Första dagen som gästbloggare! Jag känner mig mycket hedrad över att få gästbloggaa här, trots allt är det internet som stått och fortfarande står för en stor del av min inspiration när det gäller hantverk och slöjd.

Jag har aldrig varit omgärdad av slöjdande människor, de flesta i min närhet har varit måttligt intresserade av hantverk. Min räddning har blivit internet, jag vet ärligt talat inte vad jag skulle gjort annars! Via internet har jag fått så mycket inspiration, lärt känna människor (vissa har jag nu träffat i verkligheten också).

Så jag tänkte att jag skulle skriva om mina favoritställen för inspiration på internet. Först och främst är det ju bloggar, men det skulle kräva ett helt eget inlägg att tipsa om tror jag.

Mina tre bästa siter som inte är bloggar:

Ravelry
Jag hoppas verkligen att alla som stickar och virkar känner till ravelry! Åh detta fantastiska ställe, både för att organisera sina pågående projekt och hitta inspiration till nya. En annan bra funktion är att om en har ett garnnystan eller två och inte vet vad en ska hitta på med det så går det att söka på garner och se vad andra gjort med det garnet. Mycket bra!

Pinterest

Här finns bilder på allt som är fint och även en hel del som är fult. När det gäller hantverk är det en stor källa till inspiration, här finns massor med bilder på alla sorters slöjd. Mycket är kategoriserat som DIY eller pyssel, men det är ju inte benämningen som är det viktiga. Det negativa är att det är lite si och så med källhänvisningar, men ofta kommer en till källan om en klickar på bilden.

Youtube
Via youtube har jag lärt mig nya typer av uppläggningar, avmaskningar, att sticka med magic loop, tvåändsstickning och en hel massa andra saker. Perfekt hjälpmedel när du inte har någon som kan visa dig det där du vill lära dig. Det enda kruxet är att du måste veta vad det du letar efter heter på engelska, ofta är det ont om svenska videor.

Sårade soldater fördriver tiden med att sticka på ett militärsjukhus i Washington DC 1918. Bilden har vi lånat från http://www.shorpy.com/node/7100.

Tjejer gör mjuka saker av tyg och garn, gärna i grupp på stickkaféer och syjuntor. Killar täljer och smider, allrahelst mol allena. Så ser normen ut för kvinnligt och manligt skapande. Men varför är det egentligen så?

Anställda på General Electric stickar sockor och halsdukar till soldater under första världskriget.

Visste ni att vävning, stickning och virkning historiskt sett varit sysslor som lika självklart utförts av män som av kvinnor? Tids- och tålamodskrävande arbete som stickning och virkning passade bra som tidsfördriv för sjömän, fiskare och fåraherdar. Och i många kulturer är det än i dag männen som ses som de främsta vävarna.
När den industriella revolutionen och de två världskrigen gjorde att männen lämnade hemmen föll allt mer handarbete på kvinnornas lott. Och precis som att lönerna ofta sjunker i yrken där kvinnor hamnar i majoritet, så förlorade textilt hantverk sin status när kvinnorna tog över. Det vi ser som traditionellt kvinnligt, textilt hantverk har de senaste decennierna ofta föraktfullt kallats ”förspilld kvinnokraft”.
Men något har hänt. Nu, när ingen behöver sticka raggsockor tills ögonen blöder, när hålsömsbroderi på finaste kritvita linne är en lyx, när virkning och mindfulness nämns i samma mening – nu är det plötsligt coolt och kreativt att skapa med händerna. Tack för det, säger vi på Jabbo. Men vi tycker att det vore roligare om ni killar också var med och fick vara coola och kreativa.
Eftersom vi gissar att män gärna väljer manliga förebilder (varför det är så kan vi diskutera en annan gång) så tänkte vi bjuda på en liten kavalkad av kreativa män att inspireras av.

Sverre och Kaj.

Först ut är extremskidåkarna Sverre Liliequist och Kaj Zackrisson som började virka för att de inte hittade några mössor de gillade. Och som de virkade. ”Så fort vi är på resa åker virkningen fram, det är som ett gift”, förklarade Sverre i en intervju i SvD för några år sedan. Kreativiteten sprudlade under de långa bussresorna mellan olika skidorter. ”Jag kom ihåg en gång när vi körde mellan Boston och Squad Valley, då gjorde jag fem mössor”, berättar Kaj i en annan intervju.
Nu driver Sverre och Kaj mössföretaget Kask ihop, och deras liv har precis blivit film.

Gustaf V broderar viggsöm. Till höger en detalj ur hans sista, oavslutade broderi.

Gränsöverskridande på fler än ett sätt var Gustaf V. Vår kanske genom tiderna mest fåfänga kung var klädd som en dandy, spelade tennis som en gud – och kopplade av genom att brodera. Han ägnade sig åt viggsöm, en tidskrävande broderiteknik  med diagonala stjälkstygn som formar ett zigzagmönster. (Och ja, visst är det väldigt Missoni?)
Gustaf V:s sista broderi, och ett urval av hans eleganta klädesplagg, visades i vintras på Livrustkammarens utställning Manligt – ur Gustaf V:s garderob.

Rosey Grier har sytt många stygn.

”Needlepoint for men” heter en kultförklarad bok från 1973. Författaren Roosevelt ”Rosey” Grier är en före detta amerikansk fotbollsstjärna som, förutom att ägna sig åt broderi och makramé, även varit skådespelare, sångare, frikyrkopastor och livvakt åt Robert F Kennedy. I baksidestexten på hans numera hett eftertraktade bok förklarar han sin kärlek till broderiets konst:

”Om någon skulle ha sagt att jag skulle gå från att spela fotboll till att börja brodera, så skulle jag ha skrattat dem rakt i ansiktet. Det hela började faktiskt som ett skämt, men det har blivit något av det mest lustfyllda och tillfredsställande jag någonsin ägnat mig åt. Var jag än är – oavsett om det är killen som sitter bredvid mig på planet, eller någon jag träffar bakom kulisserna när jag filmar – så försöker jag få andra killar att börja brodera. ’Du kan le så mycket du vill’, säger jag till dem, ’men när du väl har börjat så vill du bara ha mer’, och det är dagens sanning, brother.”

Så hör upp killar: Alla ni som längtar efter en hobby. Som inte vill gå i terapi men letar lugn i själen. Som behöver varva ner. Som behöver varva upp. Alla ni som i hemlighet tyckte att syslöjd var roligare än träslöjd. Som blir glada av en ny mössa. Som vill ge den ni älskar något alldeles speciellt. Som vill ta en paus från datorn. Som tröttnat på surdegsbaket.
Kom igen – ni vill, ni kan, ni törs!

Tänk så trevligt det är att brodera tillsammans!

Fler killar att inspireras av: stickbloggaren Johan och världens mest lästa manliga sybloggare Peter. Och hör upp stickande män – här finns ett stickforum bara för er.

Det här inlägget har tidigare publicerats på Jabbos blogg.

Sedan vi började på allvar med makeityourown förra hösten har det ploppat upp nya kreativa plattformar i Göteborg. Kanske har vi inte sett det på samma sätt förut eller så är DIY-trenden inte en trend längre utan något som håller på att slå rot. Idag hälsade vi på hos Göteborgs andra symaskinscafé, Sew Creative, som även kommer bli vår första återförsäljare av makeityourown-mönster.

/ Elin & Hanna

Bygg en hylla under taket. Min man (Daniel Edorsson) är väldigt duktig på rally. Han är co-driver åt föraren Fredrik Eriksson. Han har samlat på sig en hel del pokaler (runt 50 st). Var ska man ha dem? Om man ska ha ett skåp med alla pokaler tar de för mycket utrymme på golvet…. Började att fundera…. Lösning blev….

Vi byggde en hylla vid taket och sedan la vi en ljusslinga på hyllan. Vilken effekt de blev!

För att tillverka denna hylla behövs:

• Hyllplan
• Vinkeljärn
• Skruv
• Ljusslinga
• Såg
• Borrmaskin/Skruvdragare

Lycka till!

Förra veckan deltog jag i Mittnordiska Kulturdagarna, två återkommande dagar som i år hade temat ”Forma framtiden”. En av dom som talade och hade den workshop som jag deltog i var Faythe Levine. Kanske mest känd för att hon har skrivit boken och gjort filmen ”Handmade Nation – The rise of DIY, art, craft and design”, som handlar om Craftivismens utvecklig i USA.

Förutom att det var inspirerande att se och höra om alla duktiga hantverkare som hon berättade om så var det ett citat som jag fastnade för.

Det är så jag känner det, det är en fantastisk känslan att se hur något växer fram ur ens händer. Ibland frågar jag mig om det viktiga är det färdiga resultatet eller om det rent av är vägen dit?! Ibland är det i alla fall så, att när man är klar så känns det som en kärlekshistoria som har tagit slut och man är själv kvar med sitt ömmande hjärta. Det kanske låter konstigt men vissa projekt är som en kärlekshistoria.

Man har blivit några erfarenheter rikare och det tar man med sig in i nya projekt.

Två gånger per år brukar det ordnas designmarknad på Hamnmagasinet här i Umeå. Då brukar jag försöka få mig en plats för det är alltid lika kul att kränga sina grejer. Jag gillar att kolla in vad andra kollar in på just mitt bord. Vad dras dom till? Vilka alster säljer bäst? Försöker att förnya mig lite och tillverka några nya saker som man inte hade sist. När man sitter som en mupp hemma i sin vrå och donar är det liksom belöningen att sen få se och träffa andra som verkar uppskatta alla avverkade arbetstimmar. Tygdockorna på bilden brukar locka folk att välja lite utifrån personlighet, -det här är ju du! kan nån säga och hålla upp en lämplig tygdocka för sin kompis, och det är klart att man bara måste köpa ”sig själv”…

Nu kommer ett långt och bildfyllt inlägg om hur jag pysslade ihop en ring idag!
Jag hade nämligen en ganska ful gammal brosch liggandes hemma som jag köpt på loppis, och jag tänkte att den skulle man nog kunna göra en fin ring av!
Såhär såg den ut från början: (ursäkta lite kass bildkvalitét, det blev mörkare och mörkare ut medan jag höll på)

Sedan  var det dags att knipsa/slita/rycka av själva broschnålen, som var fastlödd (om man nu säger så) på själva metalldelen så det var lite trixigt. Det blev två små klumpar kvar på sidorna men jag tyckte inte att det gjorde så mycket.

Sen ploppade den gröna stenen ur av sig självt, så det var ju praktiskt, för den skulle ju målas!

Jag bestämde mig lite spontant för en turkos färg

Den hade ju kunnat bli fin bara såhär, men jag fick för mig att måla lite blommor på den också!

Och sen limmade jag helt enkelt fast den på en snirklig trevlig ringstomme som jag hade hemma. Voila!

Hej alla Kravallslöjdare!

Den här veckan är det alltså jag som ska blogga här. Om ni läst min presentation så vet ni att jag sysslar med både det ena och det andra, men att mitt fokus ligger på att designa väskor, företrädesvis i vintagetyger, i mitt egna företag Ninda.

Här sitter jag och bloggar idag:

Det är ett hörn i min lilla etta på Mariehem, och det är här eller i min ateljé i Gårdshuset på Pilgatan 13 som jag kommer att blogga ifrån denna vecka. Gungstolen är från Obbola, och tillverkad runt förra sekelskiftet. Lampan är från New York, 20-tal kanske? Den svarta tranan är vintage från Holmsund, förmodligen 50- eller 60-tal. Till vänster skymtar min vinylspelare och till höger ett vackert rökbord som möjligen är från 40-talet. Jag har på mig en kjol jag sytt själv (och som därför får bära märket Ninda förstås!), med ett brosch i samma tyg. Men, jag ska ju prata om lite vettiga saker också…

DIY eller DESIGN?

Jag funderar ofta på det här med kreativitet, och vad det är som gör att man vill nå ut med det man skapar. Det har ju blivit så oändligt mycket lättare att göra det sedan internet kom, och känslan av att man kan nå fram till de där 15 minuterna av kändisskap är oerhört stark.  Men är det en illusion? Trots alla bloggar, hantverkssidor, communities och försäljningssidor, drunkar man lätt bland alla andra – och kanske är det just på grund av att det finns så många? Med den här lätttillgängligheten följer också att vem som helst kan säga: titta vad jag har lyckats göra, jag är en hantverkare. Eller designer, eller slöjdare, eller vad man nu vill kalla sig. Lyckan över att ha stickat en ribbad halsduk måste genast delas med resten av världen. Och visst kan det vara interessant, för all del. Det kan vara peppande & inspirerande, både att se att man kan göra vadsomhelst och att se vad det är den personen har gjort. Men jag vacklar ibland på den där gränsen: ska vi dela a l l t med alla? Är man en hantverkare för att man stickat en halsduk? Är man en designer, för att man sytt en tygkasse? Mina ♥ DIY forever, det erkänner jag villigt, men samtidigt har jag den där naggande känslan av att någonstans kanske en sållning behöver göras. Eller snarare kanske, att en gräns måste dras någonstans.

Jag är en designer. Det säger jag stolt, fastän jag inte gått någon högskola eller universitet och inte har någon fin examen. Jag har gått Medborgarskolans Designskola, och jag har gått Designprogrammet på gymnasiet. Det där är ancient history nu – jag är 30 år och att referera tillbaka till gymnasiet och året innan gymnasiet känns mest ganska löjligt. Ändå kallar jag mig designer. När det gäller väskor, och i viss mån då det gäller de kläder jag gör.

Det här kallar jag design. Finns till salu för 595:- (endast ett exemplar).

Men när det gäller allt det andra jag sysslar med, så är jag en amatör. Jag är en DIY:are när det gäller stickning och virkning, jag är en amatörfotograf och en hobbypoet, trots att jag började skriva poesi i lågstadiet och vann min första fototävling då jag var 13.

Det här kallar jag DIY, det blir lite snett och vint, men det är ett kärt nöje.

Så vad är det som gör den där skillnaden?

Det är väl det, att väskdesignandet har jag sysslat med i sju år nu. Jag har gått från att göra platta enkla tygkassar, till att göra avancerade laptopväskor med vadderade fack och breda bottnar. Jag har utvecklat designen på väskorna efter ett behov av olika funktioner, och det är just det som designandet handlar om. Och ändå har det sitt urpsprung i pur DIY. Det har inte funnits någon där som har lärt mig hur man ska göra väskor. Jag har hittat på själv, med en uppsjö av trial and error. Det är först det senaste året som jag ens sneglat på tutorials på internet. Jag tycker om att lära mig själv, för då kommer det fram något genuint eget, något som inte är som alla andras.

Det handlar ju förstås också om hur dedikerad man är. Om hur mycket man lägger ned i sitt skapande av tid och kärlek. Väskskapandet har ju varit mitt hjärtebarn i många många år nu. Allt det där andra har förblivit nycker, och sådant jag önskar att jag hade mer tid över till. Det är därför jag bara är amatör på de områdena.

Glashjärta -kärlek till skapandet.

Jag tycker också att det finns en skiljelinje mellan hantverk och design. Främst handlar det kanske om hur orden uppfattas, vad man lägger in för betydelse i dem. För mig har ordet hantverkare innebörden av någon som är lite småflummig, ålderdomlig kanske, jobbar helst i naturmaterial och är starkt förknippad med lukten av trä och ull. En designer däremot, är något modernt och fräscht. En frisk fläkt av rena linjer och oväntade former. Jag titulerar mig hellre designer än hantverkare, trots att jag syr allt jag gör för egen hand.

Vad tycker du?

Är du en hantverkare, slöjdare eller designer? Eller är du en DIY:are, en lycklig amatör? Och vad beror det på, vad du väljer att kalla dig?

På gården där jag bor står en gammal tvättstuga nere vid bäcken. Stugan har gjorts om till snickarbod, men säkert har ingen snickrat i den de senaste femtio åren. Idag är den helt förfallen, men på sätt och vis ändå intakt. Vartenda verktyg ligger där gårdagens slöjdare lämnade dem. De flesta verktygen är hemmagjorda och spiken är hemsmidd!  Jag böjer mitt huvud i respekt för gårdagens slöjdare som inte bara tillverkade sin egen slöjd, utan också de verktyg som behövdes för att slöjda. Gammal DIY är äldst!

Idag har jag karvat lite på en framtida slöjddröm:

Den här veckan kommer vi att uppdatera bloggen, stundvis kommer bloggen därför inte att fungera vi har därför valt att inte ha någon bloggare den här veckan. Bloggen kommer att ligga online under uppdateringen så du kan läsa alla tidigare inlägg under tiden vi bättrar på funktionerna.  En av nyheterna är att du som läsare nu kan kommentera och gilla inläggen så det syns på facebook (klicka in på ”kommentera” så ser du hur).

Är du sugen på att blogga en vecka framöver på den förbättrade plattformen så kan du anmäla intresse på info@kravallslojd.se