Sårade soldater fördriver tiden med att sticka på ett militärsjukhus i Washington DC 1918. Bilden har vi lånat från http://www.shorpy.com/node/7100.

Tjejer gör mjuka saker av tyg och garn, gärna i grupp på stickkaféer och syjuntor. Killar täljer och smider, allrahelst mol allena. Så ser normen ut för kvinnligt och manligt skapande. Men varför är det egentligen så?

Anställda på General Electric stickar sockor och halsdukar till soldater under första världskriget.

Visste ni att vävning, stickning och virkning historiskt sett varit sysslor som lika självklart utförts av män som av kvinnor? Tids- och tålamodskrävande arbete som stickning och virkning passade bra som tidsfördriv för sjömän, fiskare och fåraherdar. Och i många kulturer är det än i dag männen som ses som de främsta vävarna.
När den industriella revolutionen och de två världskrigen gjorde att männen lämnade hemmen föll allt mer handarbete på kvinnornas lott. Och precis som att lönerna ofta sjunker i yrken där kvinnor hamnar i majoritet, så förlorade textilt hantverk sin status när kvinnorna tog över. Det vi ser som traditionellt kvinnligt, textilt hantverk har de senaste decennierna ofta föraktfullt kallats ”förspilld kvinnokraft”.
Men något har hänt. Nu, när ingen behöver sticka raggsockor tills ögonen blöder, när hålsömsbroderi på finaste kritvita linne är en lyx, när virkning och mindfulness nämns i samma mening – nu är det plötsligt coolt och kreativt att skapa med händerna. Tack för det, säger vi på Jabbo. Men vi tycker att det vore roligare om ni killar också var med och fick vara coola och kreativa.
Eftersom vi gissar att män gärna väljer manliga förebilder (varför det är så kan vi diskutera en annan gång) så tänkte vi bjuda på en liten kavalkad av kreativa män att inspireras av.

Sverre och Kaj.

Först ut är extremskidåkarna Sverre Liliequist och Kaj Zackrisson som började virka för att de inte hittade några mössor de gillade. Och som de virkade. ”Så fort vi är på resa åker virkningen fram, det är som ett gift”, förklarade Sverre i en intervju i SvD för några år sedan. Kreativiteten sprudlade under de långa bussresorna mellan olika skidorter. ”Jag kom ihåg en gång när vi körde mellan Boston och Squad Valley, då gjorde jag fem mössor”, berättar Kaj i en annan intervju.
Nu driver Sverre och Kaj mössföretaget Kask ihop, och deras liv har precis blivit film.

Gustaf V broderar viggsöm. Till höger en detalj ur hans sista, oavslutade broderi.

Gränsöverskridande på fler än ett sätt var Gustaf V. Vår kanske genom tiderna mest fåfänga kung var klädd som en dandy, spelade tennis som en gud – och kopplade av genom att brodera. Han ägnade sig åt viggsöm, en tidskrävande broderiteknik  med diagonala stjälkstygn som formar ett zigzagmönster. (Och ja, visst är det väldigt Missoni?)
Gustaf V:s sista broderi, och ett urval av hans eleganta klädesplagg, visades i vintras på Livrustkammarens utställning Manligt – ur Gustaf V:s garderob.

Rosey Grier har sytt många stygn.

”Needlepoint for men” heter en kultförklarad bok från 1973. Författaren Roosevelt ”Rosey” Grier är en före detta amerikansk fotbollsstjärna som, förutom att ägna sig åt broderi och makramé, även varit skådespelare, sångare, frikyrkopastor och livvakt åt Robert F Kennedy. I baksidestexten på hans numera hett eftertraktade bok förklarar han sin kärlek till broderiets konst:

”Om någon skulle ha sagt att jag skulle gå från att spela fotboll till att börja brodera, så skulle jag ha skrattat dem rakt i ansiktet. Det hela började faktiskt som ett skämt, men det har blivit något av det mest lustfyllda och tillfredsställande jag någonsin ägnat mig åt. Var jag än är – oavsett om det är killen som sitter bredvid mig på planet, eller någon jag träffar bakom kulisserna när jag filmar – så försöker jag få andra killar att börja brodera. ’Du kan le så mycket du vill’, säger jag till dem, ’men när du väl har börjat så vill du bara ha mer’, och det är dagens sanning, brother.”

Så hör upp killar: Alla ni som längtar efter en hobby. Som inte vill gå i terapi men letar lugn i själen. Som behöver varva ner. Som behöver varva upp. Alla ni som i hemlighet tyckte att syslöjd var roligare än träslöjd. Som blir glada av en ny mössa. Som vill ge den ni älskar något alldeles speciellt. Som vill ta en paus från datorn. Som tröttnat på surdegsbaket.
Kom igen – ni vill, ni kan, ni törs!

Tänk så trevligt det är att brodera tillsammans!

Fler killar att inspireras av: stickbloggaren Johan och världens mest lästa manliga sybloggare Peter. Och hör upp stickande män – här finns ett stickforum bara för er.

Det här inlägget har tidigare publicerats på Jabbos blogg.

Långpromenader vid havet är bland det bästa jag vet. Jag är så lyckligt lottad att jag har flera härliga rundor i närheten. En söndag för någon vecka sedan – efter alla grymma stormar vi haft här på västkusten – blev det en stilla dag med lite sol och det var läge för en frisk promenad. Såklart hänger iPhonen med och kameran dyker upp så snart ögat fångar något intressant. Det finns mycket att hämta i naturen när det kommer färger och former i härliga kombinationer. Jag associerar direkt till mina tyger – som ju alla är handplockade just för färgen/formen – och får en idé till en väska, så även denna gång. En vacker fläckad sten och en liten blygsam växt: exakt dessa färger har jag material i!

Så nu är det bara resten kvar. Det vackra broderiet måste ju få huvudrollen – det andra får ge sig.

Av det jag ser blir jag inspirerad. Och det behöver inte bara vara i naturen. Går en kvinna förbi mig och har på sig en vacker kjol kan jag tänka ”oj, vilken snygg väska det hade blivit av den kjolen”. Kjolar är nämligen väldigt bra väskmaterial. Det ska mitt inlägg handla om imorgon…

Over and out för idag!

Hej och välkomna till min bloggvecka!

Jag tänkte börja med att presentera mig själv lite och dom projekt som jag tänkte låta er ta del av under veckan.

Jag heter alltså Elsa och bor i Stockholm. Där studerar jag vävning och konstsömnad på Hv-skola. Dom senaste 3 åren har jag arbetar på ett över 6-meter långt tv-spels broderi, som kravallslöjd tidigare skrivit om.

På Lördag är det vernissage och ni är alla varmt välkomna!
Så denna vecka kommer till stor del att ägnas åt montering och förberedelser inför detta event. Även lite bakning då jag planerer att bjuda på cupcakes.

Men jag kommer också att väva flossamatta, vilket är vad vi jobbar med just nu i skolan. Mattor alltså, att jag valt att väva just flossa beror helt enkelt på att jag tycker det är fantastiskt roligt. Inte så himla långt från trådräknat broderi heller, då man kan jobba med pixlar och rutnät på exakt samma sätt.

Så, på schemat står alltså utställning och flossavävning. Säkerligen dyker något mer upp också!

Vi hörs mer imorgon och tittar lite närmare på allt det här!

Jag har, ganska länge nu, samlat lite på vänners olika sjukdomar, lyten och åkommor. Ibland tänker jag att det är ett under att vi överhuvudtaget lever och står med alla dessa krämpor ständigt hängande i och runt oss. Lite för att illustrera vår kollektiva smärta, typ, har jag börjat brodera in dessa åkommor på boksidor rivna ur en inte helt sinneskry bok. En förhandstitt:

Helg med stugliv. Vin, ved och västanvind i smålandsskog. Oundvikligt blev där att kika efter vårtecken, och förutom den lite nyvaket sprittande inspirationen sågs två tussilagos, smältande drivor, en snödroppe vid husväggen. Det hördes fågelkvitter, som med god hjälp av fågelböckernas utförliga ljudbeskrivningar identifierades som nyanlända från sydligare trakter. Jag har en röd utflyktsmugg som jag längtar lite efter. Kaffe, flädersaft och bubbelvin – den passar till allt.

Det är mycket som kan skrivas av som lite småpatetiskt, det utrymmet ger skog, helg och ledighet, att perspektiven tillåts kapas en smula. Det tilltalar mig. Som att innerligheten får lov att ta sin rättmätiga plats först när det vardagliga suset lämnas hemma, eller när hemma tillåts vara varsomhelst. Helgen blev till att också leta efter inspirationen, låta diverse ord och böcker snirkla förbi och betyda lite vad de vill och kan. Det kan handla om att ta sig tiden att läsa inte enbart det nödvändiga eller potentiellt bästa utan också se vad de kanske tvivelaktiga texterna har att ge. En hel del för det mesta, såklart. Och jo, det är ett vårtecken så gott som något, att inspiration finns lite varsomhelst, eller i alla fall på lite fler ställen än under vintern/staden. Som om både tiden och perspektiven blir något annat i skog under helgflagg. Gott så.

Jag är en påbörjare och ingen avslutare, jag älskar att dra i gång nya projekt och lära mig nya saker. ”Vad fin den där kudden är”, tänker jag, ”Undrar hur man gör en sån. Det måste jag prova.” Och så gör jag det. Tar fram material, klipper till, skissar upp hur jag har tänkt att mönstret ska se ut, tar fram nål och garn och börjar att brodera. Tar fram böcker för att pröva nya, för mig, broderistilar och testar. River upp, får inte riktigt till trådarna, det ser inte lika fint ut som i boken, knutarna blir inte så stora som jag vill ha dom, så jag freestylar lite, hittar på egna sömsätt och blir så nöjd till slut. Tänker att där det blev lite för mycket luft så skulle det passa med en liten applikation i form av en fågel. Under tiden som jag letar ulltyg till applikationen så hittar jag en vit plastask jag inte har sett på år och dagar.

Jaaa, mitt tennarmbandsmaterial, som jag har letat så efter. Sätter mig ner på golvet och öppnar asken och tar ut oanvänt och halvfärdigt material. Åh, så kul att sy tennarmband tänker jag och tar med mig asken in i vardagsrummet och knuffar broderiet åt sidan och börjar glatt att fläta tennflätor.  Telefonen ringer och syrran frågar om jag har fått tag på personen som har hand om marknadsplatserna till julmarknaden. Det har jag inte, men jag blir påmind om alla snöänglar och isprinsessor som fortfarande inte är klara och som ska iväg om en vecka. Dom sitter så fint uppradade på soffans ryggstöd och väntar på vingar respektive skridskor

Efter samtalet går jag genast för att ta fram material till skridskorna. Jag hinner inte ens börja klippa i skinnet så ringer telefonen ännu en gång. Vännen på andra sidan linjen frågar hur det går med måleriet, har jag målat klart tavlorna hon såg senast hon var hos mig. ”Nästan”  säger jag. Om sanningen ska fram så har jag inte ens öppnat en färgtub på flera veckor. Tavlorna har jag helt glömt bort. Men nu kommer jag plötsligt på dom och stiger upp för att leta fram skissblocket som jag använder för att skissa upp bilder som jag får i huvudet och vill måla. Jag sitter och skissar ett tag och en skiss blir så himla bra att jag genast vill se den i större format. Jag tar fram den största duk jag har och kol och skissar upp motivet. Jag tittar på de påbörjade dukarna jag har som står lutandes mot väggen.  Jag har lovat mig själv att inte börja med en ny duk innan jag har gjort klart de jag har påbörjat. Jag ska bara grundmåla lite tänker jag, Det är bra, då har jag gjort bort det och så tar jag fram pensel och färg och börjar att måla…