Efter en vårig, men lite blåsig promenad i solen hoppas jag hinna med ett litet pyssel innan lillskrutten vaknar. Idag får det bli quilling! En teknik som jag hittade för ett par år sedan via Yulia Brodskayas fina bilder. Väldigt roligt att göra och det enda som behövs är tunna pappersremsor och en runt föremål att snurra med. Och en massa tid för att det ska bli lika fint som Yulias, men rätt så nöjd blev jag ändå med min vårbild.

Och som sagt, vem har sagt att allt måste bli perfekt med en gång! Prova, släpp loss kreativiteten och ha roligt bara! Det får bli mina sista ord för veckan som gästbloggare!

Fortsätt följa mig på justgocreative.blogpsot.se

Nu är påsken över. Jag hann med att göra lite påskpyssel i form av två kycklingar jag gjorde från en äggkartong.

Påskkycklingar

Istället för att använda mitt påskägg att fylla godis med gjorde jag en hatt av det istället. Jag dekorerade med fjädrar och spets.

Påskhatt

Jag har passat på att göra klart ett korsstygns projekt jag suttit med. Först har jag skrivit texten ” I love you” sen broderat en bild på två katter spegelvända mot varandra.

Idag blev det fix hemma i huset istället för på ateljén. Tänkte att jag skulle passa på nu när vi inte kunde väva ändå. Hemma, när jag är i Dalarna, är sedan i höstas en missionskyrka i södra Dalarna. Just nu håller vi på att ställa iordning lite i den stora kyrksalen där det är tänkt att vi ska kunna få utlopp för all kreativitet som inte den lilla lägenheten i Stockholm tillåter.

Vi har delat upp det så att jag har ena läktaren och sambon den andre. Såklart finns en vävstol på min sida (kanske att jag ska ta dit en till också senare…) och lite annat pyssel som jag har samlat på mig under åren. Sambon är mer för hårda material å målande så hans sida av läktaren ser lite annorlunda ut.

Men nu blir det till att lämna det lugna Dalalivet för en helg i Stockholm… Tåget nästa.

Två gånger per år brukar det ordnas designmarknad på Hamnmagasinet här i Umeå. Då brukar jag försöka få mig en plats för det är alltid lika kul att kränga sina grejer. Jag gillar att kolla in vad andra kollar in på just mitt bord. Vad dras dom till? Vilka alster säljer bäst? Försöker att förnya mig lite och tillverka några nya saker som man inte hade sist. När man sitter som en mupp hemma i sin vrå och donar är det liksom belöningen att sen få se och träffa andra som verkar uppskatta alla avverkade arbetstimmar. Tygdockorna på bilden brukar locka folk att välja lite utifrån personlighet, -det här är ju du! kan nån säga och hålla upp en lämplig tygdocka för sin kompis, och det är klart att man bara måste köpa ”sig själv”…

Hej! Och välkomna till min värld för en vecka framåt. En stor del av den tiden som kallas fritid/egentid (dvs. när barn hämtats, mat ätits, disk diskats och man bara kan göra vad man vill) då pysslar jag. Det går liksom inte låta bli. Oftast parkerad framför tv´n med soffan fylld med lämpligt material. Där putsar jag med sandpapper, målar med akrylfärger, skär till kort eller syr fast knappar på någon docka. Jag har ett alldeles eget ”lekrum” på övervåningen där det mesta materialet förvaras, men där sitter jag inte så ofta. Jag ser med skräckblandad förtjusning fram mot den dagen vi köper ny soffa och jag måste börja bete mig som en ansvarsfull vuxen. Till mitt försvar ska ändå sägas att soffan endast fått en minimal gul färgfläck under sin livstid, det övriga skräpet som bildas brukar dammsugaren fixa.

I går besökte jag biblioteket i Holmsund där jag ska ställa ut mina dockor under Mars månad. Jag kollade in montrarna så jag kan fundera lite på hur jag vill ställa upp allt sen. Det som ska fixas nu i kväll är ”finliret” på de lådor som dockorna står/hänger i. Jag ska även se om jag hinner slutföra arbetet med en riktigt stor docka som jag skulle vilja ha med, samtidigt vet jag att det där allra sista fixet brukar ta längre tid än man tror. Nä, nu är det dags att påbörja läggning av barn och sen, som genom ett trollslag , förvandlas jag till den kreativa soffpotatisen!

Det här med spinneriet är en relativt ny hobby i den eddyanska bostaden. Det hela började med att Lilla anna kom hot med sin slända eftersom hon prompt tyckte att jag skulle prova på eftersom det, jag citerar: ”var så otroligt och enormt fruktansvärt cirkus-kul!” Slut citat. Eller ungefär så sa hon i alla fall. Jag provade. Jag tyckte det var dödstråkigt. Lilla anna sa åt mig att inte ge upp så lätt. Jag provade lite till. Dödstråkigt, dödstråkigt, dödstråkigt… superkul! Något hände. Jag förstod grejen. Plötsligt var det ju galet kul att spinna ull till garn.

Sedan, som av ett sammanträffande mötte jag mia på den årliga stickfestivalen ute på grötö. Hon berättade att hon hört av sjömanselin att jag började spinna och att jag i så fall kunde ta över hennes gamla spinnrock. g.r.a.t.i.s! Det var nog det förbannat bästa jag hört på länge så jag och sjömanselin begav oss ut till mias hus och hämtade hem henne, och det är på henne, spinnrocks-Gunnel, som jag sedan dess spunnit mina härvor på.

Nu senast spann jag ett härligt färgsprakande topsband jag fått utav fin fina vän moa i en swap då vi bytte såväl egenspunna garn som ull med varandra. Fast detta är inte ull. Det är 100% mjölkfiber och var supersvårt och halt som en isglass att spinna. Men dökul!

Och så här tjusigt blev det: 100gram och 150 meter långt, 3 trådigt navajoplyat och självrandande. Jag kallar det plum tree. Det tycker jag är ett rent utav ypperligt namn på denna härva man nästan bara vill äta upp.

Fast vad som ska stickas utav det? Ja, det återstår att se…
Högaktningsfullt, eddy

Medans jag spatserar runt i mina gummistövlar ute i svampskogen och äter prickekorvmackor på en bädd av vitmossa så tänkte jag att ni skulle få kika på en fin pryl som hänger i min hall. Det är ett gammalt pipställ som jag hittade hemma hos pappsen när vi städade ur hans förråd och det har tillhört ingen mindre än min tuffa farfar. Pipställ! Å! Det var jag ju bara tvungen att lägga vantarna på men eftersom jag röker väldigt lite pipa, ja faktiskt inte alls fick jag filura ut nya användingsområden. Valet föll på en nyckelförvaring och så här stiligt är det att hänga nycklar i pipställ. Helt otroligt stiligt om jag får säga det själv:

Och hur gick det här till då kanske ni undrar? Jo, jag häftpistolade fast ett fint sammetsband i överkant med pipstället över alla ”hålen” där man låter pipskaften sticka upp. Sedan Hängde jag fast små krokar med klämmor på i banden, en i varje pipskaftshåll. I Klämmorna fäste jag sedan nyckelknippor och vips, pipställ blev nyckelskåp! Genialiskt!

Tänk nu på det nu finingar. Bara för att man inte röker pipa betyder det inte att man inte har någon användning för farfars gamla pipställ. Det betyder bara att man inte har användning för dess ursprungliga funktion.
Vi ses i svampskogen.
Högaktningsfullt, eddy

Snart är det nästan slut på oktober också. Tiden bara irrar iväg. Oktober är för tyskarna lika med oktoberfest då man frossar i rökta korvar, surkål och grumligt öl samtidigt som man sjunger trevliga visor tills halsen ömmar. Jag är inte tysk, jag är stickare.
I en stickares värld innebär oktober socktoberfest. Då samlas vi i grupp och stickar en hel massa strumpor till knogarna ömmar. Och jag är faktiskt klar med ett par just precis nu, och ni har sådan tur att ni blir först att kika på eddys I love sushi-socks. Det är inte dumt det mina vänner:

Jag kallar dem sushisockar eftersom jag tycker att mönstret påminner om sådana där laxpålägg man har på sin nigiri, men egentligen heter mönstret pomatomus och är designat av sockgurun Cookie A. Om man är medlem på det massiva stickforumtet ravelry finns mönstret att hämta här.

Att fota sina stickade alster på ett hyggligt sätt tycker jag är a och o om man vill inspirera andra till nya stickeriidéer. När jag visade upp dessa sushisocksbilder för ett par vänner så tyckte de att jag skulle knäcka extra som strumpboudoirfotograf. Tack och bock, jag känner såhär spontant att strumpboudoir är en ganska bortglömd fotokategori som gärna skulle kunna få lite mer medial uppmärksamhet. Och smaka på ordet bara. Strumpboudoir… Underbart eller hur?

och garnet då? Jo, ända sedan jag upptäckte detta fantastiska sushimönster så visste jag att jag ville sticka dem illrosa. Jag sågmig själv studsa runt i vita strumpebyxor med lite spets och sushisockarna uppdragna långt upp på vaderna. Så jag började leta efter rosa sockgarn. Jag letade i Göteborg. I många butiker i Göteborg. Jag letade i alla butiker i Göteborg. Lillaanna letade i Mariestad. Lillaanna letade i Skåne. Jag åkte till Mexico och letade i mången butik, fortfarande inget illrosa sockgarn. Ja, jag åkte till och med till Las Vegas (visserligen i ett annat ärende) men ändå. Jag åkte till och med till Las Vegas för att leta efter detta förbannade sockgarnet som vägrade behaga dyka upp någonstans alls. Resultatlöst! Så då gav jag upp. Jag färgade eget skrikrosa sockgarn hemma i Lillaannas kök och det har jag inte ångrat en sekund. Det blev helt perfekt rosa och lite sådär skönt självmelerande eftersom garnet drog åt sig olika mycket färg på olika ställen. Slutsats?  I love yarn!

Jamen vetni hörrni. Det här var allt för nu. För nu ska jag packa väskan, tömma kaffekoppen och kila iväg i ett helt annat ärende. Men vi hörs ju när jag är tillbaka igen.
Högaktningsfullt, eddy

Efter en relativt lång ”dag” för min del (gick upp 21.00 igår) har jag varit på äventyr i 1900-talets början, på universitetet, för att ännu en gång landa hemma.
Det har gått lite trögt under natten/dagen, your pick, med måleriet så det blir en kort uppdatering och i å med det tänkte jag presentera lite av det andra jag håller på med.
Så här långt har det gått (mer eller mindre)

Jag håller på att sticka i perioder, särskilt då trevligt sällskap och lite kaffe finns till hands. Där handlar det mer om att göra nyttoföremål som jag kan ge bort/byta mot andras kreativa arbeten eller använda själv, som handvärmare eller mössor. De första 20 paren blev till genom min bortgånga mormors garn som jag fraktat hem från Polen, men eftersom allt det goda har tagit slut så handlar jag numera på en butik i Umeå som heter Tygbiten. Så kan de tingen se ut

Man sticker ut fingrar där det vita skymtar för extra komfort och tummen…ja ni vet var den ska sitta. Det är dubbla lager garn, det yttre skiktet brukar jag ha någon akrylbaserat tillsammans med något mer naturligt som andra tråd och insidan brukar vara något trevligt mjukt 100% djur eller växt. De blir vindtäta, varma och sköna samt även praktiska om man ska hålla på med något finlir utomhus, tex fotografera eller måla graffiti.
Förutom att producera sådana så har jag även stickat en väldigt viktig mössa

viktig därför att man kan självklart inte känna sig konstnärlig och måla utan en.
För att avrunda min garnverksamhet har jag även gjort lite garngaturelaterade småsaker, som faktiskt har fått både vänner och hängt ute i några år nu. Fantastiskt vad syntetiska garn kan hålla! (krymper inte, bleks inte, ber mig inte laga mat)

”Jag finns här med dig, andas, tare lugnt” – broderat

Det fina var att någon satte upp sin brevid mig något år efter, jag blev duktigt glad!

Eftersom jag har tecknat mycket den sista tiden och har även börjat använda akvarell färger mer och mer, så tänkte jag ge er en liten förhandstitt på nästa stora uppdatering som sker snart på min hemsida www.juliusz.se

Tänkte nu lämna er (gå och sova) med lite annan sort av text som jag inspirerades till att skriva efter att ha bevittnat dokumentärer och efterkrigskonst som rörde första världskriget. Tanken var att göra ett konstverk till den, men det verkar inte bli något av riktigt snart, så här är den:

De skor som vandrar utan slut
Mot vita horisontens djup
Lämnandes bakom sig
Detta som nu är förut
Med vapen mot marken
Med örat mot tystnadens brus
Det är i evigheten som de söker ljus
Ack dessa nötta sulor av fördärv
Tjänar denna sista rus av sitt förvärv
Klättrande ständigt framåt ovanpå ingenmansland
Dit makten som fortfarande bestå
Kommenderar de vidare att gå
Det är de skor som vandrar med jämn gång
Oberörda av att evigheten är mållöst lång
De marscherar ständigt i dimman
Ständigt samman bundna med skosnören som vart rå
På taggtråden vass och leran rödgrå
Medmänskligheten är långt gången
Ur skorna i skyttegravsgången
I vilken de ro aldrig få
Strävar de vidare mot
Horisontens vita
Himmelens sanna blå

Så efter en del småjobbande hela natten och morgonen (jag jobbade vaken natt som personlig assistent i helgen, därav dygnsrytmen) så börjar saker ta form. Först så måste jag kommentera mitt utrymme, för rummet där jag trivs måste vara lite kaos, det är bekvämt så.

För att inte shocka allmänheten så tänkte jag göra som en annan känd dokumentär och köra på svartvitt, nästan i alla fall.
Jag bor i en studentetta med kokvrå, alltså får man bli lite ekonomisk med utrymmet.

Då så, vad har jag åstadkommit så här långt?

Ramen, den är viktig för den avgör om ett verk blir bra eller inte. Alltså körde jag på en trevlig standard som är 40 x 61 (bredd x höjd i cm). Ramen har jag tillverkat själv tack vore underbara lektioner från min tid på Umeå Konstskola (folkhögskola). De var även vänliga nog att låta mig tillverka den där borta då jag saknar alla roliga verktyg som är användbara i sådana lägen.

Efter en del svärande fick jag också ihop ”duken”, som är trasiga jeans vilka jag fått av min goda vän Daniel. Det var länge sedan jag sydde för hand, men något muskelminne verkar finnas och därmed resultatet.

Efter ett mer konstant svärande och några pauser så fick jag till hela paketet, om det är något jag verkligen hatar med att måla så är det att spänna duk.

Då blir det sista steget för idag att spänna åt duken genom att blanda ihop vatten och trälim för att sedan spruta på det på baksidan. Efter att lösningen torkar så drar tyget ihop sig, blir mer spänt och styvt.
Trälim + blomspruta = win.

Eftersom jag också kan vara en otålig person när det gäller torkning, så har jag utvecklat en sofistikerad metod för att påskynda detta. Varmt i rummet blir det också!! Underbart nu då höstkylan går igång på allvar.

Man kan fråga sig varför komplicera allt, göra allt för hand. För mig handlar det mest om arbetet än om det faktiska resultatet. Visst kan det vara trevligt då det blir något som är bättre än det som kom innan, men det är inte hela poängen. Under tiden man gör rätt upprepande rörelser, syr, målar, etc. så kan man betrakta grunden i lugn och ro för att höra dess individuella röst. Det jag brukar oftast inse är att den idéen som jag hade innan jag började, passar inte den yta som jag ska jobba på. På detta sätt kan jag få in en del slumpmässighet i mina verk, genom att lyda underlaget.
Nu är klockan 11:20 så det är dags att sussa.
Mer imorgon!