Det handlar om respekt, respekt för det slöjdade.

Tre av mina kockknivar är handgjorda mästerverk, med blad som bankats och vikts upprepade gånger och sedan slipats för att få fram en egg som är skarp, hård och sammtidgt smidig.
Det vore respektlöst av mig att slänga in dessa knivar i diskmaskinen efter att den sista löken är hackad och sedan köpa nya då dom blivit slöa.

På marknaden i Pajala hittade jag min rakkniv, en fin stadig sak med stort, rejält blad och trähantag. Vad jag funnit fram på nätet är denna kniv upp emot 200 år gammal. Imponernade! Dumt att inte använda den i 200 till.

Nej dessa sjöjdade hantverk ska tas om hand, vårdas och slipas, brynas och hanteras på ett sådant vis att åtminstone fyra generationer efter mig kan ha nytta och glädje av dom.

Vad gör man då? Jo man skaffar sig några slipstenar och börjar slipa. Oj oj vilken härlig syn att se, efter några timmars dragande på stenarna, bladet till rakkniven skina som första dagen någon gjorde sig fin till dansen med den. Oj vilken känsla att skära en mogen tomat med en kniv som har samma skärpa i eggen som dagen den lämnade skaparens händer.

Det är respekt både mot den slöjdare som lagt ner sin skäl i de den skapat och också respekt mot naturen och miljön. Varför köpa en billig kniv som inte går att slipa bara för att ett år senare måsta köpa en ny? Varför köpa en rakkniv där du måste byta blad efter någon vecka? Nej, köp bra hantverk och underhåll i stället.