avståndet inte så långt när det är dags att bädda. Andra saker är bara standard och det kan bli tokigt om det inte ifrågasätts. Kanske behöver inte alla dörrar en tröskel, då kan man ju inte cykla genom rummen med trehjuling lika bra och huset kommer inte att rasa för det.
Förstärk dig, dina intressen. Skippa tvrummet om du aldrig ser på tv men älskar blommor och ha ett blomrum istället. Varför inte ha badkaret i köket eller sovrummet? Det går faktiskt. Om du är intresserad av rymden, bygg ett stjärnkikartorn.

Jag tror att alla vill det. Jag undrar varför ingen gör det?