Idag har jag besökt Kulturrummet aniAra i Hallsberg. De är en ekonomisk förening som driver ett så kallat socialt företag med deltagare som hamnat utanför den ”vanliga” arbetsmarknaden. Till kulturrummet kan unga med funktionsnedsättningar komma och skapa konst, slöjd och hantverk. En del av alstrena säljs, men inte allt. Det går bra att göra bara för sin egen skull med, att prova på och utvecklas i sin egen takt, tills man är redo att ta nästa kliv i livet.

När allting hela tiden ska handla om konkurrens, varumärken och marknadsföring är det lätt att glömma bort människan bakom det hela. Att nästan ingen är fullt så perfekt och framåt som konkurrensen framställer det och att en del människor glöms bort på vägen.  Därför var det väldigt uppfriskande att få hälsa på hos aniAra och se att det finns fler sätt att tänka på om individer och utveckling.

Kanske är det också lätt att glömma bort hur viktigt det är att kunna hitta sitt eget uttryckssätt när man redan har det. Oavsett om det handlar om musik, dans eller hantverk kan det helt vända upp och ner på livet att hitta rätt. Det låter pretentiöst oavsett om jag försöker säga det eller skriva det i text. Just därför är det så kul att möta någon annan som förstår. Någon som också minns hur det var att finna det, som erkänner eller ser hur viktigt det kan vara.

Tänkte berätta lite grann om mitt senaste projekt som hade premiär för 10 dagar sedan i Oslo. Det är en föreställning om keramik och krukmakartraditionen i Arvika som heter ”I Samuels Verkstad”.

Hur kan man göra för att höja värdet på slöjd och konsthantverk? Hur kan man göra för att få människor att förstå att hantverk är ett alternativ som på många sätt är bättre än massproducerade saker från andra sidan jordklotet, att hantverk är värdefullt. Det här är frågor som jag haft anledning att fundera över de senaste månaderna. Jag började som projektledare för ett projekt om näringsutveckling inom slöjd och hantverk i Värmland i början av februari. Här handlar det mycket om att stötta de slöjd- och konsthantverkare som har företag i regionen. Det handlar också om att tänka långsiktigt. Hur kan företagen utvecklas?

Tanken bakom föreställningen är att visa på att krukmakartraditionen i Arvika rymmer andra kulturella uttryck som exempelvis musik, dans och berättande. Och det var i att förena och berätta den här specifika historien som föreställningen växte fram.

Det är bakgrunden till den musikaliska berättelsen ”I Samuels Verkstad” som hade premiär för några veckor sedan i Oslo. Jag fick i våras förfrågan om att vara med i ett evenemang i Oslo för att marknadsföra kulturnäring från Värmland. Jag skulle göra något nyskapande och jag hade inte många månader på mig. Samtidigt jobbade jag mycket i Arvika, ett område som är känt för sin genuina keramiktradition. Jag är en inbiten folkdansare och trakterna runt Arvika är Jössehärspolskans område. Det visade sig också att många av de gamla krukmakarna i trakten var spelmän, att musiken och krukmakeriet levde sida vid sida. Och så kom tanken att berätta historien om keramik- och spelmanstraditionen tillsammans med musiker och berättare. Historien bakom hantverket och hantverkaren är ofta så anonym. Här lyftes historien fram, keramiken hamnade på scenen. Historien om hårt arbetande krukmakare, om materialen, teknikerna, influenserna utifrån och den ständigt närvarande musiken. Historien om en släkt, ett skrå och en hel bygd. Och jag är övertygad, föremålens värde ökade och ökar fortfarande genom den historia de berättar.

Så du hantverksälskande människa där ute, vilken historia rymmer det just du gör?

Under sex dagar träffades 80 unga vuxna från 37 länder för att etablera en internationell ungdomsorganisation för folkkonst. Kongressen tog sin start i Stockholm och invigdes förra måndagen av Nyamko Sabuni på Liljevalchs konsthall. Därefter åkte deltagarna buss till Tjörn på Västkusten för att i lugn och ostörd folkhögskolemiljö lära känna varandra och organisera sig.

Under invigningen bar många av deltagarna folkdräkt, här är några av dem uppställda för gruppfotografering. Foto: Elina Holmgren

Kongressen var den tredje i ordningen och är ett initiativ från den världsomspännande organisationen IOV (International Organization of Folk Art) med målet att ge en yngre generation utrymme att ta plats inom IOV.

IOV har funnits som organisation i 33 år och har målet att skydda, bevara och främja alla typer av folkkonst och folklig kultur. Idag finns IOV i hela världen och har ett nära samarbete med UNESCO i egenskap av konsultativ ideell organisation (Non Governmental Organization). Vilket innebär att IOV står till tjänst med rådgivning inom folkkonst och kulturarv, den rådgivande gruppen består av professorer från hela världen.

Läs mer om IOV här: http://www.iov-world.com

IOVs ordförande Carmen Padilla från Filippinerna närvarade under hela Kongressen. Här tar hon kort på några av deltagarna. Foto: Safrini Malahayati

Under de 4 dagarna på Tjörn varvades workshops i dans, musik och slöjd med intensiva diskussioner om hur en aktiv ungdomsorganisation skulle kunna se ut och fungera. Det var viktigt att utforma en organisationsstruktur möjlig att samordna med redan existerande riksorganisationer runt om i världen. Viktigt för många av deltagarna var också att utforma en organisation i enighet med ämnet folkkonst, för många en inkluderande konstform bäst representerad av en gräsrotsrörelse. Här gällde det också att förhålla sig till IOVs redan etablerade struktur, en konservativ och aningen hierarkisk struktur där titlar och positioner är och har varit av stor vikt.

Diskussionsgrupper enligt Fishbowl metoden. Foto: Kongressens volontärgrupp

Det var för de flesta av deltagarna känslomässiga dagar då engagemanget för ämnet folkkonst var stort. En och annan tår fälldes under veckan, ibland av frustration men oftare av samförstånd.

Workshop i trumbygge. William från Ghana färdigställer en trumma tillsammans med några av de andra deltagarna. Foto: Kongressens volontärgrupp

Under kongressens sista kväll presenterade arbetsgruppernas teamledare ett förslag på en interimstyrelse. Förslaget mottogs med applåder och IOV Youth är därmed nu under uppbyggnad!

Teamledarnas förslag på interimstyrelse. Foto: Kongressens volontärgrupp

Se bilder från kongressen och läs mer på kongressens egen facebooksida:

http://www.facebook.com/IOVWorldYouthCongress2012

Man har under sina år av virkande lyckats bygga upp ett slags beroende eller snarare begär. Likt jag en gång i tiden gick upp på morgonen och suktade efter en morgonsnus så är detta nu förändrat och suktandet efter lite morgonvirkning har tagit över. Det kliar i fingrarna när man sitter på bussen och blott har en IQ-befriad ”smartphone” i sina händer. Längtan efter att skapa något tränger igenom. Dessa rytmiska rörelser har hos oss faktiskt utvecklat ett slags ticks. När jag nu under C-uppsatstider eller andra hektiska tider är stressad så plockar jag fram garnet och nålen och sätter på lite musik för att finna inre frid. Alla de onödiga kognitiva processerna upphör och man blir ett med sitt verk.

Just nu håller jag på med denna strumpa till en lyktstolpe i närområdet som jag tycker ser lite tråkig ut. Bara en ursäkt för att virka är något jag kontinuerligt måste göra. Såhär ser strumpan ut för tillfället:

Det blir inte så brutalt mycket bilder och text idag eftersom jag sitter i skolan och skriver på min C-uppsats.

// G-Knit

Tjo, nu har det varit en kortare paus till…igen…då jag inte mått så superbra. Typiskt att jag ska bli sjuk då jag har något nytt roligt och tidsbegränsat att göra.
Dock så tänkte jag visa och skriva lite om vad som inspirerar mig att göra verk. Förutom känslor som förälskelse, goda vänner och dokumentärer.
Min största pepp-källa när jag är hemma och latheten urartar vid datorn är denna lilla skylt som hänger just ovanför min datorskärm.

Den påminner mig om att jag kan göra något bättre med tiden än att slösurfa och samtidigt så är det en väldigt bra utgångspunkt i vad man än gör, tycker jag iaf.

Ett annat sätt att hitta kreativa saker är att jag skriver väldigt ofta upp olika små citat ur filmer, musik och annat som jag hör, på min ”musmatta” som är egenteligen ett kollegieblock. Fördelen med det är dock att man kan riva av, spara sidorna, så att man kan gå tillbaka. Förutom det så fungerar även musen rätt bra på det papperet.

Några citat jag tycker om fortfarande:

”I love diplomacy, everyone dresses so well”

”Pick up your visual scanning”

”Ive been meaning to write a song or a poem, but i have no talent”

”We are not always right, but its not because we are wrong”

”The rule of jaws – wait 1 hour before showing the monster”

Ja jag har en massa andra, men det är i grund och botten så som de kan se ut. Små visdomar, små roliga saker att tänka över och inspireras av.

En stor källa till inspiration är dock världen utomhus (även om jag älskar min lilla håla) där jag springer runt med kamera och fotograferar allt som faller mig in. Att köpa en systemkamera var en av de få riktigt riktigt riktigt goda inköpen jag gjort.
Den senaste tiden har jag fotograferat mycket byggnader i Umeå då jag ville göra några målningar av dessa (finns bilder på målningarna på min hemsida, http://www.juliusz.se/?page_id=402)
Innan jag fastnade för byggnader så fotograferade jag himmelen, tex. har jag en hel soluppgång fotograferad ifrån stugan som min mor har nära skivsjö. Jag gick ut tidigt på morgonen för jag kunde inte sova och fick syn på soluppgången, utan att klä på mig ordentligt (det var ganska kallt) så gick jag till sjökanten och stog där tills solen for upp ovan molnen. Frusen men glad.

Jag har på något sätt ofta fantiserat om att bli en klassisk landskapsmålare, det vore fantastiskt trevligt känner jag fortfarande även om jag har kommit in på andra spår.
Dramatik på himlavalvet tycker jag om.
Jag burkade även gå ut på nätterna och vandra runt, mest i Umeå, för att försöka fånga något som de flesta annars inte får se. Även om det finns mycket man kan fånga så är nätterna i Umeå väldigt tomma på folk, särskilt på somrarna.

Bloggen verkar kapa bilderna trots att jag följt storleksanvisningarna, så om du är nyfiken på helheten är det bara att klicka på någon av de för en lite större version.
Huvudsaken för mig är dock att alltid försöka se saker med nya ögon, det är inte lätt då man bott på samma ställe i snart 18 år. Jag rekommenderar att om man har idéetorka att ta en kamera och gå ut till fots med inställningen att fotografera allt som råkar skymta i ögonvrån som något intressant eller nytt. Överanalysera lite, komplicera tillvaron och se det nya i det.
Jag skall nog säga gonatt igen, sova lite och skriva lite till imorgon som är min sista dag här.

Det blev tyvärr inget inlägg igår då jag efter en längre dag stupade tidigt i säng och det ursäktar jag för. Det var dock tacksamt och peppande att få träffa en av mina vänner och förebilder, snacka lite om kreativitet samt dela idéer. Tack Anders. Jag har nog varit så slut de sista dagarna inte bara för att mitt dygn vänds på rygg, utan det visade sig att jag höll på bli sjuk också. Så nu sitter man här.
Att måla har gått framåt och här kommer den senaste bilden

Det har varit lite av ett krävande underlag att måla på, det är tyngre än de flesta tror (fysiskt) att måla. Man upprepar massa korta rörelser med armen utsträckt, periodvis har jag arbetat mig till muskelinflammationer etc. men det är sånt man får ta då man gör något man älskar.

Att loopa musik, åter och åter spela om samma låt, det är något jag kan vara riktigt duktig på när jag jobbar. Låten kanske ni kan gissa er till.
Det är viktigt att hamna i rätt tempo och stämning, något musik är enormt bra till. Musiken hjälper även ibland att återkomma till samma känslotillstånd som man suttit på då verket startade, när det är något mer abstrakt jag pysslar med så är känslan väldigt viktig.

Förutom musik, bilder, lukter och andra sinnesintryck så kan det vara bra att ha en palett med lite färg kvar från äldre målningrar. Det kan vara rätt vägledande beroende på vad jag ska måla. Jag tittar tillbaka på de ibland och inser att oljan som är kvar inte helt har ”torkat”, det kan ta ett tag ibland

Jag kikade lite i mina gamla bilder på datorn och hittade kort på mina ritningar från att jag var runt 6 år, det är alltid lustigt då man har något som man gjort och inte har något minne av. Kanske kan jag säga att jag minns den rödbruna pennan som jag använde, känslan i den, men utöver det så måste jag säga att jag blev imponerad. Det här ska utnyttjas, sno lite från min barndom.
Att spara alla arbeten är väldigt givande, om bara för att se utvecklingen som annars kan vara rätt svåröverskådlig. Mitt tips är alltså, släng inte gamla skapelser. Om det råder platsbrist så dokumentera åtminstone.

Ack 80-talet.
I och med det lämnar jag er för idag, lite vila behövs då huvudvärken ligger på.

Jag har fått frågan ”varför just broderi?” några gånger nu, och jag funderar alltid på om jag har nåt bra svar. Varför gillar man något, egentligen? Jag antar att det passar min personlighet. Jag är noggrann, gillar att utföra monotona saker, har bra tålamod och fantasi. Samtidigt är just broderi så pass varierande att man sällan tröttnar. Man byter ofta både stygn och färg på garnet. Det är inte lika statiskt som t ex stickning och virkning, vilket gör att jag kan sitta med det längre utan att bli trött eller stel (nåja). Det bästa som finns är när man förskjunker helt i sömnaden. Man får in ett flow och, särskilt om jag broderar mycket blommor, är det som att komma in i en annan värld. Som att besöka en sagoträdgård med hoppande rävar och fantasihästar. Det kanske låter flummigt, men broderi är både extremt fokuserat och total bortkoppling på samma gång. Man tänker bra när man broderar, man kan lyssna på musik eller radio, prata eller sjunga. Det enda som blir lite svårt är att kolla på film. Men då får man väl sticka samtidigt istället.

För mig handlar förkärleken för broderi även mycket om att det ligger så nära mitt andra stora intresse: teckning. Det är inte ofta jag gör noggranna skisser innan jag sätter igång med ett broderiprojekt, men min skissbok är en ovärderlig källa till inspiration när jag inte vet vad jag ska brodera. I den ritar och ritar jag av, testar olika stilar, fångar saker jag ser på utställningar eller i tidningar, skriver ner sånt folk säger. Allt blir minnesanteckningar i svartvitt. Sedan kan jag plocka upp detaljer därifrån och ösa på med färg i form av garn. Jag har aldrig varit särskilt bra på att måla med färger, men att kombinera garner och tyger är liksom något annat. Det är väl därför jag valt den textila banan. Jag har också kommit fram till att jag inte är särskilt bra på tredimensionell form. Jag fick aldrig till skulpurerna i lera vi gjorde i skolan, och det är skitsvårt att skylta varorna i butiken. Men allt som är platt går bra: broderi, teckning, fotografi, grafik. Handlar det om någon brist i djupseendet kanske?

Ibland kombinerar jag teckning och broderi i samma grej, som flickan med ballongen. Sy på papper är sjukt kul. Maskinbroderi är också en teknik som ligger nära linjetecknandet. De begränsningar som maskinen ger är bra, du måste liksom bara sy på och det blir inte så perfekt. Extra roligt är det när jag får jobba med tatueringar. I mitt examensarbete på HV målade jag fejktatueringar på modellen, så att det skulle se ut som om mönstren gick direkt över på kroppen. Men nyligen fick jag också göra ett riktigt tatueringsmönster, i form av korsstygn dessutom. Det var många skisser fram och tillbaka innan stygnen var rätt och alla symboler kombinerade på ett bra sätt. Men den blev av, tillslut. Väldigt kul att det var textil, teckning och tatuering, allt i ett. Själv funderar jag fortfarande på vad jag skulle göra om jag nån gång skulle ta mod till mig att faktiskt göra en… men det vore inte helt omöjligt att det i alla fall skulle vara inspirerat av Dalarnas påsömsblommor. Det känns som mig.

Ljusstråk heter vår konstrunda här i Nora, ja egentligen är den en ”kulturslinga genom Nora bergslag”, eftersom den inte enbart bjuder på konstupplevelser, utan även innehåller  musik, uppläsningar eller andra arrangemang med kanske teater, dans eller workshops av olika slag. Den går alltid av stapeln första helgen i september och i höst blir det elfte året. Det brukar vara mycket människor och väldigt trevligt. Alla medverkande har dessutom en gemensam utställning och lördagskvällen brukar avslutas med en mycket stämningsfull konsert nere vid Norasjön, vars stränder lyses upp av tusentals marschaller!

Jag har medverkat de sista åren i lite olika former. Nu i höst samarbetar jag med Cecilia Wendin
på temat ”Återbruksljus” av blandat slag, mest lampor kanske men även andra sorters ljus.

Återbrukar gör jag i alla möjliga material. Springer på loppis hela tiden och köper sånt som folk inte vill ha, bl a tavlor som jag använder som bakgrunder eller gör om. Under en period gjorde jag en slags scener, som jag också ställt ut. Här kommer två exempel med såna där kitschiga björktavlor:

King-Kong i Visby: björktavla, leksaker och tovat underlag.

Titeln är:" Oväntat besök", nationalromantik med kontrast, så att säga.

Eftersom jag gillar serier och ord (är journalist till yrket) så har jag svårt för att motstå möjligheten att blanda in text i mina verk. Som att göra pratbubblor till gamla textiltavlor.

En textiltavla som jag hade med (och sålde!) på senaste Systerskapsfestivalen i Örebro i samband med 8 mars i år.

Men återbruk är inte helt problemfritt. Jag tycker att det är helt okey att ta över det som andra inte vill ha längre, i stället för att köpa nytt. Och att återbrukande kan stimulera folks kreativitet vad gäller att laga, göra om osv. Men när det blir lite väl desperat ansträngt? Och att skapa en ny produkt som väcker vårt ha-begär, spär man inte på konsumismen då?

Det är svårt och jag är definitivt inte oskyldig själv.

Jag skulle vilja börja min blogg med att citera en artikel som skrevs för inte så länge sedan av en Hasse Hedström på Slöjdforum där han försöker att förklara vem jag är genom ett besök som han gjorde i min ”kreativa värld” en dag i oktober…

Den som har lyckan att ha Claes Blixt som slöjdlärare har aldrig tråkigt. Han verkar ha en outsinlig källa av energi och har ständigt nya projekt på gång. En gång blev det ordentligt rabalder i lokalpressen och till och med Expressen kom på besök. Det var när han efter sin fars död arrangerade en likkistekurs i byn, där deltagarna fick hjälp att snickra ihop sin egen kista.

Claes Blixt står lutad mot sin röda Citroën Jumpy och väntar vid stationen i Skene. Trots att vi inte träffats tidigare vet han att det är mig han ska träffa. Vi är inte många som stiger av tåget.

På andra sidan ligger järnvägen ligger Kungsfors numera nedlagda textilfabrik. En gång var detta Sveriges största väveri med över ettusen anställda. I bilen berättar Claes att många i trakten började på bruket direkt efter grundskolan och blev kvar tills de gick i pension.

Skene ligger i Sjuhäradsbygden, som från slutet av 1800-talet och till mitten av 1900-talet präglades av en snabbt växande textilindustri. Sedan tekokrisen slog till på 1970-talet har produktionen successivt flyttat utomlands. Det märks på samhällena häromkring, många tomma textilindustrilokaler och i vissa byar går det att köpa ett helt hus för vad ett par kvadratmeter kostar i Stockholms innerstad.

Vi tar en sväng förbi Claes renoverade hus i Skene som tidigare var ortens polisstation. Han pekar på det nuvarande köksfönstret. Där låg förr den gamla fyllcellen med avspolningsbart cementgolv.

Egentligen är det Claes lediga dag – han kallar den Claesdagen, den dag i veckan då han har tid för alla sina projekt utanför skolan. Men vi svänger ändå upp till Ängskolan och Claes visar runt i slöjdsalen, där Jim i dag leder slöjden. Det är lugnt i slöjdsalen, de flesta elever har orientering och bara ett par av dem står och putsar på sina slöjdalster.

– Det är en populär skola och det är kö hit. Vi har flera profiler: matematik-NO, idrott och musik samt jakt och natur, här finns många duktiga och drivande lärare, berättar Claes.

Claes är ganska ny på skolan. Tidigare arbetade han i Tranemo, några mil härifrån. Där var han med och byggde en ny slöjdsal från grunden. Han var med och skapade något nytt.

– Bildläraren och jag drev igenom att vi fick en gemensam sal. Vi tyckte att ämnena hade så mycket gemensamt att de borde ligga tillsammans. Vi sysslade båda med konst utanför skolan. Den inspiration det gav tog vi med oss till skolan.

– Här på Ängskolan är det mer 50-tals stämning i slöjdsalen, skrattar Claes.

Men det märks att har stor respekt för sina trä- och metallslöjdkollegor på Ängskolan som har arbetat här i nästan 20 år, respektive 40 år.

Claes och Jim diskuterar vilken pedagogisk modell de egentligen arbetar efter. Claes hävdar att Jim arbetar Otto Salomoninspirerat, eller efter linköpingsmodellen. Han själv arbetar mer enligt göteborgsmodellen, den lite flummigare modellen, som han kallar den. Men de har närmat sig varandra. Numera anser Claes att det går att utgå från arbetsområden och kombinera det med elevernas idéer och eget skapandet. Numera vill han ta till sig det bästa av de båda modellerna.

– Jag vill behålla det i göteborgsmodellen som aktiverar fantasin, som gör att man vågar ta ut svängarna samtidigt vill jag ta vara på det lite mera gedigna i linköpingsslöjdandet, som kanske inte alltid vågar ta ut svängarna så mycket, men som resulterar i gedigna slöjalster som eleverna är stolta över. Skapande har utrymme även i ett sådant system, framhåller Claes.

I slöjdsalens tak hänger sjuornas arbetsområde, massor av stommar till pallar i olika utförande och modeller. Det är ett gemensamt arbetsområde, där dynan görs i textilslöjden.

Även åttorna har ett arbetsområde som drar in båda slöjdarterna. Tidigare tillverkades ett skåp med en textil inramning. Men det förde med sig att eleverna under en allt för stor del av tiden stod och tillverkade standardskåp. Inte speciellt kreativt. Det dröjde allt för länge innan eleverna kom igång med den personliga designen. Istället gör eleverna nu en personlig ram, som kanske inramar ett broderi eller något annat textilt.

– Det är härligt att de att de tekniker som de lärde sig när de gjorde pallarna året före använder de nu helt självklart i det här arbetsområdet, framhåller Jim.

På Ängskolan arbetar de hårt för att slöjden ska vara och betraktas som ett ämne. Trä- och metallslöjden och textilslöjden har en gemensam genomgång inför eleverna varje år, något de kallar inspirationstid. Han tycker att det ur ett genusperspektiv är oförsvarligt att eleverna själva får välja slöjdart.

– Att ha tagit bort valmöjligheterna är en nyttig utmaning; att klara av att få inspirerade elever trots att de inte själva valt inriktning.

Claes tycker att det är viktigt med morötter och förebilder och är ingen anhängare av jantelagen. Han har lyckats få företagare i trakten att sponsra stipendier som han delar ut till elever som gjort något bra i slöjden under terminen.

– Det behöver inte bara vara MVG-elever utan de kan gå till elever som varit förtjänstfulla på andra sätt. Det är en sporre att utses till veckan hantverkare i slöjden och en inspiration för alla. Överhuvudtaget förstår jag inte varför skolan inte i högre utsträckning bygger på det som eleverna är bra på, att vi inte stöttar det som eleverna brinner för. I dag är många elever redan avtrubbade när de kommer till oss på högstadiet.

Många är alldeles för oroliga att misslyckas. Det är en del av skapandet och han tycker om den mentalitet som finns i USA, att det behövs ett par konkurser innan man kan lyckas. Misslyckanden är lärorika.

– Det är synd att det inte i betygskriterierna står något om att man ska misslyckas ibland, filosoferar Claes.

Eleverna brukar fnissa när han påstår att det är okej att misslyckas om de inte tar död på någon eller förstör maskiner eller verktyg med ont uppsåt.

När han tog över sin förra slöjdsalen efter Roland – som jobbat på skolan i Tranemo i 42 år – tog han också över något annat av sin företrädare, Rolands vana att vid varje lektion hälsa på eleverna genom att ta dem i hand. Det har Claes fortsätt att göra varje dag i 15 år.

Claes berättar att han använder sig själv som metafor för skapande och kreativitet. Visar vad man kan hitta på med saker som inte ser mycket ut för världen. Här i slöjdsalen har han bland annat pimpat trädgårdsredskap. En idé kom från en elev som skulle kratta löv samtidigt som det på andra sidan gick en granne som han inte drog jämt med. Claes gjorde om krattan till en kombinerad kratta och maskingevär. Sedan fick fantasin sköta resten.

– Jag bygger på mina egna projekt under lektionerna. Det är ett sätt att visa vad jag brinner för och vad jag gör när jag inte är i slöjden. Jag har upptäckt att det både inspirerar eleverna och får dem att arbeta bättre.

Han tror det vore bra om eleverna fick se fler lärare som brinner för sina ämnen, som inte bara undervisar. Det skulle hjälpa eleverna förstå att det här är på riktigt, att det handlar om är viktiga saker. De skulle må bra av att då och då iaktta musikläraren som komponerar och spelar musik, få uppleva att bildläraren visar vad han eller hon arbetar med och se matteläraren lösa svåra ekvationer bara för sin egen skull.

– Det är viktigt att eleverna ser hur skapande går till, att de vågar pröva, att de även vågar ta osäkra vägar och ibland misslyckas. Det är viktigt att de vågar testa och att de utnyttjar varandra i arbetet – jag är ju fullt upptagen med mina konstverk – därför måste de tänka själva.

Genom att göra sig upptagen så kommer eleverna inte och frågar och får bekräftat saker som de egentligen redan vet. Och genom att göra sig otillgänglig frågar eleverna i första hand en kamrat eller gör egna försök själva och tvingas till att ta egna beslut.

– Det är klart att jag finns där och styr dem. Men jag är ingen lärare som de direkt frågar om något går dem emot. Elever behöver lite motstånd, att de får känna den belöning det är att veta att de kan övervinna svårigheter och motstånd.

Många av de saker han gör han gör i slöjden kommer till efter samtal med eleverna. När de talade om dödstraff kom de också in på frågan vad det går att göra för att avskräcka hundar som beter sig dumt, som bitar människor? Jo, man tar dem till veterinären där de får en spruta så att de dör. Skulle det inte gå att avskräcka dem på annat sätt? Den elektriska stolen är ju tänkt att avskräcka människor. Claes satte genast igång och tillverkade en elektrisk stol för hundar i slöjden.

– Eleverna blev mycket engagerade i projektet och det gav upphov till många intressanta diskussioner. Jag tog hem den elektriska stolen och visade den för min hund. Han nosade på den, men verkade inte bli det minsta avskräckt, berättar Claes.

Vi hoppas in i citroënen igen och ger oss iväg mot Uddebo. Det är där han genomför många av sina konstnärliga projekt, håller kurser och själva huset är ett stort renoveringsprojekt. Men på vägen dit hinner vi med att några stopp vi ett par av alla de projekt utanför slöjden som Claes är engagerad i.

Claes bromsar in vid Gula huset, som är ett oändligt stort trähus, där den en gång i tiden tillverkades trikåer i Eiserkonsernens regi. Claes är med i den förening som håller på att renovera det mycket nedgångna trähuset. Förutom att bevara ett kulturarv syftar arbetet till att här skapa ändamålsenliga lokaler för konstnärlig verksamhet och hantverk.

Nästa stopp sker vid Gula fabriken, där Claes har arbetslokaler och en dag i veckan håller i en återbrukskurs där han hjälper deltagarna att pimpa gamla möbler. Det är hans tur att tända pannan i den gamla snickerifabriken som numera är nedlagd. Men för att bevara lokalerna och snickerimaskinerna bildades vid nedläggningen en ekonomisk förening. I dag har delägarna tillgång till maskinerna i en hel snickerifabrik, men lokalen är också öppen för konstnärer eller företag som behöver genomföra något projekt.

Han tycker att det är viktigt att som lärare vara engagerad i bygden och i det som händer utanför skolan. Det har han användning för även i slöjdsalen. Han vill att eleverna ska lära känna honom som person och hoppas att hans engagemang ska smitta av sig i slöjden.

Så är vi då framme i Uddebo vid Claes missionshus. Även det här var ett hus som var på väg att rivas för några år sedan. Huset är byggt på 1900-talet och härbärgade ursprungligen inte bara en missionsförsamling utan också en missionspastor och dennes sju barn. Nedervåningen består av en stor kyrksal. Men den en gång stora och livaktiga församlingen krympte och söndagsskolan lades ned.

– Jag ville gärna köpa den för att få plats med mina grejor, min verkstad och ha ett ställe att hålla kurser i. Men församlingen var tveksam till mig som köpare. Jag fick infinna mig på flera möten innan de beslutade att jag skulle få köpa kyrkan för 20 000 kronor. På mötet fick de mig att lova att inte starta någon ickeprofan verksamhet i lokalerna. Jag sa ja direkt, även om jag inte riktigt förstod vad de menade. Kanske var de oroliga att jag skulle starta en stripklubb eller en tatuerarstudio i kyrkan.

Efter att församlingen avkristnat lokalen och högtidligt burit ut altarkorset så flyttade Claes in men sina verktyg. Någon stripklubb blev det inte heller. Istället arrangerade han under flera år kurser i att bygga kajaker. Men så småningom hade alla i trakten som var intresserade av att bygga kajaker gått på kurs hos Claes och inga nya anmälde sig.

– I samma veva så dog min pappa. Jag skulle välja kista. Det var ett riktigt monopol. Det fanns tio olika kistor. Från riktigt flotta modeller till en mycket enkel i plywood. Det kändes inte bra att välja någon av dess standardkistor.

Claes bestämde sig för att inte utsätta sig för detta en gång till. Hans mamma är pigg – då ännu inte pensionär – men ställde glatt upp när sonen undrade om hans fick göra en kista till henne. Mamman kom till missionshuset.

– Hon la sig på ett papper på golvet och jag ritade upp en kista som skulle räcka. Hon bad att jag skulle ta till lite extra på mitten om hon lade ut, minns Claes.

När han väl beslutat sig för att bygga en kista vållade han rabalder i lokalpressen. Han hade ju haft god tillströmning till kurserna i kajakbygge – varför inte starta en i kistbygge? Men han fick inte skriva likkistekurs utan tidningen ändrade det till kistkurs i annonsen.

Han mammas kista är klar sedan länge färdig och får agera skåp i förhoppningsvis många år till. Den står framme vid fönstret och den är utformad med tanke på att hans mamma arbetat i vården under många år. Den är vitmålad och utsmyckad med röda, utskurna hjärtan och små gröna blad.

Hans egen kista fungerar som bänk i väntan på bättre användning. Som lärare har han naturligtvis låtit måla den med tavelfärg så att det går att rita på den med tavelkritor. Tanken är att vänner i en avlägsen framtid ska kunna skriva en sista hälsning.

– Som slöjdlärare är det kanske lite förvånade att jag har byggt den i MDF-board. Men jag tycker att det passar bra. Det är ett dött material…

Färg äntligen färg! Färdig spacklat vapen = målat! tja, inte färdig målat men nära på! bara avtryckaren och de tre ränderna på sidorna kvar!

tucked in nicely!

första färgen, någonslags mörkblå metallic

FÄRDIG! …nästan…snart! :)

Annars så hämtade jag igår ut en skiva som jag beställt. Paket är alltid så roliga, det blev dessutom ett litet äventyr att hämta ut den eftersom jag inte visste hur man skulle hitta till macken via cykel.

Det ordnade sig ivarjefall och jag kom hem efter en lång skoldag av förväntan och längtan  och lyssnade till Beck – Modern Guilt. Jag beställde den på LP, så det är min första LP som inte är second hand, det var lite speciellt. Tanken på att ingen lyssnat på just den skivan jag höll i handen utom jag!

Sen kom jag på att det funkar likadant med vanliga CDs…sen så övertygade jag mig själv om att det inte alls är samma sak, Lps är större, kräver mer försiktighet och har jättemycket bättre ljudbild. Skivan var jättebra ivarjefall. Väldigt lugn och fin + några grymma beats i andra mer funkey låtar.

Nu ska jag och min björn krypa till kojs (min björn är min pojkvän som heter björn :P )

Adieu everyhopa!

//Linda