Mitt första broderi

En gripande berättelse direkt ur livet

Lovisa, 22, I våras var jag i Kalix och hälsade på min mormor, en pensionerad vävlärarinna och allmänt kunnig inom det textila. Vi grävde djupt i tyglådor, bläddrade i pärmar från hennes utbildning, fingrade på virkade spetsar (något jag också försökte lära mig) och diskuterade färg, form och livet. Nätterna ägnade jag åt febril läsning av böcker om avancerade broderitekniker, växtfärgning och vävning. Jag lämnade Kalix några dagar senare med hjärtat i brand.

Så vad hände? Det tog månader att samla mod till ett eget broderi, något jag länge drömt om att kunna. Det blev förvisso varken Fiskbensstygn, Tät langett eller Spansk kontursöm. Men av samlade garnstumpar har jag iallafall påbörjat någonting som kanske kommer stå färdigt en dag.

Fördelen med att inte kunna regler är att då kan man inte fuska, i alla fall inte med flit.

Jag nämnde också att mormor försökte lära mig virka spetsar. Mina grova skogshuggarnävar klarade inte av hanteringen av en synålstunn virknål och en tråd fin som spindelväv. Jag såg inte ens hålet där nålen skulle stickas in. Ålderdomen segrade över ungdomen, mormor är ändå 83 bast, men med ögon som en hök. Sen hade jag också en lite hemsnickrad virkteknik som hon försökte råda bot på, även det förgäves.