Sorg och kanske glädje

För 4-5 år sedan stickade jag in en stol. Upprinnelsen var att jag skulle till att kasta en mohairkofta som jag påbörjat någon gång på 80-talet. Den hamnade i soppåsen men något sa mig att den kunde användas på något sätt. Jag stickade till nya bitar och sydde fast dem. Avslutningsvis stickade jag långa ormar i lime och rosa och sydde på. Min katt Morris har den nu som sin favoritstol och ibland får han spelet. Då anfaller han och slickar på ormarna som nu blivit lite sladdriga i konsistensen.

För drygt två år sedan dog min man – han omkom i en motorcykelolycka. Jag var redan sjukskriven för ett utmattningstillstånd och föll nu ner i ett svart hål. Efter nära nog ett år fick jag plötsligt för mig att jag skulle sticka in en cykel. Jag fick en gammal Monark av en vän. Började färga garner i mikron och stickade på, framförallt i I-cord-teknik. Jag stickade och grät och grät och stickade. Ibland orkade jag inte bry mig men cykeln stod uppochnervänd på mitt vardagsrumsgolv och gjorde sig påmind. Cykeln blev klar och jag fick möjlighet att visa upp den utanför den garnaffär, Umbra i Växjö, där jag har förmånen att få hjälpa till då och då. Jag upptäckte att människor blev så glada av att se den, barn, ungdomar, medelålders och äldre stannade upp. Denkommenterades, fotograferades och klappades på. Min sorg blev andras glädje!…….och långsamt fick jag själv lite mer energi och kunde känna lite livslust. Hösten 2009 rullade den ut på turné till Jönköpings läns museums utställning Craftwerk 2.0. Våren 2010 fanns den med på Röhsskas Konstslöjdsalong i Göteborg och sedan har den tagit olika vägar men jag tror att den skall komma tillbaka till mig i denna vecka.