”Va? Blir man slöjdlärare då eller?”
Det är den vanligaste kommentaren jag får när jag berättar att jag går kandidatprogrammet Ledarskap i slöjd och kulturhantverk. Frågetecknen blir inte färre när jag sedan säger att man till exempel kan bli hemslöjdskonsulent. Det faktum att jag själv knappt vet hur jag hamnade på utbildningen eller vad den ska leda till gör inte saken enklare. Jag vet bara att mitt intresse för historia, hållbarhet, form och skapande med mina händer gjorde att det verkade var den perfekta utbildningen för mig. Efter tre års studier inom grafisk design, produktdesign och recycle design känns det som att jag hittat rätt.

Efter snart två terminer kan jag summera att jag lärt mig massor! Kurser i projektledning, entreprenörskap, färg och form samt textil har betats av. Jag har aldrig haft speciellt klart för mig vad jag vill bli när jag blir stor och jag vet inte mer nu heller.Jag älskar museer och att uppmuntra andra människor i deras skapande. Att leda projekt har jag insett är fantastiskt roligt och försöka skapa ett företag av en egen idé lockar mer och mer. För tillfället känner jag att mer klarhet änså inte behövs, vi får se hur det känns om två år när examen närmar sig.

Nu trillade rapporten Hemslöjden som näringsgren just ner genom brevinkastet! Hörs imorgon!

Jag kallar textilierna som jag sytt dockorna av för ”hemmafrudukar”. Mer eller mindre vackra är de i alla fall skapade för att försköna, av både hemmafruar och hårt arbetande kvinnor som ”stal” sig en stund för eget skapande. I Runaway Explorers tänker jag mig att båda dessa grupper lät fingrarna göra handarbetet medan huvudet fick fritt fram för drömmar. Kanske drömde de om ett annat slags liv, att komma bort och ”bli något”.

När dessa hemmafrudukar nu blivit dockor i konstprojektet tänker jag mig att kvinnorna som en gång satt och drömde, nu får sin upprättelse genom dockorna. De rymmer ut i världen till priset av ett kort liv.

Hej alla kravallslöjdare!

Som det står i presentationen av mig så jobbar jag på Hamnmagasinet, Ungdomens Hus i Umeå med den skapande verksamheten.

Tänkte att det är på sin plats så här på måndagseftermiddagen med en guidad tur i skapar-rummet på övervåningen a.k.a designverkstan!
Så här der det ut direkt när man kommer in; ett stort bord är bra att ha till det mesta och perfekt när man vill klippa i tyg eller sitta och göra smycken tex…

Så här ser det ut från bortersta kortsidan av rummet, sett från myshörnan:

Man kan trycka textiltryck i våran feta transfermaskin!

Designa egna pins för endast en femma stycket:

Det finns också en smyckesbyrå full med pärlor och andra smyckesdelar:

Vi har två fina husqvarna-symaskiner + en overlock-symaskin (en supermaskin som syr raksöm, sicksackar och klipper på samma gång!)

Här är ett återbruksprojekt igång; Ett gammalt skärp, en gardin och en ensam knapp blir en snygg och personlig väska.

Det finns såklart massor av fina tyger att sy av, att sy något av dessa tyger kostar edast en liten guldpeng:

Som ni ser finns det hur mycket som hellst att göra som rör gör-det-själv-design som tillexempel återbruk, väskdesign, smyckestillverkning, textiltryck, papperspyssel, pärlplattor, teckning, akrylmåleri, blocktillverkning, klädskapande med mera.

(Designverkstan är till för unga mellan 15-25 år och är öppet med handledare ons och tors mellan 18-22, men går även att boka på andra tider.)

Å vilka duktiga hantverkare som gästbloggat här före mig.
Riktiga proffs ju!
Men nu över till någon helt annan.
Nämligen en glad amatör.

Så här stod det i den roliga inbjudan från Kravallslöjd:
“Du är en spännande slöjdare som har många intressanta projekt igång”
Jo det vill jag lova! Hoppar nämligen på allt som verkar kul. Och går gärna “all-in” Köper alla tillbehör som finns till exempel. Det blir inte så himla många färdiga alster men jag har roligt. Och det är väl det som är meningen med skapande. Eller? Skulle aldrig få för mig att plåga mig igenom ett tråkigt (läs; lite för svårt) stickmönster bara för själva prestationen. Nope! Ner i UFO-korgen bara.
“Vi har även från våra läsare fått önskemål om att få följa din vardag via bloggen under en vecka”
Sure! Men – Så gärna! Just denna vecka är ganska speciell och jag kommer att få göra en helt ny erfarenhet. Bra eller dåligt? Har ingen aning. Vet bara att livet vänder lite då och då och det brukar bli bra till slut. Kreativitet kommer att krävas.
“Vi undrar om du skulle vilja skriva om din kreativa vardag”
Absolut! Let´s go!

Ett resultat från en av alla kvällskurser jag gått:

För denna vackra sockerskål har jag hånats av mina närstående i åratal. Inte för att den är ful utan för att det var det enda som kom hem efter en hel termins skapande i en svinkall källarlokal i Mölndal. Med kursavgift och materialkostnad landar den på ca 1200:-  Men då fick vi även kaffe o kaka.
Jag har gått på oljemålning också :) Men den tavlan är försvunnen. Kanske är den stulen?

Nu ut i det vackra höstvädret. Mycket passande denna, för mig, vemodiga dag. Mer om det ikväll. Eller imorgon.

Hej då

Tänkte tacka så mycket för tillfället och tacka er läsare som har följt mig under veckan.
Det blev tyvärr inte mer än såhär, men så kan det gå ibland. Jag tyckte det var väldigt roligt att blogga, särskilt här, det var första gången jag försökt mig på detta ordentligt.
Eftersom målningen inte blev färdig så kommer jag att göra den klar såsmåningom och publicera bilden på min hemsida.
Jag hoppas verkligen att alla kan hitta något kreativt att göra i sitt liv, för det är så mycket värt och på något sätt nödvändigt för oss som människor.
För mig att hålla på med skapande känns som ett otroligt stort privilegium, så jag hoppas att alltid kuna göra mitt bästa. Hursomhaver så tänkte jag lämna er med den sista uppdateringen för veckan av hur målningen ser ut för närvarande.
Ta hand om er och varandra
/Juliusz

Efter en relativt lång ”dag” för min del (gick upp 21.00 igår) har jag varit på äventyr i 1900-talets början, på universitetet, för att ännu en gång landa hemma.
Det har gått lite trögt under natten/dagen, your pick, med måleriet så det blir en kort uppdatering och i å med det tänkte jag presentera lite av det andra jag håller på med.
Så här långt har det gått (mer eller mindre)

Jag håller på att sticka i perioder, särskilt då trevligt sällskap och lite kaffe finns till hands. Där handlar det mer om att göra nyttoföremål som jag kan ge bort/byta mot andras kreativa arbeten eller använda själv, som handvärmare eller mössor. De första 20 paren blev till genom min bortgånga mormors garn som jag fraktat hem från Polen, men eftersom allt det goda har tagit slut så handlar jag numera på en butik i Umeå som heter Tygbiten. Så kan de tingen se ut

Man sticker ut fingrar där det vita skymtar för extra komfort och tummen…ja ni vet var den ska sitta. Det är dubbla lager garn, det yttre skiktet brukar jag ha någon akrylbaserat tillsammans med något mer naturligt som andra tråd och insidan brukar vara något trevligt mjukt 100% djur eller växt. De blir vindtäta, varma och sköna samt även praktiska om man ska hålla på med något finlir utomhus, tex fotografera eller måla graffiti.
Förutom att producera sådana så har jag även stickat en väldigt viktig mössa

viktig därför att man kan självklart inte känna sig konstnärlig och måla utan en.
För att avrunda min garnverksamhet har jag även gjort lite garngaturelaterade småsaker, som faktiskt har fått både vänner och hängt ute i några år nu. Fantastiskt vad syntetiska garn kan hålla! (krymper inte, bleks inte, ber mig inte laga mat)

”Jag finns här med dig, andas, tare lugnt” – broderat

Det fina var att någon satte upp sin brevid mig något år efter, jag blev duktigt glad!

Eftersom jag har tecknat mycket den sista tiden och har även börjat använda akvarell färger mer och mer, så tänkte jag ge er en liten förhandstitt på nästa stora uppdatering som sker snart på min hemsida www.juliusz.se

Tänkte nu lämna er (gå och sova) med lite annan sort av text som jag inspirerades till att skriva efter att ha bevittnat dokumentärer och efterkrigskonst som rörde första världskriget. Tanken var att göra ett konstverk till den, men det verkar inte bli något av riktigt snart, så här är den:

De skor som vandrar utan slut
Mot vita horisontens djup
Lämnandes bakom sig
Detta som nu är förut
Med vapen mot marken
Med örat mot tystnadens brus
Det är i evigheten som de söker ljus
Ack dessa nötta sulor av fördärv
Tjänar denna sista rus av sitt förvärv
Klättrande ständigt framåt ovanpå ingenmansland
Dit makten som fortfarande bestå
Kommenderar de vidare att gå
Det är de skor som vandrar med jämn gång
Oberörda av att evigheten är mållöst lång
De marscherar ständigt i dimman
Ständigt samman bundna med skosnören som vart rå
På taggtråden vass och leran rödgrå
Medmänskligheten är långt gången
Ur skorna i skyttegravsgången
I vilken de ro aldrig få
Strävar de vidare mot
Horisontens vita
Himmelens sanna blå

Så efter en del småjobbande hela natten och morgonen (jag jobbade vaken natt som personlig assistent i helgen, därav dygnsrytmen) så börjar saker ta form. Först så måste jag kommentera mitt utrymme, för rummet där jag trivs måste vara lite kaos, det är bekvämt så.

För att inte shocka allmänheten så tänkte jag göra som en annan känd dokumentär och köra på svartvitt, nästan i alla fall.
Jag bor i en studentetta med kokvrå, alltså får man bli lite ekonomisk med utrymmet.

Då så, vad har jag åstadkommit så här långt?

Ramen, den är viktig för den avgör om ett verk blir bra eller inte. Alltså körde jag på en trevlig standard som är 40 x 61 (bredd x höjd i cm). Ramen har jag tillverkat själv tack vore underbara lektioner från min tid på Umeå Konstskola (folkhögskola). De var även vänliga nog att låta mig tillverka den där borta då jag saknar alla roliga verktyg som är användbara i sådana lägen.

Efter en del svärande fick jag också ihop ”duken”, som är trasiga jeans vilka jag fått av min goda vän Daniel. Det var länge sedan jag sydde för hand, men något muskelminne verkar finnas och därmed resultatet.

Efter ett mer konstant svärande och några pauser så fick jag till hela paketet, om det är något jag verkligen hatar med att måla så är det att spänna duk.

Då blir det sista steget för idag att spänna åt duken genom att blanda ihop vatten och trälim för att sedan spruta på det på baksidan. Efter att lösningen torkar så drar tyget ihop sig, blir mer spänt och styvt.
Trälim + blomspruta = win.

Eftersom jag också kan vara en otålig person när det gäller torkning, så har jag utvecklat en sofistikerad metod för att påskynda detta. Varmt i rummet blir det också!! Underbart nu då höstkylan går igång på allvar.

Man kan fråga sig varför komplicera allt, göra allt för hand. För mig handlar det mest om arbetet än om det faktiska resultatet. Visst kan det vara trevligt då det blir något som är bättre än det som kom innan, men det är inte hela poängen. Under tiden man gör rätt upprepande rörelser, syr, målar, etc. så kan man betrakta grunden i lugn och ro för att höra dess individuella röst. Det jag brukar oftast inse är att den idéen som jag hade innan jag började, passar inte den yta som jag ska jobba på. På detta sätt kan jag få in en del slumpmässighet i mina verk, genom att lyda underlaget.
Nu är klockan 11:20 så det är dags att sussa.
Mer imorgon!

Jag heter Juliusz som sagt men ni kan kalla mig Julius eller Gucio som min mors sida av familjen gör.

Eftersom jag ska skriva lite om min konstnärliga vardag, så kommer det här en liten bakgrund då mitt skapande är grundat i min uppväxt.

Jag kommer ursprungligen från Polen men bott i Sverige i 18+ år (nu är jag runt 26). För att ha missat barndomen i Sverige och den medföljande kulturen så har jag missat allt det andra från Polen, men ett har nog stannat kvar hos mig och det är den här ”gör det själv” andan när det gäller det mesta och som jag fått mycket från min mormor.

Jag älskar att jobba med händerna, jag håller på med att sticka, brodera, teckna, fotografera, måla (med olika saker) och spela djembe-trumma då jag har möjlighet. Så för att bättre förklara det jag gör på dagarna tänkte jag göra ett verk under veckan som Ni får följa med på.

Dags att ta fram mina favoritbyxor!

Som ni lärde er i tisdags är förförelseslöjd typ 1 att slöjda åt någon och typ 2 att slöjda med någon och, det inlägget finns här, läs det först om ni inte gjort det, annars finns det risk för att det här inlägget blir fullständigt obegripligt.

Det kan ofta vara svårt att veta i förväg om en målperson är bäst lämpad för typ 1 eller typ 2 och det är viktigt att tänka på att en bra målperson för typ 1 oftast inte är en bra målperson för typ 2 och vice versa. Däremot kan en person bli väldigt mottaglig för typ 2 efter att först ha blivit utsatt för typ 1, även om hen från början inte skulle ha varit det.

Typ 1 fungerar ofta bättre bäst på personer som inte själva är slöjdare, medan typ 2 kan få liten och ibland negativ effekt på icke-slöjdare men däremot kan vara enormt kraftfull på inbitna slöjdare.
Även detta är det svårt att generalisera kring men vi gör ett försök.
En icke-slöjdare kan reagera på två sätt när hen får en artefakt, alltså blir utsatt för typ 1:
Det vanliga, och anledningen till att förförelseslöjd är så kraftfullt är att hen blir imponerad av artefakten och förmodligen då också charmad av att du tagit dig tid att göra den åt henom, oavsett om hen gillar själva artefakten eller inte (även om det såklart absolut är bättre om hen gör det).
Den andra generella reaktionen är att hen inte alls förstår vad hen har fått, eller vilket jobb som ligger bakom den och i det fallet kommer hen endast att bli charmad om det är något som den tycker är fint/bra, det ger då ungefär samma effekt som att köpa något åt personen, vilket inte är vad förförelseslöjd handlar om.
När man utövar typ 1 på en inbiten slöjdare så krävs det betydligt mer av själva artefakten för att få önskad reaktion, högre krav ställs på noggrannhet, teknik, material och så vidare, vilket ofta gör typ 1 till ett dåligt val vid förförelse av en slöjdare. Det är såklart här typ 2 kommer in i bilden.
Att slöjda med någon i förförelsesyfte kan ske på oändligt många olika sätt och med lika många olika förutsättningar, därför är det svårt att generalisera för mycket om den här kategorin, men den erbjuder i alla fall många både fysiska och psykiska förförelsemöjligheter och kan verkligen rekommenderas.
Klassisk slöjddate, alltså basicly slöjdjunta på tu man hand, är den vanligast förekommande varianten av typ 2. Skapande får många att slappna av vilket ger mycket bättre förutsättningar för vad som annars kan bli spända situationer.
Att lära ut slöjd, som även kan räknas till typ 3, kan vara en variant på typ 2 då man helt enkelt lär ut en teknik eller liknande till målpersonen, otroligt kraftfull teknik som alltid ger många fina tillfällen för vad som inom pick-up kallas kino, kolla in det här, tänkte hålla pick-up utanför det här men var tvungen att låna ett begrepp och den videon var ju bara för töntig för att inte länka. Är ju bara fantasin som sätter gränserna för hur det kan utvecklas när man ska lära någon att göra rejäla rörelser med en hyvel, eller när man beskriver hur stickan ska in i hålet när man stickar…
Att lära ut slöjd ger ju också den man lär ut till den tillfredsställande känslan av att lära sig något nytt, vilket medför bra humör som i sin tur såklart underlättar det hela.

Imorgon ska ni får höra om en av förförelseslöjdens stora mästare genom tiderna, det blir dessutom förhoppningsvis film om och med honom.

Ni har säkert hört talas om Warhammer. Just det, det där figurspelet som en del höll på med när de var 10 typ. Jag har några goda vänner som blivit nyförälskade i det och i helgen har vi haft pysselstuga dagarna i ända. Härligt nörderi och ovanlig upplevelse att se 25-30-åriga ingengörer sitta och diskutera, limma och måla minimala figurer. Jag har varit på otaliga syjuntor men detta var ett nytt och uppfriskande inslag.

Väldigt intressant för mig att se vad jag, med min ganska gedigna kunskap inom traditionell slöjd i både hårda och mjuka material, hade att tillföra till denna för mig ovanliga pysselstuga. En dag vi tvåsnåret när vi satte igång (fnys ej för att vi startade sent innan ni hör när vi slutade) bestämde jag mig för att göra en accessoar till en av mina vänners armé. Det skulle vara ett ”stort” ölfat som de bar med sig ut i strid för att så snart som möjligt efter seger kunna avnjuta en rejäl sup. Jag limmade, täljde, ritade, karvade, klippte, limmade igen, borrade, målade och 12 timmar senare hade jag gjort ett tre centimeter högt ölfat. Och efteråt samma tomhet som alltid infinner sig när ett intensivt projekt är färdigt. Efteråt hade jag bland annat lärt mig nya måleritekniker men framförallt hade jag haft fantastiskt roligt. Inte bara av mitt eget skapande utan även av att i goda vänners lag gå runt och imponeras av vad de andra åstadkommit.

Imorgon kommer det eventuellt att handla om förförelseslöjd, missa inte det!