Den nionde mars, dagen efter internationella kvinnodagen, i år skrev jag såhär i min dagbok:

Peppen, engagemanget och gemenskapen har svept mig med, som en virvelvind. Som det alltid gör. Det värmer i mig när andra människor kan väcka en sådan respekt och ödmjukhet inför den feministiska kampen och dess olika delar. Och mitt hjärta dunkar så hårt när jag dansar i den feministiska gemenskapen och ropar att vi tar natten tillbaka på de gator där det ibland skaver i mig att vistas.

Chocken av att vakna upp till beskedet att flera personer knivskars allvarligt påväg från nattens demonstration var lamslående. Det födde en stark ilska över att hotet om våld alltid måste finnas där, som en del av kampen. Och när den första ilskan och chocken lagt sig kom den. Den stora, massiva sorgen. Den som sköljer över allt annat som en våg. Den som förstärks av helgens alla andra känslor och blir omöjlig att värja sig mot.

(…)

Jag hoppas att jag kan vända alla dessa känslor till något positivt. Till en massiv, konstruktiv och kanske till och med blommande del i min, vår, kamp. Till kärlek.

För mig var det precis vad vi gjorde när vi ett par dagar senare ägnade veckans handarbetesträff åt att göra en banderoll med texten ”Feminister behöver inte knivar för att vara starka. Kärlek, vilja, solidaritet”. Vi hade bara några timmar på oss och alla hjälptes åt att klippa ut bokstäver och symboler, för att sedan limma fast dem med Karlssons klister. Vi knöt upp banderollen på ett staket utanför Folkets Park i Malmö, nära platsen där misshandeln, mordförsöken, skedde.

Stämningen i rummet när vi skapade banderollen var speciell. Tillsammans processade vi vad som hade hänt några dagar tidigare. Genom att klippa och klistra bearbetade vi våra känslor och gav samtidigt ett svar till de personer som på ett fruktansvärt sätt försökt ta ifrån oss rätten att känna oss trygga på Malmös gator.

Vi har tidigare under den här bloggveckan skrivit om olika politiska aspekter av handarbete. För oss kändes det i den stunden som ett måste att visa att det våld som använts var avskyvärt och att det går att kämpa för en förändring, på annat sätt. Vi ville utnyttja mjukheten som ofta förknippas med handarbete för att förstärka konstrasten mellan nazisternas våld och vårt motstånd. Att tillåta sig att känna, gråta, vara svag, och att sen bearbeta känslorna ger en styrka att bygga vidare på. En styrka att ta avsats i och fortsätta kampen genom. Därför var skapandet av vår banderoll progressivt flera plan.

Kvinnors kamp har sällan varit grundad i våld. Utan tillgång till vapen och våldsamhet har kvinnor i alla tider fått utveckla andra strategier för att ta makt och i de strategierna ligger det en enorm styrka. Vi i FPH väljer att visa den styrkan genom handarbete. Vi använder våra händer för att skapa en förlängning av våra kroppar, som vi delar med oss till omgivningen av. Andra personer väljer andra vägar. Och jag är övertygad om att det är genom mångfald i kampen och gemensamma visioner som vi uppnår förändring.

Vi måste gråta, vi måste få känna hopplöshet, men sen måste vi bearbeta och samla kraft, på alla sätt vi kan. För vi får aldrig ge upp!

Nea, FPH

Första blogginlägget. Förenande Progressivt Hantverk, FPH, har bjudits in för att blogga om slöjd som förändringsmedel och det ska bli så himla roligt. Vi är en löst sammansatt grupp som startades av några vänner som ville pyssla ihop och lära av varandra. Sen har vi vuxit och utvecklats under åren som gått. Det här inlägget ska bli ett försök att sammanfatta vilka vi är, vad vi vill uppnå och hur vår handarbetesresa har sett ut fram till idag.

Det började i Malmö för två år sedan. Vi var relativt nyfunna vänner, läste genusvetenskap tillsammans och tyckte om att skapa i textil. En gemensam vän berättade att Malmöfesitvalen, en stor gratisfestival som ordnas varje år, skulle ha stickningstema och att grupper och privatpersoner uppmanades att anmäla sig för att sticka in lyktstolpar, trafikljus och statyer. Med väldigt varierade förkunskaper, vissa hade aldrig hållit i ett par stickor, bestämde vi oss för att vara med och blev tilldelade ett trafikljus. Att vi skulle framföra ett politiskt budskap var en självklarhet, eftersom hela vår vänskap grundades i genusvetenskapen och en uppfattning om att politik existerar i allting omkring oss.

Vårt trafikljus blev absolut inte festivalens mest välgjorda stickning, men det blev kaxigt och skapat i gemenskap, något som sen blev grunden för vårt fortsatta arbete. För just så är det. Det finns många handarbetesgrupper där teknik, material och avancerade mönster är huvudfokus. Absolut inget negativt om dem, vi älskar er alla och beundrar er outtömliga kunskap, men vi vill sätta fokus på processen, lärandet och aktivismen. Eftersom vi gör politiska projekt i grupp är det viktigt att alla, med varierande kunskap och erfarenhet, ska ha möjlighet att delta och därför anänder vi ofta enkla tekniker i våra gemensamma projekt.

Det var alltså med det här trafikljuset det startade. Vi kände att vi inte ville sluta sticka ihop och skapade gruppen Förenande Progressivt Hantverk, som träffas en kväll i veckan. Under träffarna varvar vi vårt eget handarbete med att göra gemensamma, politiska projekt av olika slag. Bland annat har vi virkat livmödrar tillsammans med RFSU, gjort en banderoll som svar på när vänsteraktivister och feministier misshandlades allvarligt av nazister i Malmö och hållit banderoll-workshop på Nordiskt Forum. Och så vårt största projekt, som blev färdigt nu i somras, en 32 kvadratmeter stor backdrop till Malmö Folkets Parks utomhusscen. Vi kommer såklart att skriva mer om våra projekt nder veckan.

Som jag nämnde ovan har det politiska alltid varit en viktig del i vårt arbete. FPH har en en feministisk och vänsterorienterad politisk inriktning, som främst märks genom samtalen under våra träffar och på de gemensamma projekt vi gör. Vi får ofta frågan om män är välkomna i FPH. Absolut, svarar vi då. Alla som vill vara med och handarbeta utifrån våra grundläggande värderingar välkomnar vi med öppna armar. Det händer ibland att vi använder oss av begreppet systerskap och då gör vi det i sin vidaste bemärkelse, där alla som vill vara våra medsystrar inkluderas. Utan att göra det för teoretiskt är vi av uppfattningen att kön är socialt konstruerat och endast användbart för att beskriva strukturen på det samhälle vi lever i. Vi påstår alltså inte att män och kvinnor är de enda könen, att de skulle vara motsatser, eller att det skulle finnas relevanta biologiska skillnader dem emellan.

Att berätta om FPH är bland det bästa jag vet, men jag ska inte bli långrandig i det här första inlägget. Vår syn på handarbete som politik, hur det är att göra handarbetesprojekt i grupp och vår framtidsvision kommer vi att återkomma till under veckan.

Så länge.

Garnkärlek och politisk förändringspepp,
Nea, FPH