Nålbindning

Sååå… Mitt första inlägg här på bloggen. Jag måste erkänna att det tog ett tag innan jag insåg hur i hela friden jag skulle logga in här och få någonting gjort, men nu är jag  alla fall på gång. Jag tänkte börja lite blygsamt med att ge en liten presentation av min stora passion då de gäller alla de hantverken och slöjdtekniker som florerar i vår värld, nämligen nålbindning. Jag har snart nålbundit  i två år och har lyckats få ihop ett antal sockor, mössor och vantar under den här tiden. Jag har även påbörjat ett vansinnesprojekt i form av en nålbunden tröja. Detta är ett vansinnesprojekt eftersom nålbindning är otroligt tidskrävande.

Nålbindning är en gammal teknik. Det finns fynd från vikingatiden och det mest kända svenska fyndet, Åslevanten, daterades först till 300-tal. Detta har dock senare visat sig vara fel och en omdatering gjordes med kol-14 metoden vilken visade att vanten kom från omkring sekelskiftet mellan 1500- och 1600-talet.

Nålbindningstekniken i sig är en än idag gångbar metod för att göra slitstarka och oömma plagg. Att nålbinda kan jämföras med att sy. Istället för att sammanfoga redan existerande tygbitar så skapar man sitt material under tiden man ”syr”. Mer exakt än så är det svårt att beskriva det i en text och även med hjälp av den mest pedagogiska läroboken kan det vara svårt att riktigt få grepp om nålbindningen. Det allra bästa är att lära sig detta från någon som kan tekniken. Det är på detta sätt som Nålbindning har lärts ut genom historien, ända fram till 1960-talet ungefär då man var rädd för att tekniken höll på att dö ut och därför nedtecknade den. Ett färdigt nålbundet plagg är, som redan nämnts, mycket slitstarkt.  För att ytterligare förlänga ett nålbundet plaggs livslängd kan plagget tovas.