Vanligt papper går att ha till mycket. Här är min pappersmaskin. Mycket tålamod och tejp är allt som behövs.

Pappersmaskinen - Återanvänd

Jag börjar med att lägga upp denna bild. Det var väl här någonstans under hösten 2010 jag började med hantverket. Bilden föreställer en maskin av papper som jag rekonstruerade för några veckor sedan. Originalmaskinen är någonstans i Småland, och den byggdes även i en metallversion. Jag vill visa den för att något så enkelt som papper faktiskt går att använda till otroligt mycket. Vidare tänkte jag undersöka möjligheterna med papper och prova på att göra något inspirerat av detta… när det blir tid.

Just denna vecka har jag inga större projekt på gång då det mesta av min tid kommer att gå till skolarbete, därför kommer jag istället att dela med mig av några arbeten jag gjort tidigare.Det blir bl.a. mekaniska pappersskulpturer, bockad metalltråd och hörlurar av trä. Vissa objekt har varit givna skoluppgifter, andra är egna projekt.

Hade hela helgen ledig!
Hade planerat att pyssla lite.
Hade planerat att skriva lite.
Hade även planerat att sitta i soffan några timmar och göra absolut ingenting.

Men man kan planera hur mycket man vill – bara för att sedan tvingas tillbaka till verkligheten när det plötsligt uppstår en bemanningskris på jobbet… Så från att faktiskt ha planerat att sitta hemma, fixa med en massa origamiörhängen, fotografera dem och lägga upp bilder här till allmän beskådan – så åkte jag istället tillbaka till jobbet för att avverka ett 23 timmar långt skift där.
Faktum är att jag är på jobbet nu, men fick en stund över, så jag får bjussa på lite äldre, inte-tagna-idag-bilder…

Jag kommer inte vara kvar här mycket längre till dock.
Inte bara för att det ”bara” är fyra timmar kvar på mitt påtvingade dubbelpass, utan för att jag sagt upp mig.
Bara sådär.
-Utan att ha något annat jobb som väntar.
Efter över fem år här så vill jag inte längre, så jag sade upp mig.
Jag jobbar februari ut, och så enkelt är det.

Origamilampor!

Är det lite läskigt?
Ja, givetvis! Vilken idiot säger upp sig utan att ha nåt annat på gång – och i dagens arbetsklimat dessutom! Men förhoppningen är att jag ska ha lite mer tid/ork att söka nya jobb när jag inte längre bedövar sinnena på mitt nuvarande.
Håller jag mig borta från yrken där man jobbar natt kommer jag kanske även ha lite mer tid för det som löst kan kallas för ”hobby-projekten”: Origamismyckena (som jag aldrig kommer kunna HELT försörja mig på), makeup-effekterna (som jag DEFINITIVT aldrig kommer kunna försörja mig på) och skrivandet (som jag inte heller kommer k… Okej, KANSKE skrivandet då).

Registrerade mig på den fantastiska kreatör-sidan Etsy för ungefär ett halvår sedan, efter ett tips från en trevlig kund på Kreativ Kollektivs Kulturmarknad vid Bokcafé Pilgatan. Jag registrerade mig, tittade runt på sidan, ”gillade” dem på Facebook och gjorde sedan inget mer… Så kanske kan jag nu känna att jag har tid nog att äntligen öppna min egen Etsy-butik.
Drömmarna är många – förhoppningarna få.

En av sakerna jag på fullaste allvar tänkte göra i veckan, var att skapa en tavla bestående av ”ihopknölade” papper – jag lyckades liksom inspirera mig själv för några dagar sedan. Men jobbet grusade de planerna. Förhoppningsvis kan jag kanske länka till den färdiga tavlan, när den är klar, på Kravallslöjds Facebook-sida.

Hursomhelst så hoppas jag i alla fall att jag åtminstone lyckats förmedla några bra tips, att jag kanske inspirerat någon att plocka fram några papper och roa sig lite, och – i en perfekt värld – öppnat någons ögon till en helt ny värld! (Såja, nu taggar vi ner lite)

En sista grej, till de som önskar lite vik-instruktioner!
I slutet av förra året höll jag en ABF-kurs i origamivikning, och eftersom man inte kan lära någon att vika utan ändlös repetition, så filmade jag – som komplement till kursen – instruktionsvideos till alla grejer jag lärde ut, så de kunde sitta hemma och öva. För det vore ju synd att fylla kursdeltagarnas betalda tid enbart med repetition av samma grej om och om igen.
Klicka på nedanstående – sista – bild för att komma till sidan med origamivikningsinstruktionsvideoklipp (sug på det ordet!).

Det har varit kul att sprida Ordet.
Må papper vara med er, var ni än går!
//Micke

Kanske inte på samma sätt, men på ett eller annat sätt kan alla skapa.

På min färd mot att konvertera eder alla till pappersreligionen ska jag visa varför papper är det lättaste att skapa i! (Det finns såklart en massa saker som även talar för att papper är bland det svåraste också – men det tänker jag inte dra här, och nu).

Tre fyrkantiga papper…

…kan bli en askbotten…

…en avdelare…

…och ett lock.

Jag skulle utan problem kunna skriva en hel avhandling om hur mycket jag avgudar de här askarna, som kallas Masu-askar, och är en traditionell japansk design (avdelaren är designad av Paolo Bascetta). De är så OTROLIGT mångsidiga och varierbara. Bara genom att flytta några veck kan man helt ändra formen på dem! Och fixar man sedan riktigt stora papper…

Nåväl, att vika en Masu-ask är såklart inget man bara KAN – utan det måste man lära sig. Och asken, hur fin den än är i detta färdiga skick, är egentligen ganska ospännande. Särskilt om pappret inte är mönstrat, utan bara enkelfärgat. Lite småsöt och praktisk, kanske…men TRIST.

Men om man lyfter av locket, viker upp det och sedan knölar, vrider och i största allmänhet MISSHANDLAR pappret…….

Så får det en helt annan karaktär:

Man kan såklart försöka vara lite försiktig så att man inte river sönder pappret, men så länge man håller det fritt från stora revor så finns det ingen som helst begränsning här! Knöla tills det känns bra. :)

Viker man sedan ihop locket igen så blir asken genast mycket mer intressant!

Fint, vackert och allt det där…
Men hur många kan egentligen vika en ask?
Eller vika något alls?!
-Men det är det som är det allra roligaste med papper – alla KAN vika, det är bara definitionen av ordet ”vika” som behöver justeras! Det misshandlade pappret här ovan är faktiskt vackert bara precis så som det är! Det är spännande, fyllt av ljus och skugga och det är – framför allt – ett extremt unikt konstverk. Så unikt att inte ens skaparen av det kan göra ett till likadant!

-Och på ett eller annat sätt kan alla – ALLA – knöla till ett papper!

  -Hej! Skulle du vilja gästblogga för Kravallslöjd?

Mitt lätt förvirrade ”eeeeh” pågick så pass länge att personen på andra sidan mitt bord, på Hamnmagasinets Designmarknad, kände sig nödgad att fråga ”Har du hört talas om Kravallslöjd?”
Och ja, jag hade hört det ordet förut. Någon gång. Någonstans…
Fast såhär i efterhand kan jag ju erkänna att jag inte hade den allra minsta aning om vad det var för något.
Och nu när jag läst på lite, så måste jag säga att jag är lite besviken…

Missförstå mig inte nu, det är helt suveränt med en partipolitiskt och religiöst obunden, ideell portal där människor som sysslar med slöjd, design, konst och hantverk inte bara kan utbyta tankar, idéer och erfarenheter, utan även kollektivt delar ett ”synsätt som inrymmer gränsöverskridande tekniker och nya material samtidigt som det bejakar hantverkets historia” (jodå, jag kan både klippa och klistra!).

Men allt detta, vackert och positivt som det är, tog liksom kål på de där allra första färgstarka bilderna jag fick i huvudet då jag första gången hörde ordet ”kravallslöjd”…
De där helt obetalbara bilderna, bestående av en liten arg grupp tjejer och killar som samlats på Rådhustorget, mitt under julstressen den 23:e december, för att högljutt sticka miljövänliga eco-halsdukar i protest mot köphysterin. (om någon där ute vet hur man ”stickar högljutt”, tveka inte att höra av er).
-Jag vet dock inte riktigt vad jag skulle göra under en sådan protestaktion, för sticka kan jag inte! Inte virka heller. Eller brodera… Jag kan knappt sy i en knapp en gång! Jag vet liksom inte när jag ska sluta, så jag brukar bara sy på, varv efter varv, om och om igen, tills tråden tar slut.
När jorden går under kommer bara kackerlackorna – samt den lilla bit skjorta där min knapp är ihärdigt fastsydd – överleva.

Jag tycker ofta det är ganska kul att plocka fram torrpastellerna och skissa/rita, jag gillar att skriva – allt från stolpiga listor till utdragna texter, och jag är oerhört (långt över gränsen till nördigt) fascinerad av makeupeffekter av alla de slag…
Men pennor, papper och pappersvikning – älskar jag!

The Blue Man Group får konkurrens av The Silver Man Group…
…med hjälp av ”lite” makeup och foto-trixande.

 Jag har ingen som helst aning om var, när, hur eller varför, men papper (och pennor och gem och alla andra möjliga och omöjliga sorters kontorsmateriel) har alltid varit som min alldeles egna, svårdefinierbara fetisch! Innan den sorgligt nog försvann ifrån stan (TRAGIK!) kunde jag dreglande fönstershoppa på Ordning & Reda, och sedan spendera ohälsosamt mycket tid med att försöka rättfärdiga inköpet av just DEN svindyra pennan, trots att jag har minst hundrafemtio pennor hemma.
-Nej, det är ingen överdrift, jag har pennor överallt!
Jag kan på fullaste allvar aldrig förstå de som, då man via telefon ska ge dem nån viktig information, säger ”vänta en sekund, jag ska bara hämta (eller ännu värre HITTA) en penna” och sedan försvinner i en halv minut, eller längre…
Om jag i samma situation säger ”vänta en sekund”, så menar jag precis just det!

Men papper, utan vilket pennan inte har något som helst syfte, är trots allt det jag gillar mest av allt! Jag gillar att skriva, och använder ibland papper till sånt, men inte lika ofta som jag använder pappret bara som det är… Hemma, på bussen, i väntrummet, precisvarsomhelst! Överallt lämnar jag små vikta pappersformationer efter mig (nån som sett Blade Runner?) gjorda av kvitton, kölappar eller vad som än finns till hands just då.
Det är nästan som en sjukdom, ett sorts OCD!

Under en semesterresa, för många år sedan, åkte jag på en dyktur, och på båten bjöds det bland annat på te… Och efter jag druckit upp mitt te var det fysiskt omöjligt att hindra mina fingrar från att försöka vika något av Lipton-taggen som satt på min tepåse… Så jag satt där, och vände och vred den lilla gulröda pappersbiten mellan fingertopparna, med huvudet nerböjt och hjärnan djupt koncentrerad på denna totalt meningslösa syssla, alltmedan havsbriser och makalösa vyer bokstavligt talat gick mig förbi.
-Det är sånt som händer…

Det här är inte bara min gästbloggarvecka på Kravallslöjd, det är även mitt alldeles egna, extremt ypperliga tillfälle att försöka konvertera er alla till pappersdyrkare!

Taget i slutet av mars 2005, på Easy Divers dykbåt,
någonstans i havet utanför Koh Samui, Thailand.

Vanligtvis jobbar jag på beställning från en kund, vilket är väldigt roligt, man blir duktig på att se kundens behov och försöka möta dem. Vilket är nog så viktigt om man ska jobba i min bransch. Det kan vara en mössa till min kusin eller något mindre traditionellt som dataväskor för UD, men poängen är att det är kunden som dikterat hur produkten ska utformas.

                                                                                                             laptop fodral för UD

Efter ett par år började jag drömma om att utveckla mitt slöjdande, dels att skapa i egen design, och dels att hitta mitt eget uttryck som slöjdare.                                                                                                                                                                                                                       Så förra hösten började jag på en högskolekurs i duodji, från Samisk högskole i Kautokeino. Vi hade en konstnär som huvudlärare, först trodde jag att det innebar ungefär att vi skulle komma att teckna mycket… Men när jag ser tillbaka på kursen nu, så ser jag att det gav oss ett nytt förhållningssätt till slöjd, vi lärde oss mycket om kreativa processer.

Som jag berättade i förra inlägget är duodji en oerhört traditionell slöjd, med fastställda regler för hur allt ska tillvaratas, tillverkas och användas, så för mig var det en total förändring att plötsligt börja tänka kreativt, eller fritt.

En uppgift vi fick var att ta en sten från naturen och skapa ett valfritt ”hölje” till den. Höljet skulle ha stenens form och stenen skulle gå att ta i och ur den färdiga produkten. Jag valde att göra en korg, i ståltråd, inspirerad av rotslöjd.

                                                                                                                       ståltrådskorg

                                                                                                                             rotkorg

En annan minnesvärd uppgift var att vi fick i uppdrag att besöka ett offentligt rum, fota av det och skapa en produkt specifikt för det rummet. Jag hamnade i ett kapell i Ritsem. Jag gjorde skisser för hela inredningen och valde sedan att tillverka dynor till altarringen, fodralen är av mörkgrå vadmal och fästs med ett band undertill. Bandet är skoband från de samer som bor i området, som jag vävt på vävsked. Efter examen tog jag mod till mig och sökte upp stiftelsen som har hand om kapellet och jag fick i uppdrag att inreda kapellet efter mina egna skisser!

                                                                                                                    dyna till altarring

Några av de viktigaste sakerna jag lärdde mig på den kursen var att det är lättare att skapa något om man ställs inför ett problem som kräver en lösning, till skillnad från att sätta sig framför ett blankt papper.                                                                                                   Det andra är att man måste söka upp utmaningarna, drömjobben för att ha en chans att få dem.                                                           Även att det är okej att sitta ned och skissa eller sy något som ingen beställt, för att ge sig en möjlighet att utvecklas.

Sedan i juni är kursen över, men jag har tagit med mig de här lärdomarna och har faktiskt avsatt tid för egen utveckling i mitt schema, varje vecka. Det är guld värt även om det kan vara svår motiverat att ta sig egen tid, i allafall för mig.

I nästa inlägg tänkte jag berätta mer om vart det har lett mig, för helt plötsligt ser jag att mitt hantverk har fått en ny inrikting.

Jag berättar lite hastigt om Joaquina. Jag väntar besök och tiden är lite knapp därav hasten. Jag träffade Joaquina när jag fått pengar för att undersöka det folkliga berättandet i Guatemala. Jag hade mycket loppbett och Joaquina träffade mig i en park och ville hjälpa mig att göra någonting åt loppbetten. Hon bjöd sedan hem mig och jag stannade i hennes och Magdalenas hem i två veckor. Hon visade, lärde och berättade.

Det var samma dag som jag fyllde 30 år och Joaquina visste ingenting om det. Vi hade gått uppför berget till San Fransisco där hon och Pedro hade byggt ett hus och målat det turkost. Hon har fått mig att klä sig i hennes kläder och jag känner mig fånig men jag förstår att hon vill att jag smälter in när vi ska till den evangelistiska tillställningen, så jag gör det för henne två gånger sen förklarar jag hur motvillig jag känner inför det. På tillställningen blir jag bedd att sjunga en kristen sång från mitt land. Jag kan ingen sång och avsäger mig från att gå upp på scenen, man har överseende.

När vi går ner från berget där San Fransisco ligger vill Joaquina ställa sig i vattenfallet med bibeln i handen. Jag tror att hon kan ha sett Jesus göra någonting liknande på någon katolsk bild. Vi provar olika platser i vattenfallet. Sen samlar vi grenar till elden. Vi gömmer oss bakom träd när vi tror oss höra någon eftersom det inte är Joaquinas mark. Det blir ganska mycket gömmande. Jag provar att tänka mig hur det vore att dö dagen man fyller trettio år iklädd en indiankvinnas kläder bärande stulna grenar på huvudet.  Dagen efter förstår Joaquina att hon har tappat sitt id papper som hon lagt i bibeln någonstans i vattenfallet. Vi går tillbaka och letar.

Joaquina är gift med Pedro men han har åkt till USA för att arbeta ihop pengar så att de ska kunna starta en lite butik när de kommer tillbaka.  Han behöver vara borta i två år och har illegalt passerat gränsen. Nu städar han på nätterna på en Supermarket. Varannan kväll ringer han till Joaquina.

Om man tittar noga ser man telefonen som Joaquina svarar i ovanför hennes säng, han ringer alltid på natten när alla somnat. Jag, Joaquina, Joaquinas mamma, Anita, och Magdalena bor i rummet.

Jag får sova i Magdalenas säng och Joaquina och Magdalena delar på Joaquinas.

 Magdalena nystar upp garn för att väva ett nytt plagg.

Joaquina väver på en väv som vi satt upp till mig för övning.

En teckning över de olika bildelement som upprepas i väven. Mannen och kvinnan och allt som finns omkring dem av vikt, majsen, hunden, blommorna, fåglarna, hästen.

Bild på en väv som får mig att vela undersöka vävning och färg.

Väv som får mig att vilja undersöka mer om symmetri.

Minnesväv till någon som dött.

Jag tror att många av er som läser här precis som jag mår bra av att slöjda eller på annat sätt få ut sin kreativitet. Att få blomma och att få uttrycka sig. En tanke och idé som från hjärnan via hjärtat och kanske magen kan komma ut och skapas av händerna.

Att göra verklighet av sina idéer. Det får i alla fall mig att må bra. Då kan jag blomma för fullt. Det är därför jag kallar mig så. JAG BLOMMAR!

I morse steg jag upp långt innan resten av sommarlediga familjen vaknat. Passade på att smyga ner i ateljen som jag har på bottenvåningen i huset. Idag var det dags att färdigställa en hel hög med kort som jag klipper i papper. Papper i fina färger och mönster och gärna återbrukat. Till exempel kuvert, reklam, gamla böcker, presentpapper, kartor mm

Papper är bara ett av de material jag arbetar i. Jag brukar skylla på att jag är rastlös. Men kanske är det bara så att jag har lust till så mycket. Jag måste testa. Så därför blommar jag både när jag syr, luffarslöjdar, återbrukar plåt, målar, trär halsband, sågar i trä, ritar mönster till brickor mm. Ofta frågar människor som hör att jag arbetar som konsthantverkare/slöjdare vad jag gör. Det är svårt att svara på. Nästan lättare att säga vad jag inte gör. Vad jag inte gör just nu i alla fall. Jag blåser inte glas, jag arbetar inte med keramik (men det har ju hur mycket lust till som helst just nu-måste lösa det på något vis), jag väver inte (men vävstolen väntar i delar på min tid uppe i sommarhuset), jag näverslöjdar inte, jag stickar inte, jag virkar inte… Oj, så mycket det finns kvar att jobba med. Tur är väl det!

Eller rättare sagt, en av de dagar i veckan när jag jobbar med mitt eget kan se ut såhär.

Vissa dagar tar det tid att komma igång. Ibland ska ”allt annat” fixas först: man kanske måste gå iväg med återvinningen, baka bröd eller träna. Igår var jag på stan och gick ärenden, köpte material och samlade inspiration till några smycken som jag borde få till men fortfarande inte vet hur jag ska göra. Vet inte om jag blev så mycket klokare, men förhoppningsvis la sig vissa grejer i hjärnbanken för att dyka upp vid ett senare tillfälle. Hursomhelst blev det inte något sytt förrän vid tretiden på eftermiddagen. Men det är ju samtidigt det som är det härliga med eget kreativt arbete: vill jag jobba till elva på kvällen så går det alldeles utmärkt. Jag försöker åtminstone att inte bli stressad av att vissa dar tar det väldigt lång tid att komma igång…

Nu har jag börjat på nästa bokprojekt, uppföljaren till Karins broderier. Den här boken ska vara mer personlig, mer blandat med stilar och tekniker, inte bara landskapssömmar som den förra. Jag ska inte avslöja för mycket vad det blir för broderier, men för att visa hur jag jobbar ska ni få en liten tjuvtitt. I början av ett projekt handlar det mycket om att leta inspiration och hitta fram till nån slags känsla att förmedla. Jag hittar mycket på främst amerikanska foto- och modebloggar och gör små inspirationscollage (säga vad man vill om alla dessa tjejer med vintageshoppar på Etsy, men de tar ofta snygga foton). Collagen är bra att gå tillbaka till om jag kör fast eller glömmer vad det var jag tänkte. Och Google är såklart ovärderligt om man behöver en bild på, säg, en telefon från tidigt 1900-tal.

I brist på ateljé jobbar jag hemma. Köket är kontor och i vardagsrummet har jag ett hyfsat stort skrivbord där symaskin får plats och golvyta där större saker kan bredas ut (men man skulle alltid kunna ha större plats och bättre förutsättningar… drömmen är ett riktigt arbetsrum där allt kan vara framme, samtidigt). På golvet kan det iaf ofta ligga tygstuvar som ska bli någon applikation

Jag kanske gör en snabb liten skiss först, men ofta ritar jag upp mönstret direkt på tyget eller på papper och klipper ut. Särskilt om man ska göra lite större grejer är det bra att klippa i papper först. Blir det inte bra kan man justera mallen och sen köra.

Oftast har jag flera projekt på gång samtidigt. Antagligen för att det är roligast att börja på saker, men jag tror också på det där att kreativitet föder kreativitet. När jag jobbar med en grej tänker jag redan på nästa, vilken ordning jag bör ta saker i för att hinna, eller så blir jag bara inspirerad av nåt och måste testa. Idéer kan ju också komma när man minst anar det eller när man pratar med andra. Man är liksom aldrig ledig från det kreativa tänkandet. Många föstaskisser kladdas ner på kvittopapper när jag jobbar i butiken

Sedan försöker jag med jämna mellanrum sitta ner och planera projekten lite mer ordenligt. Ibland ser det ut såhär fint i pärmen

Ibland mer såhär

Vi hade en lärare på HV som alltid tyckte att vi skulle föra dagbok när vi jobbade. Minns inte riktigt varför, men kanske för att minnas och lära sig av sina misstag? Jag har varit en högst sporadisk dagboksskrivare i vuxen ålder, och att skriva anteckningar varje dag skulle mest kännas stressande. Men en dagbok kan ju faktiskt se ut lite hursomhelst. Min projektpärm är en slags dagbok. Och min skissbok, som sagt. Här tecknade jag av ett fantastiskt fint bokomslag sytt av tyglappar, och i bakgrunden skymtar det som jag jobbar på just nu: samma teknik men nånting helt annat

Idag måste det nog bli en göra-färdigt-dag. Man får försöka lura sig själv att montering är jättejätteskoj. Well, jag har ju en deadline så det är inte så mycket mer att göra än att sätta sig och sy nu. Snart. Lovar.

Jag erkänner, jag är en tekniknörd.

Att rita med papper och penna har aldrig varit min grej. Jag gillar fotografier och knivar. Men iPad har så klart gjort sitt intåg även i den slöjdande delen (den beslöjdade!) av mitt liv. Det finns en app som heter Adobe Ideas där man kan rita med fingrarna direkt på skärmen och man kan ha ett fotografi som bakgrund och måla i flera olika lager över bilden som man sedan kan dölja/visa osv.

Detta passar mig perfekt och har blivit ett riktigt bra verktyg när det gäller att skissa vidare på ett påbörjat projekt och testa olika mönster och färgsättningar.

Jag gjorde en kniv för ett tag sedan. (läs mer här) Då använde jag iPad för att testa just färgkombinationen på slidan. Jag gjorde först ett färgtest på en läderbit, och gjorde ett färgtema utifrån exakt de färgerna.

Ett annat bra användningsområde har varit utformning och mönster på knivskaft. När jag var ganska nöjd med formen på skaftet tag jag en bild, ritade ett mönster och testade färgkombinationen. Enkelt verktyg att jobba med, även om man ibland ska passa sig för att blanda in allt för mycket digitalt mumbojumbo i den analoga trivsamma världen med trä, stål och verklighet!

(Men ibland kan det hjälpa lite på vägen…)