Här på den arkiverade webbportalen Kravallslöjd kan du ta del av allt material som publicerades under Kravallslöjds tio verksamma år, 2007-2017.

Kravallslöjd är uppbyggt genom delaktighet.
Ett stort tack till alla er som gjort det möjligt för Kravallslöjd att växa till en folkrörelse. Ni är de 313 personer som gästade stafettbloggen, en vecka var. De 54 skribenter som återkommande publicerade era texter på portalen, allt från visitationer till tankar inom slöjdområdet. Ni är de 46 hantverksprofiler som intervjuades för ett personporträtt. De 28 prylprofilerna som berättade med föremålet i fokus.

Ni är de 29 Kravallslöjdshandledare som medverkade i 69 workshops runt om i landet. Ni är det hundratal slöjdare som visade er skapande kraft i ett tiotal utställningar, både fysiska och virtuella, arrangerade av Kravallslöjd. Ni är de läsare som återkommande besökte portalen, i snitt 32 000 varje månad.

Tillsammans har vi totalt publicerat 1304 artiklar och 1729 blogginlägg på portalen. 

Välkommen att ta del och inspireras.
/Kravallslöjd CREW – Veronica, Mia, Jonny, Anna.

Jag väver nästan alltid, men ibland när tiden är knapp och jag inte hinner åka till min ateljé, men lusten att arbeta är stor broderar jag. Mina Propagandakuddar kom till efter att jag satt mig in hur löneskillnaderna i Sverige skenat de senaste åren. Vi närmare oss inkomstskillnader som före världskrigen, då arbetaren stod med mössan i handen i vägkanten när brukspatronen åkte förbi och pigan neg och fick gå in bakvägen i huset. Trots att Sverige aldrig förut varit rikare eller till exempel haft högre BNP än nu. Med Propagandakuddarna försökte jag visualisera detta och genom att brodera säga ifrån.

Vid första anblicken är de broderade och handsydda linnekuddar i vackra färger. Men om man ser närmare på dem handlar de om ett mycket allvarsamt och viktigt ämne, nämligen hur löneklyftorna ökat lavinartat de senaste åren i Sverige. De som har lite får mindre och mindre och de rika får allt mer, det är allt annat än vackert.

Propagandakudde ”Förmåner”

2010 hade en verkställande direktör i Sverige i genomsnitt 200 000 kr i förmåner (förutom sin lön) jämfört med en arbetare som i bäst fall får ett friskvårdsbidrag på runt 1000 kr.

Propagandakudde ”Lönegapet växer”

1950 tjänade i snitt en person från den ekonomiska eliten som 26 industriarbetare. 1980 hade de ekonomiska skillnaderna jämnat ut sig och en från den ekonomiska eliten tjänade i snitt som 9 industriarbetare. 2010 har eliten rejält skott sig och tjänar nu som 46 industriarbetare. (En industriarbetare tjänade 2010 i snitt 307234 kr alltså 25183 kr/månaden.)

Propagandakudde ”Från vikingatiden till nu”

Förra året tjänade en VD i Sverige lika mycket som 932 industriarbetare på ett år. Om man går bakåt i tiden 932 år hamnar vi i slutet av vikingatiden. Alltså måste en vanlig industriarbetare i Sverige börja arbeta under vikingatiden fram till nu för att tjäna in vad en man tjänat på ett år.

Läs mer i:

Makteliten – kommer igen. En studie av inkomstutvecklingen för makteliten under perioden 1950 – 2010. Författare: Jeanette Bergström, Torbjörn Hållö och Peeter-Jaan Kask. Utges av Landsorganisationen i Sverige

På väven syns en pojke gå iväg med ett sexpack öl i handen. Han ser ensam ut och han var också oändligt ensam. När jag träffade honom avtjänade han ett straff och han hade inga större förhoppningar om ett gott liv efter sin verkställighet. När jag frågade honom om hans drömmar om framtiden ryckte han bara på axlarna och såg undrande på mig. Inte heller kunde han säga någonting han var på bra. Att han var dålig på det mesta det visste han mer än väl. När jag träffade hans familj sa hans mamma till mig, ”Vi har tre fina barn och så har vi han.” Jag tänker på honom ibland och jag undrar hur det skall gå för en så ensam pojke.

Jag är så innerligt trött på den nyliberalistiska propagandan om entreprenörskap, att konkurrens och konsumtion behövs för utveckling, att ensam är stark, att alla har samma chans och att den som misslyckas inte har jobbat tillräckligt hårt eller inte varit motiverad nog. Skitsnack! Det är inga naturlagar. Vi kan välja andra slagord. Vad sägs om nyfikenhet, skaparglädje och samarbete?! Jag vet, det löser ingenting akut för den ensamme pojken på väven, men det kanske får oss att lyfta blicken och se honom och undra vem han är, vart han vill och hur vi ska hjälpas åt lyckas med det tillsammans. Och det blir väldigt många fler cykelkaféer, syjuntor, luffarslöjdsonsdagar, stickkvällar, rotslöjdsmornar och vävstugor!

På väven sitter en man med armarna fyllda med sår. Sår han rispat när ångest blivit omöjlig att hantera. Ångest som fått sitt bränsle av månader i isolering, maktlöshet och ovisshet. Känslor vi människor inte är särskilt väl rustade att hantera. Nu sitter han i en liten väntcell hos Tingsrätten och väntar på ytterligare en häktningsförhandling. Golvet är symboliskt fyllt med mannens blod och förtvivlan. En vänlig person från TPT har hämtat en platsmugg med kaffe. Beslutet blev två veckor till. Det var något med lång handläggningstid på SKL, är allt han minns att de sa, när jag frågar hur det gick.

Just nu i ateljén håller jag på med en serie vävar som berör situationen för personer som är frihetsberövade. Jag vill genom min konst närma mig denna svåra fråga och försöka visa hur mycket mer komplicerad den är än det som visas på löpsedlar. Jag har förmånen att möta dessa personer under den mest utsatta och svåraste tiden under rättsprocessen, nämligen när de sitter isolerade på häktet. Jag möter dem i samtal som bokstavligen handlar om liv och död. Samtalen är på en existentiell nivå som ytterst handlar om det är någon vits med att vara människa och leva tillsammans. Många av dessa personer lever i svåra livssituationer och har gett upp hoppet om att få dela gemenskapen med oss andra, att få leva ett vanligt Svensson-liv. För många av dem slås jag av hur skört och utsatt deras liv också var innan de blev häktade. Tragedierna verkar ha stått på kö för nästan alla dessa personer. Att beskriva dem som enbart förövare ger sällan en vettig bild av hur komplicerat deras liv är, och varit. Jag tänker att vi måste visa respekt inför en människas svårigheter.

Vad jag vet, är det ytterst lite konst som berör dessa frågor. Det är synd, för jag tror att konst och kultur kan erbjuda oss hjälp i de svåraste frågorna. Nu har jag denna erfarenhet och därför ett ansvar att göra vad jag kan.

När jag kommer till slutet av en varp brukar jag dra igenom varptrådarna och på så sätt få en hälften så smal, men dubbelt så lång varp. De senaste åren har jag med den där sista skrutten varp som inte går att använda till någon ny stor väv och överblivna färgtussar gjort olika vävar på temat sopor och nedskräpning. Jag har utgått från enkla skisser och improviserat mig fram. I vanliga fall utgår jag från en skiss i 1:1 som jag följer mycket noga och alla färgval gör jag innan jag kommer till vävstolen. Så Sopvävarna kommer till på ett för mig annorlunda arbetssätt.

Jag tycker att vävarna är roliga att göra och jag tycker om dubbelheten i uttrycket. Sopor och nedskräpning är allt annat än vackert men på något sätt blir ändå vävarna med alla färger tillsammans med den vävda ytan vacker. Temat är dessutom mycket angeläget. Till exempel har mängden plats i Stilla havet ökat mer än 100 gånger under min livstid. Skräpet har samlats i ett område stort som Texas. Det är galet och behöver ses, kännas, pratas om och uttryckas på många sätt. Jag väver det, för väva är det jag kan.

Med den rubriken skrev jag ett inlägg på min blogg i somras efter att en av Sverigedemokraternas ledamöter under en debatt i Sveriges riksdag sagt ”att man borde sitta i fängelse för sexuellt ofredande av minderåriga om man som konstnär målar vaginor på väggarna i skolan”. Och veckan innan hade en festivalarrangör strukit Kartellen från sitt program eftersom de tyckte att Kartellens låttexter är för våldsamma.

På många sätt har det blivit svårare och svårare att vara kulturarbetare i Sverige de senaste åren. Men desto viktigare. Jag inser hur naiv jag har varit som tänkt att det svåraste och hotet mot oss konstnärer var ekonomin, att få ihop pengar till mat och hyra. Nu inser jag att det istället är yttrandefriheten och en plats i det offentliga rummet. Aldrig hade jag väl aldrig trott att en riksdagsledamot i mitt land skulle hota konstnärer med fängelse. När yttrandefriheten inte är okränkbar längre, då är inte demokratin och inte heller människovärdet längre okränkbara. Tack för att min lust att väva alltjämt är större än uppgivenheten och min vilja att uttrycka mig är större än rädslan. Måtte det bestå.

Citatet har jag hämtat från Stéphane Hessel bok ”Säg ifrån”. Och säga ifrån det gör jag genom att väva. Jag ska visa er några exempel under veckan. Välkommen till min bloggvecka på Kravallslöjd!

Den här vanskliga sommarlunken, all tid i världen men inget blir gjort. Det är som att all luft och skaparlust går ur en när man helt plötsligt inte har några fasta tider och deadlines. Samtidigt så finns det ju så sjukt mycket inspiration att hämta om man bara tar sig lite tid att ta med kameran på en runda. Ser det här gästbloggandet som ett bra tillfälle att faktiskt försöka fånga kreativiteten även på sommaren och inte bara spela boll hela dagarna, odds på det?

www.ClaraGlas.se

Det hann uppenbarligen bli kväll innan jag fick ro att skriva mitt första blogginlägg. Det har varit en intensiv dag. De blir ofta intensiva, mina dagar. Jag är alltså textildesigner, men mina arbetsdagar inkluderar väldigt mycket mer än formgivning. Jag är ju också inköpare, städerska, kundtjänstansvarig, säljare, pr-chef, lagerarbetare och mycket mer! Just idag har jag bland annat packat ordrar, gjort inköp inför en kommande mässa, organiserat om på mitt lager samt gått igenom fakturor och räkningar. Nu hoppas jag kunna använda resten av kvällen till att skissa på nya motiv att trycka upp som affischer. Jag har en fin liten samling fotografier som jag tog i Brunnsviken förra veckan som jag tänkte utgå ifrån, främst närbilder på växter. Jag hämtar ganska sällan inspiration ifrån växtriket, men nu föll andan på. Vi får se hur det går. Går det bra så får ni eventuellt se resultatet senare i veckan. Så länge kanske ni vill se hur min estetik brukar se ut? Det kan ni se på www.linajohansson.se.

I helgen invigdes Västerbottens museums nya utställning Textil och jag var där. Eller jag var inte bara där utan jag presenterade utställningen tillsammans med Röda Korsets Josefin Holmgren. Prima fint. Det är mig ni ser stå vid sidan av och i den blommiga klänningen sydd av påslakarn.

Utställningen innehåller de mest fantastiska alster, här är en hylla full med skaparglädje. Accessoarer, kläder, tyger, till och med en hatt från medeltiden. Utställningen har allt och den kommer bytas ut med jämna mellanrum. Museets textilmagasin är rikt och allt förtjänas att visas upp.

Se bara på de här tygerna. Färgerna, mönster, ja en skatt helt enkelt. Självklart har även Västerbottens läns hemslöjdsförening varit med och bidragit med några skatter. Jag hade själv äran att placera in dem i hyllan.

Utställningen rymmer även en ateljédel med ett höj och sänkbart arbetsbord för 16 personer. Här kan vi alltså sitta tillsammans och skapa. På pelaren ser ni Kravallslöjds bidrag till utställningen, en rya som alla kan vara med att bidra till med sina avlagda och omaka strumpor. Min yngsta unge knöt dit minst 10 st par under kvällen.

Finns viljan att brodera men saknas idéer på vad går det bra att fortsätta på museets rockar som PUNKSLÖJD har inspirationsbroderat på. Utställningen uppmuntrar alltså till att våga prova och göra eget. En spännande utställning helt enkelt. Hillevi Wadensten och Eva Hellerquist har tillsammans med sitt team gjort ett fantastiskt arbete. Eloge!

Om ni skulle ha vägarna förbi Umeå är Västerbottens Museum ett måste! Och du kan själv lämna dina spår där. Verkligen kul. Jag och ungen har redan lämnat våra, visst gör ni det också?

Vill ni ser fler bilder och läsa lite mer om vad som sas på presentationen kan ni kika in till PUNKSLÖJD.

Välkomna in i ateljén. Här ser ni materialhyllan längst hela väggen som rymmer tyger, papper, kritor, mönster, inspirationsböcker, garner, ja allt som behövs för att skapa. Framför hyllan finns en liten fåtölj som passar utmärkt för eftertanke, en kopp te eller handarbete. Den fungerar även att luta yogamattan mot. På staffliet har jag kvar akryltavlan jag målade till projektet #24hkonst som jag deltog i tillsammans med tre andra konstnärer. Sybordet rymmer tre maskiner med anrika åldrar.

 Jag gillar äldre maskiner med ordentlig mekanik som jag kan reparera själv (om det behövs). Jag syr med två olika Husqvarna i olika årgångare, den ena lite mer modern för mönstersömmar. Overlocken är en Toyota som en vän till mig inhandlade för en spottstyver på loppis. Den kom i ett paket från Örebro utan knivar och med hemmabyggd trådhållare. Jag lämnade in den och fick nya knivar och nu går den som smort.

 Den rosa stolen blev min för en tjuga och den påminner massor om min ljusblå stol jag hade som barn. Men den satt jag sönder för något år sen. Hyllorna bakom skrivbordet har min mammas man fyndat i lägenhetsutrensningar, det är jag väldigt glad för. När jag får en större ateljé tänker jag att jag behöver överskåp också.

Ovanför fönstret har jag min ”skyddsuperhjälte”, en modernare form av skyddsängel kan vi säga. Det är Rebecka som gjorde den under vår textilutbildning på Dalkarlså folkhögskola och jag blev den lyckliga som fick med den hem.
Eftersom ateljén är rätt liten får strykbordet även agera ritbord och det funkar.

Så, nu har vi gått varvet runt. Utanför dörren i hallen har vi i kollektivet ställt upp våra alster. Lite som en butik och nån gång ibland slinker det in en kund som får med sig något närproducerat hem. Inte dumt inte. Men visst är det dags att klä hallen i vårskrud? Det kanske får bli helgens projekt?