Den här vanskliga sommarlunken, all tid i världen men inget blir gjort. Det är som att all luft och skaparlust går ur en när man helt plötsligt inte har några fasta tider och deadlines. Samtidigt så finns det ju så sjukt mycket inspiration att hämta om man bara tar sig lite tid att ta med kameran på en runda. Ser det här gästbloggandet som ett bra tillfälle att faktiskt försöka fånga kreativiteten även på sommaren och inte bara spela boll hela dagarna, odds på det?

www.ClaraGlas.se

Att återanvända gamla material är något vi båda gillar. Det är lätt att känna att det kanske är överdrivet att spara på småsaker, tygbitar, metallskrot och glasflaskor som blivit över. Men när de sedan omvandlas till nya projekt är det också minst lika lätt att känna en liten triumf – jag lyckades överlista skräpet och se dess potential, hurra!

Mitt (Emelies) favorit-återbruk-projekt är den här t-shirten som jag sytt av spillbitar som blivit över från andra projekt. Framför allt var det roligt att pussla ihop bitarna till en helhet. Tröjan är sydd på overlockmaskin.

2013 fick jag ha med ett projekt i boken ”Karins Syjunta” och ville gärna kombinera återvinning och sömnad, och pysslade ihop ett laptopfodral med dekorationer av gamla plastpåsar. Här är en av de första prototyperna där jag testade tekniken – något mer färgglad än det färdiga resultatet som blev blått och vitt!

Ett annat sätt att återanvända plastpåsar (som de flesta av oss har ganska många av) är att smälta samman dem till ett ”tyg” och sy saker av. Som pennfodralet nedan, till exempel!

En annan grej som är skoj är att återanvända gamla kläder och tyger. Nedan ses Emelies projekt, två klänningar sydda av en gammal gardin, den ena har handtryckt mönster.

Mormors gamla kofta fick nytt liv med en flätad rygg!

Ida har flera återvinningsprojekt! Här ett ”återanvänt” ett underexponerat foto (och fotografen är Amanda Raud) genom att brodera på det. Varför inte pynta fotot lite, liksom?

Varför inte göra hängande korgar av gamla kakformar och några kedjor? Ida har gjort hål i formarna och sedan trätt igenom tre kedjor.

Här är några kuvert klippta, vikta och ihoplimmade av gamla tidskrifter. Det blir lite mer roligt att behålla kuvertet om det är så här fint!

Ett tjusigt halsband av en trådspole till symaskin.

Det finns helt enkelt en uppsjö av saker som en kan göra nya saker av, om det behövs eller känns roligt. Vi blir även inspirerade av andra återbrukare, att kika på andras kreativa projekt får det liksom att spritta till lite i de egna pysselnerverna!

Vi gillar samarbeten. Utan det skulle inte Slöjd Deluxe kunnat existera. Vi har ett gott utbyte av Hemslöjden i Kronoberg, Växjö Kommun och sponsor ABF. Kafé de luxe hjälper oss med en lokal och sin goa stämning. När man pratar med andra och hela tiden vill utvecklas så för det mycket gott med sig i form av inbjudningar som föreläsare eller utställare, vilket är jättekul. Slöjd Deluxe består till stor del av eldsjälar. Inte minst vi själva som gärna lägger mycket tid på utveckling. Vi är alltid öppna för nya kontakter

Hur kan man förmedla en känsla? Vi kände att vi ville kommunicera våra workshops på ett visuellt och snabbt sätt, vi ville ha en film! Vår avslappnade stämning är viktig för oss. Snabbt efterlyste vi en filmare på våra sociala medier. Vi fick svar av Sarah som pluggar på samma universitet. Hon ville gärna hjälpa oss. Filmen visar våra första steg när vi graffitivirkade, en vanlig vinterkväll i Växjö. Vi hoppas att ni får en inblick i hur det kan se ut hos oss.

Välkommen in till Slöjd Deluxe värld!

(se gärna alla våra bilder och filmer i helskärm)

De två vanligaste reaktionerna på ämnet slöjdsynd är de här: Synda? Vaddå synda? Jag gör väl inget fel när jag virkar i akrylgarn eller när jag målar min spinnrock med plastafärg, alla får väl göra som de vill? Och den andra reaktionen är: Hehe, ja, vem syndar inte lite då och då?

Själv har jag ofta insett att jag syndat först efter att någon talat om för mig att något är fel. Min reaktion har då varit som den förstnämnda reaktionen. Jag har blivit irriterad och trotsig, varför ska någon komma och tala om för mig vad och hur jag ska göra? När jag senare lärt mig behärska en teknik eller ett kunskapsområde hamnar jag mer på den senare reaktionen, jag vet mycket väl vad som anses vara fel, men struntar i det och är glad ändå.

Tanken med att vi i Slöjdlustar valde ämnet Slöjdsynder för årets kalender (som du för övrigt kan köpa på www.slojdporr.wordpress.com) är just för att belysa det. Vart du än vänder dig med din slöjd kommer det finnas någon som tycker att du syndat på ett eller annat sätt och ju mer du lär dig kommer du inse vad som räknas som rätt eller fel och själv välja att synda lite här och var. Det är ju helt enkelt så, när du lär dig något nytt blir det lite fel i början, men det brukar reda upp sig efter ett tag.

Ju grundligare du lär dig något kommer du sedan inse att du kan prioritera bort vissa ”rätt” och synda lite, för det kommer ändå inte märkas på slutresultatet.

Och i vissa fall kanske du rentav väljer att synda, trots att alla kommer se det, bara för att det är så otroligt roligt!

foto: Johnny Karhinen

Känner du nu att det säkert finns synder som du skulle vilja veta att de finns, för att sedan strunta i dem så köp vår kalender här:
http://slojdporr.wordpress.com/bestall-kalender/

Jag började min undersökning på HDK, Högskolan för Design och Konsthanverk med att sitta ned på en bänk i korridoren.

Jag satt där en hel dag, var 15:e minut tog jag ett foto. Mycket kan man upptäcka bara genom att sitta still. Små detaljer som annars går en obemärkt förbi.

Hur ljuset långsamt förändras under en dag.

Vilka som rör sig på platsen.

Detaljer i rummets arkitektur.

Jag fortsatte i en hel vecka.
1,2,3,4,5
En ny våning för varje dag.
På samma position i höjdled arbetade jag mig igenom husets olika plan.

Att sitta på en bänk en stund är en ganska vanlig sak att göra, ingen lägger märke till dig. Men när det börjar närma sig en hel vecka har du plötsligt blivit synlig. Avslöjad som hemlig spion. I morgon ska jag berätta mer om att spionera på människor.

Den här veckan ska jag berätta något om platser.
Om att spionera på sig själv och andra.
Om att låtsasåka buss eller att sitta på en bänk underligt länge.
Om att mäta sträckan mellan klassrummet och entrédörren med tumstock.

Jag heter Hållams Linnea Henriksson och arbetar med att undersöka platser. Genom att umgås med platsen skapar jag verk som möblerar om och smälter samman med den befintliga miljön.

För att skapa en relation till de rum jag möter behöver jag uppleva dem. Genom att känna, lyssna, titta, röra mig omkring skaffar jag mig rumsliga erfarenheter. En process som kan vara under ett kort ögonblick eller en lång period av undersökande. Sinnliga och kroppsliga upplevelser som blir startpunkten i arbetet, ibland blir de själva arbetet.

Öppen för vad som än kommer till mig låter jag undersökandet styra arbetet. I början av en process vet jag inget om hur något skall ta sig i uttryck, växlande mellan olika medium, material och tillvägagångssätt. Arbetsprocessen skulle kunna delas in i olika steg som ständigt flyter in och ut ur varandra. Jag kan aldrig förutse vad som ska hända eftersom jag arbetar i nutid, med det som sker just för stunden.

Jag arbetar ofta i min egen närmiljö, med upplevelser hämtade ur vardagen. I våras, vid tiden för mitt examensarbete hade jag behov av att få vara på en plats där jag kände mig hemma. Jag hade just kommit hem från en utbytestermin på Konsthögskolan i Bergen och kände mig ganska splittrad. Jag bestämde mig för att vara på HDK, platsen där jag spenderat större delen av min vakna tid under 3 år. Med nya perspektiv kunde jag komma tillbaka och lära känna en bekant plats på nytt. I morgon kommer jag att berätta mer om detta.

Bilden ovan är tagen i samband med projektet Eventtältet

Citatet ovan kommer ifrån Sylvia Plaths roman glaskupan, en av mina favoritböcker. För sin tid var det en väldigt viktig bok, då den behandlade ämnen som psykisk ohälsa och sjukhusliv, vilket man inte gärna pratade, eller för den delen skrev om i 60-talets Amerika. Utöver det så har den ett väldigt melankoliskt och poetiskt språk, vilket förmodligen är det som berör mig mest, vilket det där citatet är ett utmärkt exempel på.

Stillbild från filmen Jane Eyre.

Jag är själv en ganska så melankoliskt lagd person, jag fascineras och inspireras ofta av det som är sorgligt, skört och vemodigt, som  den där historien jag läste i The New Yorker om kvinnan som blev utskriven från ett mentalsjukhus i New Hampshire, oktober 2007 för att sedan bosätta sig i ett övergivet hus och leva på äpplen från ett träd på gården. Hon avled av hypotermi och svält nån gång i januari 2008.  Hennes dagboksanteckningar från den tiden tyder på att hon var medveten om sitt tillstånd och det faktum att hon inte skulle överleva så länge till. Men hon stod inte ut med tanken på att bli institutionaliserad igen utan levde hellre sina sista dagar där, i det övergivna huset, på bara äpplen. Så otroligt sorgligt.

Utsnitt av foto av Tim Walker.

Eller den där historien som en vän berättade, om en svan med brustet hjärta som hängde sig i en trädklyka, efter att dennes partner dött. Så hjärtskärande att det känns som att hjärtat går i tu bara man hör om det. Samtidigt som det finns något väldigt vackert i en kärlek och vänskap så stor, att man inte vill leva kvar utan den andra simmandes vid sin sida.

Ballerinan Anna Pavlova med sin svan Jack.

Kanske kommer det inte som någon större överraskning när jag berättar att mitt examensprojekt från HV-skola handlade om döden. Förr i tiden var det vanligt att man fotograferade sina avlidna, något som för oss idag kan framstå som väldigt makabert. Vad man får ha i åtanke var att fotografiet var både ovanligt och kostsamt, och då man inte hade något foto på den älskade i livet så föll det sig nog ganska så naturligt att efter döden anlita en fotograf som kom till hemmet och förevigade personen i fråga på bild, inte sällan omgiven av övriga familjemedlemmar. Ofta arrangerades människorna i olika livfulla positioner, så att det inte skulle vara så uppenbart att denne inte längre var vid livet. Man hade till och med särskilda ställningar för att hålla kroppen uppe.

Post-mortem foto, okänd källa. Kvinnan i stolen är avliden.

I mitt arbete så vävde jag ett nytt möbeltyg till tre gamla stolar, min utgångspunkt blev att fundera över stolarnas ursprung och historia, vad hade de varit med om och vilka minnen bar de på?

 Överlag så tycker jag väldigt mycket om att inkorporera äldre ting i mina verk, det ger en bra grund att utgå ifrån. Kanske är det något så konkret som en form, eller något mer abstrakt som en viss känsla man vill utforska. Jag är något av en samlare och går ofta och gärna i gamla antikaffärer, ibland på jakt efter något specifikt men oftast bara planlöst strosande tills jag dyker på något som jag känner att jag antingen vill ha i rent dekorativt syfte, eller, ännu bättre, vill arbeta vidare med.

Del av mitt examensarbete. Tyget är vävt i tekniken pseudo-damast.

Säkerligen blir det någon antikrunda denna vecka. Just nu är jag på jakt efter äldre ramar till lite broderier som jag jobbat med den senaste tiden. Det är ganska så enkla, svarta siluetter, gjorda i väldigt små korsstygn. På håll liknar de nästan pappersklipp, men när man kommer närmare så ser man att det är minimala korsstygn. Det är nästintill provocerande tidskrävande att sitta och fylla i stora ytor med bara svarta stygn och man kan kanske tycka att det vore mer rimligt att använda sig av en annan teknik, som tex. applikation eller intarsia. Men det är något så delikat och sprött över dessa små stygn som gör att jag ändå tycker att det är värt tiden.

Broderade fågelskelett i äldre ramar.

Hej,

Denna vecka är det jag, Sandra Talving, som gästbloggar här på kravallslöjd – jättekul!

För att berätta lite snabbt om mig så är jag en tjej på snart 25 år som sen ett par år tillbaka är boendes i Göteborg. Född i Eskilstuna.
Här bor jag med min pojkvän och katt och jobbar heltid på passup ab – trivs som fisken i vattnet men – jag har ett stort intresse som fyller resten av min tid på dygnet.. Pärlplattor.
Denna vecka kommer vara ägnad i plastpärlornas namn, under mitt alias – Sandrymeow.

Det hela började med att jag, boendes i Torshälla utanför Eskilstuna fyllde 19 år -hösten 2007 och fick ett pärlplattekit av min kära vän David. Ni vet de kiten man kanske vanligtvis köper till 10-åringar. Format som en ponny med exakt antal pärlor, den fick jag!

Pärlplattor var inte någonting jag, eller vanligtvis andra heller, sysslat med sen under en lång tid tillbaka, så började jag googla efter andra mönster att göra på fri hand och hittade en helt ny, för mig, orörd värld.

Eftersom jag precis slutat gymnasiet fick min då, lite understimulerade hjärna, plötsligt någonting nytt efter sig. Det hela eskalerade till hög nivå. All ledig tid spenderades framför pärlorna och helt plötsligt var hela mitt källarrum på ca 25 kvm, fyllt av pärlplattor i form utav Super Mario, Sonic, Spiderman och massa andra superhjältar. Jag blev pärltjejen.

I januari året därefter flyttade jag till Göteborg efter att ha kommit in på en Fotoutbildning – på två år.
Boendet blev, som precis för många andra, väldigt ostabilt i början. Jag hoppade från soffor till lägenheter med kort hyresperiod.. Tills jag hittade en stor lägenhet i Majorna som jag delade med en annan tjej. Här fick jag mitt egna rum och kunde stabilisera mig.
Pluggandet gick utmärkt och vardagen rullade på bra. Jag höll helt enkelt mina två stora intressen, fotografi och pärlplattor under fokus dagligen. Pyntade väldigt gärna mitt rum med pärlplattorna uppåt väggarna – nästan lite som att man kunde missta det för ett pojkrum, som någon en gång sa till mig.

Under det sista året jag pluggade, då vi hade praktikperiod, passade jag på att åka till New York som fotoassisten. Det kan ha vart mitt livs bästa beslut. Jag bodde där tillsammans med en annan klasskompis och hennes tjej i 2 månader och fick verkligen se insidan av storstaden. Som både turist och fotoelev hade jag väldigt mycket bilder med mig hem, efter resan.

Fotoutbildningen avslutades under hösten 2009 med ett slutarbete. Efter mycket om och men med tankar både högt och lågt bestämde jag mig för att göra någonting vågat, som ingen annan gjort tidigare och åter igen binda samman mina två stora intressen – pärlorna och fotografi. Sagt och gjort tog jag en bild från min resa och pärlade en tavla med ca 29 460 pärlor och 25 olika nyanser. Här under finner ni en liten artikel från en Eskilstunabaserad tidning som skrev en liten artikel om mig efter att tavlan var klar.
http://folket.se/nyheter/eskilstuna/1.503691?m=print

Jag bifogar lite blandade bilder från förr och fortsätter berätta historien om Sandrymeow imorgon.

Godnatt!

Trött på att snickra?

Tänkte dela med mig av några fina hantverks-tv-tips att spara på tills regnet öser ner (eller solen börjar kännas tjatig!) och den egna hantverksorken tryter.

Roy Underhills The Woodwright´s Shop är en riktig långkörare i amerikanska Public Service. I 31 år har Roy snickrat möbler och slöjdat i närmast realtid 27 minuter per avsnitt. Mycket roligt och lärorikt!

Alone In the Wilderness är en annan fin amerikansk grej. Snubbe timrar hus och lever ermitliv i Alaska. Länken går till ett kort klipp. Hitta hela filmen!

Svenska hus är en halvgammal och ganska fin TV-serie med något flummig berättarröst. Värd att se framförallt för allt fint foto och alla fantastiska hus!

Sist men inte minste vill jag tipsa om några sköna (helgamla) journalfilmer filmade i samband med göteborgsutställningen 1923. De har cirkulerat runt på många slöjdsidor och bloggar men får bara inte missas i en sånhär lista! De är filmade i Bollebygd, ett stenkast från Borås och är verkligt unika dokument om snickeri och slöjd på landsbygden. Vi har en stor samling arkivbilder i Borås museums samlingar som måste vara tagna i samband med att dessa filmades. Här har vi gubbar som vet hur man slöjdar. Stolmodellen med den typiska krusabeten, den lilla tilltäljda biten vid ryggstödet, kallas Ballbostol och tillverkades av småbrukare och landsbygdssnickare och såldes i stor skala i hela västsverige som en billighetsmöbel. Då får det gå undan för att man ska tjäna några slantar.

Tänkte avsluta lite litterärt:

”Jag gillar arbete. Det fascinerar mig. Jag kan sitta i timtal och titta på det.”
(Från Jerome K Jeromes Tre män i en båt från 1889)

För några veckor sedan var jag i Göteborg och passade på att besöka fotoutställningen A Day In The World på Världskulturmuseet. Det är en utställning med vardagsfoton från hela världen, tagna av amatörer och proffs under en dag; den 15 maj förra året. Det var spännande att få se glimtar av vardagen, så som den kan te sig i Bangladesh eller Botswana, länder som man vanligtvis inte ser eller hör så mycket om, och det väckte många tankar. Om hur olika livet kan se ut, beroende på var på jorden man råkar vara född och hur tacksamma vi i den här delen av världen ska vara över allt vi har, men också om hur lika vi människor faktiskt är. Oavsett var de var tagna så rörde sig många av bilderna kring samma teman. Familjen, hemmet, maten, jobbet.

Det fick mig att tänka på några bilder som jag tog när jag var i Gambia för ett par år sedan. Jag hade förmånen att tillsammans med mitt ressällskap bo hos en storfamilj och därmed få mer av en inblick i vardagslivet än vad jag skulle ha fått i turistkvarteren. Här är några av dessa bilder, från de cyklande barnens, skräddarnas, fiskarnas och fiskförsäljarnas, elektrikerns och frisörens dag. Från en dag i världen.