För exakt ett år sedan var jag mitt uppe i mitt masterexamensarbete i Textil konst på Högskolan för Design och Konsthantverk. I examensarbetet arbetade jag på två skilda verk, ”Hon skriker inte så mycket längre, men ibland längtar hon så innerligt” och ”Gränsland”.

Då skrev jag: ”Hon skriker inte så mycket längre, men ibland längtar hon så innerligt” är en gestaltning av en människas känslovärld. Där skulpturen kan vara en lämning, en kvarleva, ett inre organ, en rest eller något som ska vidare någon annanstans. Min berättelse är inte sammanhängande, den består av punkter, som alla är i rörelse, där det inte finns någon sanning, samtidigt som allt är sant. Skrivbordet som står stadigt. Hon som är närvarande. Sorterat och uppradat, lådor, askar och burkar. Hon som är så skör och samtidigt den starkaste person jag mött.

Lådorna har konkreta former, helt olika varandra, men alla lådor har en tydlig avgränsning gentemot omgivningen. Några av lådorna har nästan fått ett gjutet uttryck. Men det är viktigt att de inte är gjutna, det är viktigt för verket att det är riktiga lådor, lådor med ett tomrum i, som man kan förvara saker i. Det är viktigt att de har ett lock att stänga och det är oerhört viktigt att de är övermålade med alla dessa lager och skikt av vit färg. Många av lådorna är övermålade i så många lager färg så att de inte går att öppna.

I verket ”Gränsland” arbetade jag kring gränser och spår. Jag försökte gestalta mina tankar kring döden i tre abstrakta svarta former. För mig handlade verket om döden, livet och sorgen. Om spåren, minnena, om kropp, och om det som blir kvar. Varje skulptur gestaltar ett skede eller ett specifikt stadie kopplat till min tanke på döden.

Om man är mer intresserad av att läsa om min process med examensarbetet så finns min examensrapport att läsa på min hemsida.

Upper finger ring in brons. Ringen kommer inte till sin rätta på mina missfärgade och valkinga arbetarhänder, men jag tror starkt på den, i alla fall just i dag

Förvånansvärt många av mina smycken blir vad de blir på grund av mina ”misslyckanden”. Den här veckan skulle jag göra en earcuff (vad kallas de på svenska?), men den var för stor. När jag satt och lekte med den insåg jag att det nog kan bli en intressant ring. Jag har en idé om hur jag enkelt kan göra den reglerbar och behaglig att bära både på nedre och övre delen av fingret. Och jag tror jag kan tillverka fler snabbt och därmed hålla bra priser på den. Det känns som en riktig etsy produkt. Ett stort pluss är att ringar för övre delen av fingret är en typ av smycke som jag inte har i min shop och hittills har varje ny typ av smycke jag introducerat gjort att besökarna i min shop ökat bra.

Två gånger per år brukar det ordnas designmarknad på Hamnmagasinet här i Umeå. Då brukar jag försöka få mig en plats för det är alltid lika kul att kränga sina grejer. Jag gillar att kolla in vad andra kollar in på just mitt bord. Vad dras dom till? Vilka alster säljer bäst? Försöker att förnya mig lite och tillverka några nya saker som man inte hade sist. När man sitter som en mupp hemma i sin vrå och donar är det liksom belöningen att sen få se och träffa andra som verkar uppskatta alla avverkade arbetstimmar. Tygdockorna på bilden brukar locka folk att välja lite utifrån personlighet, -det här är ju du! kan nån säga och hålla upp en lämplig tygdocka för sin kompis, och det är klart att man bara måste köpa ”sig själv”…

Jag tänkte passa på att visa två av mina favoritdesigners när det gäller kläder. Hade jag råd skulle jag bara gå omkring i deras kläder, för ibland är det mycket bekvämare att få beställa av någon annan! ;)

Först ut blir märket Orkan Lia, som har något så fantastiskt som klädabbonnemang – man kan alltså prenumerara på att få kläder designade och uppsydda för en själv personligen! It doesn’t get more personal than that… Karolina Svensson driver också den finfina butiken Poplin på Hökens gata 7 mitt på Götbacken i Stockholm, där hon säljer fina grejer av ännu fler finfina designers. Den här bilden är så härlig också, på klädskaperskan själv! :)

Jag är också ett stort fan av märket Spooon, hon har sån skön stil! Komfort, snygga linjer och schyssta detaljer all in one. Jag gillar verkligen det hon gör med knapparna, i vissa fall som hela fält som liksom växer fram och ibland som en trio-rad. Anna Saltzman driver också butik, närmare bestämt Butik Kubik i Göteborg, som också är ett ställe att kolla in!

Visst gör de fina saker!

Vad har ni för favoriter? Det vore kul med tips på fler härliga klädskapare! Psst: det är helt okej att rekommendera dig själv! ;)

Hej alla Kravallslöjdare!

Den här veckan är det alltså jag som ska blogga här. Om ni läst min presentation så vet ni att jag sysslar med både det ena och det andra, men att mitt fokus ligger på att designa väskor, företrädesvis i vintagetyger, i mitt egna företag Ninda.

Här sitter jag och bloggar idag:

Det är ett hörn i min lilla etta på Mariehem, och det är här eller i min ateljé i Gårdshuset på Pilgatan 13 som jag kommer att blogga ifrån denna vecka. Gungstolen är från Obbola, och tillverkad runt förra sekelskiftet. Lampan är från New York, 20-tal kanske? Den svarta tranan är vintage från Holmsund, förmodligen 50- eller 60-tal. Till vänster skymtar min vinylspelare och till höger ett vackert rökbord som möjligen är från 40-talet. Jag har på mig en kjol jag sytt själv (och som därför får bära märket Ninda förstås!), med ett brosch i samma tyg. Men, jag ska ju prata om lite vettiga saker också…

DIY eller DESIGN?

Jag funderar ofta på det här med kreativitet, och vad det är som gör att man vill nå ut med det man skapar. Det har ju blivit så oändligt mycket lättare att göra det sedan internet kom, och känslan av att man kan nå fram till de där 15 minuterna av kändisskap är oerhört stark.  Men är det en illusion? Trots alla bloggar, hantverkssidor, communities och försäljningssidor, drunkar man lätt bland alla andra – och kanske är det just på grund av att det finns så många? Med den här lätttillgängligheten följer också att vem som helst kan säga: titta vad jag har lyckats göra, jag är en hantverkare. Eller designer, eller slöjdare, eller vad man nu vill kalla sig. Lyckan över att ha stickat en ribbad halsduk måste genast delas med resten av världen. Och visst kan det vara interessant, för all del. Det kan vara peppande & inspirerande, både att se att man kan göra vadsomhelst och att se vad det är den personen har gjort. Men jag vacklar ibland på den där gränsen: ska vi dela a l l t med alla? Är man en hantverkare för att man stickat en halsduk? Är man en designer, för att man sytt en tygkasse? Mina ♥ DIY forever, det erkänner jag villigt, men samtidigt har jag den där naggande känslan av att någonstans kanske en sållning behöver göras. Eller snarare kanske, att en gräns måste dras någonstans.

Jag är en designer. Det säger jag stolt, fastän jag inte gått någon högskola eller universitet och inte har någon fin examen. Jag har gått Medborgarskolans Designskola, och jag har gått Designprogrammet på gymnasiet. Det där är ancient history nu – jag är 30 år och att referera tillbaka till gymnasiet och året innan gymnasiet känns mest ganska löjligt. Ändå kallar jag mig designer. När det gäller väskor, och i viss mån då det gäller de kläder jag gör.

Det här kallar jag design. Finns till salu för 595:- (endast ett exemplar).

Men när det gäller allt det andra jag sysslar med, så är jag en amatör. Jag är en DIY:are när det gäller stickning och virkning, jag är en amatörfotograf och en hobbypoet, trots att jag började skriva poesi i lågstadiet och vann min första fototävling då jag var 13.

Det här kallar jag DIY, det blir lite snett och vint, men det är ett kärt nöje.

Så vad är det som gör den där skillnaden?

Det är väl det, att väskdesignandet har jag sysslat med i sju år nu. Jag har gått från att göra platta enkla tygkassar, till att göra avancerade laptopväskor med vadderade fack och breda bottnar. Jag har utvecklat designen på väskorna efter ett behov av olika funktioner, och det är just det som designandet handlar om. Och ändå har det sitt urpsprung i pur DIY. Det har inte funnits någon där som har lärt mig hur man ska göra väskor. Jag har hittat på själv, med en uppsjö av trial and error. Det är först det senaste året som jag ens sneglat på tutorials på internet. Jag tycker om att lära mig själv, för då kommer det fram något genuint eget, något som inte är som alla andras.

Det handlar ju förstås också om hur dedikerad man är. Om hur mycket man lägger ned i sitt skapande av tid och kärlek. Väskskapandet har ju varit mitt hjärtebarn i många många år nu. Allt det där andra har förblivit nycker, och sådant jag önskar att jag hade mer tid över till. Det är därför jag bara är amatör på de områdena.

Glashjärta -kärlek till skapandet.

Jag tycker också att det finns en skiljelinje mellan hantverk och design. Främst handlar det kanske om hur orden uppfattas, vad man lägger in för betydelse i dem. För mig har ordet hantverkare innebörden av någon som är lite småflummig, ålderdomlig kanske, jobbar helst i naturmaterial och är starkt förknippad med lukten av trä och ull. En designer däremot, är något modernt och fräscht. En frisk fläkt av rena linjer och oväntade former. Jag titulerar mig hellre designer än hantverkare, trots att jag syr allt jag gör för egen hand.

Vad tycker du?

Är du en hantverkare, slöjdare eller designer? Eller är du en DIY:are, en lycklig amatör? Och vad beror det på, vad du väljer att kalla dig?

Den här veckan har vi ingen bloggare här på Kravallslöjd.

Skulle du vilja dela med dig av dina tankar kring slöjd, hantverk, design eller annat? Sidan har ca 30 tusen besökare per månad och det är okej att PR dig själv under din bloggvecka.

Vill du blogga eller hjälpa till att göra Kravallslöjd bättre genom artiklar eller annat så hör av dig!

E-Post : info@kravallslojd.se