Med utgångspunkt i de två tidigare inläggen om vårt backdroparbete vill jag tillfoga ett par nedslag som värmer mitt hjärta lite extra. För värmer gör det verkligen. Vissa stunder bränner det nästan och hela jag fylls med stolthet, kärlek och lycka över att ha fått skapa, att ha klarat av att skapa, en banderoll tillsammans med de finaste personerna jag vet.

Det var påsk, backdroppåsk. Vi samlades hemma hos den av oss med störst lägenhet, men utrymmet räckte ändå inte till. Hur skulle vi kunna nåla fast alla de små kryss som skulle bilda texten, när vi inte ens hade plats att lägga ut backdropen? Det fanns bara en lösning, gräsmattan utanför lägenheten. Tillsammans med den skånska vinden flyttade vi runt kryssen. Vi nålade fast och nålade om. Och vi nålade fast halva gräsmattan i bara farten. En kvinna ropade till oss från en av balkongerna några våningar upp. Hon berömde vårt arbete, engagemang och tålamod. En stund senare kom hon ut på gräsmattan med en fikakorg. ”Det här förtjänar ni, som jobbar så hårt.” Jag tänker tillbaka och mina ögon fylls av tårar. Att nåla kryss i det fria, i gemenskap, och att dessutom få dela upplevelsen med kvinnan på balkongen. Revolutionen är närmare än vi tror!

Backdropen från kvinnans balkong

Sista helgen innan deadline fick vi flytta utomhus igen. Utanför en annan lägenhet, i en annan del av staden. Vi var trötta och stressade, men det var nu det oerhörda skulle hända. Backdropen skulle bli färdig. Vi hamrade öljetter mot asfalten så att varje granne i området blev en del av vår process. För varje hammarslag kom vi en sekund närmare målet, för varje hammarslag fördes vi närmare varandra.

Det har varit en lång process. Många gånger har det varit jobbigt och stressigt. Många gånger har det känts svårt att göra ett så stort verk, med en så löst sammansatt grupp. Men när vi hamrade de sista slagen, då rusade lyckan i kroppen. Vi var oövervinnerliga. Och varje droppe svett blev en tår av glädje.

Nea, FPH

På väven syns en pojke gå iväg med ett sexpack öl i handen. Han ser ensam ut och han var också oändligt ensam. När jag träffade honom avtjänade han ett straff och han hade inga större förhoppningar om ett gott liv efter sin verkställighet. När jag frågade honom om hans drömmar om framtiden ryckte han bara på axlarna och såg undrande på mig. Inte heller kunde han säga någonting han var på bra. Att han var dålig på det mesta det visste han mer än väl. När jag träffade hans familj sa hans mamma till mig, ”Vi har tre fina barn och så har vi han.” Jag tänker på honom ibland och jag undrar hur det skall gå för en så ensam pojke.

Jag är så innerligt trött på den nyliberalistiska propagandan om entreprenörskap, att konkurrens och konsumtion behövs för utveckling, att ensam är stark, att alla har samma chans och att den som misslyckas inte har jobbat tillräckligt hårt eller inte varit motiverad nog. Skitsnack! Det är inga naturlagar. Vi kan välja andra slagord. Vad sägs om nyfikenhet, skaparglädje och samarbete?! Jag vet, det löser ingenting akut för den ensamme pojken på väven, men det kanske får oss att lyfta blicken och se honom och undra vem han är, vart han vill och hur vi ska hjälpas åt lyckas med det tillsammans. Och det blir väldigt många fler cykelkaféer, syjuntor, luffarslöjdsonsdagar, stickkvällar, rotslöjdsmornar och vävstugor!

Med den rubriken skrev jag ett inlägg på min blogg i somras efter att en av Sverigedemokraternas ledamöter under en debatt i Sveriges riksdag sagt ”att man borde sitta i fängelse för sexuellt ofredande av minderåriga om man som konstnär målar vaginor på väggarna i skolan”. Och veckan innan hade en festivalarrangör strukit Kartellen från sitt program eftersom de tyckte att Kartellens låttexter är för våldsamma.

På många sätt har det blivit svårare och svårare att vara kulturarbetare i Sverige de senaste åren. Men desto viktigare. Jag inser hur naiv jag har varit som tänkt att det svåraste och hotet mot oss konstnärer var ekonomin, att få ihop pengar till mat och hyra. Nu inser jag att det istället är yttrandefriheten och en plats i det offentliga rummet. Aldrig hade jag väl aldrig trott att en riksdagsledamot i mitt land skulle hota konstnärer med fängelse. När yttrandefriheten inte är okränkbar längre, då är inte demokratin och inte heller människovärdet längre okränkbara. Tack för att min lust att väva alltjämt är större än uppgivenheten och min vilja att uttrycka mig är större än rädslan. Måtte det bestå.

Citatet har jag hämtat från Stéphane Hessel bok ”Säg ifrån”. Och säga ifrån det gör jag genom att väva. Jag ska visa er några exempel under veckan. Välkommen till min bloggvecka på Kravallslöjd!

– Mönster för en frisk fläkt i en sjuk miljö

Hulda kallar jag mitt examensarbete från Linnéuniversitetet och den består av två mönster särskilt framtagna för att sitta som draperier kring sjukhusängar för att skapa en mer trygg miljö för patienterna.

Min mamma har en kronisk njursjukdom som gör att hon då och då måste njurtransplanteras. Detta har gjort att både jag, mamma och min familj har tillbringat mycket tid i sjukhus. Och vi vet hur viktigt det är att man kan känna sig trygg och hemmastadd i en annars väldigt osäker miljö.

Med projektet vill jag diskutera hur vi ser på friskvård vs sjukvård. På sjukhuset där jag gjorde mina studiebesök planerades det att fasa ut alla lösa textilier pga. dessa behöver tvättas en gång om året, dessa ska istället bytas ut mot galontyg och draperierna mot galonbeklädda vikväggar. Jag påstår att textilier hjälper till att göra en sjukhusmiljö mer medmänsklig och kan hjälpa till med att skapa en tryggare miljö för patienterna i en tid där man är extra utsatt och osäker.

Till Formex mässan i våras nytryckte jag mönsterna på ett vackert linnetyg och ställde där ut dem tillsammans med en kompletterande kollektion brickor för att tillföra färg och lugn i vardagen. Eftersom jag vill att mina produkter ska vara hållbart producerade så är mina brickor gjorda av FSC märkt björkfaner i Nybro och mina tyger är tryckta på tyg av Lin i Borås.

Brickorna och mina tyger hittar ni här.

När jag ska skapa något så har jag ett antal kriterier som jag försöker uppfylla för att rättfärdiga att sätta fler produkter till världen. Det kan vara allt från att jag med min idé bidrar till att skapa en bättre värld eller att jag helt enkelt vill erbjuda produkter som är schysst tillverkade, med bra material och som ska hålla länge.

Jag vill att:

Mina produkter som säljs i Sverige också ska vara producerade i Sverige.

Jag vill använda mig av bra material som har lång hållbarhet och är snälla för miljön.

Jag vill att mina produkter ska tillverkas på ett bra sätt.

Jag vill att mina produkter ska långsiktiga, dvs. De ska ha bra kvalitet så de varar länge. Detta innebär också att de inte får vara allt för trendkänsliga då de ska hålla längre än en säsong.

Jag vill också att mina kunder ska känna sig tillfreds med mina produkter. Om man är nöjd med de produkter man har så köper man inte nya.

Jag valde att gå ett designprogram med hållbarutveckling då jag tyckte att det var det enda alternativet för mig, då vill vara med att skapa en bättre värld. Även att om jag skulle vara med att sätta fler prylar till världen så ska det vara med ett hållbart tänk och utförande.

Som privatperson finns det mycket man själv kan göra för att bidra till en bättre värld. Det finns ”småsaker” så som att duscha mindre, åka mer kollektivt, äta mindre kött eller en sådan enkel sak som att använda vattenkokaren när du ska koka vatten istället för att värma vattnet från grunden på spisen.

Världsnaturfonden har ett jätte bra test där man kan testa hur stort ens ekologiska fotavtryck är, Dvs. hur många planeter som skulle behövas om alla på jorden skulle leva som du själv gör. Jag tycker att det är ett jätte nyttigt test man kan göra då och då som verkligen få en att tänka på hur man lever sitt liv. Hos mig brister det vid resorna, jag har häst och att ta sig till stallet tar 30 minuter enkel väg varje dag. Det blir en hel del timmar i vecka med bilkörning.

Själv fick jag 2,87 planeter. Hur många får du?
Testa dig här!

Jag älskar att sitta och skapa mönster, att sitta och föröka hitta den perfekta balansen mellan olika objekt är så fängslande. Att göra mönster är nästan som att jobba med ett ända stort pussel, det är många små bitar och man vet inte alltid hur det ska sitta, man måste prova sig fram.

En annan som också älskar mönster är Lotta Kühlhorn. Hon har till och med skrivit en bok om mönster. Kühlhorn skapar härligt färglada mönster med ett kul retro perspektiv och i hennes bok hittar man underbar inspiration och man får lära känna hennes sätt att jobba. Jag tycker att boken innehåller väldigt inspirerande bilder och text. Ett måste i bokhyllan för en mönsterälskare!

Så här står det om Lotta Külhorn på Adlibris ”Lotta Kühlhorns framgång kan till en del förklaras av att hon står med ena foten i traditionellt konsthantverk, och den andra i det senaste inom konst och design. Hon inspireras lika mycket av en gammal broschyr om virkning från Svensk hemslöjd, som av Vivienne Westwoods senaste kollektion på Fashion Week i London.”

Jag vet inte hur många av er läsare som någonsin har skapat egna mönster. Som har ägnat lite tid åt att experimentera med vad som händer med olika bilder när man upprepar dem. För det är just det ett mönster är – en bild som upprepas på bredden och höjden. Bilden som upprepas i ett mönster kallas mönsterrapport. Att skapa en bra mönsterrapport är svårt, men när man börjar komma på knepen och få en känsla för hur det hela fungerar så är det vansinnigt roligt. Ifall du aldrig skapat egna mönster innan så hoppas jag att det här inlägget väcker lite nyfikenhet och skaparlust. Och jag vågar hävda att bästa sättet att lära sig rita mönster är att prova sig fram.

Jag tänkte visa hur det gick till när jag skapade en mönsterkollektion kallad Vika. Jag försökte skissa på nya mönster, men tyckte att jag hade kört fast. Jag satt med papper och pennor och tyckte att allt jag gjorde blev ganska ointressant och jag kände mig väldigt oinspirerad. Då bestämde jag mig för att testa en för mig helt ny skissmetod. Jag ville skissa helt utan pennor eller penslar, och kom att tänka på origami, där ljus och skuggor får vita papper att skifta så fint i gråskalans alla nyanser. Därför började jag vika enkla små pappersfigurer, som jag sedan ljussatte från olika vinklar och fotograferade.

De figurer som jag tyckte fick starkast uttryck valde jag att arbeta vidare med i photoshop. Genom att öka kontraster, lägga till och ta bort delar, vinkla och vrida och helt enkelt leka mig fram fick jag så småningom fram bilder som funkade bra att bygga mönster utifrån.

Tadaa! Till slut kände jag mig – efter mycket pillande och petande – nöjd. Just det här mönstret kallar jag för Lily, och det är bara ett av många mönster som jag formgivit med denna skissmetod. Ett par av mina mönster i Vika-kollektionen har jag satt i produktion i form av kuddfodral.

Vill du ta en närmare titt på kuddarna så hittar du dem här.

Hoppas detta spred lite inspiration till mönsterskapande!

– How’s it hanging?
– Jotack, nu hängeren som den ska. Och imorgon är det vernissage – Välkommen!

Som textilare (det är en sådan dag idag) för man ett tvåfrontskrig; på ena sidan funktionsfetishismen “Åh vad fint det kan bli gardiner”.

På den andra stranden: finhetsivrarna.

De sistnämnda förlorar alltid mot ullen; har du försökt tova en blomma av Guteull någon gång? Ett favoritcitat från en kursdeltagare är “Jag vill göra fina saker, inte sådna där som du gör”. Vill minnas att det var en kurs i nåltovning. Om figurer har mer än ett öga bör de vara olika stora, eller åtminstone riktade åt olika håll. Hur ska man annars kunna se skillnad?

Själv arbetar jag alltid strikt naivistiskt, jag tror det skapar ett direktare tilltal och blir svårare för en åskådare att främja sig ifrån. Samtidigt kan jag fascineras av konstnärer som H.R Giger och Annika Ekdahl som arbetar i det näramest fotorealistiskt. Det mest inspireirade för mig är dock de människor som påminner mig om att allt är tillåtet, att det inte finnsn ågra färdida vägar, tekniker teman eller processer. Damien Hirst är ett skrämmande. bra. exempel på detta.

För den som söker användbarhet i textilierna (både den i mig och andra) har jag hittat den perfekta icke-produkten: ETUIET!

Inte för att det saknar funktion, men gör man det utan att bry sig om vad som ska ligga i det kommer inget att passa riktigt bra. Utan någon stänganordning riskerar allt att falla ur.

Jag har sytt några etuier av mina sidenlappar, på en del har en karaktär som jag kallar för “Mannen i masken” uppenbarat sig. Han har en låda på huvudet och snabel.

Kompis med naivismen är innerligheten, den kan man ana i allt handens arbete. Jag tror det beror på att när vi slöjdar så tänker vi, och tankarna far genom kroppen från hjärnan och ut i handen, där de manifesteras i det där föremålet vi höll på att skapa. Men på vägen dit -mellan hjärnan och handen – där sitter hjärtat.

Att arbeta konstnärligt handlar om att skapa mening och begränsningar.

Tänk att du får göra vad du vill.

Tanken svindlar.

Du sätter dig, dricker lite kaffe, tänker tänker tänker.

Inget blir gjort, det går inte att skapa om man inte först bestämmer sig.

Alla lekar har regler.

När jag lekt leken Blomstergraven har regeln varit att all färg som jag använder måste komma från naturliga källor. Alltså typ växter, metaller, mögel osv.

Regel nummer två är att bara använda naturmaterial, gärna återbruk i den mån det är intressant.

Sista regeln: det ska finnas en blick och en riktning.

Det går olika modeord inom konsten, ena året ska det gestaltas, nästa undersökas.

Jag vill inte undersöka eller gestalta – utan sy.

Och färga.

Men lekens riktning är mot er. Ni finns med i allt.

Mer än så har språket förbjudit mig att säga.