Jag väver nästan alltid, men ibland när tiden är knapp och jag inte hinner åka till min ateljé, men lusten att arbeta är stor broderar jag. Mina Propagandakuddar kom till efter att jag satt mig in hur löneskillnaderna i Sverige skenat de senaste åren. Vi närmare oss inkomstskillnader som före världskrigen, då arbetaren stod med mössan i handen i vägkanten när brukspatronen åkte förbi och pigan neg och fick gå in bakvägen i huset. Trots att Sverige aldrig förut varit rikare eller till exempel haft högre BNP än nu. Med Propagandakuddarna försökte jag visualisera detta och genom att brodera säga ifrån.

Vid första anblicken är de broderade och handsydda linnekuddar i vackra färger. Men om man ser närmare på dem handlar de om ett mycket allvarsamt och viktigt ämne, nämligen hur löneklyftorna ökat lavinartat de senaste åren i Sverige. De som har lite får mindre och mindre och de rika får allt mer, det är allt annat än vackert.

Propagandakudde ”Förmåner”

2010 hade en verkställande direktör i Sverige i genomsnitt 200 000 kr i förmåner (förutom sin lön) jämfört med en arbetare som i bäst fall får ett friskvårdsbidrag på runt 1000 kr.

Propagandakudde ”Lönegapet växer”

1950 tjänade i snitt en person från den ekonomiska eliten som 26 industriarbetare. 1980 hade de ekonomiska skillnaderna jämnat ut sig och en från den ekonomiska eliten tjänade i snitt som 9 industriarbetare. 2010 har eliten rejält skott sig och tjänar nu som 46 industriarbetare. (En industriarbetare tjänade 2010 i snitt 307234 kr alltså 25183 kr/månaden.)

Propagandakudde ”Från vikingatiden till nu”

Förra året tjänade en VD i Sverige lika mycket som 932 industriarbetare på ett år. Om man går bakåt i tiden 932 år hamnar vi i slutet av vikingatiden. Alltså måste en vanlig industriarbetare i Sverige börja arbeta under vikingatiden fram till nu för att tjäna in vad en man tjänat på ett år.

Läs mer i:

Makteliten – kommer igen. En studie av inkomstutvecklingen för makteliten under perioden 1950 – 2010. Författare: Jeanette Bergström, Torbjörn Hållö och Peeter-Jaan Kask. Utges av Landsorganisationen i Sverige

Dagen är nästan slut och jag får göra ett inlägg så här i sista stund. Från att ha kämpat hårt med att montera ett skåp från ikea så har jag idag har varit i Kungsham 1,5 timmes bilkörning norrut längs kusten från Göteborg. Jag har hållit en föreläsning på begäran av Konstföreningen Sotenäset. Trodde inte det skulle komma så många som lyssnade då konkurrensen var stenhård från strålande sol och klarblått hav. Men det dök upp ett gäng entusiastska åhörare som för tillfället tröttnat på sol och bad. Jag berättade om mitt konstnärsskap och svarade på frågor, det blev en trevlig avslutning på en lång dag. När färden ändå var ställd norrut passade jag på att besöka Uddenskulptur i Hunnebostrand. Det är en utställning med internationella och Svenska stenskulptörer. Jag ville speciellt passa på att se verk av två konstnärskollegor, Hannah Streefkerk och Greger Stålgren. De tar sig an begreppet stenskulptur på ett lite annorlunda sätt som jag gillar. Det var en fin och stundtals inspirerande utställning, sevärt i Hunnebostrand och västkusten visade upp sig från sin turistvänligaste sida.

Så kan en konstnärs kreativa vardag också se ut. Den här veckan har bjudit på tvära kast mellan kontorsarbete, presentation och inspiration.

http://www.uddenskulptur.se/uddenskulptur-2014.html

Välkomna in i ateljén. Här ser ni materialhyllan längst hela väggen som rymmer tyger, papper, kritor, mönster, inspirationsböcker, garner, ja allt som behövs för att skapa. Framför hyllan finns en liten fåtölj som passar utmärkt för eftertanke, en kopp te eller handarbete. Den fungerar även att luta yogamattan mot. På staffliet har jag kvar akryltavlan jag målade till projektet #24hkonst som jag deltog i tillsammans med tre andra konstnärer. Sybordet rymmer tre maskiner med anrika åldrar.

 Jag gillar äldre maskiner med ordentlig mekanik som jag kan reparera själv (om det behövs). Jag syr med två olika Husqvarna i olika årgångare, den ena lite mer modern för mönstersömmar. Overlocken är en Toyota som en vän till mig inhandlade för en spottstyver på loppis. Den kom i ett paket från Örebro utan knivar och med hemmabyggd trådhållare. Jag lämnade in den och fick nya knivar och nu går den som smort.

 Den rosa stolen blev min för en tjuga och den påminner massor om min ljusblå stol jag hade som barn. Men den satt jag sönder för något år sen. Hyllorna bakom skrivbordet har min mammas man fyndat i lägenhetsutrensningar, det är jag väldigt glad för. När jag får en större ateljé tänker jag att jag behöver överskåp också.

Ovanför fönstret har jag min ”skyddsuperhjälte”, en modernare form av skyddsängel kan vi säga. Det är Rebecka som gjorde den under vår textilutbildning på Dalkarlså folkhögskola och jag blev den lyckliga som fick med den hem.
Eftersom ateljén är rätt liten får strykbordet även agera ritbord och det funkar.

Så, nu har vi gått varvet runt. Utanför dörren i hallen har vi i kollektivet ställt upp våra alster. Lite som en butik och nån gång ibland slinker det in en kund som får med sig något närproducerat hem. Inte dumt inte. Men visst är det dags att klä hallen i vårskrud? Det kanske får bli helgens projekt?

Jag började min dag på Västerbottens läns hemslöjd och jobbade ikapp lite administrativt efter förra helgens trädgårdsmässa och helgens textilinvigning. Jag var ensam på kontoret eftersom det var möte i Stockholm om hemslöjdens stora utställning Next Level Craft som ställs ut i juni. Min handledare arbetar hemifrån några dagar i veckan eftersom hon bor en bra bit ifrån Umeå och idag var just en sån dag. Fint att det går att lösa så tycker jag.

Efter praktikjobbet susade jag förbi Kollektivet för att träffa min kollektivkollega Ann som hjälpte mig med min momsredovisning. Av någon anledning krullar sig hela mitt inre när jag läser blanketter från Skatteverket och liknande. Nu har jag lite bättre koll. Jag fick lite backning på min bokföring, det blir lättare om jag summerar och kontrollerar efter varje månad, och en månad per blad. Jo, jag skriver för hand. Tänker att jag behöver lära mig fysiskt först innan jag vågar ta in alla siffror i den abstrakta datamaskinsvärlden.

Efter middagen var det dags att jobba lite. Då ser jag ut så här eftersom jag arbetar åt Maria Lilja. Varför ska jag berätta senare i veckan. Jag ritade upp mönster för en vattentunika i stl 40 efter skiss från Maria. Det är något rogivande över de raka rena linjerna när jag ritar mönster. Myskväll alltså.
Så kan en vanlig dag se ut för mig under mina barnfria veckor.

 Sov så sött och vakna med hälsan!

                    morfars visdomsord.

Petra Eleonora heter jag och jag ska blogga här under den här veckan genom PUNKSLÖJD. Jag tänker att jag ska ta med er i min vardag, kanske lite mer personligt än vad jag brukar blogga på min egen blogg.

Vem är jag då?
Precis som min presentation berättar om mig är jag en allkonstnär, jag har en förmåga att se det vackra i allt. Det är nog därför återbruk fungerar så bra för mig. Det handlar om färg och form och möjligheter. Kreativiteten har inga gränser i sig självt men där kan personen ställa till det. Ofta har vi blockeringar, någon kanske sa något elakt när vi var små och sådant sätter sig. I hela mitt vuxna liv har jag arbetat med att försöka lösa upp mina blockeringar och utmana de normer som finns om hur människor ska vara. Jag har gått en slingrig väg och det är inte alltid lätt men jag skapar min egen tillvaro mer som jag vill ha den än vad samhället kanske säger att jag borde.

Hur ser min resa ut?
I hela mitt liv har jag alltid varit kreativ och skapat men det var inte förrän jag fyllde 30 år och flyttade till Umeå som allt tog fart. Jag gick en textilutbildning på Dalkarlså Folkhögskola och lärde mig väva, fördjupa mig i mönsterkonstruktion, virka på riktigt (innan hade jag min egen teknik), nålbinda med mera. Jag var med och startade konstnärskollektivet Kreativ Kollektiv, där jag byggde upp min ateljé. PUNKSLÖJD började ta form (varför det blev PUNKSLÖJD som namn? Läs här). Det var fyra år sen.
PUNKSLÖJD har hunnit bli ett företag där jag marknadsför mina alster och erbjuder föreläsningar om kreativitet. Jag har även hunnit med att arbeta på Ohlssons tyger och idag går jag mitt första år på Kulturentreprenörsprogrammet på Umeå Universitet som tagit mig till Västerbottens läns hemslöjdsförening där jag gör min praktik. Parallellt med det arbetar jag som sömmerska åt konstnären Maria Lilja. Och jag upplever det som min resa just har börjat.

Som ni ser är min text full med länkar, jag tror nämligen på feed forward som en klasskompis till mig så fyndigt myntat. Istället för att gå tillbaka och se vad som skulle ha gjorts bättre ser en framåt och lyfter det som är bra. En liten marginell skillnad som gör mycket i längden. Jag tänker att det också handlar om att lyfta och prata om folk i sin närhet.

Under veckan planerar jag att ta er med och visa min ateljé, lite mer om hur mina funderingar går och dela med mig av min kreativa vardag som jag nämnde i början. Lite som en dagbok.

På återseende!

Vi gillar samarbeten. Utan det skulle inte Slöjd Deluxe kunnat existera. Vi har ett gott utbyte av Hemslöjden i Kronoberg, Växjö Kommun och sponsor ABF. Kafé de luxe hjälper oss med en lokal och sin goa stämning. När man pratar med andra och hela tiden vill utvecklas så för det mycket gott med sig i form av inbjudningar som föreläsare eller utställare, vilket är jättekul. Slöjd Deluxe består till stor del av eldsjälar. Inte minst vi själva som gärna lägger mycket tid på utveckling. Vi är alltid öppna för nya kontakter

Hur kan man förmedla en känsla? Vi kände att vi ville kommunicera våra workshops på ett visuellt och snabbt sätt, vi ville ha en film! Vår avslappnade stämning är viktig för oss. Snabbt efterlyste vi en filmare på våra sociala medier. Vi fick svar av Sarah som pluggar på samma universitet. Hon ville gärna hjälpa oss. Filmen visar våra första steg när vi graffitivirkade, en vanlig vinterkväll i Växjö. Vi hoppas att ni får en inblick i hur det kan se ut hos oss.

Välkommen in till Slöjd Deluxe värld!

(se gärna alla våra bilder och filmer i helskärm)

Idag är det torsdag. Då är det tänkt att vi ska ses i vår ateljé, Formtratt. Jag kom dit klockan 8 efter att ha lämnat mitt stora barn på skolan. Då sov den lilla i 1 ½ timme i vagnen så jag rusade runt och packade upp efter julmarknad på Röda Sten, packade om lite grejer till nästa julmarknad; Folk och form på Magasinsgatan i Göteborg, som är nästa helg. Fingerdjuren vi har säljer bra på marknader, folk blir väldigt förtjusta i de små djuren. Jag måste fylla på mer vita får, dom är mest poppis. Sen ritade jag ner lite idéer till nya produkter för att kunna diskutera med Maria och hann ett par grejer till innan 9.30 då den lilla vaknade. Strax efteråt kom Maria, som hade haft lite trassel med att hitta gosedjur inför lämning på förskolan. Vi sågs i 1 timme och 10 minuter eftersom Maria skulle iväg till stan och träffa vår agent Anette på stan och leverera en beställning till affären Fraiche på Teatergatan. Maria och jag hann diskutera prissättning på de nya filtarna, vi har fått in första prover och priser. Sen kom en kund och ville handla poncho och sen var Maria tvungen att rusa. Så kan det gå, vi ska ses till helgen istället.

Jag funderar ofta på hur man kan uppmärksamma något på en plats.
Hur man genom att möblera om bland inredning och föremål kan skapa en iscensättning. I början av veckan berättade jag om att sitta på en bänk så länge att man blir synlig. Hur länge kan man förbli synlig och när börjar man bli en del av platsen?

Tillbaka i korridoren på HDK. Efter en lång tid av undersökande på var det dags att inta en plats och göra något med materialet jag samlat in. Långsamt började pappret smyga sig tillbaka till korridoren.

Bit för bit växte det in i miljön.

Mer eller mindre gömde det sig och sjönk in i väggen. På var sida om korridoren.

I vilorummet bakom korridoren.

Genom ett hål i dörren kunde man skymta något.

På golvet.

Under flera månaders tid arbetade jag på plats i korridoren. Resultatet blev 2 st invävda anslagstavlor, 21 loggböcker, en projektion. Tillsammans bildade de installationen, Kopiatorn och Pappersskäraren, en del av mitt examensarbete på HDK textilkonst. Ett arbete som är sprunget ur huset HDK, som handlar om platsen och dess invånare. Verket kan ses i sin helhet på : hallamslinnea.com.

Det är något speciellt över att göra något för en specifik plats och iscensätta rum som redan är fulla av innehåll, som inte är vita och tomma. De som inte har en tydlig gräns mellan publik och scen, föreställning och verklighet. Där krävs av betraktaren både upptäckarlust och nyfikenhet för att ens upptäcka något. När jag ställde ut Kopiatorn och Pappersskäraren under examensutställningen hände det att folk bara passerade eftersom verket befann sig utanför utställningens vita box. Det är på dessa platser jag vill arbeta, de som vi besöker av andra anledningar än konstutställningar.

Jag inledde den här veckan med att säga att jag skulle berätta något om platser. Jag upptäcker att mycket av det jag har berättat har kommit att handla om metoder för hur man kan bekanta sig med sin omgivning. En undersökning som jag kommer att fortsätta med under lång tid. Hoppas ni har haft en trevlig läsning. I morgon kommer jag att befinna mig på Basars Julmarknad i Göteborg. Kom gärna dit och kika.

Jag spionerar ofta. På allmänna platser finns det mycket att studera. I mataffären, på väg till jobbet, på stan. Samtidigt som jag rör mig i min vardag noterar jag i hemlighet allt som sker. Observerar, skissar och skriver.

I mitt arbete om HDK skrev jag nästan en hel bok om dagen. Vilket resulterade i över 20 st loggböcker med upplevelser och betraktelser från huset.

Utdrag ur loggbok, 27.02.03

Jag tänker ofta på hur människor rör sig. På hur väggar, dörrar och golv – ja hur själva arkitekturen påverkar människors rörelser på en plats.

Här är en rörelseskiss över morgonaktiviteten på HDK. Det var mycket trafik till kafét den morgonen.

Tidigare i våras, i en utställning på Nääs Konsthantverk arbetade jag med ett rörelsemönster som jag upptäckte fanns i själva utställningsrummet.
Arbetet resulterade i en rumslig installation av hängande trådar, en korridor på vägen till kontoret.
Läs mer om Corridor 17m2 här.

I morgon kommer jag att berätta om att mäta byggnader och att räkna steg.

Den här veckan ska jag berätta något om platser.
Om att spionera på sig själv och andra.
Om att låtsasåka buss eller att sitta på en bänk underligt länge.
Om att mäta sträckan mellan klassrummet och entrédörren med tumstock.

Jag heter Hållams Linnea Henriksson och arbetar med att undersöka platser. Genom att umgås med platsen skapar jag verk som möblerar om och smälter samman med den befintliga miljön.

För att skapa en relation till de rum jag möter behöver jag uppleva dem. Genom att känna, lyssna, titta, röra mig omkring skaffar jag mig rumsliga erfarenheter. En process som kan vara under ett kort ögonblick eller en lång period av undersökande. Sinnliga och kroppsliga upplevelser som blir startpunkten i arbetet, ibland blir de själva arbetet.

Öppen för vad som än kommer till mig låter jag undersökandet styra arbetet. I början av en process vet jag inget om hur något skall ta sig i uttryck, växlande mellan olika medium, material och tillvägagångssätt. Arbetsprocessen skulle kunna delas in i olika steg som ständigt flyter in och ut ur varandra. Jag kan aldrig förutse vad som ska hända eftersom jag arbetar i nutid, med det som sker just för stunden.

Jag arbetar ofta i min egen närmiljö, med upplevelser hämtade ur vardagen. I våras, vid tiden för mitt examensarbete hade jag behov av att få vara på en plats där jag kände mig hemma. Jag hade just kommit hem från en utbytestermin på Konsthögskolan i Bergen och kände mig ganska splittrad. Jag bestämde mig för att vara på HDK, platsen där jag spenderat större delen av min vakna tid under 3 år. Med nya perspektiv kunde jag komma tillbaka och lära känna en bekant plats på nytt. I morgon kommer jag att berätta mer om detta.

Bilden ovan är tagen i samband med projektet Eventtältet