The last half year was quite a hectic one with a lot of exhibitions and art projects. Nothing wrong with that, but there was hardly time to think about new work. At the moment I can breath a bit more and I can feel new ideas plopping up in my head to try out. Half oktober I will go to Australian for a big sculpture exhibition (sculpture by the sea, Bondi, Sydney). I will create there on place a site specific work. The idea is ready so I don’t need to spend my time at the moment at that.

I always enjoy the moments in my work that I can try new ideas and get new ideas. It is exciting to discover and try. When I work to long with old work ore ideas I get a kind of bored. The last years I worked a lot with old leaves and broken trees. At the moment I am fascinated by Lav. I like to look on wikipedia and the swedish wiki writes about Lav:

lavar har det vetenskapliga namnet Lichenes och är organismer bildade av ett symbiotiskt förhållande mellan en svamp och en alg, eller ibland en cyanobakterie. Svampens roll är att utgöra stödjevävnad och skydd samt att suga upp vatten, medan algen genom fotosyntes bidrar med energi.

The symbioses is for me the interesting part, beside the beautiful looks of lav. Lav can only exist with the symbioses. When one part of the cooperation is not working, there will be no lav. All the factors, like clean air, the right bottom, the svamp and the alg need to be there. As humans we could learn of lav in working together!

I took a lot of photos of lav and at the moment I try to make my own lav with crocheting. What it will be ore bring me I don’t know yet, we will see. At the moment I mostly enjoy playing with yarn and get a free head again.

 

 

I helgen invigdes Västerbottens museums nya utställning Textil och jag var där. Eller jag var inte bara där utan jag presenterade utställningen tillsammans med Röda Korsets Josefin Holmgren. Prima fint. Det är mig ni ser stå vid sidan av och i den blommiga klänningen sydd av påslakarn.

Utställningen innehåller de mest fantastiska alster, här är en hylla full med skaparglädje. Accessoarer, kläder, tyger, till och med en hatt från medeltiden. Utställningen har allt och den kommer bytas ut med jämna mellanrum. Museets textilmagasin är rikt och allt förtjänas att visas upp.

Se bara på de här tygerna. Färgerna, mönster, ja en skatt helt enkelt. Självklart har även Västerbottens läns hemslöjdsförening varit med och bidragit med några skatter. Jag hade själv äran att placera in dem i hyllan.

Utställningen rymmer även en ateljédel med ett höj och sänkbart arbetsbord för 16 personer. Här kan vi alltså sitta tillsammans och skapa. På pelaren ser ni Kravallslöjds bidrag till utställningen, en rya som alla kan vara med att bidra till med sina avlagda och omaka strumpor. Min yngsta unge knöt dit minst 10 st par under kvällen.

Finns viljan att brodera men saknas idéer på vad går det bra att fortsätta på museets rockar som PUNKSLÖJD har inspirationsbroderat på. Utställningen uppmuntrar alltså till att våga prova och göra eget. En spännande utställning helt enkelt. Hillevi Wadensten och Eva Hellerquist har tillsammans med sitt team gjort ett fantastiskt arbete. Eloge!

Om ni skulle ha vägarna förbi Umeå är Västerbottens Museum ett måste! Och du kan själv lämna dina spår där. Verkligen kul. Jag och ungen har redan lämnat våra, visst gör ni det också?

Vill ni ser fler bilder och läsa lite mer om vad som sas på presentationen kan ni kika in till PUNKSLÖJD.

Den tredje medlemmen i vår sticktrojka, ja förrutom jag själv och lilla anna, heter sjömanselin. Hon har fått för sig att lämna sig bostad här i hamnstaden och istället flyttat ut i en gammal skolbyggnad mitt bland ängar på landet. Det är fantastiskt på många sätt förutom att det numera är mycket svårare att ställa till med spontanstickfrukostar då alla sticktrojkans medlemmar kan medverka. Dumt. Men å andra sidan kan man ju alltid ta en liten minisemester och åka ut och hälsa på, och det tänker minsann jag göra redan ikväll =)

Jojjo, så nu bär det ut bland ängar och lövträd ett par dagar där vi kommer göra mest ingenting mer än att klaffsa runt i gummistövlar, plocka svamp i svampskogen, laga mumsiga rotfrukter och sticka tills knogarna brinner. Visst låter det helt perfekt!
Och oroa er inte vänner små, bloggen kommer svämma över av små kreativa pyssel och idéer under tiden och när jag kommer hem igen så får ni även veta allt om hur det är att bo i en skolbyggad på landet. Promise!
Högaktningsfullt, eddy

En ledig eftermiddag i las estacas varma källor, mexico i somras. Just denna tur blir det nog inte lika många bad.

Det här är en av de vackraste färger jag vet. Min man fällde några alar som var i vägen för både solljuset och grannens traktorer. Efter bara någon timme hade det ljusa träet färgats rött. Det är gråal som växer här. Längre ut mot kusten ser man ofta klibbal.

På finska heter alen ”leppä”. Leppä är också ett gammalt ord för ”blod”. Blad, kottar och bark används för att färga textil och läder. När man färgar garn eller ull får man olika gula, bruna, gråa, gråblåa, gröna och rosa färger beroende på vilka betningsmedel och vilken del av alen man använder.

Jag har inga garner att visa, för jag växtfärgar egentligen inte alls. Men visst skulle det vara roligt att pröva någon gång. Det hade varit läge att ta litet bark nu, men jag vågar inte. Jag har rätt mycket att göra ändå. Visst, out of sight out of mind sägs det, men det funkar inte så för mig. Det som är undanlagt gnager, gör mig okoncentrerad och nervös. Så jag tänker bränna alen i vedspisen i vinter. Med bark och allt.

Hösten är den vackraste årstiden av alla. Naturen sprakar av eldiga och milda färger om vartannat. Mossor och stubbar får liv. Svampar dyker upp överallt. Två gamla björkstubbar är numera blickfång i vår trädgård. På hösten ändrar de färg varje dag.

Såna bilder använder jag som inspiration för arbetet vid kardmaskinen. Nu börjar det bli för torrt inomhus för att kardningen skall lyckas, men nästa sommar är det dags igen. Nu kammar jag ull, för kammarna tål vatten, och vatten tar bort den statiska elektricitet som får ullen att flyga runt eller klistra sig på kardbeslaget. I morgon får ni se kamning.

 

Ja då var man tillbaka efter en stärkande vandring i fjällen. Fint väder och mycket skön bastu, gott om svamp var det också.

Ja då min goda vän Anna hade i uppdrag att förena den hårda slöjden (trä, stål och sådant) med den mjuka (garn, tyg med mera med mera) för att få barnen att skapa i ovana material, så gjorde hon ”garndjuret” kännt på Gammlia i Umeå.

Dessa djur har jag haft väldigt stor glädje av som hobbyslöjdare. Billigt material, enkelt att arbeta med och stor frihet i skapandet.

Här kommer några favoriter.

Jag tänkte avsluta bloggveckan med att ge mina bästa broderitips. Självklart utvecklas man hela tiden och även jag lär mig nya saker kontinuerligt, men det här är det jag brukar säga till folk när de frågar ”vad ska man tänka på?”

– Vad ska jag brodera?

Ja du, vad du vill. Det kan vara ett motiv efter ett fotografi eller en teckning, en kopia av en skånsk åkdyna eller ett litet mobilfodral. Det viktigaste är att det är nåt du verkligen vill omsätta till textil. Inspiration kan man hitta överallt och det är helt okej att sno och kopiera vad andra gjort tidigare, det är så man lär sig och det brukar ändå se annorlunda ut i slutändan. Alla har olika ”handstilar”.  Jag brukar tipsa om att det är bra att börja med ett mindre projekt, för att snabbare bli klar och inte hinna tröttna för lätt. Kanske känner man att ”nej, broderi var inte min tekopp”, men då har man iaf gjort klart nån liten grej istället för att ha lagt ner en hel del pengar på en stor dyna som hamnar halvfärdig underst i en hög.

– Hur för jag över mönstret till tyget?

Det lättaste när man är nybörjare är att brodera på ett ljust och inte alltför kraftigt tyg, dvs ritlinne eller vanlig lakansväv. Då kan man nämligen lägga sin skiss under tyget och rita längs konturerna med en hård blyertspenna eller märkpenna. Var ganska lätt på handen så att det inte blir för mycket färg på tyget. Tanken är ju att du sen ska täcka över strecken med stygn. Om man vill brodera på tjocka tyger, som vadmal, behöver man en specialpenna som är mer som en tuschpenna, för mörka tyger en vit sådan (brukar gå att hitta i välsorterade sybehörsaffärer eller på nätet). Man kan också föra över sitt mönster till typ en stadig plastficka och pricka hål i den med en grov nål längs alla linjer. Sedan lägger man plasten på tyget och duttar i textilfärg med en pensel eller svamp – voilà, ditt mönster är nu snajsigt upprickat på tyget!

– Hur börjar jag?

Välj garn efter vad du har för tyg (ullgarner funkar bäst på vadmal, bomull- och lingarner på bomull och linne, men det blir också fint att brodera med lin på ylle) och välj nål efter garnet. Tapisserinålar är bäst för broderi. Tänk på att ta en med så pass stort öga att garnet får plats utan problem. Det är nålen som ska göra hål i tyget, inte garnet. Stick ner nålen en bit ifrån där du tänker börja och stick upp den på linjen eller i formen du ska fylla. Fäst garnet senare. Börjar man med en knut är det lätt att det går upp vid ett senare tillfälle.

– Sybåge? Varför det?

För att det hindrar att ditt broderi drar ihop sig för mycket. Särskilt yllebroderi drar ihop sig så mycket att du i princip alltid måste spänna ut broderiet efteråt för att få det slätt, men använder man sybåge så underlättar man även det jobbet lite. Jag tycker också att det är lättare att hålla i bågen när jag broderar, istället för bara i tyget, men man måste sy på ett lite annat sätt. Istället för att ta stygnen ”i ett svep” jobbar man med handen både ovanför och under tyget (svårt att förklara i ord, men det brukar ge sig). Det är en vanesak, men jag tycker som sagt att det underlättar för att få ett jämnt och fint slutresultat.

– Hur spänner jag mitt färdiga broderi?

Jo såhär: ta en träskiva som inte är alltför hård och som är större än ditt broderi. Fukta ett stycke tyg (en handduk eller lakan t ex) lätt och bre ut det slätt på skivan. Lägg ut ditt broderi på det fuktiga tyget, gärna vinkelrätt mot ett hörn på träskivan, så du har raka kanter att gå efter. Fäst häftstift längs med alla kanterna på ditt broderade tyg. Börja t ex längst ner i mitten, sedan ett stift längst upp i mitten, på sidorna, hörnen… jobba dig runt och sträck broderiet så det ser rakt ut. Sätt häftstiften tätt. Värt att tänka på innan är att ha lite extra tyg, alltså att broderiet inte går ända ut i kanten. Häftstiften kan nämligen rosta lite, och då är det bra att kunna klippa bort det efteråt. När broderiet är rakt uppspänt lägger du ett fuktigt tygstycke ovanpå och låter allt torka. När du ska ta bort det är en tesked bra att bända upp stiften med. Fördelen med det här är dels att broderiet blir slätt, även yllebroderier, och dels att det inte blir så tillplattat som det blir om du skulle stryka tyget slätt. Men det är lite pyssel, så kanske mest för de stora, lite extra fina projekten.

– Är det nåt annat jag ska tänka på?

Ja, ha kul. Brodera för att det är roligt och blir fint och gör saker du kan ha användning av. Man kan sy på det mesta och med det mesta i trådväg. Brodera mycket så du kommer in i handlaget, hur hårt du ska dra åt garnet, hur olika material uppför sig när man syr på dem osv. Det kommer det gå lättare med tiden. Och titta mycket på gamla broderier: för att se hur andra har lagt stygnen eller kombinerat färger och för att se att det inte alltid var så jädra perfekt. Men fint ändå.

Lycka till och tack för mig!

 

Förra sommaren gick jag en veckokurs i Vedic Art och det kändes verkligen befriande på något sätt. Att inte fundera så mycket utan ”bara” lägga färg på en duk och hur färgen kom dit spelade heller inte så stor roll.

Jag använde penseln minst av allt. Svamp, roller, fingrar, palettkniv, brödborste var lite av det jag använde mig av.. Jag har anmält mig i år också så i slutet på juni går färden mot Avesta och Klosterskolan.

En annan sommarkurs som jag också ska gå på i år är Masktillverkning i fyra dagar på Fornby. Det är något som jag aldrig har provat på tidigare så det ska bli jättekul och, utgår jag ifrån, intressant!

Annat jag under årens lopp har provat på är att sticka. Jag har massor av stickade tröjor i garderoben med de mest invecklade mönster på, som jag nästan aldrig använder. Dukar, grytlappar, sängöverkast och jag vet inte vad, har jag virkat en massa av.

Jag började redan när jag var barn att sy många av mina egna kläder, nu syr jag knappast något alls och definitivt inga kläder.

Att brodera tyckte jag var jätteroligt och min mamma fick många jular i rad när jag bodde hemma en ny jullöpare eller något att hänga på väggen i julklapp. Nu var det flera år sedan jag broderade något och det beror på att mina fingrar inte alltid vill vad jag vill att de ska göra. Det var också orsaken till att jag inte knypplade mer än en termin, sen fungerade det inte.

Annat som jag också provat på är macramé, tvåändstickning, nålbindning (fast det tyckte jag var jättesvårt, fick inte till det alls), att tova och växtfärga. Sen har jag också försökt mig på luffarslöjd och någon ”skål” har jag stående nere i köket. Undrar just vad jag kommer att ge mig på härnäst?

Det finns så många nördar i våran värld, det är nästan så att jag tror att de flesta är nördar på något sätt innerst inne och jag gillar det. Vad vore världen utan folk som drivs av någon slags vetskapstörst och tar reda på allt de kan om saker som andra inte bryr sig om? Man kan ju vara nördig på så många olika sätt och på så många olika områden. Jag tycker inte nörd är ett värderande ord, det kanske har varit men nu ser jag det mer som en benämning på något som vet väldigt mycket om en sak. Är det så? Vem är egentligen nörd och var går gränserna? Skulle man kunna kalla Albert Einstein för ärkenörd? Varför snöar folk in på så konstiga saker och vilka sorters nördigheter är det egentligen ok att försöka leva på? Det är svåra frågor som jag inte tänkte svara på, men jag kan i alla fall skriva om mina tankar krig mina egna och mina vänners nörderier.

Jag har en vän som är svampnörd, det är ganska spännande. Själv gillar jag svamp men är väldigt dålig på andra sorter än de allra vanligaste, han däremot berättar om svampar som lever på konstiga ställen och har en massa specialfunktioner och konstiga saker för sig. Han får säsongsjobb i Norge med att inventera skog och svamparna däruti, det verkar nämligen inte finnas så många lika bra svampnördar i Norge. Hittar han en rödlistad svamp i skogen så tar han reda på koordinaterna och rapporterar in var den finns, det är ganska nördigt men också rätt fantastiskt.

De flesta i min umgängeskrets är dock insnöade på olika former av hantverk, musik, historia eller liknande saker. Det var fantastiskt när mina vänner på min födelsedag gav mig mjuka paket som lät som ylle när jag klämde på dem (paketen alltså, men vännerna brukar också ha rätt mycket ylle på sig). Det är också fantastiskt att inse att man vet hur ylle låter när man klämmer på det och att ens vänner vet det precis lika väl.

Det finaste av allt är nog ändå när olika nördigheter kan komplettera varandra och uppskattas av andra. Jag blir otroligt stolt när min pojkvän som är smed hittar på egna textilskämt och jag är väldigt tacksam att han förstår min fascination för obskyra textila fenomen. Jag är också väldigt glad över att jag har en datanörd som bror, hur många gånger har han inte löst problem, installerat bra-att-ha-saker och kodat hemsida åt någon i familjen? Å andra sidan har jag konstruerat mönster, tagit mått och sytt kläder åt både brodern och pojkvännen.

Jag känner en drös säckpipsnördar också, de är en källa till inspiration. Spelar man ett sådant egensinnigt instrument som svensk säckpipa är det väldigt skönt att ha ett par nördar att fråga om hjälp. Nyligen hölls en av de två årliga säckpipsträffarna, tyvärr missade jag den nu i vinter men jag brukar försöka ta mig dit och det brukar vara fantastiskt. Mellan 10 och 20 personer med olika bakrund, kön och ålder träffas en helg och spelar säckpipa, pillar med sina säckpipor, provar varandras säckpipor, lär varandra säckpipslåtar och skämtar säckpipor. På en sådan intensiv helg lär man sig massor, både om säckpipor men tack vare blandningen av folk också om mycket annat.

Olika sorters nördar behövs helt enkelt. Jag har funderat en hel del på det där, särskilt efter alla gånger jag blivit frågad om varför jag pluggar sömnad och textilvetenskap och vad jag egentligen ska bli när jag blir stor. I början kunde jag inte riktigt komma med ett bra svar, men jag kände ändå att det jag gör är viktigt. Till slut kom jag fram till svaret: Jag vill bli klok, jag vill veta och kunna och göra bra saker som är textilrelaterade för det är väldigt viktigt på många sätt, inte minst med tanke på miljö, kvalitet och kunskap. Material- och hantverkskunnande är alltid nödvändigt oavsett vad det är frågan om, svamp, datorer, järn, textil, husbyggande, säckpipor, vård eller stadsplannering. Mångfald är helt enkelt bra oavsett om gäller svampsorter, nördsorter eller något annat.

P.S. Om någon undrar vad lingonbilden har att göra med det hela så titta på den igen: Lingonklasen är hjärtformad. Jag kan bara inte låta bli att älska vissa sorters nördigheter.

Vi gick till Naturistoriska museet. Naturhistoriska museer är museernas krona. Dammiga och lite läskiga med dunkel belysning. Eller så vill jag att de ska vara. En del är det. Där kan man gå runt och kolla utan att behöva analysera och säga nåt smart. Något som jag egentligen tycker om att göra, men inte hela tiden.
Rätt nyligen gjorde jag ett projekt inspirerat av mögel och svamp och hjärnan. Men det var mitt i projektet och efteråt som inspirationen och processen tog fart. Man får göra så om man vill. Och efter det har det blivit jättespännande med sådana muséer och liknande. Och det leder vidare till andra saker. Något jag uppskattade med det hela var en känsla av att jag nästan på något vis jobbade med naturvetenskap. Jag undersökte och illustrerade hjärnans synapser med järnbitar. Det handlar om vetenskapsromantik. Förr i tiden hörde konst/hantverk ihop med vetenskap. På olika sätt genom historien. Men det var ett par. Vetenskapen är inte så romantisk längre. Inte heller konsten. Kanske för att de saknar varandra.
Men det här är ett slöjdforum, och slöjden är nog en obotlig romantiker. Troooor jag. Det har alltid irriterat mig.

Jag bor i ett stort hus i Umeå, vars det händer konstiga saker titt som tätt.

Ibland kommer det hit en man – känd som kuckelimuckmannen – till kollektivet på en fika eller vila.

Antingen kommer han sent på natten eller också väldigt tidigt på morgonen.

Man märker att han har varit här på att det då ligger dagstidningar på köksbordet när man går upp. Nu i helgen var har han varit här igen och fyllt på förrådet med mitt nya favoritmaterial; papper!

Det har slagit mig att – varför inte bygga allt av papper? Billigt, lätt, och framför allt formbart och enkelt att reparera!

Ok. Nu tänker du kanske att det är ju för att papper inte håller för vatten, det skulle mögla etc. Men jag har kollat lite på det här. Det visade sig att för länge sedan gjorde man både båtar, byggnader och allt möjligt i papper.
Utomhusbruk i oskyddad form kan ju förstås innebära mögel, oljeimpregnering/målning/lackering eller liknande borde kunna lösa det
Kolla engelska wikipedias artikel på papier-mâché, det är intressant läsning!
Mycket kunskap verkar ha gått förlorad.

Nå förutom de här lite mer udda bruken av papper så är det ju ganska vanligt att använda det till att bygga små modeller och liknande.
Jag har länge varit peppad på att bygga golvlampor i form av svampar, och jag tror det får bli en eller ett par såna av den här tidningsbunten!