Välkommen mörker!

Julen är väl på något sätt förknippad med ljus, trots, eller kanske framförallt beroende på att det är den mörkaste tiden på hela året, i alla fall om man bor i det geografiska område som kallas Sverige.Julens ljus kan förknippas med världens ljus och bla bla bla, ja, ni hänger med antar jag, ljuset som symbol, ett ljus i mörkret och ännu mera bildspråk.

Jag funderade lite på detta med ljus i denna tid av mörker (Obs! Detta kommer förhoppningsvis inte urarta till någon väckelsetext, inte är avsikten sådan i alla fall) när jag lyckades ta mig ut, utanför allt artificiellt och påträngande ljus när jag under julen under en promenad en sen kväll med tämligen bestämda steg styrde mot en skog. Där fanns inget påträngande ljus, knappt något ljus alls, det som fanns var stjärnorna, och dessa lyste inte tillräckligt för att jag skulle kunna undvika att snubbla runt ute i mörkret med mitt illa tränade mörkerseende som hjälpmedel. Ändå var det befriande att slippa att ständigt vara bländad av allt ljus som annars alltid omger en.

Hur ska jag nu koppla detta till det jag påstått att jag ska blogga om nu då, alltså offentlig konst, som är något av ett favoritämne för min verksamhet. Vi får se hur jag lyckas…

Är det verkligen sunt med ständig upplysning av alla offentliga platser och offentlig konst, och bidrar den offentliga konsten till mer ljusföroreningar som jag anser börjar bli något av en styggelse? Detta har jag funderat på en del och måste säga att det är en ganska osund inställning till ljuset som finns, allt ska upplysas, allt ska ständigt vara tillgängligt. Är inte lite av charmen med allmänna platser, allmän konst, det allmänna vad det nu må vara, att det ska vara föränderligt, att det ska finnas liv och vara till för oss medborgare, att det ska formas, inte presenteras och påtvingas? Jag är av uppfattningen att svaret på min egen fråga bör kunna vara ja.

När det överallt talas om att vi ska spara energi och ställa om vår livsstil för att tära något mindre på jordens resurser kan det tyckas lite märkligt att det vid denna tid av året uppmuntras och tas för givet att allt ska vara upplyst. Vad försvarar ett sådant tänkande? Att allting alltid ska vara upplyst och tillgängligt skapar inget utrymme för åskådaren, för betraktaren, för flanören, för de förbipasserande, allt trycks upp i ansiktet på en. Ljusföroreningar är något som det börjat talats allt mer om, det moderna samhällets överflöd av ljus och avsaknad av mörker. Offentlig konst upplyses ofta på ett eller annat sätt, ljussättning av konst blir allt vanligare, men jag anser att detta är något som i viss mån borde motarbetas. I och för sig kanske syftet med utställande, utplacerandet eller vad det nu må röra sig om är att det objekt, den text, den färg som utplacerats ska upplysas, då har jag inte samma invändning, men likväl bidrar det till mer upplysning och mer ljusföroreningar.

Kanske är det inte så att den som skriker högst har rätt, kanske är det då inte heller så att det som påtvingas folk är det som dessa uppskattar, kanske är det snarare så att konst, installationer, manifestationer som har ett värde för den enskilde är sådana som berör, och att det berör olika när det finns en dynamik, när inte konceptet är färdigpaketerat, presenterat och statiskt. Förändringar och de känslor som det medför anser jag är det som gör konst intressant. För att motargumentera lite så finns det självklart säkerhetsaspekter på upplysning av offentliga platser, men jag tror att det mycket av upplysningen är för väl tilltagen.

Så slutligen blir dagens tips: Gå ut och njut av det mörker ni lyckas hitta, motarbeta en alltför långtgående upplysning och ljusförorening, träna ert mörkerseende och tänk på att snart återvänder det naturliga ljuset som är bra mycket bättre än allt artificiellt ljus som tvingas på er hela tiden.

Kom gärna med synpunkter också, det är sådant som för utvecklingen framåt.

Frid!

Den Maskerade KulturAktivisten