Här på den arkiverade webbportalen Kravallslöjd kan du ta del av allt material som publicerades under Kravallslöjds tio verksamma år, 2007-2017.

Kravallslöjd är uppbyggt genom delaktighet.
Ett stort tack till alla er som gjort det möjligt för Kravallslöjd att växa till en folkrörelse. Ni är de 313 personer som gästade stafettbloggen, en vecka var. De 54 skribenter som återkommande publicerade era texter på portalen, allt från visitationer till tankar inom slöjdområdet. Ni är de 46 hantverksprofiler som intervjuades för ett personporträtt. De 28 prylprofilerna som berättade med föremålet i fokus.

Ni är de 29 Kravallslöjdshandledare som medverkade i 69 workshops runt om i landet. Ni är det hundratal slöjdare som visade er skapande kraft i ett tiotal utställningar, både fysiska och virtuella, arrangerade av Kravallslöjd. Ni är de läsare som återkommande besökte portalen, i snitt 32 000 varje månad.

Tillsammans har vi totalt publicerat 1304 artiklar och 1729 blogginlägg på portalen. 

Välkommen att ta del och inspireras.
/Kravallslöjd CREW – Veronica, Mia, Jonny, Anna.

Just nu har jag semester. Eller tja, jag jobbar inte på ett tag. Så en vecka spenderades hos föräldrarna ute i Karlskrona skärgård. Detta innebär att jag inte har så mycket hantverksrelaterat att skriva om egentligen, för det har inte hänt så mycket på den fronten. Jag hade ju såklart några stickningar med mig, men att orera om vikten av att välja rätt semesterstickningar sammanfaller i mycket med vad Lillemor behandlat i sitt inlägg om bilstickningar, så tänkte jag inte prata om det.

En av de omtalade semesterstickningarna, med bifogad utsikt.

Jag skulle också kunna säga något om vikten av ordentligt med solkräm när man sitter ute på en klippa i skärgården och stickar. Så nu säger jag det. Faktor 30, minst en gång i halvtimmen. Bara så ni vet.

Ullproducenter

Istället tänkte jag visa en bild på de fina ullproducenterna som går runt där ute. Underbart keliga och fina gotlandsfår. Häromdagen fick jag mysa med ett av lammen (som är ganska stora vid det här laget) som har alldeles underbara, silvergrå och silkesmjuka korkskruvslockar. Det är få saker som jag älskar så mycket som att köra fingrarna i ullen på ett får. Ull är ett fantastiskt material, så mångsidigt och användbart. Och så vackert! Både i rå och bearbetad form. Just ullen från gotladsfår måste vara en av de allra vackraste ullarna att både se och ta på i lockform, tror jag.

Har ni sett något så vackert?!

Hej på er!

Det här med bloggande är inte riktigt min starka sida, men jag ska göra mitt bästa för att säga något intressant. Jag tänkte börja med att berätta lite om mig själv och om hur och varför jag slöjdar.

Jag är väldigt många saker. Utbildad konservator, stickare, spinnare, färgare, reenactare etc. Och jag jobbar i en garnbutik. Jag började min bana, såsom många andra, med lajv. Inte för att jag kom iväg på så många, men intresset för att göra historiska kläder kvarstod och utvecklades och jag ville göra allt mer och mer historiskt korrekt. Jag började intressera mig för vävning och färgning, och sedan för spånad. Jag älskar att studera saker i minutiös detalj. Jag vill veta exakt hur de är gjorda. Tanken på att göra något helt från början gör mig lyrisk.

När jag slutade gymnasiet fick jag för mig att jag skulle bli astronom. Så blev det inte och jag bytte bana efter tre år (något jag är väldigt glad över nu). Det blev textillinjen på Blekinge Läns Folkhögskola i ett år och där började jag fundera över hur jag ville gå vidare. Min lärare sade till mig en dag: ”Men Åsa, varför blir du inte konservator?”. Min första reaktion var, ”uh, vad är det?”, men efter att ha kollat upp lite grann blev jag mer och mer säker på att det var perfekt för mig. Jobba med gamla grejer, arbeta med händerna, arbeta med huvudet – helt enkelt ett utmärkt sätt att kombinera mina olika intressen. Jag sökte till skolan med det långa fina namnet Det Kongelige Danske Kunstakademiets skoler for Design, Arkitektur og Konservering, kom in, och nu är jag en färdigutbildad föremålskonservator.

Så, vad gör man sen då? Konservatorsjobb växer inte direkt på träd. Lyckligtvis har jag världens bästa extrajobb i en garnbutik, så det går ingen nöd på mig och ibland undrar jag över varför jag ska söka mig vidare, jag har det ju bra? Men de gamla kläderna som ligger därute och bryts ned i illa hållna samlingar ropar till mig: ”Vi vill tas om hand, vi vill lagas!”, men också ”Vi vill synas, vi är en skatt av gamla hantverkskunskaper som borde tillgängliggöras!”

För det är så jag ser gamla föremål. Som en väg att lära sig förstå gamla hantverkstekniker, och genom att utöva de gamla teknikerna kommer man närmare de människor som tillverkat föremålen. Och när man har förmånen att studera till exempel ett gammalt plagg under en längre tid, så utvecklar man ett personligt förhållande till föremålet, och i förlängningen även till dess forna tillverkare och ägare. Men för att förstå hur ett föremål är konstruerat måste man ändå ha en grundläggande förståelse för teknikerna som ligger bakom. Så jag har gjort det till mitt personliga mål att lära mig så många textilhantverk som möjligt (jag fokuserar på textil, för jag är helt handikappad när det kommer till hårt hantverk). Mitt nästa mål är att lära mig att språnga. Jag måste bara göra mig en språngram. Och så var det det där med hårt hantverk…

På tal om att utveckla en relation med ett gammalt föremål så måste jag erkänna att jag saknar mitt examensarbete. Inte skrivandet i sig, men klänningen jag jobbade med. Den var förmodligen ursprungligen sydd runt 1770 – tyget ser ut att vara från den tiden i varje fall – blivit omsydd minst två gånger och fått sin nuvarande form någon gång på 1790-talet. Det var nog en rätt fantastisk klänning från början, i papperstunn sidenbrokad. Tyvärr vet vi ingenting om ägarinnan – klänningen har skänkts till skolan vid någon tidspunkt utan att några noteringar gjorts och sedan legat på skolans vind nerknölad i en plastpåse. Vid det här uttalandet bör de flesta rysa av obehag.

I varje fall kan jag fortfarande, över ett år senare, komma på mig att sitta och fundera på hur den här klänningen sett ut en gång i tiden och hur snygg den första ägarinnan måste ha känt sig första gången hon använde sin alldeles nysydda klänning.

Ser inte så mycket ut för världen längre, eller hur?

Jag har flyttat till ett nytt hus och och under sommarens ledighet har den sista flyttlådan äntligen packats upp. Flytten har fyllt mycket av min lediga  tid den här våren och fokus i den kreativa vardagen har helt plötsligt hamnat på hemmet. Loppisförbudet är hävt, för nu finns det plats och jag har varit runt och tittat i sommar. På Antikladan utanför Lilla Edet hittade jag fina lampor i 50-tals stil, men tyckte dom var för dyra när prislappen låg på mellan 400-800:- per st. Fick i vart fall inspiration av de här lamporna där skärmarna är gjorda av plastband och den senaste tidens hemmapyssel har varit att göra lampskärmar i retro-stil.

Lampskärms stommar kan man köpa på loppis för bara några tior och lika så lampfötter i olika varianter. Det finns till och med nytillverkade lampskärms skelett att köpa på nätet om man är ute efter en speciell form och inte har tålamodet att leta på loppisar.  Jag hittade också en fin liten butik i Majorna i Göteborg som sålde lampstommar. Plastband hade jag hemma sedan ett experiment i våras när jag skissade på en offentlig gestaltning. Dom köpte jag också på nätet eftersom det gick att hitta lite fler färger då. Här är en film som jag hittade på youtube som visar hur det går till: http://www.youtube.com/watch?v=8Hy1qPad1Ws

Man limmar eller tejpar plastbandet på kanten av skärmen, lindar några extra varv i början, så att det blir stadigt och sedan är det bara att börja snurra. Det går att linda både dubbelt och enkelt, glest eller tätt. När lampan tänds ändrar plastbanden färg så det är bra att göra lite ljusprov så att man får den effekt i rummet man önskar. Enkelt och roligt kvällspyssel.

Så här blev mina lampor

Välkomna in i ateljén. Här ser ni materialhyllan längst hela väggen som rymmer tyger, papper, kritor, mönster, inspirationsböcker, garner, ja allt som behövs för att skapa. Framför hyllan finns en liten fåtölj som passar utmärkt för eftertanke, en kopp te eller handarbete. Den fungerar även att luta yogamattan mot. På staffliet har jag kvar akryltavlan jag målade till projektet #24hkonst som jag deltog i tillsammans med tre andra konstnärer. Sybordet rymmer tre maskiner med anrika åldrar.

 Jag gillar äldre maskiner med ordentlig mekanik som jag kan reparera själv (om det behövs). Jag syr med två olika Husqvarna i olika årgångare, den ena lite mer modern för mönstersömmar. Overlocken är en Toyota som en vän till mig inhandlade för en spottstyver på loppis. Den kom i ett paket från Örebro utan knivar och med hemmabyggd trådhållare. Jag lämnade in den och fick nya knivar och nu går den som smort.

 Den rosa stolen blev min för en tjuga och den påminner massor om min ljusblå stol jag hade som barn. Men den satt jag sönder för något år sen. Hyllorna bakom skrivbordet har min mammas man fyndat i lägenhetsutrensningar, det är jag väldigt glad för. När jag får en större ateljé tänker jag att jag behöver överskåp också.

Ovanför fönstret har jag min ”skyddsuperhjälte”, en modernare form av skyddsängel kan vi säga. Det är Rebecka som gjorde den under vår textilutbildning på Dalkarlså folkhögskola och jag blev den lyckliga som fick med den hem.
Eftersom ateljén är rätt liten får strykbordet även agera ritbord och det funkar.

Så, nu har vi gått varvet runt. Utanför dörren i hallen har vi i kollektivet ställt upp våra alster. Lite som en butik och nån gång ibland slinker det in en kund som får med sig något närproducerat hem. Inte dumt inte. Men visst är det dags att klä hallen i vårskrud? Det kanske får bli helgens projekt?

Om man skall kunna vara någon form av konstnär och jobba med abstrakt form måste man kunna tekniken och grunderna inom sin konstform. En bildkonstnär som bara kladdar har gått den långa vägen och ritat kroki och lärt sig perspektivlära. Så är det också om man skall kunna kalla sig smed. En smed måste kunna göra sin egen hammare och sina egna tänger. Det tycker jag i alla fall. Sedan. därifrån kan man laja iväg. Det har jag försökt anamma och vill gärna hålla igång med klassikt järnsmide ibland.

Smide av spik, på Youtube (nytt fönster)

Det tycker jag gäller även design. De flesta designmöbler är väldigt obekväma. Men bygger man stolar i glas eller stål eller betong måste de i alla fall GÅ att sitta i. Det försöker jag ha med mig när jag gör möbler. Nedan: ”Steelmöbel I”, ”Karl Johansstol” och ”Steelmöbel III”. Alla gjorda av begagnade skyltar från Majorna. Lagligt förvärvade. Förvånande bekväma.

Steelmöbel I och III; Karl-Johanstol

Steelmöbel I och III; Karl-Johanstol

Hej!! I det här inlägget har vi temat – trumvirvel – hårda material. Jo, jo. Till exempel gör vi de flesta av våra smycken i hårda material. I detta fall någon form av plast. Obs! Saxen kan röra på sig!!! Dock funkar den inte så bra till att just klippa saker med, men den är fin runt halsen
(Emelie är kreatören)

Ibland kan det vara svårt att sitta hemma på sin kammare och skapa i hårda material, vissa är ju så hårda att det behövs såg, och hyvel  och så bor en i en liten lägenhet där sådana grejer inte får plats. Då är det tur att det finns skolor (och såklart andra ställen också). På en skola vid namn Grimslövs folkhögskola har jag (Ida) lyckats med att få fram den här pallen.

Vid första anblick kan den se ut som en helt vanlig pall, men tittar en närmare, så visar det sig snart att en av ribborna på sitsen går att dra ut.

Och där inunder döljer sig ett lönnfack!

Lönnfack och hemligheter tycker jag är väldigt fantasieggande, skulle helst ha det bakom varje tavla eller i varje sits. Själva pallen är gjord på ett träslag som börjar på ”a”, men just nu kan jag för mitt liv inte kommer på om det var ask eller alm eller något helt annat.

Luffarslöjd är en kul teknik, som en kan hitta mängder av tips om på Internet. Det kan ju krävas en skvätt tålamod och ganska hård hud, eftersom ståltråden alltid tycks riva sönder ens fingrar. Här är en jätteliten visp som Emelie gjort!

Jag (Emelie) har aldrig varit särskilt förtjust i hårda material. Eller har jag det? Jag gillar att hårda material erbjuder ett vanligtvis mer beständigt och rejält resultat, men surar lite över att många av de tekniker jag skulle vilja använda kräver en verkstad med riktiga verktyg. Jag är dock ett stort Harry Potter-fan, och tillverkade halsbandet nedan av lite olika metallbitar och –former jag hade liggandes.
Deathly Hallows-symbolen har jag även tatuerad på armen…ja ni vet, ibland kan en faktiskt inte motivera varför en ska hejda sig.

Dt här ringarna är gjorda i betong.

Det var ett experiment för att se om det fungerade att göra smycken i materialet. Så långt som jag (Ida) kom just den gången, kan jag säga att det inte var den mest lyckade ringarna någonsin, men ni ska veta att det var  kul att blanda betong i en gammal köksassistent och sen vänta, för att se om det blev något att ha. En mycket god sak som kom ur betongexpermentet var dock ringarna i trä här, som gjordes i första hand för att kunna gjutas av i formar, som cementen skulle hällas i. Det visade sig dock att  dessa ringar, gjorda av bland annat en gammal teaktröskel (obs! I övrigt inte ett material att sukta efter!) var den verkliga skatten. Kan utan att ljuga säga att ringarna får se världen från min hand fem av sju dagar i veckan. Dock inte alla på en gång. Jag kan ha lite svårt att begränsa mig ibland, när något är fruktansvärt roligt att göra, är det lätt att det blir närmare tjugofem stycken på en gång.

Djur är ju cirka det roligaste som finns, det tycker båda vi båda två. Det kan ha hänt både en och tre gånger när vi har träffats för att umgås, att vi fastnat framför youtube eller någon annan internetsida och tittat på alla möjliga och omöjliga djur. Förutom att djur är roliga att umgås med och (ibland) gulliga att titta på är de också en aldrig sinande källa till inspiration.

I egenskap av Phenton har vi inspirerats otaliga gånger, räven bakom örat i tidigare inlägg är bara ett exempel. Här nedan ser vi andra Phentonsmycken där inspirationen klart och tydligt är från djurriket, i form av en späckhuggare och hjorthorn.

Emelie, som gillar att sy, har här sytt ett par shorts med djur på.

Ett par trosor med disksvamptryckta dinosaurier på, även här är Emelie kreatören.

Ida har utvecklat sin idébokskladd till zoo-teckning och sen vidare till ett mönster

Och klipp och klistring kan leda till flygande gäddor.

Djur är bäst.

Vi gillar samarbeten. Utan det skulle inte Slöjd Deluxe kunnat existera. Vi har ett gott utbyte av Hemslöjden i Kronoberg, Växjö Kommun och sponsor ABF. Kafé de luxe hjälper oss med en lokal och sin goa stämning. När man pratar med andra och hela tiden vill utvecklas så för det mycket gott med sig i form av inbjudningar som föreläsare eller utställare, vilket är jättekul. Slöjd Deluxe består till stor del av eldsjälar. Inte minst vi själva som gärna lägger mycket tid på utveckling. Vi är alltid öppna för nya kontakter

Hur kan man förmedla en känsla? Vi kände att vi ville kommunicera våra workshops på ett visuellt och snabbt sätt, vi ville ha en film! Vår avslappnade stämning är viktig för oss. Snabbt efterlyste vi en filmare på våra sociala medier. Vi fick svar av Sarah som pluggar på samma universitet. Hon ville gärna hjälpa oss. Filmen visar våra första steg när vi graffitivirkade, en vanlig vinterkväll i Växjö. Vi hoppas att ni får en inblick i hur det kan se ut hos oss.

Välkommen in till Slöjd Deluxe värld!

(se gärna alla våra bilder och filmer i helskärm)

Idag är det torsdag. Då är det tänkt att vi ska ses i vår ateljé, Formtratt. Jag kom dit klockan 8 efter att ha lämnat mitt stora barn på skolan. Då sov den lilla i 1 ½ timme i vagnen så jag rusade runt och packade upp efter julmarknad på Röda Sten, packade om lite grejer till nästa julmarknad; Folk och form på Magasinsgatan i Göteborg, som är nästa helg. Fingerdjuren vi har säljer bra på marknader, folk blir väldigt förtjusta i de små djuren. Jag måste fylla på mer vita får, dom är mest poppis. Sen ritade jag ner lite idéer till nya produkter för att kunna diskutera med Maria och hann ett par grejer till innan 9.30 då den lilla vaknade. Strax efteråt kom Maria, som hade haft lite trassel med att hitta gosedjur inför lämning på förskolan. Vi sågs i 1 timme och 10 minuter eftersom Maria skulle iväg till stan och träffa vår agent Anette på stan och leverera en beställning till affären Fraiche på Teatergatan. Maria och jag hann diskutera prissättning på de nya filtarna, vi har fått in första prover och priser. Sen kom en kund och ville handla poncho och sen var Maria tvungen att rusa. Så kan det gå, vi ska ses till helgen istället.