Jag fascineras av handens arbete. Föremål som är ägnade mycket tid och tankar. Det är svårt att sätta ord på handens kunskap men en nödvändighet för att människor skall känna vördnad och respekt inför hantverk.
Jag fascineras av skogen och trä som material, av föremål som eftersträvar enkelhet i både form och materialval. Jag arbetar med färg för att betona en konstruktion, framhäva ett särdrag eller skapa en helhet.

På Ledarskapsutbildningen i slöjd och kulturhantverk har vi just nu en egenformulerad kurs i praktiskt hantverk. Jag har djupdykt i skapandeprocesser inom träslöjd och jämfört det med mer rationellt möbelsnickeri. Jag är nu inne i slutskedet och försöker ta itu med klurigheten att sätta ord på det som var och det som blev i mitt träslöjdande.
Johannes Itten undervisade i kompositionslära på Bauhausskolan. Han formulerade sina lektioner kring ord som bildade motsatspar ex. intuition och metod. Jag fascineras över motsatser. Att arbeta i växelverkan mellan två metoder är människan till fördel framför maskinella framställningsmetoder. Att kunna arbeta intuitivt kräver en nära kännedom till sitt material. Det blir en sammansmältning av idé och genomförande, fascinerande!

Överraskningsslöjd är när man slöjdar något för att ge bort till någon som inte förväntar sig det. Min ena syster köpte ett bageri för några år sedan och genast öppnade sig en möjlighet till en hel del överraskningsslöjdande. Till ett bageri behöver man ju en bageriflagga tänkte jag och köpte hem tyg och knåpade ihop en bageriflagga i samma typsnitt och färger som deras logotyp. Den efterföljdes ett tag senare av en kaffeflagga då de införskaffat en bryggkaffemaskin.

Under en tjänsteresa till Taiwan, där det är bra pris på att ta fram trycksaker, klistermärken och liknande, började jag skissa på en kompletterande logga till den befintliga. De bakar ibland ett speciellt bröd, fougasse, som sägs likna veteaxet. Det har en intressant form som jag omsatte i en logga och lät trycka upp en bunt små klistermärken. Den överraskningsslöjden mottogs med stor glädje av bageriägarna.

Sedan har det blivit en hel del överraskningsslöjd med fougassen som bas; bakdukar, kakfat, semlemönster, gummistämplar för att trycka loggan på påsar och ett underlägg i locker hooking-teknik.

Sedan finns det överraskningsslöjd som tar väldigt lång tid (fast det inte egentligen alls behöver det). Till en kompis trettioårsdag hade jag bestämt att screentrycka en väggutsmyckning. Han hann fylla trettio utan att det blivit något tryck men jag tänkte att han kanske kunde få trycket på sin fyrtioårsdag istället. Fast nu har han fyllt det också och inget tryck har det blivit…. Men jag får väl sikta på femtioårsdagen!

Min andra syster fick en dotter häromåret och vips öppnade sig ännu en möjlighet till överraskningsslöjdande. Eftersom jag stickar ohemult många handledsvärmare var ett par handledsvärmare i miniformat en given present till födelsen. Babyhänder är ju otroligt små, med små, små fingrar, det vet ju alla. Jag höftade till och stickade ett par pyttiga handledsvärmare. Tösen ploppade ut (möligen ett ordval min syster inte skulle instämma i) och visade sig ha rätt stora kardor trots sin ringa storlek. Det vara bara att inse att handledsvärmarna aldrig skulle gå att få på.

Nåja, skam den som ger sig! Jag satte igång med ett nytt par, några storlekar större denna gång. Sedan gick det dock ett bra tag innan jag fick dem färdiga och när de slutligen var klara kunde jag konstatera att de visserligen gick att få på, men att det inte såg så bekvämt ut och att de troligen inte skulle kunna användas speciellt länge. Hur breda kan små babyhänder vara egentligen?

Nu har jag gett upp på handledsvärmarfronten för ett tag. Nästa gång tror jag att jag gör ett par i vuxenstorlek… Ett par nålbundna vantar har jag dock precis förfärdigat och där tog jag i från knäna så de kommer nog passa lagom till nästa vinter. Och lika bra det, för nu ska det väl snart inte behövas vantar längre får man hoppas!

Ett av mina pågående projekt är detta. Den sista bilden är på en form som liknar de andra men som är större, den mäter nu ca 44x25x24 cm, den var ett test jag påbörjade för precis en vecka sedan och efter många timmars arbete börjar den få ett intressant uttryck och struktur. Den kommer tillsammans med de mindre skulpturerna bli en del i ett större projekt.

Nyligen hade jag en separatutställning i Mora konsthall i Dalarna. Utställningen bestod av sju skulpturala verk. Titel på utställningen var ”Hon skriker inte så mycket längre, men ibland längtar hon så innerligt”, det är samma titel som på ett av verken.

Huvudinriktningarna i mitt konstnärskap är dels det skulpturala och dels det textila hantverket. För mig är en av de drivande krafterna just att utveckla metoder och tekniker så jag kan arbeta skulpturalt med textilen. Favoritmaterialen är tråden och den vita färgen. Med tråden kan jag sammanföra, sätta ihop, och framförallt kan jag med den tunna och sköra tråden bygga upp starka ytor, ytor som jag sedan kan använda som råmaterial till mina skulpturer. Med tråden kan jag arbeta med uppbyggnad, både som teknik men även som hjälp i gestaltandet av det jag vill förmedla. Med den vita färgen kan jag bygga världar, täcka, och skulptera. Jag tycker om att undersöka vithetens olika nyanser, dess blankhet, matthet och strukturer.

I min konst försöker jag ofta gestalta och arbeta kring en mänsklig skörhet och sårbarhet. Jag undersöker allmänmänskliga tillstånd och försöker ge dem form och struktur. Mycket i mina arbeten handlar om kontroll, och avsaknaden av kontroll.

Här några bilder från utställningen i Mora konsthall.

Här är några av de nya smyckes designs  jag gjort denna vecka.

Bull terrier örhängen i brons med kirurgiskt stål i örpeggarna

Bull terrier halsband

Bull terrier halsband, gjort i koppar

På etsy där jag säljer mest är det bra att ha många produkter för då har man fler chanser och sökord att bli hittad på. Det snabbaste sättet för mig att göra nya produkter är att göra varianter av något jag redan skulpterat. Så ofta gör jag så här, använder objektet jag skulpterar och gör nya smycken i olika storlek och form.

Gauged Claw earrings

Gauged claw earrings, brons med kirurgiskt stål

Det här är en helt ny typ av smycken för mig, örhängen för tretchade hål. Att göra en ny typ av smycken är också ett försök av mig att få fler kunder och hittas via fler sökningar på etsy.

En c-uppsats jag skrev för några årsedan behandlade ämnet scrapbooking, och framförallt ville jag ta reda på varför det blivit så stort, och vad som låg bakom orsaken till att de flesta som höll på med denna hobby var kvinnor i 30-35 årsåldern, med små barn och där de dessutom tillhörde en grupp som inte nödvändigtvis tidigare hållt på med nån annan form av skapande. Min tes var att eftersom det fanns så mycket färdigt att köpa, i form av dekorationer, mönstrade papper och så vidare, så var den kreativa biten egentligen bara att sätta ihop de noga utvalda detaljerna. Jag läste en hel del kreativitetsteori, en del genusteori och en hel del historia. Tillslut kunde jag beskriva scrapbookingens väg från Mark Twains samlade dikter till karamellpapperssamlingar, viktorianska fotoalbum, de mormonska familjernas åttaganden och slutligen till den miljardindustri som kom att innefatta scrapbooking-resor med Stena Line och mässor land och rike runt.

Ur ett genusperspektiv fann jag dessutom att det låg mycket i det här med att bevara familjefoton, visa upp sin familj, och att det hade sina rötter i den viktorianska epoken där det hörde en god kvinna till att sätta in foton på sin nära och kära, och att dessutom dekorera fotoalbumet med blommor och snirkliga bokstäver. Jag gjorde en statistisk undersökning och fann att 95 % som scrarppade var kvinnor, resten män. Jag lovade i ett annat inlägg här på bloggen att jag inte riktigt var klar med just ämnet hemma-fru-idealet, och jag tänker att scrapbooking knyter an mycket till den goda modern också liksom cupcakebakandet.

Men återigen är jag ju en del av samhällets normer, och har inte heller kunnat värja mig. Scrapbooking är rätt kul, just för att det inte kräver så mycket konstnärlig tanke bakom. Det handlar kanske mer om en tillfredställelese att snabbt kunna skapa något, och att kunna sätta ihop detaljerna till en helhet i form av foto, text och dekorationer, än om en konstnärlig idé som genom en kreativ process blir till ett intressant resultat.

Snart flyttar vi in i vårt hus, och då tänker jag mig att extrarummet blir mitt pysselrum när jag får tid mellan dagishämtningar, jobb, träning och kulturell byrå och allt annat som ska få plats.

För ett tag sedan så hittade vi detta underbara lilla klipp från Sveriges Radio. I vårt tidigare inlägg så delade vi med oss av en form av erotisk novell och här har vi en kvinna som finner en stor lust i att lyssna på en taltidning om, ja just det, en vävstol från 1852.
För slöjdporr kan vara just det, att bara höra om en teknik, ett instrument, ett material. Att själv få leva sig in i den beskrivna bilden, en riktigt gammal vävstol med en vacker varp… ah… En typ av upphetsning som alla kanske inte kan (vill?) förstå.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2640&artikel=4999107&play=3807016&playtype=Ljudklipp

Slöjdporr, kan man säga, är ett samlingsnamn för en rad olika företeelser som spretar åt olika håll. Jag ska försöka sammanfatta dem:

Slööööööööjdporr nr 1: Slöjda till sängen!

Per Johan Lust Kärleksaker (vill du veta mer, googla)

Här illustrerat av svarvade kärleksaker men kan lika gärna vara någonting annat som… jag vet inte: brickvävda bondageband kanske! Din fantasi = dina gränser.

Definitionen av slöjdporr nuuuuuuummer 2: Slöjda snuskigt!

Okänd konstnär

Alltså, slöjda med snuskigt motiv! Illustrationen här blir i form av en mössa med motivet två humpande renar, men finns miljarder exempel. En gammal klassiker är den här gamla bonaden:

Slöjdporr, definition 3: Slöjda för att förföra!

Friargåva, känningsgåva, förförelseslöjd. Kärt barn har många namn.

Det här hjärtat la jag i min grannes brevlåda när jag kom på att jag gillade honom.

Worked like a charm.

Men oftast när vi pratar om slöjdporr pratar vi om det där diffusa, känslan av slöjden, det ultranördiga, eller som någon uttryckte det: När nörderi övergår i frosseri.

Foto: Malin Karlsson och Johnny Karhinen

Den här bilden ska försöka illustrera känslan av hur det känns med en nyslipad skitvass slöjdbila mot en stock. Ahhhhhhh.

Sensommar och gofrukost på egen baltan (hybrid av balkong och altan). Kan det finnas en bättre start på dagen? Lite lagom luft i lungorna, trädkronorna vajar i vinden och en björn som joddlar i skogen. Björn? tänker ni. I Stenum – i västra götaland? Jo, jag är helt säker. Alla ljud jag inte kan identifiera kommer upp som en bild i hjärnan. Den här var hur tydlig som helst.

Jag berättade ju igår om långsamhet. Motsatsen är det snabba. Kan tyckas av gårdagens blogg att undertecknad föredrar det långsamma och det är i perioder sant. Igår var en sådan dag. Men vad vore det ena utan det andra?

Jag är mitt i den stora fascinationen för traditionella tekniker som kräver sitt avsevärda mått av tid, också lite av en tekniknörd. Stor del av tiden arbetar jag med hjälp av den snabba tekniken för att formulera det som ska sägas. Äger en bärbar liten inspelningsapparatur, som på ett kick fångar ljud. Ägnar en hel del tid vid min dator och olika bildredigeringsprogram, filmredigeringsprogram, websnickrande för hemmabruk och inte att förglömma all digital kommunikation. Älskar att klura ut hur jag ska göra för att lära mig nya vägar och läser gärna manualer. Där räknas ibland sekunderna – snabbt ska det gå. Blir det en fördröjning rasar min värld och ilskan väller fram med oanade konsekvenser. Nä, så illa är det inte, men nästan.

En av mina arbetsplatser är Skövde Kulturhus där jag jobbar i reception, som visningsvärd och ibland som handledare i fina konstverkstan med en och annan workshop. I sommar har vi haft besök av en spännande manick på kulturhuset! En fullkomligt underbart tekniskt underverk som lockat dit nyfikna och framkallat många skratt och igenkänning. Man skickar ett sms till en mobiltelefon som är kopplad till en specialbyggd symaskin – som sedan på endast några minuter broderar sms:et. Fantastico, splendido – en sådan maskin vill jag ha!!! Att de egna orden på mobildisplayen sys inom ett par minuter inför mina ögon på ett tyg som man sedan kan spara, eller en t-shirt man sätter på sig – är lite av magi. Projektet handlar såklart om mer än att teknik möter digital vardaglig kommunikation. Projektet handlar om (nu citerar jag artiklen Kraften att sy ihop, av Åsa Ståhl) ” I stitching together är konstnärerna Kristina Lindström och Åsa Ståhl ute efter kraften att sy tillsammans. Det sker i fysiska möten i en syjunta och med hjälp av digitala kommunikationskanaler. De blev förvånade över att nålar och trådar kunde stöta på så många maktstrukturer och provocera i en mängd olika riktningar”.

Här är den intressanta artikeln i sin helhet:

Den mobila syjuntan som varit runt i olika delar av Sverige och utomlands sätter fokus på kommunikation, möten, genus, maktstrukturer och normer.

Åsa Ståhl och Kristina Lindström har tidigare arbetat med SMS-broderi-syjuntor och ingår i projektet som en del av deras doktorandarbete på K3, Malmö högskola. Vad händer när det långsamma broderiet möter det snabba språket? Digital kommunikation och traditionellt hantverk möts i en turnerande workshop.  Här kommer länk där du kan läsa mer om detta spännande sätt att medverka i en demokratisk diskussion.

För mig var utställningen återigen ett kvitto på att det fysiska mötet behöver sin plats i den akademiska världen, liksom i den verklighet vi dagligen lever i. Hur mötet kan vara i alla sina former och uttryck är otroligt spännande. Intressant hur kommunikation på olika sätt värderas och hur möten sker mellan världar som aldrig mötts förut. Forskningen som är tvärvetenskaplig, utbildningar som hittar nya vägar att samarbeta mellan olika discipliner och kunskapsområden. Det känns som om det finns hopp. Människan i samverkan, interagerande med sin omvärld sett ur en komplex helhet och förståelse.

Jag passade på att skriva ut några ord när maskinen ändå var på plats. Mitt ordstäv lyder: Gosa eller dö!

Det sitter i finram i köket som en fysisk påminnelse om vad som till syvende och sist är det viktigaste. Varför krångla till det? Vi dör om vi inte får kärlek och beröring – det är vetenskapligt bevisat. Man skulle ju kunna formulera det annorlunda. Exempelvis på latin; ”Omnia vincit amor” som betyder ”Kärleken övervinner allt”. Men varför krångla till det?

I helgen var jag på en trevlig tillställning och i ett av samtalen berättade en bekant om när hon var i Pompei. Där finns ordspråk gjorda i mosaik eller annan teknik bevarade på husens väggar och golv. ”CAVE CANEM” (Varning för hunden) är ett känt uttryck från denna plats. Ett annat utryck är HIC HABITAT FELICITAS (Lycka bor här). En erigerad penis illustrerar ordspråket och visar att detta hus var ett lyckligt hus. En för sin tid relevant statusuppdatering av ett tillstånd och säkert en uppvisning i makt och status med helt annan betydelse i kommunikation och betydelse då än nu?

Eller helt enkelt; här bor en glad snopp?

Jag ska inte gå in mer i den historiska kontexten utan stannar vid det faktum att om man inte kan läsa, så kan man genom en symbol och bild förmedla det mesta. På ett omedelbart vis och ofta i igenkänning baserad på gemensamma erfarenheter. Tolkningarna kan ibland vara många och ett bild och formspråk uttrycker det mottagaren känner. Att uttrycka något där orden tar slut är en av orsakerna till att jag förmodligen i hela mitt återstående liv vill fortsätta arbeta med bild och form. I någon form. Det är ju så spännande att få ta del av hur en tanke och bild man sänder ut, tas emot av någon annan.

I reklamens värld, där jag också har arbetat stundtals handlar allt egentligen om känslor och psykologi. Hur når man en annan människa på djupet, vad än syftet är från början. Jo, man kommer åt den där speciella energin som sätter fart på känslan. Det kvittar hur många timmar som lagts in i arbetet med att skapa en kampanj – om inte känslan och igenkänningen finns faller allt till marken. Nu är vi ju tack och lov olika individer med olika åsikter, tankar och med olika behov, preferenser och känslosträngar. Det som är himlen för någon kan vara helvete för en annan. Det är därför det är så spännande och nödvändigt att hitta vägar till möten och våga mötas på nya och för en själv främmande arenor. Samtalar vi med ord, bild, tråd,  dans, digitalt, eller med megafon och vågar släppa in ett nytt språk kan vi kanske så småningom förstå varandra lite bättre. Och närma oss varandra lite bättre.

Jag avslutar dagens skriverier med foto på ett eget verk,  en högst personlig tuftad historia. Tolka den som du vill.

Ha, ha vad kul att få blogga på Kravallslöjds site! Blogga har jag aldrig gjort förut i hela mitt liv och denna vecka är det min tur! Att kommunicera via text är något som jag alltid gjort i svåra stunder. I stunder då orden inte går fram – då mottagaren så att säga inte är mottaglig. Communication breakdown. Eller då jag funderat på hur jag ska nå fram till mig själv. Då har jag tagit till det skrivna ordet. De noga övervägda orden och formulerade meningarna, som i ett brev eller mail i lugn och ro når den jag inte kan nå på annat sätt. Det är precis som om det jag vill formulera har starkast kraft i det skrivna. Det blir på något sätt av mer vikt, mer intimt att skriva ett brev till någon, till och med starkare än att ibland se någon djupt i ögonen och säga orden. Och orden stannar kvar. I breven, som man tar fram ibland och känslan av det skrivna bubblar upp och situationen blir till nutid igen. På gott och ont, på gott på ont. ”Göttont”, som vi säger här i västra götland.

Ibland tar jag fram mina skrivböcker från tider i livet som var fyllda av resor, som var skrivna i livsavgörande stunder och jag ser orden och undrar vem hon var, den där människan som ju faktiskt är jag. Ibland blir kinderna röda av skam och pinsamhet över de naiva formuleringarna. I bland blir jag rörd och förvånad över hur klok jag var, faktiskt redan som ganska liten palt. Som en kär gammal vän ser jag orden och följer livet, mitt liv i de slitna böckerna. Böckerna finns kvar. Jag kan ta fram dem och ta på dem. Vet vad jag kommer känna när jag slår upp vissa sidor. Vet att de finns där, som milstolpar i mitt liv och på något vis ger mig svar på hur jag blev den jag är i dag. Vittnesbörd om händelser som format och visat väg.
Att blogga är ju en daglig självklarhet för många. Jag kan tycka att det är ett fenomen som är kul och jag följer själv några bloggar, men jag har aldrig sett mig själv som en bloggare. Jag har liksom tänkt att det känns lite förmätet att tro att någon skulle vara intresserad av just mina ord och tankar. När jag fick förfrågan från Kravallslöjd var jag först lite tveksam. Sedan tänkte jag; varför inte? Tänker så ofta nuförtiden. Varför inte?

Jag arbetar ju i vanliga fall med att formulera det jag tycker är viktigt i det som jag kallar mitt konstnärliga arbete. Där finns också det skrivna ordet – kanske då som en uppstart, eller som skiss, dokumentation och klargörande under arbetets gång. I dessa konstnärliga formuleringar är det ljud, ljus, lukt, taktila upplevelser, färg och form som står i fokus. De textila uttrycken är något som ligger mig nära, alltid legat mig nära. Att ägna tre år mitt i livet åt utbildningen Textil Konst på HDK var en naturlig hållplats för att få fortsätta formulera det som ville ut. Eller in. Beror på hur man ser det.

Textila uttryck. Ja det börjades tidigt med att sy kläder till gosedjuren. Sedan de vilda lekarna i olika kläder, tygstycken och mönster som förvandlade mig och mina kompisar till olika människor från världens alla hörn. Sjörövare, spöken, indisk prinsessa och mumie om vartannat. Enkla medel, gamla tyger och gamla kläder som mamma sparat. Vi kompisar bytte kläder med varann. Testade nya och spännande personligheter och roller genom att prova nya textila skal på kroppen. Experimenterade med manliga och kvinnliga uttryck. Rik och fattig. Allt kunde uttryckas genom kläder.
Mamma sydde många av mina kläder när jag växte upp. Där någonstans i ung tonår gick det upp för mig att jag själv kunde välja att se ut på ett helt eget sätt genom mina kläder. Att en inre bild eller skiss kan skapas till något man kan se och ta på. Där formades på något vis min första aha-upplevelse att man kan bestämma själv och inte behöver nöja mig med det som finns att köpa och som alla andra har. Forma en egen identitet. Av nödvändighet. Min familj hade inte alltid råd att följa alla modenycker. Jag var tvungen att hitta en egen stil. Min bruna byxdress, som mamma sytt efter mina mått och önskemål, kanske inte alltid gjorde positiva saker för mig i stunden. Den som väljer att klä sig annorlunda får ibland knuffar som känns. Högstadieskåp är hårda och gör jävligt ont. Speciellt när man är oförberedd på knuffen. Ja, ja – det som inte dödar det härdar och i dag är jag glad över att vi inte hade råd med de senaste jeansmodellerna, eller märkeskläderna. Min egen motvilja hade redan då fötts mot att följa en kommersiell kraft. Där någonstans började ju en slags motvalls resa som var starkt beroende av att jag litade på min inre styrka och att jag var tvungen att forma en identitet som var min och ingen annans.

”Göttont” känns den tiden nu i efterhand. Mest ont när den tiden var ett svidande nu i den yngre tonåren. Strävan efter att vara en i gruppen. Samtidigt som man ville ta avstånd och bara vara den man var inuti fullt ut.

Tid och identitet är också något som går igen i mitt nuvarande liv och mitt konstnärliga arbete. Att vara sann mot sig själv är nog det svåraste som finns. Just för att vi är bombarderade av all information och intryck är det ibland svårt att se var man själv är och var någon annan, någon annans tankar tar vid. Har man kanske omedvetet sugit upp en trend, en formulering, någon annans liv, eller uttryck? Alla dessa kanaler påverkar oss och formar oss som individer i en ständigt smygande massmedial, ständigt uppkopplad verklighet. Är de där tankarna verkligen mina? Har jag läst dem, hört dem, sett dem? Hur styrd är min identitet av att bara vistas i den tid jag lever i? Tänkvärt. Skrämmande. Oundvikligt. Häftigt. Vi är alla barn av vår tid. Slit och släng och snabba kast. Flexibilitet, stresstålighet och effektivitet. Statusuppdateringar och sms. Sekundsnabb kommunikation. Barn av vår tid.

Just därför har jag mitt konstnärliga arbete velat undersöka motpoler. Långsamhet i olika form. Beröring. Stillhet och rörelse i samklang med naturen. Utforskande av långsamma och snabba tekniker. Traditionella textila uttryck i nya tappningar och samarbeten.

Både mormor och farmor var barn av sin tid. Där syddes örngott och lakan och de broderades med initialer, eller visdomsord. Det tog tid. Förbannat lång tid. Mina mamma är ett av sex barn, pappa ett av sju barn.
Både mormor och farmor virkade sängöverkast till dubbelsäng av tunt garn till vart och ett av sina vuxna barn.
15 överkast till dubbelsängar till vart och ett av barnen.
Maska efter maska i oändlig tid, kvadratmeter och kärlek. Detta arbete insprängt mellan allt det andra. Disken, tvätten, matlagningen, städningen och arbetet utanför hemmet. En gåva fylld av kärlek, slit och flit. Barn av sin tid. Allt tog tid. Förbannad lång tid. Här är en bild av mormors virkade maskor.
Nästa bild är framställd via sms i ny digital teknik som möter broderi. Berättar mer om hur det snabba sms- trolleribroderiet går till i morgon.

Tjing, ta hand om er!
/Berith