Jag har alltid varit passionerad av att tillverka saker själv. Frank Roosevelt lär ha sagt ” Du tar det du har, och gör det du kan, där du står”. Det har lite blivit ett signum för mig på både gott och ont. Jag tittar hela tiden efter möjligheter och lösningar. Nu föll det sig inte bättre än att jag nästa vecka åker till landet där recycling och återanvändning är något väldigt stort. Där man måste återanvända det som redan har tappat sin funktion, varken man vill det eller inte. Historien är följande:

Våren 2009 hade vi på vår skola ett studiebesök av nio olika rektorer ifrån lika många länder i Afrika. Dom vandrade igenom våra lokaler med dubbla vantar och mössor. Kallt. En utav rektorerna satte sig i matsalen för att äta en bit mat och jag slog mig ner för att konversera för en stund. Det första rektorn frågade mig på knagglig engelska var:

–       Hur slår ni barnen här?….Inte OM…Utan HUR?…

Jag blev till en början fullständigt överrumplad av vad han sade och stammade tillbaka att här i Sverige får vi inte slå barn. Det står klart och tydligt i lagen…Han skrattade och förstod inte alls hur vi då kunde hantera dessa ungdomar. Jag insåg ganska snart att det är inte bara är milsvids skillnad mellan oss, kulturellt, geografiskt, ekonomiskt  utan också i vårt sätt att se på inlärning och elevernas möjligheter till inflytande. Efter mer prat så fann vi varandra och tyckte faktiskt att vi hade det ganska trevligt. Efter att han hade åkt tillbaka till Burkina Faso så kunde vi inte glömma varandra utan började återuppta en viss kontakt där vi skickade varandra gåvor. Jag fick handtryckta kläder, tryckta i kobajs, och han fick handdukar med dalahästar på. Efter en viss tid ville ” Ali” att jag skulle komma och hälsa på hos honom, i hans skola. På skolan där det råder ett minimum av elevinflytande. På vår skola är vi väldigt långt framme med att eleverna själva får vara med och påverka sin undervisning. Det föll sig inte bättre än att jag, tillsammans med en franska lärare, satte samman en projektansökan för att söka pengar för ett studiebesök i Alis skola. Efter mycket arbete fick vi vårt projekt godkänt och nu är vi där. Vi skall presentera hur vi arbetar på vår skola och samtidigt ta reda på hur, eller om, eleverna på Alis skola har något inflytande. Samtidigt har jag en underbar chans att göra studiebesök på olika fabriker där man verkligen sätter samman gamla saker i en ny tappning. Jag tog kontakt med Burkina Faso Design, i Stockholm, som säljer produkter ifrån Burkina och som har många tipps om var man skall gå. Här är lite tipps ifrån dom:

”Village Artisanale, en hantverksby, där det finns hantverkare som representerar många olika tekniker och sorters hantverk eller Centre Artisanale, som ligger bakom huvudpostkontoret i Ouagadougou.  Där kan man också se på olika tillverkningstekniker och prata direkt med hantverkarna.

Också inne i centrala stan finns en butik/galleri som heter Nuance. Det ligger som inne på en gård nära stora marknaden. Det är lite dyrare, men där får man en bra överblick över det mer högkvalitativa hantverket och de har

ofta en hel del återvinningsprodukter. Ett spännande konsthantverkscenter som jobbar en hel del med återvinning är Centre Lukaré.”

Visst låter det spännande. Nu är det bara att packa resväskan med så lite det bara går och samtidigt ha med sig en massa minne till kameran så att man kan ta del av alla de färdigheter som dom är så bra på. Varken dom vill det eller ej!!!

Imorgon åker jag..så jag vill tacka för mig och hoppas att jag har tillfört något av intresse…!

.

Pimpa sin vardag..

Dom kommer en och en. Försiktigt in genom dörren till snickeriet. Dom har med sig kakor och bullar, sådant som gör en fika så mycket mer spännande.

–       har du bakat det själv? Säger någon.

–       Ja…Det är väll inte så svårt…

Det började sommaren 2010 när jag, tillsammans med Tommy Pettersson i Arkfo skapade en kurs om att man skulle kunna få ”hotta upp” gamla möbler. I den gamla snickerifabriken hade det förr tillverkats dörrar och fönster i finaste norrlandsfur. Härliga spröjs och vackert dekorerade profiler. Men det lönade sig inte. Även fast det är kvalitetsprodukter med en hållbarhet på många, många år mer än det man kan köpa på ByggMax. Det hjälper inte. Folk väljer billigt…Nåväl. Vi, Arkfo och sju företag tog då över fabriken och startade en ekonomisk förening med det snillrika namnet ” Gula Fabriken”. Där skulle dessa företag ge varandra nya infallsvinklar och beblanda sig med varandra och kanske korsbefrukta varandra med nya produkter. Det skulle även finnas en möjlighet för vem som helst att bli medlem i föreningen och ta del utav alla de möjligheterna som finns på platts. Själv brinner jag för att driva kurser och få människor att mötas och ge varandra kickar på olika sätt. Jag tog mig rollen av att bli ”kursansvarig” för ”möbelupphottningskursen” i Gula Fabriken. Vad skulle jag då skapa för kurs? Det var inte så svårt. Jag älskar loppisar och gamla prylar. Speciellt att få göra om dom i ny tappning eller bara ge dom ett nytt uttryck. Inte så långt ifrån Gula Fabriken ligger en ofantligt stor återbruksbutik. Där väller det in grejer hela dagarna och mycket utav det som säljs går till att renovera dagis och skolor i Litauen. Bra! Då var det bara att sjösätta vår idé.

Vi skulle samarbeta. Jag i Arkfo,  Gula Fabriken och Återbruk. Om man startar en kurs där ”vanliga” människor får en chans att tillsammans med mig och fabriken ”hotta upp” gamla möbler som man hittar i Återbruksbutiken. Butiken får samtidigt en massa gratisreklam om sin verksamhet. In med en annons, sätt ett pris och se vad som händer. Det börjar ringa.

–       en det en möbelrenoveringskurs?

–       Nä…säger jag. Inte i traditionell mening att vi skall återskapa något till sitt ursprung. Nu gäller det att se möjligheter i stolar, bord eller annat som man hittar.

Det är första gången vi träffas. Dom tittar blygt på varandra och sneglar samtidigt på alla maskinerna som står i fabriken.

–       Hej och välkomna!! Säger jag och tittar glatt på alla nyanlända.

–       Nu åker vi till mitt Missionshus och tittar på alla konstigheter som jag har gjort genom åren och låter oss inspireras av detta. Samtidigt bjuder jag på kaffe och kaka och ni får själva berätta vad ni har för förväntningar på denna kurs.

Det blir en underbar start där alla ger en liten inblick i sina liv och varför dom är där. Jag berättar att snart kommer vi att åka till en stor återbruksbutik och där skall ni få plocka hur mycket spännande saker ni vill. Dessutom ingår det i kurspriset att, om ni visar upp kvitto, kan ni åka dit fler gånger och hämta saker, om det behövs. Det sprider sig leenden i lokalen.

–       kan man pimpa upp något eget??

–       Klart man kan…Ta med bara…

Så står vi där på återbruk, i startblocken, och bara väntar på att informationen om deras verksamhet bara skall sluta så att vi kan rusa runt och leta upp saker som vi kan arbeta med. DÄR gick startskottet! Alla rusar och letar. Det blir en hemskans massa saker som vi tar med oss till fabriken. En massa möjligheter. Vi lovar föreståndaren på återbruksbutiken att vi gör en utställning när kursen är över.

Sedan träffades vi regelbundet varje torsdagskväll mellan 18.00 och 21.00. Det målades, borrades, filades, svarvades och en massa annat innan alla alster var klara. Bra blev det. Men, det allra bästa var, att vi genom dessa möten lärde känna varandra och se att vi vågade gå lite längre i vad man kan göra när man ”pimpar upp” möbler eller andra saker man hittar. Nu har jag en ny kurs och nya deltagare med en massa andra saker som skall pimpas…Vad underbart!!

Solen lyser in genom de stora fönstrena och Viskadalen ligger omsluten av en dimma denna marsmorgon. Det luktar alltid lite speciellt i denna slöjdsal när man kommer in första gången för veckan. Jag tänder lamporna av bara rutin och hänger av mig min väska och jacka. Det står redan en lite kö av elever utanför dörren och jag hör hur dom mumlar och viskar därute. Någon knackar lite försynt. Jag planerar snabbt upplägget och hittar den röda tråden ifrån förra veckan genom lite stödnoteringar sen sist. Jag går fram till dörren och öppnar. Stora ögon. Termobyxor, glada munnar, stövlar och snö på golvet. Någon kämpar lite extra med sina byxor som har fastnat i tröjan eller i håret. Dom radar upp sig allt eftersom och står sedan på ett fint led. Jag räcker självklart fram min högra hand och kramar små, kalla händer..God morgon, god morgon, god morgon…Vi kramar varandra och jag får ögon kontakt som är så viktigt.

–       Hur är det?, Du ser pigg ut? Vilket starkt handslag?

Dom tittar överraskande tillbaka och ler, röda kinder och tilltufsat hår.

–       jo..bra!!

Jag överraskar dom genom att visa lite extra intresse..Viktigt, jag vet, det ger en bra start.

Dom sätter sig på sina bänkar och småpratar lite med varandra. En snöboll träffade en ruta, någon snubblade ner för en hög med snö. En sitter helt förstenad och tittar ut genom fönstret, drömmer om något som jag inte förstår långt bort på andra sidan dalen.

–       God morgon, trevligt att ni är här.

Jag berättar om mina senaste eskapader om skapande och visar samtidigt upp några nya alster av vad jag håller på att bygga på. Just nu är det begagnade trädgårdsredskap som blir pimpade till något mellan konst och funktion. Jag trissar upp stämningen genom att använda mig själv som en metafor för skapande och kreativitet och visa vad man kan göra med saker som kanske inte ser ut att vara något men, om man lär sig att se möjligheter i dessa ting kan man med fantasins hjälp göra dessa små saker som gör att tingen förvandlas till något helt annat. Barn ser det. Det är helt naturligt för dom. Oförstörda av input ser dom möjligheter i alla färger och kulörer. Härligt!. Det är viktigt att bygga saker, att misslyckas. Misslyckas igen är ok. Jag misslyckas varje dag. Visar upp mina trasiga händer och säger att det skall synas att man har levt! Dumt men sant. Det gör inget. Det är endel av skapandet att misslyckas. Man lär sig av misslyckanden.

–       bara man inte tar död på någon eller förstör maskiner och verktyg med elakt uppsåt! , brukar jag säga.

Det fnissas…inte ta död på någon…dom tittar på varandra och undrar om någon kanske har ens tänkt tanken!. Jag gillar närhet i undervisning. Vi samlas runt mig när all närvaro är klar och jag inväntar tystnad. Alla tittar. Full uppmärksamhet. Någon sparkar på en bänk, en leker med en penna. Jag vill ha full uppmärksamhet. Annars blir det inte bra. Jag kräver det. Hur skall det annars fungera?. Så fungerar det överallt. Inom alla yrken, yrkesgrupper, samlingar. Man lyssnar, räcker upp handen och ställer frågor. Demokratiskt och smidigt. Det är en utav pedagogikens grundpelare. Det krävs en tystnad för att någon som vet, skall kunna förmedla detta. Jag är nog lite skadad, hjärntvättad i och med att ha varit budoinstruktör så många år. Alla jag tränar bugar in för mig, tystnad, självklar respekt för den som vet mer. Ingen lever ut sin flamsighet utan det råder fullständig tystnad. Ovanligt i dagens samhälle. Vissa åker jorden runt för att smaka på detta. Med respekt och tystnad. Jag har det många gånger per vecka. Lyckliga mig. Och dom som jag tränar. Vi är i ett tillstånd som jag gillar. Tyst plagierar dom vad jag gör.

Jag samlar alla eleverna kring en bänk och gör en lite reflektion över vad dom skall tänka på idag. Pratar om att jag vill att dom skall lära sig att tänka själva, pröva själva, våga testa och framförallt utnyttja varandra om dom inte vet vad dom skall göra. Då får man tänka till inte bara två gånger utan kanske mer, tre, fyra, fem…Jag är ju själv fullt upptagen med mina konstverk. Ett pedagogiskt faktum. Om du vet att du i din närhet har någon som vet mer än dig..utnyttja det!. Elevernas osäkerhet driver dom till att fråga mig hela tiden om det är tillräckligt på ett eller annat sätt..

–       skall jag slipa mer?, Var ligger verktygen? Vilken färg skall jag ha?

Genom att jag själv är upptagen med att arbeta med mina saker så tar inte eleverna sig den möjligheten att gå och fråga något dom redan vet eller bara vill bekräfta. Det gör, enligt mig, dom till mer tänkande individer. Dom får helt enkelt inte utlopp för sin osäkerhet och tvingas då till att ta ett helt eget beslut. Bra.Det är precis det dom måste lära sig. Ta egna beslut. Klart jag finns där och styr dom men, jag är ingen curling vuxen man bara lätt fråga ner det går lite emot. Elever behöver motstånd. Svårigheter som dom tvingas att övervinna. Att lära sig att om man tar i, kämpar, övervinner motståndet så ger det en belöning.

Alla är upptagna med något.Det liksom sjuder av aktivitet. Målet är nått. Stämningen är där. Tiden rusar iväg och plötsligt stannar tiden till. Signalen kommer. Vi skall lägga ihop. Städa. Nej! Inte nu. Några trotsar och lossas att inte höra. Skapande guden har inga tidsgränser. Den lever i nuet och vill inte bara stoppa. Det blir fel. Men skolan är tidsbunden och det sätter gränser för skapandet, det kreativa. Saker ställs på hyllor för att torka. Några läggs i skåp med små initialer på. Verktyg hängs upp på väggarna och bänkar rengörs. Varje person har en speciell städuppgift som det arbetas med. Noga. Sedan sätter sig eleverna på bänkarna och väntar. Tittar på andra som inte är klara. Pratar lite med varandra. Plötsligt tyst.Nä. Någon måste låta lite. Så Tyst.

–       vilka är klara med något som dom vill ta hem? Bra. Titta va fin!

Alla tittar och betraktar. Starka färger och små ben som sticker ut på undersidan. Kreativiteten har inga gränser. Fantasin är bränslet till allt fantastiskt som vi kan göra. Vi måste vårda den, och ge den tid och våga vara naiva. Vad händer inuti dom som tappar den. Fantasin.

Jag sprider positiva omdömen. Ger lite extra till dom som arbetar hårt men även till dom som jag vet bara behöver. Det lönar sig i längden. Alla vill höra att man är bra. Duger. Kan också ha en dålig dag. Man behöver en klapp på axeln även fast det går emot. Jag sträcker fram handen och kramar samma händer. Lite mer dammiga, valkiga, små sår och färg, blandat. Hej då, hej då, hej då. Jag möter ögon som är på väg någon annanstans. Mat, rast eller till den där roliga snöhögen som man kan åka kana på. Termobyxor, stövlar, mössa. Jag tittar ut över salen och ser dimman lätta.

Jag skulle vilja börja min blogg med att citera en artikel som skrevs för inte så länge sedan av en Hasse Hedström på Slöjdforum där han försöker att förklara vem jag är genom ett besök som han gjorde i min ”kreativa värld” en dag i oktober…

Den som har lyckan att ha Claes Blixt som slöjdlärare har aldrig tråkigt. Han verkar ha en outsinlig källa av energi och har ständigt nya projekt på gång. En gång blev det ordentligt rabalder i lokalpressen och till och med Expressen kom på besök. Det var när han efter sin fars död arrangerade en likkistekurs i byn, där deltagarna fick hjälp att snickra ihop sin egen kista.

Claes Blixt står lutad mot sin röda Citroën Jumpy och väntar vid stationen i Skene. Trots att vi inte träffats tidigare vet han att det är mig han ska träffa. Vi är inte många som stiger av tåget.

På andra sidan ligger järnvägen ligger Kungsfors numera nedlagda textilfabrik. En gång var detta Sveriges största väveri med över ettusen anställda. I bilen berättar Claes att många i trakten började på bruket direkt efter grundskolan och blev kvar tills de gick i pension.

Skene ligger i Sjuhäradsbygden, som från slutet av 1800-talet och till mitten av 1900-talet präglades av en snabbt växande textilindustri. Sedan tekokrisen slog till på 1970-talet har produktionen successivt flyttat utomlands. Det märks på samhällena häromkring, många tomma textilindustrilokaler och i vissa byar går det att köpa ett helt hus för vad ett par kvadratmeter kostar i Stockholms innerstad.

Vi tar en sväng förbi Claes renoverade hus i Skene som tidigare var ortens polisstation. Han pekar på det nuvarande köksfönstret. Där låg förr den gamla fyllcellen med avspolningsbart cementgolv.

Egentligen är det Claes lediga dag – han kallar den Claesdagen, den dag i veckan då han har tid för alla sina projekt utanför skolan. Men vi svänger ändå upp till Ängskolan och Claes visar runt i slöjdsalen, där Jim i dag leder slöjden. Det är lugnt i slöjdsalen, de flesta elever har orientering och bara ett par av dem står och putsar på sina slöjdalster.

– Det är en populär skola och det är kö hit. Vi har flera profiler: matematik-NO, idrott och musik samt jakt och natur, här finns många duktiga och drivande lärare, berättar Claes.

Claes är ganska ny på skolan. Tidigare arbetade han i Tranemo, några mil härifrån. Där var han med och byggde en ny slöjdsal från grunden. Han var med och skapade något nytt.

– Bildläraren och jag drev igenom att vi fick en gemensam sal. Vi tyckte att ämnena hade så mycket gemensamt att de borde ligga tillsammans. Vi sysslade båda med konst utanför skolan. Den inspiration det gav tog vi med oss till skolan.

– Här på Ängskolan är det mer 50-tals stämning i slöjdsalen, skrattar Claes.

Men det märks att har stor respekt för sina trä- och metallslöjdkollegor på Ängskolan som har arbetat här i nästan 20 år, respektive 40 år.

Claes och Jim diskuterar vilken pedagogisk modell de egentligen arbetar efter. Claes hävdar att Jim arbetar Otto Salomoninspirerat, eller efter linköpingsmodellen. Han själv arbetar mer enligt göteborgsmodellen, den lite flummigare modellen, som han kallar den. Men de har närmat sig varandra. Numera anser Claes att det går att utgå från arbetsområden och kombinera det med elevernas idéer och eget skapandet. Numera vill han ta till sig det bästa av de båda modellerna.

– Jag vill behålla det i göteborgsmodellen som aktiverar fantasin, som gör att man vågar ta ut svängarna samtidigt vill jag ta vara på det lite mera gedigna i linköpingsslöjdandet, som kanske inte alltid vågar ta ut svängarna så mycket, men som resulterar i gedigna slöjalster som eleverna är stolta över. Skapande har utrymme även i ett sådant system, framhåller Claes.

I slöjdsalens tak hänger sjuornas arbetsområde, massor av stommar till pallar i olika utförande och modeller. Det är ett gemensamt arbetsområde, där dynan görs i textilslöjden.

Även åttorna har ett arbetsområde som drar in båda slöjdarterna. Tidigare tillverkades ett skåp med en textil inramning. Men det förde med sig att eleverna under en allt för stor del av tiden stod och tillverkade standardskåp. Inte speciellt kreativt. Det dröjde allt för länge innan eleverna kom igång med den personliga designen. Istället gör eleverna nu en personlig ram, som kanske inramar ett broderi eller något annat textilt.

– Det är härligt att de att de tekniker som de lärde sig när de gjorde pallarna året före använder de nu helt självklart i det här arbetsområdet, framhåller Jim.

På Ängskolan arbetar de hårt för att slöjden ska vara och betraktas som ett ämne. Trä- och metallslöjden och textilslöjden har en gemensam genomgång inför eleverna varje år, något de kallar inspirationstid. Han tycker att det ur ett genusperspektiv är oförsvarligt att eleverna själva får välja slöjdart.

– Att ha tagit bort valmöjligheterna är en nyttig utmaning; att klara av att få inspirerade elever trots att de inte själva valt inriktning.

Claes tycker att det är viktigt med morötter och förebilder och är ingen anhängare av jantelagen. Han har lyckats få företagare i trakten att sponsra stipendier som han delar ut till elever som gjort något bra i slöjden under terminen.

– Det behöver inte bara vara MVG-elever utan de kan gå till elever som varit förtjänstfulla på andra sätt. Det är en sporre att utses till veckan hantverkare i slöjden och en inspiration för alla. Överhuvudtaget förstår jag inte varför skolan inte i högre utsträckning bygger på det som eleverna är bra på, att vi inte stöttar det som eleverna brinner för. I dag är många elever redan avtrubbade när de kommer till oss på högstadiet.

Många är alldeles för oroliga att misslyckas. Det är en del av skapandet och han tycker om den mentalitet som finns i USA, att det behövs ett par konkurser innan man kan lyckas. Misslyckanden är lärorika.

– Det är synd att det inte i betygskriterierna står något om att man ska misslyckas ibland, filosoferar Claes.

Eleverna brukar fnissa när han påstår att det är okej att misslyckas om de inte tar död på någon eller förstör maskiner eller verktyg med ont uppsåt.

När han tog över sin förra slöjdsalen efter Roland – som jobbat på skolan i Tranemo i 42 år – tog han också över något annat av sin företrädare, Rolands vana att vid varje lektion hälsa på eleverna genom att ta dem i hand. Det har Claes fortsätt att göra varje dag i 15 år.

Claes berättar att han använder sig själv som metafor för skapande och kreativitet. Visar vad man kan hitta på med saker som inte ser mycket ut för världen. Här i slöjdsalen har han bland annat pimpat trädgårdsredskap. En idé kom från en elev som skulle kratta löv samtidigt som det på andra sidan gick en granne som han inte drog jämt med. Claes gjorde om krattan till en kombinerad kratta och maskingevär. Sedan fick fantasin sköta resten.

– Jag bygger på mina egna projekt under lektionerna. Det är ett sätt att visa vad jag brinner för och vad jag gör när jag inte är i slöjden. Jag har upptäckt att det både inspirerar eleverna och får dem att arbeta bättre.

Han tror det vore bra om eleverna fick se fler lärare som brinner för sina ämnen, som inte bara undervisar. Det skulle hjälpa eleverna förstå att det här är på riktigt, att det handlar om är viktiga saker. De skulle må bra av att då och då iaktta musikläraren som komponerar och spelar musik, få uppleva att bildläraren visar vad han eller hon arbetar med och se matteläraren lösa svåra ekvationer bara för sin egen skull.

– Det är viktigt att eleverna ser hur skapande går till, att de vågar pröva, att de även vågar ta osäkra vägar och ibland misslyckas. Det är viktigt att de vågar testa och att de utnyttjar varandra i arbetet – jag är ju fullt upptagen med mina konstverk – därför måste de tänka själva.

Genom att göra sig upptagen så kommer eleverna inte och frågar och får bekräftat saker som de egentligen redan vet. Och genom att göra sig otillgänglig frågar eleverna i första hand en kamrat eller gör egna försök själva och tvingas till att ta egna beslut.

– Det är klart att jag finns där och styr dem. Men jag är ingen lärare som de direkt frågar om något går dem emot. Elever behöver lite motstånd, att de får känna den belöning det är att veta att de kan övervinna svårigheter och motstånd.

Många av de saker han gör han gör i slöjden kommer till efter samtal med eleverna. När de talade om dödstraff kom de också in på frågan vad det går att göra för att avskräcka hundar som beter sig dumt, som bitar människor? Jo, man tar dem till veterinären där de får en spruta så att de dör. Skulle det inte gå att avskräcka dem på annat sätt? Den elektriska stolen är ju tänkt att avskräcka människor. Claes satte genast igång och tillverkade en elektrisk stol för hundar i slöjden.

– Eleverna blev mycket engagerade i projektet och det gav upphov till många intressanta diskussioner. Jag tog hem den elektriska stolen och visade den för min hund. Han nosade på den, men verkade inte bli det minsta avskräckt, berättar Claes.

Vi hoppas in i citroënen igen och ger oss iväg mot Uddebo. Det är där han genomför många av sina konstnärliga projekt, håller kurser och själva huset är ett stort renoveringsprojekt. Men på vägen dit hinner vi med att några stopp vi ett par av alla de projekt utanför slöjden som Claes är engagerad i.

Claes bromsar in vid Gula huset, som är ett oändligt stort trähus, där den en gång i tiden tillverkades trikåer i Eiserkonsernens regi. Claes är med i den förening som håller på att renovera det mycket nedgångna trähuset. Förutom att bevara ett kulturarv syftar arbetet till att här skapa ändamålsenliga lokaler för konstnärlig verksamhet och hantverk.

Nästa stopp sker vid Gula fabriken, där Claes har arbetslokaler och en dag i veckan håller i en återbrukskurs där han hjälper deltagarna att pimpa gamla möbler. Det är hans tur att tända pannan i den gamla snickerifabriken som numera är nedlagd. Men för att bevara lokalerna och snickerimaskinerna bildades vid nedläggningen en ekonomisk förening. I dag har delägarna tillgång till maskinerna i en hel snickerifabrik, men lokalen är också öppen för konstnärer eller företag som behöver genomföra något projekt.

Han tycker att det är viktigt att som lärare vara engagerad i bygden och i det som händer utanför skolan. Det har han användning för även i slöjdsalen. Han vill att eleverna ska lära känna honom som person och hoppas att hans engagemang ska smitta av sig i slöjden.

Så är vi då framme i Uddebo vid Claes missionshus. Även det här var ett hus som var på väg att rivas för några år sedan. Huset är byggt på 1900-talet och härbärgade ursprungligen inte bara en missionsförsamling utan också en missionspastor och dennes sju barn. Nedervåningen består av en stor kyrksal. Men den en gång stora och livaktiga församlingen krympte och söndagsskolan lades ned.

– Jag ville gärna köpa den för att få plats med mina grejor, min verkstad och ha ett ställe att hålla kurser i. Men församlingen var tveksam till mig som köpare. Jag fick infinna mig på flera möten innan de beslutade att jag skulle få köpa kyrkan för 20 000 kronor. På mötet fick de mig att lova att inte starta någon ickeprofan verksamhet i lokalerna. Jag sa ja direkt, även om jag inte riktigt förstod vad de menade. Kanske var de oroliga att jag skulle starta en stripklubb eller en tatuerarstudio i kyrkan.

Efter att församlingen avkristnat lokalen och högtidligt burit ut altarkorset så flyttade Claes in men sina verktyg. Någon stripklubb blev det inte heller. Istället arrangerade han under flera år kurser i att bygga kajaker. Men så småningom hade alla i trakten som var intresserade av att bygga kajaker gått på kurs hos Claes och inga nya anmälde sig.

– I samma veva så dog min pappa. Jag skulle välja kista. Det var ett riktigt monopol. Det fanns tio olika kistor. Från riktigt flotta modeller till en mycket enkel i plywood. Det kändes inte bra att välja någon av dess standardkistor.

Claes bestämde sig för att inte utsätta sig för detta en gång till. Hans mamma är pigg – då ännu inte pensionär – men ställde glatt upp när sonen undrade om hans fick göra en kista till henne. Mamman kom till missionshuset.

– Hon la sig på ett papper på golvet och jag ritade upp en kista som skulle räcka. Hon bad att jag skulle ta till lite extra på mitten om hon lade ut, minns Claes.

När han väl beslutat sig för att bygga en kista vållade han rabalder i lokalpressen. Han hade ju haft god tillströmning till kurserna i kajakbygge – varför inte starta en i kistbygge? Men han fick inte skriva likkistekurs utan tidningen ändrade det till kistkurs i annonsen.

Han mammas kista är klar sedan länge färdig och får agera skåp i förhoppningsvis många år till. Den står framme vid fönstret och den är utformad med tanke på att hans mamma arbetat i vården under många år. Den är vitmålad och utsmyckad med röda, utskurna hjärtan och små gröna blad.

Hans egen kista fungerar som bänk i väntan på bättre användning. Som lärare har han naturligtvis låtit måla den med tavelfärg så att det går att rita på den med tavelkritor. Tanken är att vänner i en avlägsen framtid ska kunna skriva en sista hälsning.

– Som slöjdlärare är det kanske lite förvånade att jag har byggt den i MDF-board. Men jag tycker att det passar bra. Det är ett dött material…