Här på den arkiverade webbportalen Kravallslöjd kan du ta del av allt material som publicerades under Kravallslöjds tio verksamma år, 2007-2017.

Kravallslöjd är uppbyggt genom delaktighet.
Ett stort tack till alla er som gjort det möjligt för Kravallslöjd att växa till en folkrörelse. Ni är de 313 personer som gästade stafettbloggen, en vecka var. De 54 skribenter som återkommande publicerade era texter på portalen, allt från visitationer till tankar inom slöjdområdet. Ni är de 46 hantverksprofiler som intervjuades för ett personporträtt. De 28 prylprofilerna som berättade med föremålet i fokus.

Ni är de 29 Kravallslöjdshandledare som medverkade i 69 workshops runt om i landet. Ni är det hundratal slöjdare som visade er skapande kraft i ett tiotal utställningar, både fysiska och virtuella, arrangerade av Kravallslöjd. Ni är de läsare som återkommande besökte portalen, i snitt 32 000 varje månad.

Tillsammans har vi totalt publicerat 1304 artiklar och 1729 blogginlägg på portalen. 

Välkommen att ta del och inspireras.
/Kravallslöjd CREW – Veronica, Mia, Jonny, Anna.

Hur var det då att göra ett 32 kvadratmeter stort textilkonstverk tillsammans? När vi bestämde oss för att göra backdropen så mindes jag inte vad jag lovat mig själv några år tidigare. Jag gick då på konstskola och vi hade i klassen beslutat att vi skulle göra ett gemensamt konstverk till vår slututställning. Tretton starka viljor med helt olika idéer och arbetssätt. Kommunikationen var inte särskilt bra och för någon med ett visst behov av kontroll blev det en högst smärtsam process. Då lovade jag mig själv att aldrig ge mig in på något sådant igen. Som tur var blev vårt arbete med backdropen något helt annat.

Vi har sedan starten varit ganska flytande som grupp i FPH, några kärnmedlemmar finns men annars kommer och går folk efter vilja och tid. Därför hade vi en ansvarsgrupp på fyra personer men var ungefär tio som jobbade med backdropen kontinuerligt och säkert lika många till som var med och sydde, klippte eller tyckte vid ett eller flera tillfällen. Vi hade även katter som var nyfikna på mönsterpapper, nålar och garner samt en liten människa på bara några veckor som fick vara med om sin första syjunta.

Det var ett arbete som tog oräkneliga timmar, mycket funderande, diskuterande och många händers jobb. Ibland kändes det svårt att hinna med vid sidan av allt annat vardagsgöra och vi avlöste nog varandra i något slags stresstafett: hur skulle vi hinna bli klara i tid? Men det var också ett arbete som var väldigt peppande och energigivande. Det kan kännas väldigt bra att säga: nej, nu hinner jag inte plugga mer idag, nu måste jag gå och sy. Vi hade ingen lokal utan fick klara oss med våra vardagsrum som ofta var betydligt mindre än vårt stora blåa tygstycke. För att kunna sy i alla korsstygnsapplikationerna till bokstäverna fick vi sätta oss tätt tillsammans på rad och sy för hand, försöka låta bli att sy i varandras lemmar och kläder. För att, långt innan detta, först kunna rita upp skissen på mönsterpapper lånade vi en skolsal efter lektionstid och byggde torn av möbler för att nå hela vägen upp. Några kvällar fick vi också möjlighet att ha stickkafé och backdropworkshop på Garaget, Malmös trivsammaste bibliotek, där vi kunde lägga ut hela stycket och få ett grepp om helheten. Annars när inte vardagsrummen räckte till var vi utomhus.

Det finaste, tyckte jag, var ändå känslan av engagemang och delaktighet som arbetet med backdropen skapade. Att det var okej att bidra efter sin egen lust och förmåga och att vi samtidigt kunde lita på varandra, utan att var och en veta exakt vad nästa steg skulle bli och hur det skulle se ut, så visste vi att något bra skulle det bli i slutändan. Och jag hoppas och tror att det inte bara var i mig det kändes så. 

Tova/FPH

Jag väver nästan alltid, men ibland när tiden är knapp och jag inte hinner åka till min ateljé, men lusten att arbeta är stor broderar jag. Mina Propagandakuddar kom till efter att jag satt mig in hur löneskillnaderna i Sverige skenat de senaste åren. Vi närmare oss inkomstskillnader som före världskrigen, då arbetaren stod med mössan i handen i vägkanten när brukspatronen åkte förbi och pigan neg och fick gå in bakvägen i huset. Trots att Sverige aldrig förut varit rikare eller till exempel haft högre BNP än nu. Med Propagandakuddarna försökte jag visualisera detta och genom att brodera säga ifrån.

Vid första anblicken är de broderade och handsydda linnekuddar i vackra färger. Men om man ser närmare på dem handlar de om ett mycket allvarsamt och viktigt ämne, nämligen hur löneklyftorna ökat lavinartat de senaste åren i Sverige. De som har lite får mindre och mindre och de rika får allt mer, det är allt annat än vackert.

Propagandakudde ”Förmåner”

2010 hade en verkställande direktör i Sverige i genomsnitt 200 000 kr i förmåner (förutom sin lön) jämfört med en arbetare som i bäst fall får ett friskvårdsbidrag på runt 1000 kr.

Propagandakudde ”Lönegapet växer”

1950 tjänade i snitt en person från den ekonomiska eliten som 26 industriarbetare. 1980 hade de ekonomiska skillnaderna jämnat ut sig och en från den ekonomiska eliten tjänade i snitt som 9 industriarbetare. 2010 har eliten rejält skott sig och tjänar nu som 46 industriarbetare. (En industriarbetare tjänade 2010 i snitt 307234 kr alltså 25183 kr/månaden.)

Propagandakudde ”Från vikingatiden till nu”

Förra året tjänade en VD i Sverige lika mycket som 932 industriarbetare på ett år. Om man går bakåt i tiden 932 år hamnar vi i slutet av vikingatiden. Alltså måste en vanlig industriarbetare i Sverige börja arbeta under vikingatiden fram till nu för att tjäna in vad en man tjänat på ett år.

Läs mer i:

Makteliten – kommer igen. En studie av inkomstutvecklingen för makteliten under perioden 1950 – 2010. Författare: Jeanette Bergström, Torbjörn Hållö och Peeter-Jaan Kask. Utges av Landsorganisationen i Sverige

Hej på er!

Det här med bloggande är inte riktigt min starka sida, men jag ska göra mitt bästa för att säga något intressant. Jag tänkte börja med att berätta lite om mig själv och om hur och varför jag slöjdar.

Jag är väldigt många saker. Utbildad konservator, stickare, spinnare, färgare, reenactare etc. Och jag jobbar i en garnbutik. Jag började min bana, såsom många andra, med lajv. Inte för att jag kom iväg på så många, men intresset för att göra historiska kläder kvarstod och utvecklades och jag ville göra allt mer och mer historiskt korrekt. Jag började intressera mig för vävning och färgning, och sedan för spånad. Jag älskar att studera saker i minutiös detalj. Jag vill veta exakt hur de är gjorda. Tanken på att göra något helt från början gör mig lyrisk.

När jag slutade gymnasiet fick jag för mig att jag skulle bli astronom. Så blev det inte och jag bytte bana efter tre år (något jag är väldigt glad över nu). Det blev textillinjen på Blekinge Läns Folkhögskola i ett år och där började jag fundera över hur jag ville gå vidare. Min lärare sade till mig en dag: ”Men Åsa, varför blir du inte konservator?”. Min första reaktion var, ”uh, vad är det?”, men efter att ha kollat upp lite grann blev jag mer och mer säker på att det var perfekt för mig. Jobba med gamla grejer, arbeta med händerna, arbeta med huvudet – helt enkelt ett utmärkt sätt att kombinera mina olika intressen. Jag sökte till skolan med det långa fina namnet Det Kongelige Danske Kunstakademiets skoler for Design, Arkitektur og Konservering, kom in, och nu är jag en färdigutbildad föremålskonservator.

Så, vad gör man sen då? Konservatorsjobb växer inte direkt på träd. Lyckligtvis har jag världens bästa extrajobb i en garnbutik, så det går ingen nöd på mig och ibland undrar jag över varför jag ska söka mig vidare, jag har det ju bra? Men de gamla kläderna som ligger därute och bryts ned i illa hållna samlingar ropar till mig: ”Vi vill tas om hand, vi vill lagas!”, men också ”Vi vill synas, vi är en skatt av gamla hantverkskunskaper som borde tillgängliggöras!”

För det är så jag ser gamla föremål. Som en väg att lära sig förstå gamla hantverkstekniker, och genom att utöva de gamla teknikerna kommer man närmare de människor som tillverkat föremålen. Och när man har förmånen att studera till exempel ett gammalt plagg under en längre tid, så utvecklar man ett personligt förhållande till föremålet, och i förlängningen även till dess forna tillverkare och ägare. Men för att förstå hur ett föremål är konstruerat måste man ändå ha en grundläggande förståelse för teknikerna som ligger bakom. Så jag har gjort det till mitt personliga mål att lära mig så många textilhantverk som möjligt (jag fokuserar på textil, för jag är helt handikappad när det kommer till hårt hantverk). Mitt nästa mål är att lära mig att språnga. Jag måste bara göra mig en språngram. Och så var det det där med hårt hantverk…

På tal om att utveckla en relation med ett gammalt föremål så måste jag erkänna att jag saknar mitt examensarbete. Inte skrivandet i sig, men klänningen jag jobbade med. Den var förmodligen ursprungligen sydd runt 1770 – tyget ser ut att vara från den tiden i varje fall – blivit omsydd minst två gånger och fått sin nuvarande form någon gång på 1790-talet. Det var nog en rätt fantastisk klänning från början, i papperstunn sidenbrokad. Tyvärr vet vi ingenting om ägarinnan – klänningen har skänkts till skolan vid någon tidspunkt utan att några noteringar gjorts och sedan legat på skolans vind nerknölad i en plastpåse. Vid det här uttalandet bör de flesta rysa av obehag.

I varje fall kan jag fortfarande, över ett år senare, komma på mig att sitta och fundera på hur den här klänningen sett ut en gång i tiden och hur snygg den första ägarinnan måste ha känt sig första gången hon använde sin alldeles nysydda klänning.

Ser inte så mycket ut för världen längre, eller hur?

Hej!

Mitt namn är Kajsa Rolfsson och det är jag som kommer blogga på Kravallslöjd denna vecka!

Jag är stationerad i Kristianstad i Skåne och jobbar just nu som frilansande designer med inriktning på grafisk design och mönster och såklart hållbarhet. Jag har tidigare en examen i design med inriktning hållbar utveckling och har jag nu gått ut en ettårig textil linje på Önnestads folkhögskola.

Jag brinner för hantverk, mönster, grafisk design och hållbar utveckling. Mönster och ornamentik har alltid fängslat mig, det är något speciellt med dess rytmik och förmåga att berätta något som hänför mig. Jag vill inspirera, beröra och berätta något med min design och där tycker jag mönster är ett alldeles ypperligt medium.
Samtidigt som jag jobbar som frilansande designer så jobbar jag nu i sommar även som personlig assistent. Denna vecka kommer jag att jobba mestadels natt och har därför förberett ett antal blogginlägg som jag kommer varva med lite live uppdatering på dagarna. Jag kommer bland annat skriva om mitt skapande, mina favoritböcker, om hållbar utveckling och om hur jag ser på hantverk och textilier.

Jag har en hemsida som finns här, Instagram, och en webbshop som ni hittar
här på Nordic design collective

Jag har sparat en bit av en intervju med Lotta Lanne, den är från mitten eller slutet av 90-talet men är fortfarande lika relevant;

”En stoppad strumpa är idag inte ett tecken på vare sig snålhet eller dåliga förhållanden, om någon nu trodde det. Det visar snarare på en sund inställning till miljö, naturresurser och hantverkstraditioner. Något som nu är mer rätt än någonsin. För detta är ingen tillfällig nyck. Det är en attityd som har kommit för att stanna. – Man kan jämföra förhållningssättet till våra kläder med utvecklingen för tvättmedel och papper /…/ Människor styr helt enkelt över sina köpvanor i nya banor. Det har kommit fram en ny livsstil. Andra värden råder nu”.

Även om det har gått närmare tjugo år sedan intervjun gjordes är ämnet fortfarande relevant.

Jag tar gärna fram stoppkorgen för att laga ett par utslitna yllesockar men jag stannar inte där. Fortfarande har jag en ”förkärlek” i att ta fram symaskinen, inte för att skapa nytt utan för att ta tag i lagningslådan och arbeta mig igenom dess innehåll. Lådan brukar vara ganska full innan jag tar tag i den, handdukar får en ny hängare, overaller och jackor får nya dragkedjor och lillgrabbens jeans lagas när det gått hål vid knäna. Men det som ger mest tillfredsställelse är att få vända en skjortkrage som är utsliten på framsidan. Och jag håller fullständigt med Lotta;

– Jag gör det inte av snålhet, utan jag gör det för att jag vill och har möjlighet att göra det. Min inställning till hantverkstraditionen gör att jag känner en stor vördnad för alla de kvinnor och män som på olika sätt förmedlar hantverket som jag fått ta del av. En sund inställning till miljö och naturresurser kan generera en vänd krage och en skjorta som håller ett tag till. Men det genererar väl ingen tillväxt, tänker du. Jo visst gör den det, i stället för att köpa en ny skjorta handlar jag hellre schysst, säker och smart mat från våra svenska bönder.

Rundhässja sommaren 2012

I helgen invigdes Västerbottens museums nya utställning Textil och jag var där. Eller jag var inte bara där utan jag presenterade utställningen tillsammans med Röda Korsets Josefin Holmgren. Prima fint. Det är mig ni ser stå vid sidan av och i den blommiga klänningen sydd av påslakarn.

Utställningen innehåller de mest fantastiska alster, här är en hylla full med skaparglädje. Accessoarer, kläder, tyger, till och med en hatt från medeltiden. Utställningen har allt och den kommer bytas ut med jämna mellanrum. Museets textilmagasin är rikt och allt förtjänas att visas upp.

Se bara på de här tygerna. Färgerna, mönster, ja en skatt helt enkelt. Självklart har även Västerbottens läns hemslöjdsförening varit med och bidragit med några skatter. Jag hade själv äran att placera in dem i hyllan.

Utställningen rymmer även en ateljédel med ett höj och sänkbart arbetsbord för 16 personer. Här kan vi alltså sitta tillsammans och skapa. På pelaren ser ni Kravallslöjds bidrag till utställningen, en rya som alla kan vara med att bidra till med sina avlagda och omaka strumpor. Min yngsta unge knöt dit minst 10 st par under kvällen.

Finns viljan att brodera men saknas idéer på vad går det bra att fortsätta på museets rockar som PUNKSLÖJD har inspirationsbroderat på. Utställningen uppmuntrar alltså till att våga prova och göra eget. En spännande utställning helt enkelt. Hillevi Wadensten och Eva Hellerquist har tillsammans med sitt team gjort ett fantastiskt arbete. Eloge!

Om ni skulle ha vägarna förbi Umeå är Västerbottens Museum ett måste! Och du kan själv lämna dina spår där. Verkligen kul. Jag och ungen har redan lämnat våra, visst gör ni det också?

Vill ni ser fler bilder och läsa lite mer om vad som sas på presentationen kan ni kika in till PUNKSLÖJD.

Välkomna in i ateljén. Här ser ni materialhyllan längst hela väggen som rymmer tyger, papper, kritor, mönster, inspirationsböcker, garner, ja allt som behövs för att skapa. Framför hyllan finns en liten fåtölj som passar utmärkt för eftertanke, en kopp te eller handarbete. Den fungerar även att luta yogamattan mot. På staffliet har jag kvar akryltavlan jag målade till projektet #24hkonst som jag deltog i tillsammans med tre andra konstnärer. Sybordet rymmer tre maskiner med anrika åldrar.

 Jag gillar äldre maskiner med ordentlig mekanik som jag kan reparera själv (om det behövs). Jag syr med två olika Husqvarna i olika årgångare, den ena lite mer modern för mönstersömmar. Overlocken är en Toyota som en vän till mig inhandlade för en spottstyver på loppis. Den kom i ett paket från Örebro utan knivar och med hemmabyggd trådhållare. Jag lämnade in den och fick nya knivar och nu går den som smort.

 Den rosa stolen blev min för en tjuga och den påminner massor om min ljusblå stol jag hade som barn. Men den satt jag sönder för något år sen. Hyllorna bakom skrivbordet har min mammas man fyndat i lägenhetsutrensningar, det är jag väldigt glad för. När jag får en större ateljé tänker jag att jag behöver överskåp också.

Ovanför fönstret har jag min ”skyddsuperhjälte”, en modernare form av skyddsängel kan vi säga. Det är Rebecka som gjorde den under vår textilutbildning på Dalkarlså folkhögskola och jag blev den lyckliga som fick med den hem.
Eftersom ateljén är rätt liten får strykbordet även agera ritbord och det funkar.

Så, nu har vi gått varvet runt. Utanför dörren i hallen har vi i kollektivet ställt upp våra alster. Lite som en butik och nån gång ibland slinker det in en kund som får med sig något närproducerat hem. Inte dumt inte. Men visst är det dags att klä hallen i vårskrud? Det kanske får bli helgens projekt?

Ordet slöjd kommer från fornsvenska slöghþ,[1] motsvarande adjektivet slögher, ’slug, skicklig, händig, konstfärdig’
Det är något jag aldrig reflekterar över.
Men som kommit att betyda väldigt mycket för mig.

Att kunna ta hand om sig själv, skapar makt genom att inte vara beroende av pengar och behöva köpa allt. Detta har varit en otrolig viktig insikt för mig.

Detta år har jag medverkat i ”Slöjdinkubatorn” som är i samarbete med Nämnden för Hemslöjdsfrågor och Tillväxtverket.

Att vara så närvarande i alla led i framtagningen av ett objekt är nått vi annars inte alltid har möjlighet att vara. Vi bakar sällan vårat bröd där vi inser hur lång tid det tar och att det skapas ur olika ingredienser från naturen. Att själv tex. få gå ut i naturen, välja sitt träd, kapa sin gren och tälja sin sked. För att man behöver den för att äta. Man har lagt tid på att skapa den och inser den tid, kraft och resurs som behövts för att ta fram den. Därför laddar man den även med ett affektions värde och kanske man inte väljer att slänga den i första taget. Att inse det förloppet i en produkts tillkomst är något många lever långt ifrån. Att bara kunna gå ut och köpa på sig den snyggaste senaste skeden för att man känner ett behov att köpa en ny, är något vi verkligen måste börja fundera kring.

Att vi inte inser var saker och ting kommer ifrån och vilka resurser som krävts för att ta fram det är något jag märkt att jag behandlat genom vall av mina material. Att mina senaste stolar varit i lammskinspäls, strutsskinn och fiskläder är inte ren slump. De har de eftertraktade strukturer som jag tycker är magnifika och vackra. De känns för mig spännande, oväntade och exotiska. Det är visserligen material från svenska gårdsstrutsar som garvats på Tärnsö och eklogiskta framtagna läder och skinn från Island. Det val av materialen kommunicerar är härkomst. Att tydligt påvisa var materialet har kommit ifrån och de resurser som behövts för att skapa objektet. Att skapa en stol med håren från lammet som sitter kvar eller där strutsslädrets hårsäckar tydligt syns och skapar mönster talar om att där satt dess fjädrar är något som känns viktigt för mig för att skapa en dialog kring. Just hur vi förbrukar naturen kring oss.

Arbetsplatsen är kanske hemmets festligaste plats. Mycket av det kreativa skapandet sker just på den där. Därför tänkte vi visa hur det kan se ut där vi sitter en stor del av tiden och knåpar med olika projekt.

Idas arbetsplats:

Min arbetsplats tenderar att bli en enda röra, och då är det tur att bordet är stort, bah att fösa undan allt till en hög i bortre delen av bordet. Mycket av det som ständigt ligger på mitt skrivbord har också egentligen en annan plats, men det verkar som att jag trivs allra mest med att ha allt så nära som möjligt, liggandes på hög.

Emelies arbetsplats:
 

En liten lägenhet kräver en komprimerad arbetsyta. Min arbetsplats är fylld av minnen från olika tillfällen – foton, teckningar, vykort, små hantverk, klippdockor, smycken och mycket annat. Associationerna prylarna ger hjälper mig att hålla kreativiteten uppe! Här finns också en väldigt behändig hurts fylld med tekniska prylar såväl som smyckesdelar, vävram, skärmaskin och lite andra pryttlar. Uppe på skrivbordet står det nödvändigaste, t.ex. datorn – denna underbara manick! Om jag behöver mer yta använder jag köksbordet eller så sitter jag på knä på golvet. Om det inte gäller stickning, då ligger jag på rygg i soffan, en helt okej arbetsplats det med!