Det gick bra med stickningen. Jag har lekt hårdför stickningslärarinna och fått någon liten insikt om hur mycket av hantverksskickligheten sitter i händerna. Rörelser som jag gör på rutin och anser vara ganska självklara blev för min vän ganska svåra och märkliga. Han är dock tillräckligt envis för att klara det.

För några år sedan hade jag två jobbarkompisar som jag tillsammans med bildade en liten trio. Vi träffades då och då, pratade jobb och drack te. Och pysslade. Och pysslade. Och pysslade. Efter mycket om och men och sena nätter med många litrar te började vi kalla oss systerskapet ”Langetterna”. Våra alter egon var tre flickor i en sådan där typisk flickbok från 50-talet. De tre flickorna var oskiljaktiga vänner, gick på en flickskola, tittade på pojkar, löste mysterier, sydde langettstygn och kallade sig i hemlighet för ”Langetterna”. Det var en kul grej, vi hade planer på att faktiskt skriva små äventyr till Langetterna men det rann ut i sanden som sånt så ofta gör. I alla fall är det ganska mysigt idag att tänka tillbaka på det där.

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med det här. Jag ville mesta skriva något tror jag.

Dock kan jag tillägga att jag börjar jobba natt om några dagar och för fullt planerar alla fantastiska saker jag ska hinna sticka på mina 4 veckor av tilldelat jobb. Natt-TV får en att sticka fortare, tro mig. Min avdelning är lugn på natten, tack och lov.