Som en fortsättning på det förra tips-inlägget vill jag berätta om hur mitt bästa lyssna-på-när-du-handarbetar-tips i somras förenades med FPH på ett alldeles magiskt sätt.

Athena Farrokhzads sommarprat handlar inte om handarbete, men det handlar om världen vi lever i. Den värld vi lever i när vi til exempel sitter och stickar, eller broderar ett örngott. Det handlar om aktivism och att vi måste göra allt vi kan för att den här världen ska bli en plats för alla.

Efter all uppmärksamhet sommarpratet fått gjorde Athena Farrokhzad, Maja Karlsson och Ylva Karlsson ett framträdande, där de läste, sjöng och spelade det inför publik i folkets park i Malmö. Platsen var stora scenen och bakgrunden var vår backdrop.

Det ösregnade hela tiden och vi satt med regnkläder och under paraplyer. Ändå var vi blöta in på huden efteråt. Det var magiskt! Och det såg ut såhär.

Här hittar ni programmet:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/403967?programid=2071

Med det önskar jag er en skön handarbetesstund.

Nea, FPH

Jag kände genom att brodera, broderade för att orka känna. Och såhär fint blev det när jag spikade upp broderiet på vår odlingslott.

Vi ger aldrig upp. No pasarán!

Nea, FPH

Det är dags att gå handgripligen tillväga. Gör i kedjestygn det du ville skrika i affekt. Ta fram nål och tråd och något som kan bli bättre. Det som är bra med att brodera på plagg eller väskor är att det går att ha på sig dem och brodera vidare när tillfälle ges. Det är inte dåligt det. Ha med lämpliga trådar och sätt nålen i vänteläge i din [ex. tygpåse] medans du promenerar eller kutar för allt du är värd till bussen och när du har en plats, sittandes eller lutandes, så är det bara att fortsätta!

/FPH

Den nionde mars, dagen efter internationella kvinnodagen, i år skrev jag såhär i min dagbok:

Peppen, engagemanget och gemenskapen har svept mig med, som en virvelvind. Som det alltid gör. Det värmer i mig när andra människor kan väcka en sådan respekt och ödmjukhet inför den feministiska kampen och dess olika delar. Och mitt hjärta dunkar så hårt när jag dansar i den feministiska gemenskapen och ropar att vi tar natten tillbaka på de gator där det ibland skaver i mig att vistas.

Chocken av att vakna upp till beskedet att flera personer knivskars allvarligt påväg från nattens demonstration var lamslående. Det födde en stark ilska över att hotet om våld alltid måste finnas där, som en del av kampen. Och när den första ilskan och chocken lagt sig kom den. Den stora, massiva sorgen. Den som sköljer över allt annat som en våg. Den som förstärks av helgens alla andra känslor och blir omöjlig att värja sig mot.

(…)

Jag hoppas att jag kan vända alla dessa känslor till något positivt. Till en massiv, konstruktiv och kanske till och med blommande del i min, vår, kamp. Till kärlek.

För mig var det precis vad vi gjorde när vi ett par dagar senare ägnade veckans handarbetesträff åt att göra en banderoll med texten ”Feminister behöver inte knivar för att vara starka. Kärlek, vilja, solidaritet”. Vi hade bara några timmar på oss och alla hjälptes åt att klippa ut bokstäver och symboler, för att sedan limma fast dem med Karlssons klister. Vi knöt upp banderollen på ett staket utanför Folkets Park i Malmö, nära platsen där misshandeln, mordförsöken, skedde.

Stämningen i rummet när vi skapade banderollen var speciell. Tillsammans processade vi vad som hade hänt några dagar tidigare. Genom att klippa och klistra bearbetade vi våra känslor och gav samtidigt ett svar till de personer som på ett fruktansvärt sätt försökt ta ifrån oss rätten att känna oss trygga på Malmös gator.

Vi har tidigare under den här bloggveckan skrivit om olika politiska aspekter av handarbete. För oss kändes det i den stunden som ett måste att visa att det våld som använts var avskyvärt och att det går att kämpa för en förändring, på annat sätt. Vi ville utnyttja mjukheten som ofta förknippas med handarbete för att förstärka konstrasten mellan nazisternas våld och vårt motstånd. Att tillåta sig att känna, gråta, vara svag, och att sen bearbeta känslorna ger en styrka att bygga vidare på. En styrka att ta avsats i och fortsätta kampen genom. Därför var skapandet av vår banderoll progressivt flera plan.

Kvinnors kamp har sällan varit grundad i våld. Utan tillgång till vapen och våldsamhet har kvinnor i alla tider fått utveckla andra strategier för att ta makt och i de strategierna ligger det en enorm styrka. Vi i FPH väljer att visa den styrkan genom handarbete. Vi använder våra händer för att skapa en förlängning av våra kroppar, som vi delar med oss till omgivningen av. Andra personer väljer andra vägar. Och jag är övertygad om att det är genom mångfald i kampen och gemensamma visioner som vi uppnår förändring.

Vi måste gråta, vi måste få känna hopplöshet, men sen måste vi bearbeta och samla kraft, på alla sätt vi kan. För vi får aldrig ge upp!

Nea, FPH

Hur var det då att göra ett 32 kvadratmeter stort textilkonstverk tillsammans? När vi bestämde oss för att göra backdropen så mindes jag inte vad jag lovat mig själv några år tidigare. Jag gick då på konstskola och vi hade i klassen beslutat att vi skulle göra ett gemensamt konstverk till vår slututställning. Tretton starka viljor med helt olika idéer och arbetssätt. Kommunikationen var inte särskilt bra och för någon med ett visst behov av kontroll blev det en högst smärtsam process. Då lovade jag mig själv att aldrig ge mig in på något sådant igen. Som tur var blev vårt arbete med backdropen något helt annat.

Vi har sedan starten varit ganska flytande som grupp i FPH, några kärnmedlemmar finns men annars kommer och går folk efter vilja och tid. Därför hade vi en ansvarsgrupp på fyra personer men var ungefär tio som jobbade med backdropen kontinuerligt och säkert lika många till som var med och sydde, klippte eller tyckte vid ett eller flera tillfällen. Vi hade även katter som var nyfikna på mönsterpapper, nålar och garner samt en liten människa på bara några veckor som fick vara med om sin första syjunta.

Det var ett arbete som tog oräkneliga timmar, mycket funderande, diskuterande och många händers jobb. Ibland kändes det svårt att hinna med vid sidan av allt annat vardagsgöra och vi avlöste nog varandra i något slags stresstafett: hur skulle vi hinna bli klara i tid? Men det var också ett arbete som var väldigt peppande och energigivande. Det kan kännas väldigt bra att säga: nej, nu hinner jag inte plugga mer idag, nu måste jag gå och sy. Vi hade ingen lokal utan fick klara oss med våra vardagsrum som ofta var betydligt mindre än vårt stora blåa tygstycke. För att kunna sy i alla korsstygnsapplikationerna till bokstäverna fick vi sätta oss tätt tillsammans på rad och sy för hand, försöka låta bli att sy i varandras lemmar och kläder. För att, långt innan detta, först kunna rita upp skissen på mönsterpapper lånade vi en skolsal efter lektionstid och byggde torn av möbler för att nå hela vägen upp. Några kvällar fick vi också möjlighet att ha stickkafé och backdropworkshop på Garaget, Malmös trivsammaste bibliotek, där vi kunde lägga ut hela stycket och få ett grepp om helheten. Annars när inte vardagsrummen räckte till var vi utomhus.

Det finaste, tyckte jag, var ändå känslan av engagemang och delaktighet som arbetet med backdropen skapade. Att det var okej att bidra efter sin egen lust och förmåga och att vi samtidigt kunde lita på varandra, utan att var och en veta exakt vad nästa steg skulle bli och hur det skulle se ut, så visste vi att något bra skulle det bli i slutändan. Och jag hoppas och tror att det inte bara var i mig det kändes så. 

Tova/FPH

Första blogginlägget. Förenande Progressivt Hantverk, FPH, har bjudits in för att blogga om slöjd som förändringsmedel och det ska bli så himla roligt. Vi är en löst sammansatt grupp som startades av några vänner som ville pyssla ihop och lära av varandra. Sen har vi vuxit och utvecklats under åren som gått. Det här inlägget ska bli ett försök att sammanfatta vilka vi är, vad vi vill uppnå och hur vår handarbetesresa har sett ut fram till idag.

Det började i Malmö för två år sedan. Vi var relativt nyfunna vänner, läste genusvetenskap tillsammans och tyckte om att skapa i textil. En gemensam vän berättade att Malmöfesitvalen, en stor gratisfestival som ordnas varje år, skulle ha stickningstema och att grupper och privatpersoner uppmanades att anmäla sig för att sticka in lyktstolpar, trafikljus och statyer. Med väldigt varierade förkunskaper, vissa hade aldrig hållit i ett par stickor, bestämde vi oss för att vara med och blev tilldelade ett trafikljus. Att vi skulle framföra ett politiskt budskap var en självklarhet, eftersom hela vår vänskap grundades i genusvetenskapen och en uppfattning om att politik existerar i allting omkring oss.

Vårt trafikljus blev absolut inte festivalens mest välgjorda stickning, men det blev kaxigt och skapat i gemenskap, något som sen blev grunden för vårt fortsatta arbete. För just så är det. Det finns många handarbetesgrupper där teknik, material och avancerade mönster är huvudfokus. Absolut inget negativt om dem, vi älskar er alla och beundrar er outtömliga kunskap, men vi vill sätta fokus på processen, lärandet och aktivismen. Eftersom vi gör politiska projekt i grupp är det viktigt att alla, med varierande kunskap och erfarenhet, ska ha möjlighet att delta och därför anänder vi ofta enkla tekniker i våra gemensamma projekt.

Det var alltså med det här trafikljuset det startade. Vi kände att vi inte ville sluta sticka ihop och skapade gruppen Förenande Progressivt Hantverk, som träffas en kväll i veckan. Under träffarna varvar vi vårt eget handarbete med att göra gemensamma, politiska projekt av olika slag. Bland annat har vi virkat livmödrar tillsammans med RFSU, gjort en banderoll som svar på när vänsteraktivister och feministier misshandlades allvarligt av nazister i Malmö och hållit banderoll-workshop på Nordiskt Forum. Och så vårt största projekt, som blev färdigt nu i somras, en 32 kvadratmeter stor backdrop till Malmö Folkets Parks utomhusscen. Vi kommer såklart att skriva mer om våra projekt nder veckan.

Som jag nämnde ovan har det politiska alltid varit en viktig del i vårt arbete. FPH har en en feministisk och vänsterorienterad politisk inriktning, som främst märks genom samtalen under våra träffar och på de gemensamma projekt vi gör. Vi får ofta frågan om män är välkomna i FPH. Absolut, svarar vi då. Alla som vill vara med och handarbeta utifrån våra grundläggande värderingar välkomnar vi med öppna armar. Det händer ibland att vi använder oss av begreppet systerskap och då gör vi det i sin vidaste bemärkelse, där alla som vill vara våra medsystrar inkluderas. Utan att göra det för teoretiskt är vi av uppfattningen att kön är socialt konstruerat och endast användbart för att beskriva strukturen på det samhälle vi lever i. Vi påstår alltså inte att män och kvinnor är de enda könen, att de skulle vara motsatser, eller att det skulle finnas relevanta biologiska skillnader dem emellan.

Att berätta om FPH är bland det bästa jag vet, men jag ska inte bli långrandig i det här första inlägget. Vår syn på handarbete som politik, hur det är att göra handarbetesprojekt i grupp och vår framtidsvision kommer vi att återkomma till under veckan.

Så länge.

Garnkärlek och politisk förändringspepp,
Nea, FPH