Det finns en man som heter Stefan Sundström, han är en av mina största förebilder. Förutom att han gör bra musik så är han också en alldeles underbar författare. Sundström försöker leva som han lär och försöker skapa en hållbarare värld. Allra helst vill han bli självförsörjande. I hans bok Stefans lilla gröna skriver han om sin relation till trädgården, hur man odlar, om sin kompost och om hur han gör sitt eget snus.

Boken innehåller helt underbara texter och de vackraste bilderna.

Vill ni höra hur hans musik låter? Klicka här så kommer ni till hans singel Grön Grön Grön

Idag vill vi ge utrymmet till vår kompis Sandra. Hon har varit en inspiration för Slöjd Deluxe och arbetar med slöjd på ett utforskande intressant sätt.

Ett experimenterande slöjd-/designprojekt

Vem har sagt att man inte kan knyppla i kabel? Under ett designprojekt, med slöjd som utgångspunkt, så ville jag arbeta med knyppling i nya material. Genom det ville jag försöka skapa en länk mellan design- och slöjdvärlden och påverka knypplingens status. För att kunna knyppla i nya material behövde jag skapa mina egna verktyg, för att t ex en vanlig knyppeldyna skulle inte kunna fungera i mitt projekt. Som lärobok använde jag Sally Johansons bok Knyppling. Där fanns den enklaste övningsspetsen som hette Udd och Stad, mellanspets. Den var symmetrisk på båda sidor, därför kändes den också passande för att så småningom bli skapad i kabel. Även om det var den enklaste spetsen, så var det ändå svårt i början, tog ett tag innan jag ens förstod instruktionerna. Och eftersom jag aldrig hade knypplat förut, så började jag testerna i garn. Detta för att sedan pröva en tunn, blå, lite mjukare kabel.

Men så småningom gick det! Det blev inte så jämnt, men jag fick till tekniken! Ändrade avståndet mellan nålarna, i det här fallet, dyckert, för att få ett bättre resultat. Jag tyckte att kablarna gav ett spännande uttryck och att man verkligen såg korsningarna och vridningarna i tråden på ett intressant sätt. Men ville ändå pröva en annan slags kablar i regnbågens färger. De visade sig vara ett alldeles för styvt material. Det gav ett slarvigt uttryck och det slöjdmässiga tappades bort.

Så jag bytte tillbaka till det andra materialet. En grön tråd fick vara med och visa vägen, som jag vill se det. Det gav ett spännande uttryck och jag satsade på att arbeta vidare med det med en röd variant.

Jag ville förstärka känslan av att slöjden slår sig fri ur elektroniken och bryter sig fram ut ur sitt skal. Som att sladden till en pryl öppnar sig och visar sitt blommande inre – knypplingen. Jag fick tillgång till ett rum med elektronikskrot och hittade där massa spännande saker. Jag ville använda tangentbord, för de ger sladden en chans att synas väl och tangenternas knappande kan relatera till musik.

Det rytmiska knypplande förde också tankarna till musik, enligt mig. Jag ville experimentera med detta och skapa en film. För att förstärna knypplingsrörelsen så fick varje knyppelpinne representera en ton. Genom korsningar och vridningar med pinnarna skapas så en melodi. Jag tecknade ned pinnarnas rörelser och då skrevs en melodi baserad på en tolvtonig skala (jag hade tolv knyppelpinnar)

Melodin bygger på en kromatisk skala med tolv toner och halvtoner. Den spelades in på ett elpiano med ett metalliskt, xylofonliknande ljud. Jag tycker ljudet relaterar till den meditativa knyppelrörelsen och till kablarnas metalliska inre. Filmen visar när jag börjar knyppla de blå och gröna kablarna. Med filmen föll projektet på plats. I den får jag visa själva tillverkningen/slöjdandet som vilket är lika viktigt (om inte viktigare) än själva resultatet i detta projekt.
Enjoy!

Sandra Kipper

Idag har jag besökt Kulturrummet aniAra i Hallsberg. De är en ekonomisk förening som driver ett så kallat socialt företag med deltagare som hamnat utanför den ”vanliga” arbetsmarknaden. Till kulturrummet kan unga med funktionsnedsättningar komma och skapa konst, slöjd och hantverk. En del av alstrena säljs, men inte allt. Det går bra att göra bara för sin egen skull med, att prova på och utvecklas i sin egen takt, tills man är redo att ta nästa kliv i livet.

När allting hela tiden ska handla om konkurrens, varumärken och marknadsföring är det lätt att glömma bort människan bakom det hela. Att nästan ingen är fullt så perfekt och framåt som konkurrensen framställer det och att en del människor glöms bort på vägen.  Därför var det väldigt uppfriskande att få hälsa på hos aniAra och se att det finns fler sätt att tänka på om individer och utveckling.

Kanske är det också lätt att glömma bort hur viktigt det är att kunna hitta sitt eget uttryckssätt när man redan har det. Oavsett om det handlar om musik, dans eller hantverk kan det helt vända upp och ner på livet att hitta rätt. Det låter pretentiöst oavsett om jag försöker säga det eller skriva det i text. Just därför är det så kul att möta någon annan som förstår. Någon som också minns hur det var att finna det, som erkänner eller ser hur viktigt det kan vara.

Tänkte berätta lite grann om mitt senaste projekt som hade premiär för 10 dagar sedan i Oslo. Det är en föreställning om keramik och krukmakartraditionen i Arvika som heter ”I Samuels Verkstad”.

Hur kan man göra för att höja värdet på slöjd och konsthantverk? Hur kan man göra för att få människor att förstå att hantverk är ett alternativ som på många sätt är bättre än massproducerade saker från andra sidan jordklotet, att hantverk är värdefullt. Det här är frågor som jag haft anledning att fundera över de senaste månaderna. Jag började som projektledare för ett projekt om näringsutveckling inom slöjd och hantverk i Värmland i början av februari. Här handlar det mycket om att stötta de slöjd- och konsthantverkare som har företag i regionen. Det handlar också om att tänka långsiktigt. Hur kan företagen utvecklas?

Tanken bakom föreställningen är att visa på att krukmakartraditionen i Arvika rymmer andra kulturella uttryck som exempelvis musik, dans och berättande. Och det var i att förena och berätta den här specifika historien som föreställningen växte fram.

Det är bakgrunden till den musikaliska berättelsen ”I Samuels Verkstad” som hade premiär för några veckor sedan i Oslo. Jag fick i våras förfrågan om att vara med i ett evenemang i Oslo för att marknadsföra kulturnäring från Värmland. Jag skulle göra något nyskapande och jag hade inte många månader på mig. Samtidigt jobbade jag mycket i Arvika, ett område som är känt för sin genuina keramiktradition. Jag är en inbiten folkdansare och trakterna runt Arvika är Jössehärspolskans område. Det visade sig också att många av de gamla krukmakarna i trakten var spelmän, att musiken och krukmakeriet levde sida vid sida. Och så kom tanken att berätta historien om keramik- och spelmanstraditionen tillsammans med musiker och berättare. Historien bakom hantverket och hantverkaren är ofta så anonym. Här lyftes historien fram, keramiken hamnade på scenen. Historien om hårt arbetande krukmakare, om materialen, teknikerna, influenserna utifrån och den ständigt närvarande musiken. Historien om en släkt, ett skrå och en hel bygd. Och jag är övertygad, föremålens värde ökade och ökar fortfarande genom den historia de berättar.

Så du hantverksälskande människa där ute, vilken historia rymmer det just du gör?

Under sex dagar träffades 80 unga vuxna från 37 länder för att etablera en internationell ungdomsorganisation för folkkonst. Kongressen tog sin start i Stockholm och invigdes förra måndagen av Nyamko Sabuni på Liljevalchs konsthall. Därefter åkte deltagarna buss till Tjörn på Västkusten för att i lugn och ostörd folkhögskolemiljö lära känna varandra och organisera sig.

Under invigningen bar många av deltagarna folkdräkt, här är några av dem uppställda för gruppfotografering. Foto: Elina Holmgren

Kongressen var den tredje i ordningen och är ett initiativ från den världsomspännande organisationen IOV (International Organization of Folk Art) med målet att ge en yngre generation utrymme att ta plats inom IOV.

IOV har funnits som organisation i 33 år och har målet att skydda, bevara och främja alla typer av folkkonst och folklig kultur. Idag finns IOV i hela världen och har ett nära samarbete med UNESCO i egenskap av konsultativ ideell organisation (Non Governmental Organization). Vilket innebär att IOV står till tjänst med rådgivning inom folkkonst och kulturarv, den rådgivande gruppen består av professorer från hela världen.

Läs mer om IOV här: http://www.iov-world.com

IOVs ordförande Carmen Padilla från Filippinerna närvarade under hela Kongressen. Här tar hon kort på några av deltagarna. Foto: Safrini Malahayati

Under de 4 dagarna på Tjörn varvades workshops i dans, musik och slöjd med intensiva diskussioner om hur en aktiv ungdomsorganisation skulle kunna se ut och fungera. Det var viktigt att utforma en organisationsstruktur möjlig att samordna med redan existerande riksorganisationer runt om i världen. Viktigt för många av deltagarna var också att utforma en organisation i enighet med ämnet folkkonst, för många en inkluderande konstform bäst representerad av en gräsrotsrörelse. Här gällde det också att förhålla sig till IOVs redan etablerade struktur, en konservativ och aningen hierarkisk struktur där titlar och positioner är och har varit av stor vikt.

Diskussionsgrupper enligt Fishbowl metoden. Foto: Kongressens volontärgrupp

Det var för de flesta av deltagarna känslomässiga dagar då engagemanget för ämnet folkkonst var stort. En och annan tår fälldes under veckan, ibland av frustration men oftare av samförstånd.

Workshop i trumbygge. William från Ghana färdigställer en trumma tillsammans med några av de andra deltagarna. Foto: Kongressens volontärgrupp

Under kongressens sista kväll presenterade arbetsgruppernas teamledare ett förslag på en interimstyrelse. Förslaget mottogs med applåder och IOV Youth är därmed nu under uppbyggnad!

Teamledarnas förslag på interimstyrelse. Foto: Kongressens volontärgrupp

Se bilder från kongressen och läs mer på kongressens egen facebooksida:

http://www.facebook.com/IOVWorldYouthCongress2012

Man har under sina år av virkande lyckats bygga upp ett slags beroende eller snarare begär. Likt jag en gång i tiden gick upp på morgonen och suktade efter en morgonsnus så är detta nu förändrat och suktandet efter lite morgonvirkning har tagit över. Det kliar i fingrarna när man sitter på bussen och blott har en IQ-befriad ”smartphone” i sina händer. Längtan efter att skapa något tränger igenom. Dessa rytmiska rörelser har hos oss faktiskt utvecklat ett slags ticks. När jag nu under C-uppsatstider eller andra hektiska tider är stressad så plockar jag fram garnet och nålen och sätter på lite musik för att finna inre frid. Alla de onödiga kognitiva processerna upphör och man blir ett med sitt verk.

Just nu håller jag på med denna strumpa till en lyktstolpe i närområdet som jag tycker ser lite tråkig ut. Bara en ursäkt för att virka är något jag kontinuerligt måste göra. Såhär ser strumpan ut för tillfället:

Det blir inte så brutalt mycket bilder och text idag eftersom jag sitter i skolan och skriver på min C-uppsats.

// G-Knit

Tjo, nu har det varit en kortare paus till…igen…då jag inte mått så superbra. Typiskt att jag ska bli sjuk då jag har något nytt roligt och tidsbegränsat att göra.
Dock så tänkte jag visa och skriva lite om vad som inspirerar mig att göra verk. Förutom känslor som förälskelse, goda vänner och dokumentärer.
Min största pepp-källa när jag är hemma och latheten urartar vid datorn är denna lilla skylt som hänger just ovanför min datorskärm.

Den påminner mig om att jag kan göra något bättre med tiden än att slösurfa och samtidigt så är det en väldigt bra utgångspunkt i vad man än gör, tycker jag iaf.

Ett annat sätt att hitta kreativa saker är att jag skriver väldigt ofta upp olika små citat ur filmer, musik och annat som jag hör, på min ”musmatta” som är egenteligen ett kollegieblock. Fördelen med det är dock att man kan riva av, spara sidorna, så att man kan gå tillbaka. Förutom det så fungerar även musen rätt bra på det papperet.

Några citat jag tycker om fortfarande:

”I love diplomacy, everyone dresses so well”

”Pick up your visual scanning”

”Ive been meaning to write a song or a poem, but i have no talent”

”We are not always right, but its not because we are wrong”

”The rule of jaws – wait 1 hour before showing the monster”

Ja jag har en massa andra, men det är i grund och botten så som de kan se ut. Små visdomar, små roliga saker att tänka över och inspireras av.

En stor källa till inspiration är dock världen utomhus (även om jag älskar min lilla håla) där jag springer runt med kamera och fotograferar allt som faller mig in. Att köpa en systemkamera var en av de få riktigt riktigt riktigt goda inköpen jag gjort.
Den senaste tiden har jag fotograferat mycket byggnader i Umeå då jag ville göra några målningar av dessa (finns bilder på målningarna på min hemsida, http://www.juliusz.se/?page_id=402)
Innan jag fastnade för byggnader så fotograferade jag himmelen, tex. har jag en hel soluppgång fotograferad ifrån stugan som min mor har nära skivsjö. Jag gick ut tidigt på morgonen för jag kunde inte sova och fick syn på soluppgången, utan att klä på mig ordentligt (det var ganska kallt) så gick jag till sjökanten och stog där tills solen for upp ovan molnen. Frusen men glad.

Jag har på något sätt ofta fantiserat om att bli en klassisk landskapsmålare, det vore fantastiskt trevligt känner jag fortfarande även om jag har kommit in på andra spår.
Dramatik på himlavalvet tycker jag om.
Jag burkade även gå ut på nätterna och vandra runt, mest i Umeå, för att försöka fånga något som de flesta annars inte får se. Även om det finns mycket man kan fånga så är nätterna i Umeå väldigt tomma på folk, särskilt på somrarna.

Bloggen verkar kapa bilderna trots att jag följt storleksanvisningarna, så om du är nyfiken på helheten är det bara att klicka på någon av de för en lite större version.
Huvudsaken för mig är dock att alltid försöka se saker med nya ögon, det är inte lätt då man bott på samma ställe i snart 18 år. Jag rekommenderar att om man har idéetorka att ta en kamera och gå ut till fots med inställningen att fotografera allt som råkar skymta i ögonvrån som något intressant eller nytt. Överanalysera lite, komplicera tillvaron och se det nya i det.
Jag skall nog säga gonatt igen, sova lite och skriva lite till imorgon som är min sista dag här.

Det blev tyvärr inget inlägg igår då jag efter en längre dag stupade tidigt i säng och det ursäktar jag för. Det var dock tacksamt och peppande att få träffa en av mina vänner och förebilder, snacka lite om kreativitet samt dela idéer. Tack Anders. Jag har nog varit så slut de sista dagarna inte bara för att mitt dygn vänds på rygg, utan det visade sig att jag höll på bli sjuk också. Så nu sitter man här.
Att måla har gått framåt och här kommer den senaste bilden

Det har varit lite av ett krävande underlag att måla på, det är tyngre än de flesta tror (fysiskt) att måla. Man upprepar massa korta rörelser med armen utsträckt, periodvis har jag arbetat mig till muskelinflammationer etc. men det är sånt man får ta då man gör något man älskar.

Att loopa musik, åter och åter spela om samma låt, det är något jag kan vara riktigt duktig på när jag jobbar. Låten kanske ni kan gissa er till.
Det är viktigt att hamna i rätt tempo och stämning, något musik är enormt bra till. Musiken hjälper även ibland att återkomma till samma känslotillstånd som man suttit på då verket startade, när det är något mer abstrakt jag pysslar med så är känslan väldigt viktig.

Förutom musik, bilder, lukter och andra sinnesintryck så kan det vara bra att ha en palett med lite färg kvar från äldre målningrar. Det kan vara rätt vägledande beroende på vad jag ska måla. Jag tittar tillbaka på de ibland och inser att oljan som är kvar inte helt har ”torkat”, det kan ta ett tag ibland

Jag kikade lite i mina gamla bilder på datorn och hittade kort på mina ritningar från att jag var runt 6 år, det är alltid lustigt då man har något som man gjort och inte har något minne av. Kanske kan jag säga att jag minns den rödbruna pennan som jag använde, känslan i den, men utöver det så måste jag säga att jag blev imponerad. Det här ska utnyttjas, sno lite från min barndom.
Att spara alla arbeten är väldigt givande, om bara för att se utvecklingen som annars kan vara rätt svåröverskådlig. Mitt tips är alltså, släng inte gamla skapelser. Om det råder platsbrist så dokumentera åtminstone.

Ack 80-talet.
I och med det lämnar jag er för idag, lite vila behövs då huvudvärken ligger på.

Jag har fått frågan ”varför just broderi?” några gånger nu, och jag funderar alltid på om jag har nåt bra svar. Varför gillar man något, egentligen? Jag antar att det passar min personlighet. Jag är noggrann, gillar att utföra monotona saker, har bra tålamod och fantasi. Samtidigt är just broderi så pass varierande att man sällan tröttnar. Man byter ofta både stygn och färg på garnet. Det är inte lika statiskt som t ex stickning och virkning, vilket gör att jag kan sitta med det längre utan att bli trött eller stel (nåja). Det bästa som finns är när man förskjunker helt i sömnaden. Man får in ett flow och, särskilt om jag broderar mycket blommor, är det som att komma in i en annan värld. Som att besöka en sagoträdgård med hoppande rävar och fantasihästar. Det kanske låter flummigt, men broderi är både extremt fokuserat och total bortkoppling på samma gång. Man tänker bra när man broderar, man kan lyssna på musik eller radio, prata eller sjunga. Det enda som blir lite svårt är att kolla på film. Men då får man väl sticka samtidigt istället.

För mig handlar förkärleken för broderi även mycket om att det ligger så nära mitt andra stora intresse: teckning. Det är inte ofta jag gör noggranna skisser innan jag sätter igång med ett broderiprojekt, men min skissbok är en ovärderlig källa till inspiration när jag inte vet vad jag ska brodera. I den ritar och ritar jag av, testar olika stilar, fångar saker jag ser på utställningar eller i tidningar, skriver ner sånt folk säger. Allt blir minnesanteckningar i svartvitt. Sedan kan jag plocka upp detaljer därifrån och ösa på med färg i form av garn. Jag har aldrig varit särskilt bra på att måla med färger, men att kombinera garner och tyger är liksom något annat. Det är väl därför jag valt den textila banan. Jag har också kommit fram till att jag inte är särskilt bra på tredimensionell form. Jag fick aldrig till skulpurerna i lera vi gjorde i skolan, och det är skitsvårt att skylta varorna i butiken. Men allt som är platt går bra: broderi, teckning, fotografi, grafik. Handlar det om någon brist i djupseendet kanske?

Ibland kombinerar jag teckning och broderi i samma grej, som flickan med ballongen. Sy på papper är sjukt kul. Maskinbroderi är också en teknik som ligger nära linjetecknandet. De begränsningar som maskinen ger är bra, du måste liksom bara sy på och det blir inte så perfekt. Extra roligt är det när jag får jobba med tatueringar. I mitt examensarbete på HV målade jag fejktatueringar på modellen, så att det skulle se ut som om mönstren gick direkt över på kroppen. Men nyligen fick jag också göra ett riktigt tatueringsmönster, i form av korsstygn dessutom. Det var många skisser fram och tillbaka innan stygnen var rätt och alla symboler kombinerade på ett bra sätt. Men den blev av, tillslut. Väldigt kul att det var textil, teckning och tatuering, allt i ett. Själv funderar jag fortfarande på vad jag skulle göra om jag nån gång skulle ta mod till mig att faktiskt göra en… men det vore inte helt omöjligt att det i alla fall skulle vara inspirerat av Dalarnas påsömsblommor. Det känns som mig.

Ljusstråk heter vår konstrunda här i Nora, ja egentligen är den en ”kulturslinga genom Nora bergslag”, eftersom den inte enbart bjuder på konstupplevelser, utan även innehåller  musik, uppläsningar eller andra arrangemang med kanske teater, dans eller workshops av olika slag. Den går alltid av stapeln första helgen i september och i höst blir det elfte året. Det brukar vara mycket människor och väldigt trevligt. Alla medverkande har dessutom en gemensam utställning och lördagskvällen brukar avslutas med en mycket stämningsfull konsert nere vid Norasjön, vars stränder lyses upp av tusentals marschaller!

Jag har medverkat de sista åren i lite olika former. Nu i höst samarbetar jag med Cecilia Wendin
på temat ”Återbruksljus” av blandat slag, mest lampor kanske men även andra sorters ljus.

Återbrukar gör jag i alla möjliga material. Springer på loppis hela tiden och köper sånt som folk inte vill ha, bl a tavlor som jag använder som bakgrunder eller gör om. Under en period gjorde jag en slags scener, som jag också ställt ut. Här kommer två exempel med såna där kitschiga björktavlor:

King-Kong i Visby: björktavla, leksaker och tovat underlag.

Titeln är:" Oväntat besök", nationalromantik med kontrast, så att säga.

Eftersom jag gillar serier och ord (är journalist till yrket) så har jag svårt för att motstå möjligheten att blanda in text i mina verk. Som att göra pratbubblor till gamla textiltavlor.

En textiltavla som jag hade med (och sålde!) på senaste Systerskapsfestivalen i Örebro i samband med 8 mars i år.

Men återbruk är inte helt problemfritt. Jag tycker att det är helt okey att ta över det som andra inte vill ha längre, i stället för att köpa nytt. Och att återbrukande kan stimulera folks kreativitet vad gäller att laga, göra om osv. Men när det blir lite väl desperat ansträngt? Och att skapa en ny produkt som väcker vårt ha-begär, spär man inte på konsumismen då?

Det är svårt och jag är definitivt inte oskyldig själv.