Brave new world…
Salaam aleikum på er därute i den verkliga världen!
Ett stort tack till de som bemödat sig att skriva en kommentar, det värmde! When it comes to my t-shirts… Har en del t-shirtar med texter som alla har anknytning till min passion i livet, SLÖJD! Ungarna tycker att det är kul och vissa av mina kollegor, andra tycker att det är barnsligt! När man är 37 år så ska man inte hålla på så, ni vet. Jag klär mig gärna fint och så till fest, men har en stark aversion mot slipsar. Jeans och t-shirt är mer jag liksom. Nog om det! Har börjat känna mig varmare i kläderna som bloggare och inser att min korta tid i IT-etern strax är till ända, men jag ska försöka leverera lite mer innan slutet. Idag har jag haft mina minsta adepter, treagluttarna. De är guds gåva till varje slöjdlärare. Intensiva, kunskapshungriga och otroligt plikttrogna. Fråga:Hur får man en åk 9:a att klyvsåga en halvmeter bräda? Svar: Går inte då det finns en bandsåg i salen… En åk 3:a däremot tar på sig uppgiften med englädje och sällan skådad frenesi. Jag slår vad om att de små telningarna skulle såga sig igenom med en tandlös fogsvans om jag bad dem om det. Det är den stora skillnaden mellan gammal och ung elev. För de små finns bara möjligheter, de större ser gärna hindren först. Men en sak har de bägge ålderskategorierna gemensamt, de gillar slöjd, men på olika sätt… Idag har 3:orna fortsatt med sina sylar och börjar närma sig slutklämmen i form av ytbehandling med filfärgen. Ett av de jobbaigaste momenten för dem är att såga sig igenom fyrtumsspiken innan den kan börja fila sig en spets. Trots den fysiska ansträngningen är de glada och positiva. de ser slutet som en belöning och sylen har fakstiskt ett stort värde. ” Jag har gjort den helt själv, utan hjälp av majjen”. De är underbart och se hur de hjälper varandra framåt i sin process. Äldre elever kan däremot nästan tjata hål i huvudet på en, ” Mange, Mange, Mange, kan du hjälpa mig????”. ” Med vad?” ” ja, men typ blir det bra tycker du?”. ” Vad tycker du själv?”. ” Åhhh, du är såå jobbig, jag gör lite till då…”. Som frågar får man svar, eller hur det nu var. Jag fick en flashback till min egen barndom idag. Under tiden som de små hjälpte varandra, så satt jag och skar in karvsnitt i mina nya färgburkar. Har en ganska ortodox uppfattning kring hur en ”slöjdig” miljö bör se ut. Därför håller jag på att avskaffa alla gamla miljösynder i form av plastburkar och skit, som färgpigmenten för närvarande förvaras i. Jag skar ett antal krympburkar! Under tiden som jag sitter och skär in texten blått, så upptäcker jag en av de små i ögonvrån. Efter en stund så kommer frågan, ”Är det inte svårt?”. ”Bara lite, när man kan det”, svarar jag. Kom då att tänka på min gamla farfar som är en av de stora orsakerna till att jag sysslar med det jag gör idag. Minns fascinationen av att se hans händer arbeta fram ett vackert föremål med de vassa verktygen, det såg så lätt ut. Jag kan känna känslan den lille eleven har när de tittar på händernas dans. Det ser lätt och vackert ut! Men jag är rädd för kunskapsdöden som kanske blir en konsekvens av allt genande man visar på TV. Mr.Martin Timell smackar i hop ett kök på en timme. Grannparet tar ut skilsmässa för att Harry lyckades sabba hela köket…”Timelleffekten”, det såg ju så lätt ut med händernas dans… Allt tar tid, mycket tid och träning om man vill behärska den dansen! Några väl valda avslutningord från världens bästa grupp! ” What you see is not real, those who knew will not tell, all is lost sold your soul in this brave new world!” Up the Irons! Magnus