Till att börja med i denna blogg hade jag tänkt låta er läsa en berättelse om vad som hände mig förra sommaren. Detta skedde några mil norr om Kalix om jag minns rätt.

 Äventyret på myren.

 Igår var jag, pappa och bror och plockade hjortron. Vi knallade ut på en myr i jakt på de gyllene bären. Johan (8 år) stannade på en sten, pappa älgade iväg och jag letade. Efter ett tag fick jag för mig att det var smart att snedda över myren. Det var inte en bra idé. Jag tog ett steg ut och sjönk genast ner och sögs fast, i stövelkantsnivå ungefär. Efter att försöka rycka loss foten insåg jag att även min andra fot var på väg ner. Jag vände mig om kvickt för att ta mig upp på fast mark. Det skulle jag inte ha gjort. Foten satt fortfarande fast och jag föll på ändan, därefter fick jag kravla mig upp på torra land. Ni kan ju tänka er hur jag såg ut efter det…

Senare skulle vi grilla korv. Vi kom fram till en fin udde omgiven av svalkande näckrosfyllt vatten. Pappa gjorde upp eld. Marken var mycket torr, men vi tänkte inte så mycket på det. Jag satte mig ner på en sten för att doppa mina myrvåta fötter i vattnet. Då hör jag Johan ropa

–Men Asså JanOlov!!!

Elden hade spridit sig. Pappa gick lugnt iväg för att hämta en lövruska, som han doppade i vattnet och började slå på elden med. Jag tänkte att nu kommer vi väl bränna upp halva skogen, åtminstone udden. Så jag sprang iväg för att hämta hinkar (som vi inte hade fyllt med bär, hittade ca ½ liter). När jag kom framrusande med hinkarna i högsta hugg står pappa helt lugnt och täljer på en pinne.

Jag- Vad gör du!!!

Pappa- En grillpinne.

Jag- Va! Hur kan du tänka på att grilla korv när vi nästan startat en skogsbrand!!

Såklart hade han klarat att släcka elden med sin lövruska medans jag rusade omkring i skogen som ett torrt skinn efter hinkarna.

Sen grillade vi korv.

God morgon