Jag har flyttat till ett nytt hus och och under sommarens ledighet har den sista flyttlådan äntligen packats upp. Flytten har fyllt mycket av min lediga  tid den här våren och fokus i den kreativa vardagen har helt plötsligt hamnat på hemmet. Loppisförbudet är hävt, för nu finns det plats och jag har varit runt och tittat i sommar. På Antikladan utanför Lilla Edet hittade jag fina lampor i 50-tals stil, men tyckte dom var för dyra när prislappen låg på mellan 400-800:- per st. Fick i vart fall inspiration av de här lamporna där skärmarna är gjorda av plastband och den senaste tidens hemmapyssel har varit att göra lampskärmar i retro-stil.

Lampskärms stommar kan man köpa på loppis för bara några tior och lika så lampfötter i olika varianter. Det finns till och med nytillverkade lampskärms skelett att köpa på nätet om man är ute efter en speciell form och inte har tålamodet att leta på loppisar.  Jag hittade också en fin liten butik i Majorna i Göteborg som sålde lampstommar. Plastband hade jag hemma sedan ett experiment i våras när jag skissade på en offentlig gestaltning. Dom köpte jag också på nätet eftersom det gick att hitta lite fler färger då. Här är en film som jag hittade på youtube som visar hur det går till: http://www.youtube.com/watch?v=8Hy1qPad1Ws

Man limmar eller tejpar plastbandet på kanten av skärmen, lindar några extra varv i början, så att det blir stadigt och sedan är det bara att börja snurra. Det går att linda både dubbelt och enkelt, glest eller tätt. När lampan tänds ändrar plastbanden färg så det är bra att göra lite ljusprov så att man får den effekt i rummet man önskar. Enkelt och roligt kvällspyssel.

Så här blev mina lampor

Har varit 6 timmar tillsammans med min dotter och sålt för idrottsföreningen på deras årliga loppis. När vi kom hem hade jag ett kort möte med min brodös som hjälper mig då jag inte alltid hinner brodera allt själv. Just nu arbetar jag med att ta fram nya produkter till Formex. 

Förra året var jag med på Formex för första gången, på Young Designers-avdelningen med mitt Hallandssömsbroderi. Intresset för handbroderat visade sig vara mycket större än vad jag anat, så jag ansökte i år igen och blev jätteglad över att jag kom med. Jag har tänkt ta fram några blusar eller tunikor med Hallandssöm och även göra kit för den som vill brodera själv. Det är mina följare på sociala medier som efterfrågat broderikit, så nu kan jag glädja dem med att det kommer. Det lönar sig att höra av sig och berätta vad man önskar. Det är underbart att kunna kommunicera direkt via sociala medier och få snabb respons på vad som kan funka eller inte.

Det har varit både spännande och nervöst att blogga på Kravallslöjd, då jag inte ser mig som någon bloggare. Och trots att jag leder många kurser och workshops och älskar att prata inför publik så har detta varit en utmaning. Men jag vill ibland gå utanför min komfortzon och testa nya saker. Hoppas ni härdat ut! Vill passa på att välkomna er att besöka mig på Formex!  All ära till sociala medier, men inget går ändå upp mot riktiga möten.

Välkomna in i ateljén. Här ser ni materialhyllan längst hela väggen som rymmer tyger, papper, kritor, mönster, inspirationsböcker, garner, ja allt som behövs för att skapa. Framför hyllan finns en liten fåtölj som passar utmärkt för eftertanke, en kopp te eller handarbete. Den fungerar även att luta yogamattan mot. På staffliet har jag kvar akryltavlan jag målade till projektet #24hkonst som jag deltog i tillsammans med tre andra konstnärer. Sybordet rymmer tre maskiner med anrika åldrar.

 Jag gillar äldre maskiner med ordentlig mekanik som jag kan reparera själv (om det behövs). Jag syr med två olika Husqvarna i olika årgångare, den ena lite mer modern för mönstersömmar. Overlocken är en Toyota som en vän till mig inhandlade för en spottstyver på loppis. Den kom i ett paket från Örebro utan knivar och med hemmabyggd trådhållare. Jag lämnade in den och fick nya knivar och nu går den som smort.

 Den rosa stolen blev min för en tjuga och den påminner massor om min ljusblå stol jag hade som barn. Men den satt jag sönder för något år sen. Hyllorna bakom skrivbordet har min mammas man fyndat i lägenhetsutrensningar, det är jag väldigt glad för. När jag får en större ateljé tänker jag att jag behöver överskåp också.

Ovanför fönstret har jag min ”skyddsuperhjälte”, en modernare form av skyddsängel kan vi säga. Det är Rebecka som gjorde den under vår textilutbildning på Dalkarlså folkhögskola och jag blev den lyckliga som fick med den hem.
Eftersom ateljén är rätt liten får strykbordet även agera ritbord och det funkar.

Så, nu har vi gått varvet runt. Utanför dörren i hallen har vi i kollektivet ställt upp våra alster. Lite som en butik och nån gång ibland slinker det in en kund som får med sig något närproducerat hem. Inte dumt inte. Men visst är det dags att klä hallen i vårskrud? Det kanske får bli helgens projekt?

Ända sen jag var liten har jag gillat att plocka med knappar och jag är inte ensam, jag möter alltid nya knappfantaster. Tar man fram en burk med knappar och häller ut dem på ett bord börjar nästan alla genast att leta efter den finaste och sen sorterar man i högar, stora små, fina, fula, efter färger eller material. Jag funderat vad det beror på, är det minnet av mormors knappburk som väcks till liv eller vad är det.

Känslan av att hitta en extra fin knapp är härlig och i alla fall jag känner mig rik, kanske är det som en slags små mynt.

Allra finast är pärlmorknappar, de som har en fin tyngd och får gärna vara lite nötta, så de är perfekta att fynda på loppis. Under senaste året har jag köpt ett par lite större lager av gamla knappar som jag nu har i min koffert. De är från 50talet och fram till idag, nästan 900 olika. Varje gång jag grejar med mina knappar blir jag i farten och tänker att den HÄR är extra fin, men så ser jag en till.

För att få den presenterade mer överskådligt har jag monterat dem på små skivor, den här kallar jag ”Prussiluskan”, här finns också Kulturtant och vanlijsås, Tvkanna och kortkort, Städrock och papiljott och Space invader.

Här är några som jag tycker är extra fina, äkta plast 1950 – 60 tal.

Så ge dig ut nu på knappjakt.

Med hej från Tant Kofta

Ps. Vad man skall ha knappar till förutom att leka med dem, sy fast dem på vantar, gör fina ringar eller knäpp din nystickade kofta! ds.

Konstruktören

Rubriken till detta andra inlägg fick bli konstruktören. Fast jag vet inte om konstruktör egentligen är rätt benämning, men när jag sysslar med hantverk känner jag mej många gånger närmast som en sådan. Detta oavsett om det handlar om att matchmejka grunkor och/eller skräp (eller kanske bara delar av dem) eller när jag t ex lyckas jobba fram något dugligt virkalster från scratch, utan förutsagt mönster och till synes från egen idébank. Då konstruerar jag, är min uppfattning.

De mesta börjar som en bild i huvudet. Inget ont om skissande och om att göra ritningar etc . Det kan vara bra om man själv inte ska göra jobbet med att färdigställa idén, eller är flera stycken inblandade i projektet, eller sysslar med mer komplicerade saker, men det är inte min kopp te direkt! På den punkten sätts nog någon adhdliknande gen i sändning.. är bilden klar i huvudet, då är det bättre att bara att dra igång! Knappt jag orkar sätta tid till att ta före-bilder vid någon make over till exempel! Eller egentligen… innan jag hunnit tänka tanken, är det ofta redan försent!! Genen är i alla fall bra att ha som katalysator, annars skulle jag väl aldrig få arslet ur vagnen!! Men som tur är stannar det inte vid att jag bara startar en massa projekt, utan att komma vidare.  Visst en del så kallade unfinished objects, UFO’s, vilar förstås också på mitt samvete, det kan jag villigt erkänna,.. men knappast så många fler än hos medelpysslaren, skulle jag nog vilja påstå.

Nåväl, i denna konstruktionsprocess gäller det att inte bara följa ursprungsbilden i huvudet (kanske är det därför jag aldrig skissar på papper?). Nä, här gäller det att också kunna följa nya ingivelser och bättre lösningar under resans gång, göra nya mentala skisser och inte minst att också kunna uppfatta och ta vara på slumpmässiga händelser, om de uppstår och verkar bra. Ett förfaringssätt som passar mitt kynne väl.

Äsch! Det blir mycket pladder, märker jag.. För att inte bli lika långrandig som sist så.. dags för ett pyssel till, det skulle väl inte skada!?

Beskrivning

Bladmetall är materialet för dagen! Fantastiskt att jobba med, eftersom det är lättarbetat och resultaten ofta blir bättre än förväntade. Ställen att hitta prylar som gör sig bra att pimpa på detta vis, kan var i barnens avlagda leksakssamlingar eller på loppis. Plastkamelen är uppåt 11 cm hög utan ljushållare. Jag spikade ett litet hål i varje puckel, klämde i lite lim och skruvade sedan dit de små ljushållarna. Ljusen är av julgransljustyp.

Bladmetall finns i hobbyaffärer. Detta guldfärgade kommer härifrån. Enligt förpackningen går det att limma med decoupagelim, men då får man vänta på resultatet till dagen efter, om jag har förstått det hela rätt. Själv använder jag detta lim i stället, vilket används på ett lite annat vis och så torkar det snabbare. Hur man gör står på förpackningen.

För att detaljer ska synas bättre avslutar jag arbetet med att pensla på svart akrylfärg, som omgående torkas av och endast lämnas kvar i ytskiktets fördjupningar.

Här är några bilder till på annat som också fått sig en omgång av bladmetall.

Nästa inlägg planerar jag till på fredag! På återseende då!!

På tal om gul! Hade visst en del kvar i en flaska.. så passade på att spreja den här ljusstaken som jag köpt för en tjuga på loppis. Visar i morrn hur det färdiga pysslet blev! Ska gå o se hur den torkat nu längst ner i trapphuset.. haha hoppas inte grannarna är för luktkänsliga. Gick ju inte att torka utomhus.. alla flugor fastnade ju på den..!

Hur roligt det än är att arbeta med slöjd är det ändå väldigt skönt att vara ledig. Så idag och igår har jag kompat ut och har lång helg. Vilket betyder att jag åkt upp till Hälsingland och mitt barndomshem. Här ska vi gå lite på loppis, kolla bland mammas mattrasor oja oss över snön som är kvar och gå på min systers vernissage.

I mitt jobb håller jag annars på att dra i en eventuell spedetröjekurs. Den kommer inte att bli av förrän till hösten med en inspirationsdag och sedan kurs till våren då man kan smycka sin egenstickade spedetröja. Att det kallas spedetröja är egentligen bara för att stickat benämndes speda i Skåne. Det som man menar med spedetröja är ett slätstickat alster med reliefmönster nedtill, på axlarna och i sidorna. De är också dekorerade mycket vackert främst kring halslinningen och gärna ganska korta. Vill man se en massa vackra spedetröjor är det bara att söka på spedetröja och bilder, eller kolla här.

Själv håller jag på att sticka mig en spedetröjsinspireerad tröja. Jag sticka i lite grövre garn än brukligt och stickor nr 2,5. Reliefmönstret jag använder mig av är från den klassiska delsbotröjan.

Fast jag har tagit kantbården och gör den som relief istället för i rött och grönt. Någon gång i framtiden ska jag sticka mig en ”riktig” delsbotröja men för tillfället får jag nöja mig med att blanda Skåne och Hälsingland, precis som vi gör i vår familj.

Det är alldeles för litet bus på jobbet!! Bra bus ger glada skratt och förgyller och piggar upp tillvaron för kolleger och en själv. Jag förespråkar därför mer practical joke-slöjdande. Ett av mina practical joke-slöjdprojekt utspelade sig förra våren i Lyon, där jag jobbade ca två veckor i månaden. Jag hade en liten gås oplockad med en av mina kolleger därnere så när han sedan åkte på en veckas skidsemester och glömde kvar sin jacka på jobbet fick jag en briljant idé. Jackan fick följa med hem till hotellet och jag sprang ut på stan och hittade precis det jag sökte i en välsorterad tygaffär, nämligen knallrosa, långhårigt fuskpälstyg, och köpte en halvmeter av det. Sedan gick jag hem till hotellet och skred till verket. Jag klippte, sydde och gapskrattade om vartannat. Om ett gott skratt förlänger livet så blir mitt några år längre pga den kvällen. Den tidigare ganska oansenliga och anonyma svarta jackan med kapuschong förvandlades på ett par timmar till en betydligt mer färgstark och originell skapelse.

Jag hade dock noga sett till att jackan inte var av goretextyp för då hade skämtet blivit mindre lyckat om membranet blivit helt sönderstucket. Jag sydde också med förhållandevis stora stygn då jag misstänkte att min kollega kanske inte fullt ut skulle uppskatta mitt tilltag, eller i alla fall inte till den grad att han gärna skulle visa sig ute i jackan (konstigt nog måste jag säga för den blev ju verkligen mycket finare ). Nåväl, jag placerade jackan på hans plats och den lyste upp tillvaron för resten av kontorslandskapet under veckan innan kollegan kom tillbaka.

Det kom även folk från andra delar av kontoret som hört rykten om den pimpade jackan. Efter en vecka kom kollegan tillbaka och vi hade förberett oss väl med både filmkamera och vanliga kameror i högsta hugg. Litet spända var vi allt på vad reaktionen skulle bli. Det blev mycket skratt och ett kanske aningens oroligt –”Is it permanent?” Kollegan provade jackan och den klädde honom verkligen och han tyckte att det var ett bra skämt och det var ju det viktigaste. Dock tror jag inte att han burit den utomhus och jag har även hört rykten som gör gällande att jackan numer ser ut som förr :-).

Alldeles nyligen fick jag tillfälle att använda den fina fuskpälsen till ytterligare ett practical joke-slöjdprojekt. En kollega skulle visa sin styrka genom att lyfta en svintung transformator och det bar sig inte bättre än att transformatorn tippade och föll på kollegans fot. Det blev ett rejält jack i en tå och en spricka i en annan, vilket ledde till att doktorn fick sy några stygn. Hmm, litet Darwin Awards över detta tänkte jag och funderade på hur denna händelse skulle kunna leda till litet practial joke-slöjdande.

Ett par gamla slalompjäxor inköptes på en loppis och jag sydde ett snyggt fodral till dem i blått tyg och kantade dem med en rejäl bit av den klatschiga, rosa fuskpälsen upptill. Ett par skyddsskor alltså, för att bättre klara liknande incidenter i framtiden. Till detta bifogades ett diplom utfärdat av kommittén för Darwin Awards och även en broderad prisrosett. Eller det blev faktiskt bara ett Darwin Awards light eftersom kollegan ju överlevde (ett riktigt Darwin Awards kan nämligen bara erövras om man på ett väldigt ogenomtänkt och spektakulärt sätt dör och därigenom förbättrar världens sammanlagda arvsmassa, se http://www.darwinawards.com/darwin/). Också denna practical joke-slöjd mottogs med glada skratt och skyddsskorna pryder nu sin plats i vårt labb ifall någon skulle behöva ta en tur ut i garaget med sina lurande farligheter.

Ja, vi tar väl och avslutar bloggveckan på samma sätt som vi började den, nämligen med två par bebisbyxor i återbruksmaterial. Jag ska snart bli faster till ännu en finfin unge, så det gäller att ligga i!

Ni anar kanske ett visst släktskap mellan dem? Det prickiga tyget har varit en vuxentröja. Ärmarna från tröjan blev det prickiga paret, delar av kroppen blev muddar till det orange paret. Övriga tyger, blå muddväv och orange velour, är stuvar från loppis.

Med detta får jag tacka er för den här veckan. Hoppas att jag har kunnat inspirera! Vill ni se mer av mina alster, göranden och låtanden så är ni hjärtligt välkomna till Tyg och otyg! Ha det gott så länge!

Jag är ju slöjdklubbshandledare och nästa träff, helgen före påsk, ska vi påskpyssla. Jag förberedde lite häromdagen genom att testa något som vi planerat att göra med barnen; färga urblåsta ägg med gamla sidenslipsar. Det låter lite knasigt, men det var inte särskilt svårt och det blev fina mönster!

Slipsarna har jag hittat på loppis och så klippte jag lite i en sjalett som jag ändå inte använder. Tre ägg blev det i testomgången, men det kan nog hända att jag gör några till. Om du vill prova finns en bra och tydlig beskrivning här.