Over and out!

Written by Magnus. Posted in Magnus Sundelin

Times up for now!

Trött och nöjd med veckan som varit tänker jag nu skicka in mitt sista inlägg och tacka för mig. Det här har varit otroligt roliga kvällar faktiskt. I mitt yrke som lärare hinner man inte alltid reflektera över varats väsen så mycket. Tack vare bloggandet blev jag klar över att jag faktiskt kan föra en slags monodialog med mig själv då och då, släng av schizofreni… Skämt åsido, dagens skola kännetecknas av ett ganska högt tempo med hundratals mikrobeslut som ska fattas varje dag. Man funderar ibland över var tröttheten kommer ifrån. Jobbet! Känder en skön lunk under loven när man väl landat och en annan slags vardag träder in. Det finns många måsten och krav då också, men det ligger på ett annat plan. Min intention var att ge de eventuella läsarna en liten bild av min vardag i världens bästa yrke. Det finns mycket mer att berätta. Tänk om ni kunde sitta i min skjortficka och vara med! Det är stort, fantastiskt, härligt och ibland skitjobbigt. Står inför en jobbig kartläggning av några elever som jag känner mig tveksam inför betygssättningen till jul. Man pejlar av mycket fort vilka som är med på banan och vilka som står bredvid… Först måste jag utröna vilka kunskapsluckor som finns och sedan fylla igen dem. Många föräldrar kan var av den uppfattningen att bara är att gå på slöjden och ”snickra tillnå´t”, så betyget biff. Det är en hel del färdigheter som ska uppnås för att få betyget G i slöjd. Vi arbetar efter ett ganska komplext processtänkande, eleven måste äga den här processen för att nå målen. Hur många slöjdare reflekterar över vad han/hon egentligen gör. Vi ska försöka få eleverna att sätta ord på den ”tysta kunskapen”. Ni kan själva försöka gör en analys av era egna arbeten utifrån tre frågor: Vad, hur och varför? Try it out! Visst kan jag ge eleverna nådebetyg, men då begår jag faktiskt tjänstefel. Iblan dkan en lätt kluven känsla inför det här inträda. Varför kan ungarna inte bara få slöjda och vara glada för det. Lite smolk i glädjenektarens bägare alltså. Jag har funderat mycket kring det här genom årens lopp och ställs inför ett antal sömnlösa nätter inför både jul och sommarlov. Over and out! Up the Irons!-Magnus

Brave new world…

Written by Magnus. Posted in Magnus Sundelin

Salaam aleikum på er därute i den verkliga världen!

Ett stort tack till de som bemödat sig att skriva en kommentar, det värmde! When it comes to my t-shirts… Har en del t-shirtar med texter som alla har anknytning till min passion i livet, SLÖJD! Ungarna tycker att det är kul och vissa av mina kollegor, andra tycker att det är barnsligt! När man är 37 år så ska man inte hålla på så, ni vet. Jag klär mig gärna fint och så till fest, men har en stark aversion mot slipsar. Jeans och t-shirt är mer jag liksom. Nog om det! Har börjat känna mig varmare i kläderna som bloggare och inser att min korta tid i IT-etern strax är till ända, men jag ska försöka leverera lite mer innan slutet. Idag har jag haft mina minsta adepter, treagluttarna. De är guds gåva till varje slöjdlärare. Intensiva, kunskapshungriga och otroligt plikttrogna. Fråga:Hur får man en åk 9:a att klyvsåga en halvmeter bräda? Svar: Går inte då det finns en bandsåg i salen… En åk 3:a däremot tar på sig uppgiften med englädje och sällan skådad frenesi. Jag slår vad om att de små telningarna skulle såga sig igenom med en tandlös fogsvans om jag bad dem om det. Det är den stora skillnaden mellan gammal och ung elev. För de små finns bara möjligheter, de större ser gärna hindren först. Men en sak har de bägge ålderskategorierna gemensamt, de gillar slöjd, men på olika sätt… Idag har 3:orna fortsatt med sina sylar och börjar närma sig slutklämmen i form av ytbehandling med filfärgen. Ett av de jobbaigaste momenten för dem är att såga sig igenom fyrtumsspiken innan den kan börja fila sig en spets. Trots den fysiska ansträngningen är de glada och positiva. de ser slutet som en belöning och sylen har fakstiskt ett stort värde. ” Jag har gjort den helt själv, utan hjälp av majjen”. De är underbart och se hur de hjälper varandra framåt i sin process. Äldre elever kan däremot nästan tjata hål i huvudet på en, ” Mange, Mange, Mange, kan du hjälpa mig????”. ” Med vad?” ” ja, men typ blir det bra tycker du?”. ” Vad tycker du själv?”. ” Åhhh, du är såå jobbig, jag gör lite till då…”. Som frågar får man svar, eller hur det nu var. Jag fick en flashback till min egen barndom idag. Under tiden som de små hjälpte varandra, så satt jag och skar in karvsnitt i mina nya färgburkar. Har en ganska ortodox uppfattning kring hur en ”slöjdig” miljö bör se ut. Därför håller jag på att avskaffa alla gamla miljösynder i form av plastburkar och skit, som färgpigmenten för närvarande förvaras i. Jag skar ett antal krympburkar! Under tiden som jag sitter och skär in texten blått, så upptäcker jag en av de små i ögonvrån. Efter en stund så kommer frågan, ”Är det inte svårt?”. ”Bara lite, när man kan det”, svarar jag. Kom då att tänka på min gamla farfar som är en av de stora orsakerna till att jag sysslar med det jag gör idag. Minns fascinationen av att se hans händer arbeta fram ett vackert föremål med de vassa verktygen, det såg så lätt ut. Jag kan känna känslan den lille eleven har när de tittar på händernas dans. Det ser lätt och vackert ut! Men jag är rädd för kunskapsdöden som kanske blir en konsekvens av allt genande man visar på TV. Mr.Martin Timell smackar i hop ett kök på en timme. Grannparet tar ut skilsmässa för att Harry lyckades sabba hela köket…”Timelleffekten”, det såg ju så lätt ut med händernas dans… Allt tar tid, mycket tid och träning om man vill behärska den dansen! Några väl valda avslutningord från världens bästa grupp! ” What you see is not real, those who knew will not tell, all is lost sold your soul in this brave new world!” Up the Irons! Magnus

In the name of love!

Written by Magnus. Posted in Magnus Sundelin

Goder afton både herre och fru!

Ännu en kväll med tankar som ska lämna skallen. Känner mig fortfarande inte helt bekväm här i cybervärlden. Igår kväll höll jag på att ge Kravallslöjd en helt ny bakgrundsbild i form av smidesbilden… Det finns tydligen något som kallas för bildformat och speciella program för att anpassa storleken på bilder man vill bifoga. Som tur var admin ute på nätet och kunde rätta till den fadäsen, tack för hjälpen Jonny! Idag har dagen förflutit på ett underbart sätt! Förkylningen börjar vika sig och bihålor med omkringliggande delar känns nästan normala igen. Idag har jag haft mina mindre elever, de som en dag ska axla spjutspetsfunktionen i skolans slöjdsal. Jag och kollegan har arbetat kring ett eget koncept under många år. När barnen kommer till oss i åk 3 så får de göra en enkel pryl, en fyrtumsspik inslagen i ett skaft av asp eller björk. Många bra moment! Raspa, fila, hyvla och i vissa fall täljning. När skaftet är klart så får de måla det med filfärg. I åk 4 får eleverna göra en liten verktygslåda. I åk 5 är det dags för den eftertraktade slöjdknivstillverkningen. Tanken är att lådan följer eleven under resten av grundskoletiden, eget verktyg i form av kniv ochpryl gör att respekten för verktygen ökar. De får själva sköta sin kniv. Idag hade jag mina fyror, verktygslåda! Här uppstår det många frågetecken… Det spelar egentligen ingen roll hur många genomgångar du har, frågetecknen finns där ändå. Jag gjorde ett experiment, istället för att servera en färdig lösning, så svarade jag bara ja eller nej. De fick följdaktligen formulera en fråga som gav dem det svar de var på jakt efter. ”Mange, jag har tänkt rita på så här, funkar det?”JA! Ok, där var det en som tänkt till. Nästa elev är en lite kluring med minst två rävfarmar bakom öronen… Frågade och fick ja och nej-svar, efter ett tag glimmar det till och jag får frågan, ”vad heter du?”. Jag svarar Magnus och får ett gapflabb tillbaka. ”Du skulle bara svara ja eller nej den här lektionen!” Glad att kunna glädja ett  människobarn med så lite. Tänker ofta på hur bortskämd jag egentligen är i min yrkesroll, jag får vara med och se andra barns utveckling och ibland stora glädje när de lyckas. En vanlig kommentar när folk frågar om mitt yrke är, ”Fy, faan hur står du ut?”, när de får veta att jag jobbar som lärare. Är övertygad om att media har spelat en avgörande roll. Det fokuseras och vinklas oftast till det negativa. Skulle önska att fokus låg på när Sveriges framtid lyckas, när dyslektiske Kalle lyckas med det omöjligaatt klara godkänt på det nationella provet i svenska. Vi som arbetar med barn i skolan älskar oftast vårt yrke och tar det på blodigt allvar. Som någon uttryckte det, tuff kärlek!

Up the Irons!-Magnus

Google

Written by Magnus. Posted in Magnus Sundelin

God kväll alla slöjdare!

Ännu en dag i mellanmjölkens dag som Jonas Gardell hade uttryckt det. Är brakförkyld och trött, men det är ändå en härlig känsla, det finns som bekant alltid de som har det värre… I helgen infriades en pojkdröm, jag var iväg på en kurs i forntida järnframställning. Nu kommer nästa steg i processen, hur ska jag lyckas kola upp mitt blötjärn så att det blir härdbart, drömmen är att göra ett knivblad från scratch och jag är snart där. Det som återstår är ett kilo hönsskit, ytterligare en sömnlös natt samt en massa dyrt smideskol! Nog om det. Idag hade jag en ny grupp elever, denna gång var det åk 9 som skulle komma igång. Förra veckans planering skulle vara en guide till dagens aktiviteter, men som vanligt infinner sig de klassiska hjärnsläppen. Dessa skolans spjutspetsar, som haft slöjd sedan åk tre kan plötsligt inte de mest grundläggande säkerhetsförskrifterna vid pelarborrmaskinen och dagens lektion håller på att sluta i handledsfrakturens tecken. Man kan inte vinna över en pelarborr med handakraft när den får för sig att nypa kring ämnet. Det sa pang och jag kvicknade till fort som f-n. Två av de mina skulle borra ur ämnen till sina krympburkar modell större. De glömmer företeelsen skruvtving och ämnet slits ur handen på den ena av pojkarna. När jag hör smällen, så är första tanken att det har gått riktigt illa. Jag vänder mig om för att kolla läget, skapa mig en bild av vad som hänt. Det gör ont i handen på den ene av dem. Gör en snabbkoll om det kan ha uppstått en fraktur, så är inte fallet. Tack gode gud för det! När jag sedan frågar dem vad de tänkte på, så får jag ett pinsamt leende. Det var gårdagens parameter, ”hur snabbt går det”, som återigen visat sig. Fick ett mindre spunkanfall, tog upp det personliga skyddet och säkerhetstänkandet som en i högsta grad avgörande faktor för kommande julbetyg. Betyg är ett vapen, akta er vad eleverna kvicknar till när detta ord förs på tal. Nu finns det inget uttalat betygskriterie i kursplanen som avhandlar pelarborrar, men det vet inte mina gossar… Sov gott, dröm sött och vakna torrt därute i den verkliga världen! Magnus-Up the Ironshalltjarn-jarnframstallning-2007-064.jpg

Premiärinlägg…

Written by Magnus. Posted in Magnus Sundelin

julkort-05-011.jpgjulkort-05-011.jpgHej därute i verkliga världen!

Det här är nästan som att ta sig igenom en snårskog, komma ut med sin elektroniska röst alltså. För mina ”kids” är känslan antagligen densamma när jag ska visa dem min värld av krokvuxna, tjuriga ämnen. Det är Magnus, veckans bloggare i ett nötskal! Har ingen större lust till den här typen av kommunikation, men den ligger som bekant i tiden… En kort presentation av mig och det jag vill förmedla till er därute. Är slöjd/idrottslärare och tillika smed. Arbetar med slöjd inom svensk grundskola och berikas därmed av en del ibland dråpliga och kloka upplevelser som jag vill delge andra. Terminen har precis tagit sin början och mina små adepter är i startfasen av sina arbeten. Det är just i startfasen dråpligheterna brukar dyka upp… För tillfället arbetar jag med elever från klass 3-9. Normalt jobbar jag med de prepubertala, falsetttalande och ibland finniga tonårskillarna, de får gärna vara busiga och bullriga oxå. Det är de grabbarna som är mina! Idag fick en av mina nya åk 8:or välja fyra olika arbetsområden att arbeta med, de hade totalt 43 områden att välja på, men i sann elevdemokratisk anda så var jag tvingad att begränsa ner antalet områden till 4! De köpte mina argument om varför, de vill ju inte ha en slöjdmajje med  lustig tröja med alltför långa ärmar som sitter fastspända på ryggen efter bara en halv termin… De flesta ville göra knivar, ett par andra valde vikingaslöjd, ett par till valde kärl i krympteknik och den siste av dem ville garva fiskskinn. Ja, ni läste rätt, en elev ville förkovra sig i skinngarvning, av de totalt 16 gossarna i gruppen. Sagt och gjort. jag startade igång de tre grupperna innan jag gav mig i kast med ”skinnpojken”. Han fick en genomgående kunskapsduvning om vad som händer med skinn i själva garvningsprocessen, men det var när jag började redogöra för de olika garvningsmetoderna som han började vackla i sitt tidigare så starka beslut. Jag fick frågan om vilken metod som var snabbast, det är en parameter som är avgörande för de flesta elever, hur fort det ska kunna gå. På rak fråga får min elev ett rakt svar: URINGARVNING! Han tittar på mig en lång stund, efter en tid börjar ett snett leende spricka upp, ” Du skojar Mange?”. ” Ser det ut som jag skojar?”, ” Näe, det gör det väl inte…”. Efter en del dividerande fram och tillbaka beslutade han sig för att komma och koka barklag på sina håltimmar den här veckan istället, det blev tydligen bäst så, trots att det tar betydligt längre tid att få sitt skinn genomgarvat.