Poster taggade ‘Kravallslöjd’

Välkommen till den arkiverade webbportalen Kravallslöjd

Written by CREW. Posted in Kravallslöjd CREW

Här på den arkiverade webbportalen Kravallslöjd kan du ta del av allt material som publicerades under Kravallslöjds tio verksamma år, 2007-2017.

Kravallslöjd är uppbyggt genom delaktighet.
Ett stort tack till alla er som gjort det möjligt för Kravallslöjd att växa till en folkrörelse. Ni är de 313 personer som gästade stafettbloggen, en vecka var. De 54 skribenter som återkommande publicerade era texter på portalen, allt från visitationer till tankar inom slöjdområdet. Ni är de 46 hantverksprofiler som intervjuades för ett personporträtt. De 28 prylprofilerna som berättade med föremålet i fokus.

Ni är de 29 Kravallslöjdshandledare som medverkade i 69 workshops runt om i landet. Ni är det hundratal slöjdare som visade er skapande kraft i ett tiotal utställningar, både fysiska och virtuella, arrangerade av Kravallslöjd. Ni är de läsare som återkommande besökte portalen, i snitt 32 000 varje månad.

Tillsammans har vi totalt publicerat 1304 artiklar och 1729 blogginlägg på portalen. 

Välkommen att ta del och inspireras.
/Kravallslöjd CREW – Veronica, Mia, Jonny, Anna.

Propagandakuddar

Written by Anna Olsson. Posted in Anna Olsson

Jag väver nästan alltid, men ibland när tiden är knapp och jag inte hinner åka till min ateljé, men lusten att arbeta är stor broderar jag. Mina Propagandakuddar kom till efter att jag satt mig in hur löneskillnaderna i Sverige skenat de senaste åren. Vi närmare oss inkomstskillnader som före världskrigen, då arbetaren stod med mössan i handen i vägkanten när brukspatronen åkte förbi och pigan neg och fick gå in bakvägen i huset. Trots att Sverige aldrig förut varit rikare eller till exempel haft högre BNP än nu. Med Propagandakuddarna försökte jag visualisera detta och genom att brodera säga ifrån.

propagandakuddar

Vid första anblicken är de broderade och handsydda linnekuddar i vackra färger. Men om man ser närmare på dem handlar de om ett mycket allvarsamt och viktigt ämne, nämligen hur löneklyftorna ökat lavinartat de senaste åren i Sverige. De som har lite får mindre och mindre och de rika får allt mer, det är allt annat än vackert.

Propagandakudde ”Förmåner”

2010 hade en verkställande direktör i Sverige i genomsnitt 200 000 kr i förmåner (förutom sin lön) jämfört med en arbetare som i bäst fall får ett friskvårdsbidrag på runt 1000 kr.

Propagandakudde ”Lönegapet växer”

1950 tjänade i snitt en person från den ekonomiska eliten som 26 industriarbetare. 1980 hade de ekonomiska skillnaderna jämnat ut sig och en från den ekonomiska eliten tjänade i snitt som 9 industriarbetare. 2010 har eliten rejält skott sig och tjänar nu som 46 industriarbetare. (En industriarbetare tjänade 2010 i snitt 307234 kr alltså 25183 kr/månaden.)

Propagandakudde ”Från vikingatiden till nu”

Förra året tjänade en VD i Sverige lika mycket som 932 industriarbetare på ett år. Om man går bakåt i tiden 932 år hamnar vi i slutet av vikingatiden. Alltså måste en vanlig industriarbetare i Sverige börja arbeta under vikingatiden fram till nu för att tjäna in vad en man tjänat på ett år.

Läs mer i:

Makteliten – kommer igen. En studie av inkomstutvecklingen för makteliten under perioden 1950 – 2010. Författare: Jeanette Bergström, Torbjörn Hållö och Peeter-Jaan Kask. Utges av Landsorganisationen i Sverige

”Vi har tre fina barn och så har vi han.”

Written by Anna Olsson. Posted in Anna Olsson

På väven syns en pojke gå iväg med ett sexpack öl i handen. Han ser ensam ut och han var också oändligt ensam. När jag träffade honom avtjänade han ett straff och han hade inga större förhoppningar om ett gott liv efter sin verkställighet. När jag frågade honom om hans drömmar om framtiden ryckte han bara på axlarna och såg undrande på mig. Inte heller kunde han säga någonting han var på bra. Att han var dålig på det mesta det visste han mer än väl. När jag träffade hans familj sa hans mamma till mig, ”Vi har tre fina barn och så har vi han.” Jag tänker på honom ibland och jag undrar hur det skall gå för en så ensam pojke.

ensam pojke

Jag är så innerligt trött på den nyliberalistiska propagandan om entreprenörskap, att konkurrens och konsumtion behövs för utveckling, att ensam är stark, att alla har samma chans och att den som misslyckas inte har jobbat tillräckligt hårt eller inte varit motiverad nog. Skitsnack! Det är inga naturlagar. Vi kan välja andra slagord. Vad sägs om nyfikenhet, skaparglädje och samarbete?! Jag vet, det löser ingenting akut för den ensamme pojken på väven, men det kanske får oss att lyfta blicken och se honom och undra vem han är, vart han vill och hur vi ska hjälpas åt lyckas med det tillsammans. Och det blir väldigt många fler cykelkaféer, syjuntor, luffarslöjdsonsdagar, stickkvällar, rotslöjdsmornar och vävstugor!

Tårar och blod

Written by Anna Olsson. Posted in Anna Olsson

På väven sitter en man med armarna fyllda med sår. Sår han rispat när ångest blivit omöjlig att hantera. Ångest som fått sitt bränsle av månader i isolering, maktlöshet och ovisshet. Känslor vi människor inte är särskilt väl rustade att hantera. Nu sitter han i en liten väntcell hos Tingsrätten och väntar på ytterligare en häktningsförhandling. Golvet är symboliskt fyllt med mannens blod och förtvivlan. En vänlig person från TPT har hämtat en platsmugg med kaffe. Beslutet blev två veckor till. Det var något med lång handläggningstid på SKL, är allt han minns att de sa, när jag frågar hur det gick.

tårar och blod

Just nu i ateljén håller jag på med en serie vävar som berör situationen för personer som är frihetsberövade. Jag vill genom min konst närma mig denna svåra fråga och försöka visa hur mycket mer komplicerad den är än det som visas på löpsedlar. Jag har förmånen att möta dessa personer under den mest utsatta och svåraste tiden under rättsprocessen, nämligen när de sitter isolerade på häktet. Jag möter dem i samtal som bokstavligen handlar om liv och död. Samtalen är på en existentiell nivå som ytterst handlar om det är någon vits med att vara människa och leva tillsammans. Många av dessa personer lever i svåra livssituationer och har gett upp hoppet om att få dela gemenskapen med oss andra, att få leva ett vanligt Svensson-liv. För många av dem slås jag av hur skört och utsatt deras liv också var innan de blev häktade. Tragedierna verkar ha stått på kö för nästan alla dessa personer. Att beskriva dem som enbart förövare ger sällan en vettig bild av hur komplicerat deras liv är, och varit. Jag tänker att vi måste visa respekt inför en människas svårigheter.

Vad jag vet, är det ytterst lite konst som berör dessa frågor. Det är synd, för jag tror att konst och kultur kan erbjuda oss hjälp i de svåraste frågorna. Nu har jag denna erfarenhet och därför ett ansvar att göra vad jag kan.

 

Sopvävar

Written by Anna Olsson. Posted in Anna Olsson

När jag kommer till slutet av en varp brukar jag dra igenom varptrådarna och på så sätt få en hälften så smal, men dubbelt så lång varp. De senaste åren har jag med den där sista skrutten varp som inte går att använda till någon ny stor väv och överblivna färgtussar gjort olika vävar på temat sopor och nedskräpning. Jag har utgått från enkla skisser och improviserat mig fram. I vanliga fall utgår jag från en skiss i 1:1 som jag följer mycket noga och alla färgval gör jag innan jag kommer till vävstolen. Så Sopvävarna kommer till på ett för mig annorlunda arbetssätt.

Jag tycker att vävarna är roliga att göra och jag tycker om dubbelheten i uttrycket. Sopor och nedskräpning är allt annat än vackert men på något sätt blir ändå vävarna med alla färger tillsammans med den vävda ytan vacker. Temat är dessutom mycket angeläget. Till exempel har mängden plats i Stilla havet ökat mer än 100 gånger under min livstid. Skräpet har samlats i ett område stort som Texas. Det är galet och behöver ses, kännas, pratas om och uttryckas på många sätt. Jag väver det, för väva är det jag kan.

Sopor på havets botten

sopor på strand

Soptunna

blogsopberg

”Jag är som Svartepetter – ingen vill veta av mig.”

Written by Anna Olsson. Posted in Anna Olsson

Den första bildväven jag ska visa handlar om en man jag mötte för några år sedan. Även om jag personligen inte är ansvarig för hur han blir behandlad i Sverige känner jag mig på något sätt skyldig som medborgare i detta land. Och ledsen, arg och tvungen att säga ifrån – alltså dags att väva!

svartepetter

På väven syns en man sitta i en cell i ett svenskt häkte. Han har på sig Kriminalvårdens gröna kläder och gröna platstofflor. Cellen är helt steril och det enda han får lov att ha i cellen är en mugg och landstingets gula filt. Mannen har sagt att han inte orkar längre och att tänker allt oftare på självmord. Han tror att det inte finns någon värre situation att leva i än den han är i, eller jo, koncentrationslägren var nog värre säger han. Mannen är inte misstänkt för något brott och han avtjänar inget straff utan anledningen till att han är i ett svenskt häkte är att han väntar på att utvisas. Men hans hemland har ingen fungerande statsapparat och gränspolisen har försökt i månader att få till utvisningen utan att lyckas. Ingen vet hur länge till mannen skall vänta i häktet på en utvisning, som nästan är omöjlig att verkställa. Månader, år? Och i hemlandet finns inget kvar, ingen väntar på honom där och han har inte varit där sedan han var liten. Mannen tittar på mig med trötta ögon och säger ”Jag är som Svartepetter – ingen vill veta av mig”. Och jag vet inte vad jag skall svara honom.

”Att skapa innebär att göra motstånd, att göra motstånd innebär att skapa.”

Written by Anna Olsson. Posted in Anna Olsson

Med den rubriken skrev jag ett inlägg på min blogg i somras efter att en av Sverigedemokraternas ledamöter under en debatt i Sveriges riksdag sagt ”att man borde sitta i fängelse för sexuellt ofredande av minderåriga om man som konstnär målar vaginor på väggarna i skolan”. Och veckan innan hade en festivalarrangör strukit Kartellen från sitt program eftersom de tyckte att Kartellens låttexter är för våldsamma.

På många sätt har det blivit svårare och svårare att vara kulturarbetare i Sverige de senaste åren. Men desto viktigare. Jag inser hur naiv jag har varit som tänkt att det svåraste och hotet mot oss konstnärer var ekonomin, att få ihop pengar till mat och hyra. Nu inser jag att det istället är yttrandefriheten och en plats i det offentliga rummet. Aldrig hade jag väl aldrig trott att en riksdagsledamot i mitt land skulle hota konstnärer med fängelse. När yttrandefriheten inte är okränkbar längre, då är inte demokratin och inte heller människovärdet längre okränkbara. Tack för att min lust att väva alltjämt är större än uppgivenheten och min vilja att uttrycka mig är större än rädslan. Måtte det bestå.

Citatet har jag hämtat från Stéphane Hessel bok ”Säg ifrån”. Och säga ifrån det gör jag genom att väva. Jag ska visa er några exempel under veckan. Välkommen till min bloggvecka på Kravallslöjd!

IMG_0034

Textil på Västerbottens museum

Written by Petra Eleonora Eriksson. Posted in Punkslöjd - Petra Elonora

Photo 2014-05-02 19 15 29I helgen invigdes Västerbottens museums nya utställning Textil och jag var där. Eller jag var inte bara där utan jag presenterade utställningen tillsammans med Röda Korsets Josefin Holmgren. Prima fint. Det är mig ni ser stå vid sidan av och i den blommiga klänningen sydd av påslakarn.

Photo 2014-04-28 11 05 32Utställningen innehåller de mest fantastiska alster, här är en hylla full med skaparglädje. Accessoarer, kläder, tyger, till och med en hatt från medeltiden. Utställningen har allt och den kommer bytas ut med jämna mellanrum. Museets textilmagasin är rikt och allt förtjänas att visas upp.

Photo 2014-04-28 11 06 49Se bara på de här tygerna. Färgerna, mönster, ja en skatt helt enkelt. Självklart har även Västerbottens läns hemslöjdsförening varit med och bidragit med några skatter. Jag hade själv äran att placera in dem i hyllan.

Photo 2014-05-02 14 37 19

Photo 2014-05-02 17 59 07Utställningen rymmer även en ateljédel med ett höj och sänkbart arbetsbord för 16 personer. Här kan vi alltså sitta tillsammans och skapa. På pelaren ser ni Kravallslöjds bidrag till utställningen, en rya som alla kan vara med att bidra till med sina avlagda och omaka strumpor. Min yngsta unge knöt dit minst 10 st par under kvällen.

Photo 2014-05-03 15 08 01Finns viljan att brodera men saknas idéer på vad går det bra att fortsätta på museets rockar som PUNKSLÖJD har inspirationsbroderat på. Utställningen uppmuntrar alltså till att våga prova och göra eget. En spännande utställning helt enkelt. Hillevi Wadensten och Eva Hellerquist har tillsammans med sitt team gjort ett fantastiskt arbete. Eloge!

Om ni skulle ha vägarna förbi Umeå är Västerbottens Museum ett måste! Och du kan själv lämna dina spår där. Verkligen kul. Jag och ungen har redan lämnat våra, visst gör ni det också?

Vill ni ser fler bilder och läsa lite mer om vad som sas på presentationen kan ni kika in till PUNKSLÖJD.

Ta i trä

Written by Slöjd Deluxe. Posted in Slöjd Deluxe

 Hej!

Dagen har bestått av deadlines på designprogrammet och utställningsbyggande i en galet härlig mix, precis sådär som det blir ibland när ens fritid blir en aning väl slöjdintensiv. Stärkta av den näst intill euforiska känsla som vi landade i efter gårdagens workshop ”Ta i trä”, så har vi ändå lyckats ta oss igenom dagen. Vi känner oss nu som stolta utställare tack vare alla de härliga slöjdare som deltog igår. Verken finns utställda på stadsbiblioteket i Växjö.

IMG_1220

Uppropet inför workshopen var att reclaima möblemanget. Inspirationen kommer ifrån graffitislöjd och att förändra rummet. Sofie som ledde workshopen (Malin var kvällens fotograf) instruerade deltagarna att ”ni får helt fria händer att ta er an stolarna, så länge som åtminstone en av stolarna fortfarande känns igen som stol efteråt och ni är rädda om er”. Vi hade tankar om att dekonstruera, lägga till och dra i från med mer eller mindre traditionella metoder och material.Stolarna som var köpta på Second Hand kläddes med virkade delar, fick ben utbytta och sitsen målad, bland annat! Tanken var att bara göra vad man kände för, utan någon speciell tanke. Med olika slöjdtekniker och material var det helt fritt skapande.

3

I början var vissa av deltagarna lite avvaktande men tills slut stod alla deltagarna runt stolarna och borrade och målade. Ingenting var heligt.  Vi var särskilt nöjda med att det var deltagare i alla åldrar samt att alla arbetade mot och med ett gemensamt mål. Vi hade olika knivar,spikar och sågar till hands men eftersom hammare saknades tog vi till olika ljuslyktor att banka med, med ett lyckat resultat. Stämningen var härlig och den känslan lyckas stolarna förmedla även på sin nuvarande plats på utställningen. Förhoppningen är att stolarna/verken ska representera det som Slöjd Deluxe står för i form av slöjdande under avslappnade former, hållbarhetsengagemang och personliga uttryck.

Kolla gärna in vår Facebooksida för mer bilder!

Sofie & Malin

5

Hur stickar man högljutt?

Written by Mikael12. Posted in Mikael Karlsson

  -Hej! Skulle du vilja gästblogga för Kravallslöjd?

Mitt lätt förvirrade ”eeeeh” pågick så pass länge att personen på andra sidan mitt bord, på Hamnmagasinets Designmarknad, kände sig nödgad att fråga ”Har du hört talas om Kravallslöjd?”
Och ja, jag hade hört det ordet förut. Någon gång. Någonstans…
Fast såhär i efterhand kan jag ju erkänna att jag inte hade den allra minsta aning om vad det var för något.
Och nu när jag läst på lite, så måste jag säga att jag är lite besviken…

Missförstå mig inte nu, det är helt suveränt med en partipolitiskt och religiöst obunden, ideell portal där människor som sysslar med slöjd, design, konst och hantverk inte bara kan utbyta tankar, idéer och erfarenheter, utan även kollektivt delar ett ”synsätt som inrymmer gränsöverskridande tekniker och nya material samtidigt som det bejakar hantverkets historia” (jodå, jag kan både klippa och klistra!).

Men allt detta, vackert och positivt som det är, tog liksom kål på de där allra första färgstarka bilderna jag fick i huvudet då jag första gången hörde ordet ”kravallslöjd”…
De där helt obetalbara bilderna, bestående av en liten arg grupp tjejer och killar som samlats på Rådhustorget, mitt under julstressen den 23:e december, för att högljutt sticka miljövänliga eco-halsdukar i protest mot köphysterin. (om någon där ute vet hur man ”stickar högljutt”, tveka inte att höra av er).
-Jag vet dock inte riktigt vad jag skulle göra under en sådan protestaktion, för sticka kan jag inte! Inte virka heller. Eller brodera… Jag kan knappt sy i en knapp en gång! Jag vet liksom inte när jag ska sluta, så jag brukar bara sy på, varv efter varv, om och om igen, tills tråden tar slut.
När jorden går under kommer bara kackerlackorna – samt den lilla bit skjorta där min knapp är ihärdigt fastsydd – överleva.

Jag tycker ofta det är ganska kul att plocka fram torrpastellerna och skissa/rita, jag gillar att skriva – allt från stolpiga listor till utdragna texter, och jag är oerhört (långt över gränsen till nördigt) fascinerad av makeupeffekter av alla de slag…
Men pennor, papper och pappersvikning – älskar jag!


The Blue Man Group får konkurrens av The Silver Man Group
…med hjälp av ”lite” makeup och foto-trixande.

 Jag har ingen som helst aning om var, när, hur eller varför, men papper (och pennor och gem och alla andra möjliga och omöjliga sorters kontorsmateriel) har alltid varit som min alldeles egna, svårdefinierbara fetisch! Innan den sorgligt nog försvann ifrån stan (TRAGIK!) kunde jag dreglande fönstershoppa på Ordning & Reda, och sedan spendera ohälsosamt mycket tid med att försöka rättfärdiga inköpet av just DEN svindyra pennan, trots att jag har minst hundrafemtio pennor hemma.
-Nej, det är ingen överdrift, jag har pennor överallt!
Jag kan på fullaste allvar aldrig förstå de som, då man via telefon ska ge dem nån viktig information, säger ”vänta en sekund, jag ska bara hämta (eller ännu värre HITTA) en penna” och sedan försvinner i en halv minut, eller längre…
Om jag i samma situation säger ”vänta en sekund”, så menar jag precis just det!

Men papper, utan vilket pennan inte har något som helst syfte, är trots allt det jag gillar mest av allt! Jag gillar att skriva, och använder ibland papper till sånt, men inte lika ofta som jag använder pappret bara som det är… Hemma, på bussen, i väntrummet, precisvarsomhelst! Överallt lämnar jag små vikta pappersformationer efter mig (nån som sett Blade Runner?) gjorda av kvitton, kölappar eller vad som än finns till hands just då.
Det är nästan som en sjukdom, ett sorts OCD!

Under en semesterresa, för många år sedan, åkte jag på en dyktur, och på båten bjöds det bland annat på te… Och efter jag druckit upp mitt te var det fysiskt omöjligt att hindra mina fingrar från att försöka vika något av Lipton-taggen som satt på min tepåse… Så jag satt där, och vände och vred den lilla gulröda pappersbiten mellan fingertopparna, med huvudet nerböjt och hjärnan djupt koncentrerad på denna totalt meningslösa syssla, alltmedan havsbriser och makalösa vyer bokstavligt talat gick mig förbi.
-Det är sånt som händer…

Det här är inte bara min gästbloggarvecka på Kravallslöjd, det är även mitt alldeles egna, extremt ypperliga tillfälle att försöka konvertera er alla till pappersdyrkare!


Taget i slutet av mars 2005, på Easy Divers dykbåt,
någonstans i havet utanför Koh Samui, Thailand.