Hej!

Dagen har bestått av deadlines på designprogrammet och utställningsbyggande i en galet härlig mix, precis sådär som det blir ibland när ens fritid blir en aning väl slöjdintensiv. Stärkta av den näst intill euforiska känsla som vi landade i efter gårdagens workshop ”Ta i trä”, så har vi ändå lyckats ta oss igenom dagen. Vi känner oss nu som stolta utställare tack vare alla de härliga slöjdare som deltog igår. Verken finns utställda på stadsbiblioteket i Växjö.

Uppropet inför workshopen var att reclaima möblemanget. Inspirationen kommer ifrån graffitislöjd och att förändra rummet. Sofie som ledde workshopen (Malin var kvällens fotograf) instruerade deltagarna att ”ni får helt fria händer att ta er an stolarna, så länge som åtminstone en av stolarna fortfarande känns igen som stol efteråt och ni är rädda om er”. Vi hade tankar om att dekonstruera, lägga till och dra i från med mer eller mindre traditionella metoder och material.Stolarna som var köpta på Second Hand kläddes med virkade delar, fick ben utbytta och sitsen målad, bland annat! Tanken var att bara göra vad man kände för, utan någon speciell tanke. Med olika slöjdtekniker och material var det helt fritt skapande.

I början var vissa av deltagarna lite avvaktande men tills slut stod alla deltagarna runt stolarna och borrade och målade. Ingenting var heligt.  Vi var särskilt nöjda med att det var deltagare i alla åldrar samt att alla arbetade mot och med ett gemensamt mål. Vi hade olika knivar,spikar och sågar till hands men eftersom hammare saknades tog vi till olika ljuslyktor att banka med, med ett lyckat resultat. Stämningen var härlig och den känslan lyckas stolarna förmedla även på sin nuvarande plats på utställningen. Förhoppningen är att stolarna/verken ska representera det som Slöjd Deluxe står för i form av slöjdande under avslappnade former, hållbarhetsengagemang och personliga uttryck.

Kolla gärna in vår Facebooksida för mer bilder!

Sofie & Malin

Då var det dax för veckans sista blogginlägg och jag plockar fram ett annat av mina hjärteämnen – återbruk. Ett ämne som är hur stort som helst, hur aktuellt som helst och hur rätt som helst. Som ”textilslöjdare” är det lätt att bli ekorre, ett fenomen som jag läst om hos andra gästbloggare. Tygbitar, trådar, knappar m.m samlas på hög – kan vara bra att ha i något framtida projekt. Detta beteende är för mig ingen nyhet men äntligen känns det som tiden kommit ikapp och intresset för återbruk ses i både väntade och oväntade sammanhang.

En aspekt av återbruket som jag intresserat mig för under flera år är de ”tysta historieberättarna”, 2010 gjorde jag ett jubileumsverk för Skånemejerier i Lunnarp som jag döpte till ”Tingen talar i tystnaden”. Verket är en konstnärlig gestaltning av deras samling av gamla mejeriföremål – du kan se ett bildspel över verket på min hemsida www.textilannika.se.

I år har jag tillsammans med två unga kreativa personer, Stina Broström och Tim Persson, åter upplevt spänningen av att arbeta med föremål laddade med berättelser. Under projektnamnet ”Ordensflyn” med underrubriken ”gör ej karriär på våld och mord” har vi tagit oss an gamla militärkläder i ett fredsbevarande syfte. Det blev en väldigt stark upplevelse för mig när jag dekorerade en gammal vadmalsjacka ,som många unga män haft på sig när de tränat sig för krigshandlingar, med ett stort peacemärke av knappar.

Vi deltog i slöjd och konsthantverksmarknaden i Kronhuset i Göteborg i september, under två dagar satt vi och arbetade på olika delar av projketet samtidigt som vi fick möjlighet att diskutera med besökarna. Frågan är hur skulle världen se ut om alla höll på med textil? Bättre tror jag! Tack för mig.

Tim och Stina jobbar på Slöjd och Konsthantverksmarknaden

Vadmalsjacka med peacemärke av knappar

Stinas katter – make art not war

Dagskjorta i ny tappning

Om finnväv är min passion idag så var min förra passion slarvtjäll – en teknik jag fortfarande hyser starka känslor för och gärna vill dela med mig lite av. Ämnet känns extra aktuellt eftersom jag denna helgen ska hålla en workshop om slarvtjäll i en vävstuga i Göteborg.

Att jag fastnade för slarvtjäll beror främst på teknikens frihet och möjligheten att bygga mönster och strukturer. Om du läste mitt inlägg i måndags så vet du att byggande i alla former står högt på min lista.

Slarvtjäll är enligt wikipedia en vävteknik i tuskaftsbindning där tygtrasor skyttlas in och mönster skapas genom att i väven plockar in tygtrasor vars ändar får ligga lösa ovanpå och utanför varpen. Slarva är dessutom ett annat ord för trasa.

Eftersom mattan är länge varit min utgångspunkt har det blivit många slarvtjällsmattor genom åren, alla har dock inte varit lämpliga för golvet. Jag har utforskat olika material i ”slarven” allt från små bitar bomullstrasor till handgjort papper. Jag har utforskat hur olika former och mellanrumsformer bygger mönster. Och sist men inte minst har jag utforskat färgens betydelse i mönsterbyggandet. Jag rekommenderar starkt att prova denna genialiska teknik för mönstring av enkla tuskaftsvävar – det känns som att väva och brodera samtidigt.

Här kommer lite bilder att inspireras av.

matta täckt med slarv i sprutmålad vadmal

matta till Bohusslöjds 100-års jubileum

slarvtjäll i viskosbast – till Lerums kommunhus

matta till utställning i Åbo – alla slarv är i vadmal färgat med restprodukter av mat

Som handvävare har jag en förmåga att få ett passionerat förhållande till olika tekniker. Att göra djupdykningar i en tekniks möjligheter och utmaningar är bland det bästa jag vet. Just nu bultar mitt hjärta extra starkt för finnväven, en teknik med uråldriga anor. I Norden är de äldsta bevarade finnvävarna från tidig medeltid och tekniken har fortlevt som folkkonst framförallt i Bohuslän och Jämtland-Härjedalen. Finnväv var en populär teknik till bland annat offentlig textil så sent som på 1970-talet, men därefter har den tyvärr blivit alltmer osynlig.

Finnväv är en tekniskt avancerad vävteknik. Tekniken innebär att man samtidigt och parallellt väver i två lager, genom att låta lagren byta plats uppstår mönsterbilden, detta sker genom att mönstret plockas för hand i väven. Äldre finnvävar är ofta rikt dekorerade med mönsterbilder hämtade från tex importerade sidentyger – ett överdåd av symboler hämtade från olika kulturer som beskriver hur dialogen mellan kontinenter alltid funnits inom slöjden och konsthantverket.

I mars 2008 tog hemslöjdskonsulent Susanne Harrysson initiativ till en grupp som skulle arbeta med att väcka nytt intresse för finnväven i Västra Götaland och jag fick frågan om att delta. Detta blev början på passionen. Gruppens arbete med finnväv ledde fram till en utställning som först visades på Bohusläns Museum i Uddevalla och som därefter turnerat runt på bl.a Textil muséet i Borås och Åmåls Konsthall.

Inför arbetet med utställningen bestämde jag mig för att arbeta med tapeter som utgångspunkt. En tapetvåd är idag ca 50 cm bred och täcker utrymmet från golv till tak, historiskt har vi klätt väggar i slott och palats med ”textila tapeter” och min tanke var att väva ett antal tapetvåder som kan ingå i ett rums utsmyckning. Jag vävde två tapetvåder, helt i handfärgat ullgarn, täckta med ett upprepat stjärnmönster. Det är teknikens möjlighet att arbeta i två separata färglager som fullständigt tagit tag i mig.

mina två tapeter på utställning

Efter arbetet med tapeterna blev det åter en matta (i finnväv) på uppdrag av Slöjd i Väst. Mattan är inspirerad av en äldre matta som finns på Bohuslänsmuseum och finns som gör-det-själv mönster på www.textilhemslojd.se

de gamla mattorna på museét

min sängmatta inspirerad av de gamla

Nu är det åter tapeter i vävstolen. Den 15 februari 2014 har jag vernissage på en separatutställning på Nääs Konsthantverk vid Nääs Slott. Det är fantastiskt roligt att sitta i vävstolen och se mönsterformerna växa fram men oj vad långsamt det går…………………

Just nu inspireras jag mycket av en husfasad jag såg i Barcelona.

Under dagens inlägg vill jag uppmärksamma mina mest kära kreationer.

Först upp är pärlpixelplantan som har fått stor uppmärksamhet. Den är ständigt under utveckling och i framtiden kommer jag försöka hitta ännu fler variationer på den. Det hela började med midi-pärlorna och utvecklades sedan till miniplantor á la mini-pärlor. De blir så himla detaljerade som små – en färgchock på hyllan eller i fönstret. Jag bifogar några bilder på hur mina plantor ser ut.

Här nedan kommer ett gäng bilder på smycken och nyckelringar jag gjort. Det mesta är gjort i mini-pärlor men använder även midi-pärlorna för smycken. Ringar, örhängen, hårspännen och nyckelringar.

Som sagt innan, är jag ständigt ute efter nya ideer och kreationer och testar mig gärna fram tills det blir bra. Jag kommer att fortsätta pyssla och sätter inga gränser. Kreativiteten går alltid upp och ner – men det tror jag bara är bra på ett sätt. Så man inte tröttnar på det man gör.

Jag vill gärna inspirera andra till att pyssla och delar gärna med mig av tips. Ni kan lätt hitta mig på facebook eller skriva via mailen.

Hemsida
Facebook
Mail: Sandrymeow@gmail.com

Jag är ju slöjdklubbshandledare och nästa träff, helgen före påsk, ska vi påskpyssla. Jag förberedde lite häromdagen genom att testa något som vi planerat att göra med barnen; färga urblåsta ägg med gamla sidenslipsar. Det låter lite knasigt, men det var inte särskilt svårt och det blev fina mönster!

Slipsarna har jag hittat på loppis och så klippte jag lite i en sjalett som jag ändå inte använder. Tre ägg blev det i testomgången, men det kan nog hända att jag gör några till. Om du vill prova finns en bra och tydlig beskrivning här.

Hej alla Kravallslöjdare!

Den här veckan är det alltså jag som ska blogga här. Om ni läst min presentation så vet ni att jag sysslar med både det ena och det andra, men att mitt fokus ligger på att designa väskor, företrädesvis i vintagetyger, i mitt egna företag Ninda.

Här sitter jag och bloggar idag:

Det är ett hörn i min lilla etta på Mariehem, och det är här eller i min ateljé i Gårdshuset på Pilgatan 13 som jag kommer att blogga ifrån denna vecka. Gungstolen är från Obbola, och tillverkad runt förra sekelskiftet. Lampan är från New York, 20-tal kanske? Den svarta tranan är vintage från Holmsund, förmodligen 50- eller 60-tal. Till vänster skymtar min vinylspelare och till höger ett vackert rökbord som möjligen är från 40-talet. Jag har på mig en kjol jag sytt själv (och som därför får bära märket Ninda förstås!), med ett brosch i samma tyg. Men, jag ska ju prata om lite vettiga saker också…

DIY eller DESIGN?

Jag funderar ofta på det här med kreativitet, och vad det är som gör att man vill nå ut med det man skapar. Det har ju blivit så oändligt mycket lättare att göra det sedan internet kom, och känslan av att man kan nå fram till de där 15 minuterna av kändisskap är oerhört stark.  Men är det en illusion? Trots alla bloggar, hantverkssidor, communities och försäljningssidor, drunkar man lätt bland alla andra – och kanske är det just på grund av att det finns så många? Med den här lätttillgängligheten följer också att vem som helst kan säga: titta vad jag har lyckats göra, jag är en hantverkare. Eller designer, eller slöjdare, eller vad man nu vill kalla sig. Lyckan över att ha stickat en ribbad halsduk måste genast delas med resten av världen. Och visst kan det vara interessant, för all del. Det kan vara peppande & inspirerande, både att se att man kan göra vadsomhelst och att se vad det är den personen har gjort. Men jag vacklar ibland på den där gränsen: ska vi dela a l l t med alla? Är man en hantverkare för att man stickat en halsduk? Är man en designer, för att man sytt en tygkasse? Mina ♥ DIY forever, det erkänner jag villigt, men samtidigt har jag den där naggande känslan av att någonstans kanske en sållning behöver göras. Eller snarare kanske, att en gräns måste dras någonstans.

Jag är en designer. Det säger jag stolt, fastän jag inte gått någon högskola eller universitet och inte har någon fin examen. Jag har gått Medborgarskolans Designskola, och jag har gått Designprogrammet på gymnasiet. Det där är ancient history nu – jag är 30 år och att referera tillbaka till gymnasiet och året innan gymnasiet känns mest ganska löjligt. Ändå kallar jag mig designer. När det gäller väskor, och i viss mån då det gäller de kläder jag gör.

Det här kallar jag design. Finns till salu för 595:- (endast ett exemplar).

Men när det gäller allt det andra jag sysslar med, så är jag en amatör. Jag är en DIY:are när det gäller stickning och virkning, jag är en amatörfotograf och en hobbypoet, trots att jag började skriva poesi i lågstadiet och vann min första fototävling då jag var 13.

Det här kallar jag DIY, det blir lite snett och vint, men det är ett kärt nöje.

Så vad är det som gör den där skillnaden?

Det är väl det, att väskdesignandet har jag sysslat med i sju år nu. Jag har gått från att göra platta enkla tygkassar, till att göra avancerade laptopväskor med vadderade fack och breda bottnar. Jag har utvecklat designen på väskorna efter ett behov av olika funktioner, och det är just det som designandet handlar om. Och ändå har det sitt urpsprung i pur DIY. Det har inte funnits någon där som har lärt mig hur man ska göra väskor. Jag har hittat på själv, med en uppsjö av trial and error. Det är först det senaste året som jag ens sneglat på tutorials på internet. Jag tycker om att lära mig själv, för då kommer det fram något genuint eget, något som inte är som alla andras.

Det handlar ju förstås också om hur dedikerad man är. Om hur mycket man lägger ned i sitt skapande av tid och kärlek. Väskskapandet har ju varit mitt hjärtebarn i många många år nu. Allt det där andra har förblivit nycker, och sådant jag önskar att jag hade mer tid över till. Det är därför jag bara är amatör på de områdena.

Glashjärta -kärlek till skapandet.

Jag tycker också att det finns en skiljelinje mellan hantverk och design. Främst handlar det kanske om hur orden uppfattas, vad man lägger in för betydelse i dem. För mig har ordet hantverkare innebörden av någon som är lite småflummig, ålderdomlig kanske, jobbar helst i naturmaterial och är starkt förknippad med lukten av trä och ull. En designer däremot, är något modernt och fräscht. En frisk fläkt av rena linjer och oväntade former. Jag titulerar mig hellre designer än hantverkare, trots att jag syr allt jag gör för egen hand.

Vad tycker du?

Är du en hantverkare, slöjdare eller designer? Eller är du en DIY:are, en lycklig amatör? Och vad beror det på, vad du väljer att kalla dig?