För ett tag sedan så hittade vi detta underbara lilla klipp från Sveriges Radio. I vårt tidigare inlägg så delade vi med oss av en form av erotisk novell och här har vi en kvinna som finner en stor lust i att lyssna på en taltidning om, ja just det, en vävstol från 1852.
För slöjdporr kan vara just det, att bara höra om en teknik, ett instrument, ett material. Att själv få leva sig in i den beskrivna bilden, en riktigt gammal vävstol med en vacker varp… ah… En typ av upphetsning som alla kanske inte kan (vill?) förstå.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2640&artikel=4999107&play=3807016&playtype=Ljudklipp

Slöjdporr, kan man säga, är ett samlingsnamn för en rad olika företeelser som spretar åt olika håll. Jag ska försöka sammanfatta dem:

Slööööööööjdporr nr 1: Slöjda till sängen!

Per Johan Lust Kärleksaker (vill du veta mer, googla)

Här illustrerat av svarvade kärleksaker men kan lika gärna vara någonting annat som… jag vet inte: brickvävda bondageband kanske! Din fantasi = dina gränser.

Definitionen av slöjdporr nuuuuuuummer 2: Slöjda snuskigt!

Okänd konstnär

Alltså, slöjda med snuskigt motiv! Illustrationen här blir i form av en mössa med motivet två humpande renar, men finns miljarder exempel. En gammal klassiker är den här gamla bonaden:

Slöjdporr, definition 3: Slöjda för att förföra!

Friargåva, känningsgåva, förförelseslöjd. Kärt barn har många namn.

Det här hjärtat la jag i min grannes brevlåda när jag kom på att jag gillade honom.

Worked like a charm.

Men oftast när vi pratar om slöjdporr pratar vi om det där diffusa, känslan av slöjden, det ultranördiga, eller som någon uttryckte det: När nörderi övergår i frosseri.

Foto: Malin Karlsson och Johnny Karhinen

Den här bilden ska försöka illustrera känslan av hur det känns med en nyslipad skitvass slöjdbila mot en stock. Ahhhhhhh.

Sensommar och gofrukost på egen baltan (hybrid av balkong och altan). Kan det finnas en bättre start på dagen? Lite lagom luft i lungorna, trädkronorna vajar i vinden och en björn som joddlar i skogen. Björn? tänker ni. I Stenum – i västra götaland? Jo, jag är helt säker. Alla ljud jag inte kan identifiera kommer upp som en bild i hjärnan. Den här var hur tydlig som helst.

Jag berättade ju igår om långsamhet. Motsatsen är det snabba. Kan tyckas av gårdagens blogg att undertecknad föredrar det långsamma och det är i perioder sant. Igår var en sådan dag. Men vad vore det ena utan det andra?

Jag är mitt i den stora fascinationen för traditionella tekniker som kräver sitt avsevärda mått av tid, också lite av en tekniknörd. Stor del av tiden arbetar jag med hjälp av den snabba tekniken för att formulera det som ska sägas. Äger en bärbar liten inspelningsapparatur, som på ett kick fångar ljud. Ägnar en hel del tid vid min dator och olika bildredigeringsprogram, filmredigeringsprogram, websnickrande för hemmabruk och inte att förglömma all digital kommunikation. Älskar att klura ut hur jag ska göra för att lära mig nya vägar och läser gärna manualer. Där räknas ibland sekunderna – snabbt ska det gå. Blir det en fördröjning rasar min värld och ilskan väller fram med oanade konsekvenser. Nä, så illa är det inte, men nästan.

En av mina arbetsplatser är Skövde Kulturhus där jag jobbar i reception, som visningsvärd och ibland som handledare i fina konstverkstan med en och annan workshop. I sommar har vi haft besök av en spännande manick på kulturhuset! En fullkomligt underbart tekniskt underverk som lockat dit nyfikna och framkallat många skratt och igenkänning. Man skickar ett sms till en mobiltelefon som är kopplad till en specialbyggd symaskin – som sedan på endast några minuter broderar sms:et. Fantastico, splendido – en sådan maskin vill jag ha!!! Att de egna orden på mobildisplayen sys inom ett par minuter inför mina ögon på ett tyg som man sedan kan spara, eller en t-shirt man sätter på sig – är lite av magi. Projektet handlar såklart om mer än att teknik möter digital vardaglig kommunikation. Projektet handlar om (nu citerar jag artiklen Kraften att sy ihop, av Åsa Ståhl) ” I stitching together är konstnärerna Kristina Lindström och Åsa Ståhl ute efter kraften att sy tillsammans. Det sker i fysiska möten i en syjunta och med hjälp av digitala kommunikationskanaler. De blev förvånade över att nålar och trådar kunde stöta på så många maktstrukturer och provocera i en mängd olika riktningar”.

Här är den intressanta artikeln i sin helhet:

Den mobila syjuntan som varit runt i olika delar av Sverige och utomlands sätter fokus på kommunikation, möten, genus, maktstrukturer och normer.

Åsa Ståhl och Kristina Lindström har tidigare arbetat med SMS-broderi-syjuntor och ingår i projektet som en del av deras doktorandarbete på K3, Malmö högskola. Vad händer när det långsamma broderiet möter det snabba språket? Digital kommunikation och traditionellt hantverk möts i en turnerande workshop.  Här kommer länk där du kan läsa mer om detta spännande sätt att medverka i en demokratisk diskussion.

För mig var utställningen återigen ett kvitto på att det fysiska mötet behöver sin plats i den akademiska världen, liksom i den verklighet vi dagligen lever i. Hur mötet kan vara i alla sina former och uttryck är otroligt spännande. Intressant hur kommunikation på olika sätt värderas och hur möten sker mellan världar som aldrig mötts förut. Forskningen som är tvärvetenskaplig, utbildningar som hittar nya vägar att samarbeta mellan olika discipliner och kunskapsområden. Det känns som om det finns hopp. Människan i samverkan, interagerande med sin omvärld sett ur en komplex helhet och förståelse.

Jag passade på att skriva ut några ord när maskinen ändå var på plats. Mitt ordstäv lyder: Gosa eller dö!

Det sitter i finram i köket som en fysisk påminnelse om vad som till syvende och sist är det viktigaste. Varför krångla till det? Vi dör om vi inte får kärlek och beröring – det är vetenskapligt bevisat. Man skulle ju kunna formulera det annorlunda. Exempelvis på latin; ”Omnia vincit amor” som betyder ”Kärleken övervinner allt”. Men varför krångla till det?

I helgen var jag på en trevlig tillställning och i ett av samtalen berättade en bekant om när hon var i Pompei. Där finns ordspråk gjorda i mosaik eller annan teknik bevarade på husens väggar och golv. ”CAVE CANEM” (Varning för hunden) är ett känt uttryck från denna plats. Ett annat utryck är HIC HABITAT FELICITAS (Lycka bor här). En erigerad penis illustrerar ordspråket och visar att detta hus var ett lyckligt hus. En för sin tid relevant statusuppdatering av ett tillstånd och säkert en uppvisning i makt och status med helt annan betydelse i kommunikation och betydelse då än nu?

Eller helt enkelt; här bor en glad snopp?

Jag ska inte gå in mer i den historiska kontexten utan stannar vid det faktum att om man inte kan läsa, så kan man genom en symbol och bild förmedla det mesta. På ett omedelbart vis och ofta i igenkänning baserad på gemensamma erfarenheter. Tolkningarna kan ibland vara många och ett bild och formspråk uttrycker det mottagaren känner. Att uttrycka något där orden tar slut är en av orsakerna till att jag förmodligen i hela mitt återstående liv vill fortsätta arbeta med bild och form. I någon form. Det är ju så spännande att få ta del av hur en tanke och bild man sänder ut, tas emot av någon annan.

I reklamens värld, där jag också har arbetat stundtals handlar allt egentligen om känslor och psykologi. Hur når man en annan människa på djupet, vad än syftet är från början. Jo, man kommer åt den där speciella energin som sätter fart på känslan. Det kvittar hur många timmar som lagts in i arbetet med att skapa en kampanj – om inte känslan och igenkänningen finns faller allt till marken. Nu är vi ju tack och lov olika individer med olika åsikter, tankar och med olika behov, preferenser och känslosträngar. Det som är himlen för någon kan vara helvete för en annan. Det är därför det är så spännande och nödvändigt att hitta vägar till möten och våga mötas på nya och för en själv främmande arenor. Samtalar vi med ord, bild, tråd,  dans, digitalt, eller med megafon och vågar släppa in ett nytt språk kan vi kanske så småningom förstå varandra lite bättre. Och närma oss varandra lite bättre.

Jag avslutar dagens skriverier med foto på ett eget verk,  en högst personlig tuftad historia. Tolka den som du vill.

Ha, ha vad kul att få blogga på Kravallslöjds site! Blogga har jag aldrig gjort förut i hela mitt liv och denna vecka är det min tur! Att kommunicera via text är något som jag alltid gjort i svåra stunder. I stunder då orden inte går fram – då mottagaren så att säga inte är mottaglig. Communication breakdown. Eller då jag funderat på hur jag ska nå fram till mig själv. Då har jag tagit till det skrivna ordet. De noga övervägda orden och formulerade meningarna, som i ett brev eller mail i lugn och ro når den jag inte kan nå på annat sätt. Det är precis som om det jag vill formulera har starkast kraft i det skrivna. Det blir på något sätt av mer vikt, mer intimt att skriva ett brev till någon, till och med starkare än att ibland se någon djupt i ögonen och säga orden. Och orden stannar kvar. I breven, som man tar fram ibland och känslan av det skrivna bubblar upp och situationen blir till nutid igen. På gott och ont, på gott på ont. ”Göttont”, som vi säger här i västra götland.

Ibland tar jag fram mina skrivböcker från tider i livet som var fyllda av resor, som var skrivna i livsavgörande stunder och jag ser orden och undrar vem hon var, den där människan som ju faktiskt är jag. Ibland blir kinderna röda av skam och pinsamhet över de naiva formuleringarna. I bland blir jag rörd och förvånad över hur klok jag var, faktiskt redan som ganska liten palt. Som en kär gammal vän ser jag orden och följer livet, mitt liv i de slitna böckerna. Böckerna finns kvar. Jag kan ta fram dem och ta på dem. Vet vad jag kommer känna när jag slår upp vissa sidor. Vet att de finns där, som milstolpar i mitt liv och på något vis ger mig svar på hur jag blev den jag är i dag. Vittnesbörd om händelser som format och visat väg.
Att blogga är ju en daglig självklarhet för många. Jag kan tycka att det är ett fenomen som är kul och jag följer själv några bloggar, men jag har aldrig sett mig själv som en bloggare. Jag har liksom tänkt att det känns lite förmätet att tro att någon skulle vara intresserad av just mina ord och tankar. När jag fick förfrågan från Kravallslöjd var jag först lite tveksam. Sedan tänkte jag; varför inte? Tänker så ofta nuförtiden. Varför inte?

Jag arbetar ju i vanliga fall med att formulera det jag tycker är viktigt i det som jag kallar mitt konstnärliga arbete. Där finns också det skrivna ordet – kanske då som en uppstart, eller som skiss, dokumentation och klargörande under arbetets gång. I dessa konstnärliga formuleringar är det ljud, ljus, lukt, taktila upplevelser, färg och form som står i fokus. De textila uttrycken är något som ligger mig nära, alltid legat mig nära. Att ägna tre år mitt i livet åt utbildningen Textil Konst på HDK var en naturlig hållplats för att få fortsätta formulera det som ville ut. Eller in. Beror på hur man ser det.

Textila uttryck. Ja det börjades tidigt med att sy kläder till gosedjuren. Sedan de vilda lekarna i olika kläder, tygstycken och mönster som förvandlade mig och mina kompisar till olika människor från världens alla hörn. Sjörövare, spöken, indisk prinsessa och mumie om vartannat. Enkla medel, gamla tyger och gamla kläder som mamma sparat. Vi kompisar bytte kläder med varann. Testade nya och spännande personligheter och roller genom att prova nya textila skal på kroppen. Experimenterade med manliga och kvinnliga uttryck. Rik och fattig. Allt kunde uttryckas genom kläder.
Mamma sydde många av mina kläder när jag växte upp. Där någonstans i ung tonår gick det upp för mig att jag själv kunde välja att se ut på ett helt eget sätt genom mina kläder. Att en inre bild eller skiss kan skapas till något man kan se och ta på. Där formades på något vis min första aha-upplevelse att man kan bestämma själv och inte behöver nöja mig med det som finns att köpa och som alla andra har. Forma en egen identitet. Av nödvändighet. Min familj hade inte alltid råd att följa alla modenycker. Jag var tvungen att hitta en egen stil. Min bruna byxdress, som mamma sytt efter mina mått och önskemål, kanske inte alltid gjorde positiva saker för mig i stunden. Den som väljer att klä sig annorlunda får ibland knuffar som känns. Högstadieskåp är hårda och gör jävligt ont. Speciellt när man är oförberedd på knuffen. Ja, ja – det som inte dödar det härdar och i dag är jag glad över att vi inte hade råd med de senaste jeansmodellerna, eller märkeskläderna. Min egen motvilja hade redan då fötts mot att följa en kommersiell kraft. Där någonstans började ju en slags motvalls resa som var starkt beroende av att jag litade på min inre styrka och att jag var tvungen att forma en identitet som var min och ingen annans.

”Göttont” känns den tiden nu i efterhand. Mest ont när den tiden var ett svidande nu i den yngre tonåren. Strävan efter att vara en i gruppen. Samtidigt som man ville ta avstånd och bara vara den man var inuti fullt ut.

Tid och identitet är också något som går igen i mitt nuvarande liv och mitt konstnärliga arbete. Att vara sann mot sig själv är nog det svåraste som finns. Just för att vi är bombarderade av all information och intryck är det ibland svårt att se var man själv är och var någon annan, någon annans tankar tar vid. Har man kanske omedvetet sugit upp en trend, en formulering, någon annans liv, eller uttryck? Alla dessa kanaler påverkar oss och formar oss som individer i en ständigt smygande massmedial, ständigt uppkopplad verklighet. Är de där tankarna verkligen mina? Har jag läst dem, hört dem, sett dem? Hur styrd är min identitet av att bara vistas i den tid jag lever i? Tänkvärt. Skrämmande. Oundvikligt. Häftigt. Vi är alla barn av vår tid. Slit och släng och snabba kast. Flexibilitet, stresstålighet och effektivitet. Statusuppdateringar och sms. Sekundsnabb kommunikation. Barn av vår tid.

Just därför har jag mitt konstnärliga arbete velat undersöka motpoler. Långsamhet i olika form. Beröring. Stillhet och rörelse i samklang med naturen. Utforskande av långsamma och snabba tekniker. Traditionella textila uttryck i nya tappningar och samarbeten.

Både mormor och farmor var barn av sin tid. Där syddes örngott och lakan och de broderades med initialer, eller visdomsord. Det tog tid. Förbannat lång tid. Mina mamma är ett av sex barn, pappa ett av sju barn.
Både mormor och farmor virkade sängöverkast till dubbelsäng av tunt garn till vart och ett av sina vuxna barn.
15 överkast till dubbelsängar till vart och ett av barnen.
Maska efter maska i oändlig tid, kvadratmeter och kärlek. Detta arbete insprängt mellan allt det andra. Disken, tvätten, matlagningen, städningen och arbetet utanför hemmet. En gåva fylld av kärlek, slit och flit. Barn av sin tid. Allt tog tid. Förbannad lång tid. Här är en bild av mormors virkade maskor.
Nästa bild är framställd via sms i ny digital teknik som möter broderi. Berättar mer om hur det snabba sms- trolleribroderiet går till i morgon.

Tjing, ta hand om er!
/Berith

Här ser ni ett exempel på hur ett halsband skapat av mig kan se ut ”Grön prästkrage”. Under glaspärlan finns en unik originalteckning i ljusäkta tusch. Berlocken och kedjan är i nickelgodkänd metall. Blommotivet är en utveckling av de ”Bellis” örhängen jag skapat förut, jag måste nog vara inne i en blommande period nu :) Halsbandets berlock är ca 3cm i diameter och har likasom örhängena en förstorande effekt genom glaset.

Mer blommor till folket skapat av prickar och linjer! Här ser du mer halsband skapat av mig.

Idag bjuder jag även på lite inspiration i form av ett bokomslag. Alla dessa gamla böcker som går att finna på loppisar för några enstaka enkronor är ett fynd! De är jättefina att ha i bokhyllan, på tavellisten, byrån eller i fönstret. Jag älskar mina gamla böcker och dess mönstriga och färgrika omslag, de ger mig inspiration och något att vila ögonen på. Om du har liknande böcker hemma, vad gör du av dem?

Trevlig kväll, / Linnéa

Det har varit en långsam arbetsvecka i verkstaden, min lösning på det är att göra flätor, fläta fläta fläta. Det är mitt återkommande pausmoment. Jag har arbetat en del med hår, flätat hår som jag sedan formar på vägg eller runt en form. Som den här masken i flätat hår som jag ställde ut i Kaunas textil biennal hösten 2011.

Eller det här väggornamentet som är ca 140x160cm i storlek. Både masken och väggornamentet är en del av mitt masterarbete ”Sällskap”.

Det krävs en hel del flätor för att ens kunna börja arbeta med att bygga upp en form. Så fast veckan varit ett misslyckande har den iaf genererat en del nytt material till kommande projekt.

Tjoohoo! ”För Vi har tagit studeeeentennn, fy fan vad vi är bra”…… Idag är det studentfirande i Ystad. Alla stadens visselpipor är just nu aktiva, ostadiga ben i allt för höga klackar, hesa röster…….och klockan är bara förmiddag =). Ystads gymnasie ligger nästan granne med min butik. Så jag har liksom festen precis utanför mitt fönster. Tjoho! Äsch, det gör inget så klart! Klart de ska fira och ha roligt. Dessutom är det bara en dag. Jag drejar vidare på mina koppar. Samtidigt som jag försöker styra min inre lust att gå ut på gatan och ge ett och annat litet ”Stiltips” i klädsel och färgval =)….. Men jag lovar – jag låter bli.

Men det är nog lite så – att när man arbetar med formgivning hela dagarn och funderar i banor som ”Hur framhäver man denna formen bäst” – då är inte steget långt till att se med samma ögon på tex klädsel. Alla har vi olika former, och beroende på hur man väljer att klä sig så blir det antingen fantastiskt snygg och rätt…..eller knappt så bra. Jag lägger ingen som helst värdering i vilket typ av kropp som är ”bättre eller sämre” – alla former är helt enkelt oerhört vackra om man framhäver dem på rätt sätt. Men ibland tror jag att folk glömmer ta en titt i spegeln och istället stirrar sig blinda på bilden de ser i en tidning av någon med en helt annan form.

Men nej – jag ska inte dela ut stiltips idag! =). Speciellt innte eftersom mitt egna klädval idag inte är mycket att skryta med – Leriga verkstadsklädder och gamla träningdojjor…. Det är ju faktiskt  så att för att man ska få en chans att hitta  rätt ibland form,klädsel,stil och vem man är, så måste man få utrymme att leka. Det gör de så sannerligen och det är faktiskt härligt att se! Underbart!

Jag återgår till mina egna former, både på drejskivan och dem som ska dekoreras idag. Glatt akompanjerad av visselpipor och hesa röster – ”Fyyyy faaaan,va vi är bra!” =)

Nu är vi redan framme i juni månad, vart maj tog vägen är ingen som vet…. Idag ägnar jag mig åt en liten snabbinventering i butiken för att se vad som saknas inför turistsäsongen. Så fort midsommarhelgen är avslutad så har jag  inte möjlighet att arbeta i verkstaden mera. Så allt måste vara klart innan dess. En något hektisk period, men också väldigt rolig. Eftersom jag endast tillverkar till min egna butik så kan jag göra precis vad jag vill och har lust med. Vilket är fantastiskt roligt.

Just nu håller jag på med några olika typer av kannor i olika storlekar. De är redan drejade och står på tork i väntan på ”engobering” – dvs, färgval. Kannor är en lite extra rolig produkt att tilllverka. Egentligen har jag inget superenkelt svar på varför. Mer än att det är en rolig utmaning rent hantverksmässigt. Det är så små marginaler som avgör om kannan du ser upplevs som ”klumpig och tung” eller ”lätt och elegant”. Allt handlar om propotioner.

Hur blir  den form,det tomrum, som uppstår mellan kannans kropp och handtaget? Kannans botten bör vara i harmoni med kannans hals. Är botten större blir kannan visuellt tung. Medan om den är mindre kommer ditt öga inte att lita på att kannan går att använda utan att välta. Kannans kropp: Om formen är kurvig – var lägger man då kurvan för att kannan ska få sitt rätta lyft och inte bli baktung? Halsens längd bör ha rätt propotioner i förhållande till kroppen, annars kommer den att bli antingen ”girafflik” eller ”avhuggen”. Alla de frågorna handlar om den estetiska upplevelsen. Sen finns lika många frågor som handlar om funktion. =). Att tillverka kannor är härligt.

Förra sommaren hade jag besök av en kund som samlade på kannor. Hon kunde inte låta bli att köpa fler. Då var hon uppe i 67 stycken (hennes man var inte lika begajstrad). Hon kunde inte förklara varför hon just fastnat speciellt för kannor, mer än att ”De är så vackra och eleganta. De blir liksom personliga på nåt vis med sina olika former.” Jag håller med henne!

Kannorna till vänster (4st) i bilden ovan är storlek ”STOR”. De är möjligtvis inte så praktiska – för de blir tunga om man har fyllt dem. Men det är så roligt att jobba i lite större skala och så blir de så eleganta! De andra två till höger är normalstorlek, dvs ca 1 liter. En ny form som jag inte gjort förr, men som får komma med på prov än så länge. Jag gillar den hittills – får se om jag fortfarande gillar den när den är färdig.

Här är några exempel på helt färdiga kannor. En liten som rymmer ca 5dl, En normalstorlek (ca 1,2l) och en stor som jag mest använder att sätta höga blommor i. Just nu blommar tex lupinerna och jag ska fylla den i morgon med en stor färgsprakande bukett!

Tekannan är i det stora klar! Den är beskickad (putsad i botten), locket är fixat, örat är på plats och pipen är drejad och monterad. Pipen blev visserligen lite överdimensionerad men så får det vara. Jag har fått blodad tand och vill göra fler!

Tekannor måste vara bland de mest utseendemässigt variationsrika föremål som finns i våra hem. De finns i så många former och färger! Jag sökte på Internet för att få idéer på olika utformningar av tekannor och hittade bland annat dessa helt galna kannor!

Just nu önskar jag att jag hade en egen drejskiva här i lägenheten. Då skulle jag sitta dagarna i ända och dreja tekannor. Mitt kommande projekt får bli att göra en helt galen kanna! (Fast kanske inte fullt så galna som de här två…)

Då var veckan till ända! Detta sista inlägg ägnar jag till att tipsa om den perfekta söndagsaktiviteten, något jag själv gör varje söndag. Kollage! Ta alla tidningar som har samlats under veckan och så är det bara att klippa och klistra. Jag brukar låta mina kollage sammanfatta veckan, som en dagbok i collage form helt enkelt. Att göra inspirationskollage är annars perfekt.

Tack och hej!