En grön gräsmatta full av små Bellis. Små, små lysande Bellis med vita och ljusrosa blad och en gul mitt. Ett minne som dök upp när jag hade skapat dessa örhängen nedan. De små gula ”Bellis” örhängena har en minioriginalteckning i papper och tusch samt en glaspärla som ovandel. Glaset ger en fin dimension och ett djup till bilden och den blir mer levande på ett sätt. Dessa örängen är de senaste tillskottet i min smyckestillverkning och är ca 1 cm i diameter, det första paret finner du här. Ett prillrigt skapande, men roligt. Känns också bra att få teckna lite och göra något som bevarar teckningarna. Alla smycken som jag gör blir unika och jag gör aldrig samma sak två gånger. Även om jag skulle vilja så skulle det inte bli samma teckning igen, för min lust att förändra och se andra prickar och linjer som blir till former är för stora. Jag hoppas dessa små gula ”Bellisar” finner en vän på kommande Gammliafest!

En blå brosch som är min mammas, så vacker! Färgerna riktigt lyser och sprickorna i glaset/emaljen ger det där lilla extra. Broschen är fyndad på loppis, där många andra av min mammas och för den delen mina egna prylar kommer ifrån. Jag älskar det gamla, det med själ och som någon har använt. Former, färger och mönster ger så mycket inspiraton och glädje samt den där känslan av att göra ett fynd, att finna en skatt!

Önskar er alla en trevlig dag :)  Hälsningar Linnéa

Det här med små och stora projekt är ju något som kan vara lite klurigt. Under sista året på Sätergläntan var projekten väldigt stora och långa. Nästan så stora och långa så man inte såg slutet och nästan hann tappa sugen innan det var klart. Så var det med projektet med den gröna Sorundarocken. Jag och min klasskompis Emma som hade inriktat oss på folklig sömnad fick tillfälle att åka till Nordiska museet och mäta upp varsitt ytterplagg. Jag valde en vacker högtidsrock från Sorunda socken. Uppmätningen tog två hektiska dagar och sedan var det ganska mycket jobb kvar. Jag ville ju bara börja sy! Men först blev det mönsteruttag och sedan toileinprovningar och mönsterförändringar som pågick i veckor. Sedan skulle tygerna färgas. Veckor veckor veckor flöt iväg. Sedan var det provlappar som skulle göras på olika detaljer – något som jag egentligen lärt mig uppskatta och som är väldigt viktigt men, ni vet, egentligen vill man ju bara börja! När så den högtidliga dagen kom då jag skulle skära till alla delar (eller de två och en halv dagarna, vilket det faktiskt tog) kände jag en viss matthet sprida sig. Efter flera månaders jobb skulle jag nu sy ihop åbäket också! Herregud.

Detta kan ställas i kontrast mot det jag gör nu. På jobbet är det små projekt som gäller– tillfredställelse direkt för den som har lidit av aldrig-göra-klart-projekt-syndromet. Och jag märker vilken otrolig lättnad det är att bara kunna sätta sig helt otvunget (eller otvunget är det ju inte, jag måste ju slöjda, men ni fattar) och böja till en krok eller tälja en blompinne eller brodera en liten brosch som är färdig på en timme. Sen till nästa grej. Under tiden pratar jag med besökare, springer lite fram och tillbaka, plockar fram material eller visar någon teknik. När varje arbetsdag är slut är det väldigt spännande att gå runt bland borden och se vad för roliga och fina saker folk har gjort och lämnat kvar. Speciellt på luffarslöjdsbordet brukar det ligga en hel hög med små konstiga figurer, blommor av gamla kapsyler eller hipp-som-happ-trädda pärlor på en liten tråd. Och jag själv kan spika upp några småsaker på den stora inspirationsanslagstavlan.

Nackdelen med att under några månaders tid ha spottat ur sig småsaker är ju den att jag helt plötsligt tycker att ALLT ska gå fort. Försökte sy ett par byxor till mig själv härom veckan men det gick inte. Jag tror att jag hade hoppats att det skulle ta en timme ungefär men det gjorde det inte och då blev jag sur. Men innerst inne växer längtan efter ett lite större projekt. Ett redigt handsömnadsprojekt kanske.  Det är nog kanske så att lagom är bäst och man får hitta den där balansen mellan slöjdprojekten för att behålla skaparlusten och glädjen, och samtidigt inkassera tillräckligt mycket yessss-det-är-klart-energi!

Nu är det fredag och lite ledighet. Jag har gjort en brosch i filt. Detta var himla kul. Älskar att pilla med små saker.

Brosch i filt

Jag har även fått mina brickor från öland. Här är några exempel av dem. Gjort av tryckta tyger pressade i björkfaner.

Grytunderlägg

Grytunderlägg

Förutom broschen som gjordes om till ring igår så pysslade jag ihop ett halsband, också från en brosch som jag köpt på loppis. Den här behövde jag inte göra så mycket med för den var fin redan från början!
Såhär såg den ut, fram och baksida

Sen slet jag loss nålen som var jättefastlimmad där bakom.. Och så limmade jag in en tunn fin halsbandskedja i den

och så här fin blev den när den var klar!

Nu kommer ett långt och bildfyllt inlägg om hur jag pysslade ihop en ring idag!
Jag hade nämligen en ganska ful gammal brosch liggandes hemma som jag köpt på loppis, och jag tänkte att den skulle man nog kunna göra en fin ring av!
Såhär såg den ut från början: (ursäkta lite kass bildkvalitét, det blev mörkare och mörkare ut medan jag höll på)

Sedan  var det dags att knipsa/slita/rycka av själva broschnålen, som var fastlödd (om man nu säger så) på själva metalldelen så det var lite trixigt. Det blev två små klumpar kvar på sidorna men jag tyckte inte att det gjorde så mycket.

Sen ploppade den gröna stenen ur av sig självt, så det var ju praktiskt, för den skulle ju målas!

Jag bestämde mig lite spontant för en turkos färg

Den hade ju kunnat bli fin bara såhär, men jag fick för mig att måla lite blommor på den också!

Och sen limmade jag helt enkelt fast den på en snirklig trevlig ringstomme som jag hade hemma. Voila!

Min tes är: att de som borde vara dagens tanter inte är tillräckligt mycket tanter. De kallar varandra för ”tjejer” och som en vän sa ”Min mamma är ju tio gånger hippare än vad jag är”.

Alltså: får en göra det själv. Och starta en tantrörelse.

Rörelsen är fortfarande inte uppstartad (tillsammans med fyra andra Rörelser som jag kommit på under våren, bland annat Hemslöjden IK) men den ligger och gror. De flesta som jag känner (nåja) vill vara tanter. Och göra sånt som tanter borde göra. Tant är härmed ingen ålder utan en mentalitet.

I kultur(mili)tantrörelsen ska en:
Äta småkakor
Använda kaffeservett
Sno pelargoner av varandra
Handarbeta
Vila middag
Ha klädkoden hudfärgade strumpbyxor, kjol under knät, svart kofta med brosch och laxfärgade underkläder
Motionssimma
Åka på busstudieresa till Birgitta Stenberg och andra förebilder
Gå på föredraget ”Blusen förr och nu”
Odla rädisor på balkongen
Smida planer för hur tanterna ska ta över världen

(är det nån som vill va med så skicka ett mail…)

Imorgon smäller det. Då ska jag tävlingsspringa runt den sjö som ni skymtar i pelargonbilden. Först måste jag bara brodera nåt snyggt på svettbandet.

Det finns många sorters hantverk. Somliga är klibbiga och kräver noggrann hygien (tex fiskslöjd), somliga hantverk kräver känsla och icke-narig hud (garnrelaterad slöjd).

Allt hantverk är avancerat och kräver läromästare, tålamod och SKILL. Jag är ännu novis, men det jag ändå kan vill jag förmedla!

Andra trevliga tips och användningsområden av materialet ”fisk”:

Laxskinnsmössa, brosch av torsköga, rivjärn av gös (hel), vapen av gös (ryggfenor), resekudde av makrill (jäst) och draperi av gäddfilé (minst 30st). Mycket nöje!