Jag tänkte avsluta bloggveckan med att ge mina bästa broderitips. Självklart utvecklas man hela tiden och även jag lär mig nya saker kontinuerligt, men det här är det jag brukar säga till folk när de frågar ”vad ska man tänka på?”

– Vad ska jag brodera?

Ja du, vad du vill. Det kan vara ett motiv efter ett fotografi eller en teckning, en kopia av en skånsk åkdyna eller ett litet mobilfodral. Det viktigaste är att det är nåt du verkligen vill omsätta till textil. Inspiration kan man hitta överallt och det är helt okej att sno och kopiera vad andra gjort tidigare, det är så man lär sig och det brukar ändå se annorlunda ut i slutändan. Alla har olika ”handstilar”.  Jag brukar tipsa om att det är bra att börja med ett mindre projekt, för att snabbare bli klar och inte hinna tröttna för lätt. Kanske känner man att ”nej, broderi var inte min tekopp”, men då har man iaf gjort klart nån liten grej istället för att ha lagt ner en hel del pengar på en stor dyna som hamnar halvfärdig underst i en hög.

– Hur för jag över mönstret till tyget?

Det lättaste när man är nybörjare är att brodera på ett ljust och inte alltför kraftigt tyg, dvs ritlinne eller vanlig lakansväv. Då kan man nämligen lägga sin skiss under tyget och rita längs konturerna med en hård blyertspenna eller märkpenna. Var ganska lätt på handen så att det inte blir för mycket färg på tyget. Tanken är ju att du sen ska täcka över strecken med stygn. Om man vill brodera på tjocka tyger, som vadmal, behöver man en specialpenna som är mer som en tuschpenna, för mörka tyger en vit sådan (brukar gå att hitta i välsorterade sybehörsaffärer eller på nätet). Man kan också föra över sitt mönster till typ en stadig plastficka och pricka hål i den med en grov nål längs alla linjer. Sedan lägger man plasten på tyget och duttar i textilfärg med en pensel eller svamp – voilà, ditt mönster är nu snajsigt upprickat på tyget!

– Hur börjar jag?

Välj garn efter vad du har för tyg (ullgarner funkar bäst på vadmal, bomull- och lingarner på bomull och linne, men det blir också fint att brodera med lin på ylle) och välj nål efter garnet. Tapisserinålar är bäst för broderi. Tänk på att ta en med så pass stort öga att garnet får plats utan problem. Det är nålen som ska göra hål i tyget, inte garnet. Stick ner nålen en bit ifrån där du tänker börja och stick upp den på linjen eller i formen du ska fylla. Fäst garnet senare. Börjar man med en knut är det lätt att det går upp vid ett senare tillfälle.

– Sybåge? Varför det?

För att det hindrar att ditt broderi drar ihop sig för mycket. Särskilt yllebroderi drar ihop sig så mycket att du i princip alltid måste spänna ut broderiet efteråt för att få det slätt, men använder man sybåge så underlättar man även det jobbet lite. Jag tycker också att det är lättare att hålla i bågen när jag broderar, istället för bara i tyget, men man måste sy på ett lite annat sätt. Istället för att ta stygnen ”i ett svep” jobbar man med handen både ovanför och under tyget (svårt att förklara i ord, men det brukar ge sig). Det är en vanesak, men jag tycker som sagt att det underlättar för att få ett jämnt och fint slutresultat.

– Hur spänner jag mitt färdiga broderi?

Jo såhär: ta en träskiva som inte är alltför hård och som är större än ditt broderi. Fukta ett stycke tyg (en handduk eller lakan t ex) lätt och bre ut det slätt på skivan. Lägg ut ditt broderi på det fuktiga tyget, gärna vinkelrätt mot ett hörn på träskivan, så du har raka kanter att gå efter. Fäst häftstift längs med alla kanterna på ditt broderade tyg. Börja t ex längst ner i mitten, sedan ett stift längst upp i mitten, på sidorna, hörnen… jobba dig runt och sträck broderiet så det ser rakt ut. Sätt häftstiften tätt. Värt att tänka på innan är att ha lite extra tyg, alltså att broderiet inte går ända ut i kanten. Häftstiften kan nämligen rosta lite, och då är det bra att kunna klippa bort det efteråt. När broderiet är rakt uppspänt lägger du ett fuktigt tygstycke ovanpå och låter allt torka. När du ska ta bort det är en tesked bra att bända upp stiften med. Fördelen med det här är dels att broderiet blir slätt, även yllebroderier, och dels att det inte blir så tillplattat som det blir om du skulle stryka tyget slätt. Men det är lite pyssel, så kanske mest för de stora, lite extra fina projekten.

– Är det nåt annat jag ska tänka på?

Ja, ha kul. Brodera för att det är roligt och blir fint och gör saker du kan ha användning av. Man kan sy på det mesta och med det mesta i trådväg. Brodera mycket så du kommer in i handlaget, hur hårt du ska dra åt garnet, hur olika material uppför sig när man syr på dem osv. Det kommer det gå lättare med tiden. Och titta mycket på gamla broderier: för att se hur andra har lagt stygnen eller kombinerat färger och för att se att det inte alltid var så jädra perfekt. Men fint ändå.

Lycka till och tack för mig!

En annan del av min tillvaro som brodös är att hålla kurser. Det är på ett sätt den delen som känns mest ”seriös”: det är planering och förberedelser, krav på att jag ska vara en bra lärare och sedan reda pengar i betalning. Sånt sitter djupt.

Men det gick lite trögt i början. Jag fick ta över en vävkurs av en kompis som inte hann med och tänkte ”ja va kul, nu får jag både undervisa och hålla igång mina vävkunskaper efter skolan slutat!” Och det var kul, men det var ju egentligen broderi jag ville lära ut och då främst landskapssömmar. Det känns viktigt att hålla igång de här teknikerna, att människor får upp ögonen för dem och sedan gör sina egna tolkningar, vilket jag verkligen uppmuntrar. Vi försökte få igång en broderikurs parallellt med vävningen, men termin efter termin gick utan att tillräckligt många anmälde sig. Och då blir det ju ingen kurs. Sedan kom Karins broderier ut och pang sa det, kurserna fulla och fler studieförbund och grupper hörde av sig. Lite lustigt, men jag tackar för det och ser fram emot en höst då jag ska få träffa ännu fler entusiastiska och broderisugna deltagare och visa hur mycket roligt man kan göra utifrån våra gamla landskapssömmar.

Jag kommer bland annat ha kurs på Nääs, Medborgarskolan, Dalagård och Slöjdhuset (bilderna ovan är från vårens kurs där). Kanske ses vi?

Eller rättare sagt, en av de dagar i veckan när jag jobbar med mitt eget kan se ut såhär.

Vissa dagar tar det tid att komma igång. Ibland ska ”allt annat” fixas först: man kanske måste gå iväg med återvinningen, baka bröd eller träna. Igår var jag på stan och gick ärenden, köpte material och samlade inspiration till några smycken som jag borde få till men fortfarande inte vet hur jag ska göra. Vet inte om jag blev så mycket klokare, men förhoppningsvis la sig vissa grejer i hjärnbanken för att dyka upp vid ett senare tillfälle. Hursomhelst blev det inte något sytt förrän vid tretiden på eftermiddagen. Men det är ju samtidigt det som är det härliga med eget kreativt arbete: vill jag jobba till elva på kvällen så går det alldeles utmärkt. Jag försöker åtminstone att inte bli stressad av att vissa dar tar det väldigt lång tid att komma igång…

Nu har jag börjat på nästa bokprojekt, uppföljaren till Karins broderier. Den här boken ska vara mer personlig, mer blandat med stilar och tekniker, inte bara landskapssömmar som den förra. Jag ska inte avslöja för mycket vad det blir för broderier, men för att visa hur jag jobbar ska ni få en liten tjuvtitt. I början av ett projekt handlar det mycket om att leta inspiration och hitta fram till nån slags känsla att förmedla. Jag hittar mycket på främst amerikanska foto- och modebloggar och gör små inspirationscollage (säga vad man vill om alla dessa tjejer med vintageshoppar på Etsy, men de tar ofta snygga foton). Collagen är bra att gå tillbaka till om jag kör fast eller glömmer vad det var jag tänkte. Och Google är såklart ovärderligt om man behöver en bild på, säg, en telefon från tidigt 1900-tal.

I brist på ateljé jobbar jag hemma. Köket är kontor och i vardagsrummet har jag ett hyfsat stort skrivbord där symaskin får plats och golvyta där större saker kan bredas ut (men man skulle alltid kunna ha större plats och bättre förutsättningar… drömmen är ett riktigt arbetsrum där allt kan vara framme, samtidigt). På golvet kan det iaf ofta ligga tygstuvar som ska bli någon applikation

Jag kanske gör en snabb liten skiss först, men ofta ritar jag upp mönstret direkt på tyget eller på papper och klipper ut. Särskilt om man ska göra lite större grejer är det bra att klippa i papper först. Blir det inte bra kan man justera mallen och sen köra.

Oftast har jag flera projekt på gång samtidigt. Antagligen för att det är roligast att börja på saker, men jag tror också på det där att kreativitet föder kreativitet. När jag jobbar med en grej tänker jag redan på nästa, vilken ordning jag bör ta saker i för att hinna, eller så blir jag bara inspirerad av nåt och måste testa. Idéer kan ju också komma när man minst anar det eller när man pratar med andra. Man är liksom aldrig ledig från det kreativa tänkandet. Många föstaskisser kladdas ner på kvittopapper när jag jobbar i butiken

Sedan försöker jag med jämna mellanrum sitta ner och planera projekten lite mer ordenligt. Ibland ser det ut såhär fint i pärmen

Ibland mer såhär

Vi hade en lärare på HV som alltid tyckte att vi skulle föra dagbok när vi jobbade. Minns inte riktigt varför, men kanske för att minnas och lära sig av sina misstag? Jag har varit en högst sporadisk dagboksskrivare i vuxen ålder, och att skriva anteckningar varje dag skulle mest kännas stressande. Men en dagbok kan ju faktiskt se ut lite hursomhelst. Min projektpärm är en slags dagbok. Och min skissbok, som sagt. Här tecknade jag av ett fantastiskt fint bokomslag sytt av tyglappar, och i bakgrunden skymtar det som jag jobbar på just nu: samma teknik men nånting helt annat

Idag måste det nog bli en göra-färdigt-dag. Man får försöka lura sig själv att montering är jättejätteskoj. Well, jag har ju en deadline så det är inte så mycket mer att göra än att sätta sig och sy nu. Snart. Lovar.

Jag har fått frågan ”varför just broderi?” några gånger nu, och jag funderar alltid på om jag har nåt bra svar. Varför gillar man något, egentligen? Jag antar att det passar min personlighet. Jag är noggrann, gillar att utföra monotona saker, har bra tålamod och fantasi. Samtidigt är just broderi så pass varierande att man sällan tröttnar. Man byter ofta både stygn och färg på garnet. Det är inte lika statiskt som t ex stickning och virkning, vilket gör att jag kan sitta med det längre utan att bli trött eller stel (nåja). Det bästa som finns är när man förskjunker helt i sömnaden. Man får in ett flow och, särskilt om jag broderar mycket blommor, är det som att komma in i en annan värld. Som att besöka en sagoträdgård med hoppande rävar och fantasihästar. Det kanske låter flummigt, men broderi är både extremt fokuserat och total bortkoppling på samma gång. Man tänker bra när man broderar, man kan lyssna på musik eller radio, prata eller sjunga. Det enda som blir lite svårt är att kolla på film. Men då får man väl sticka samtidigt istället.

För mig handlar förkärleken för broderi även mycket om att det ligger så nära mitt andra stora intresse: teckning. Det är inte ofta jag gör noggranna skisser innan jag sätter igång med ett broderiprojekt, men min skissbok är en ovärderlig källa till inspiration när jag inte vet vad jag ska brodera. I den ritar och ritar jag av, testar olika stilar, fångar saker jag ser på utställningar eller i tidningar, skriver ner sånt folk säger. Allt blir minnesanteckningar i svartvitt. Sedan kan jag plocka upp detaljer därifrån och ösa på med färg i form av garn. Jag har aldrig varit särskilt bra på att måla med färger, men att kombinera garner och tyger är liksom något annat. Det är väl därför jag valt den textila banan. Jag har också kommit fram till att jag inte är särskilt bra på tredimensionell form. Jag fick aldrig till skulpurerna i lera vi gjorde i skolan, och det är skitsvårt att skylta varorna i butiken. Men allt som är platt går bra: broderi, teckning, fotografi, grafik. Handlar det om någon brist i djupseendet kanske?

Ibland kombinerar jag teckning och broderi i samma grej, som flickan med ballongen. Sy på papper är sjukt kul. Maskinbroderi är också en teknik som ligger nära linjetecknandet. De begränsningar som maskinen ger är bra, du måste liksom bara sy på och det blir inte så perfekt. Extra roligt är det när jag får jobba med tatueringar. I mitt examensarbete på HV målade jag fejktatueringar på modellen, så att det skulle se ut som om mönstren gick direkt över på kroppen. Men nyligen fick jag också göra ett riktigt tatueringsmönster, i form av korsstygn dessutom. Det var många skisser fram och tillbaka innan stygnen var rätt och alla symboler kombinerade på ett bra sätt. Men den blev av, tillslut. Väldigt kul att det var textil, teckning och tatuering, allt i ett. Själv funderar jag fortfarande på vad jag skulle göra om jag nån gång skulle ta mod till mig att faktiskt göra en… men det vore inte helt omöjligt att det i alla fall skulle vara inspirerat av Dalarnas påsömsblommor. Det känns som mig.

När Kravallslöjdcrewet hörde av sig och undrade om jag ville blogga var det för att de sett vad jag gjorde på den textila workshop vi i Manufaktur ordnade på nationaldagen (och som Hertha och Alva bloggat om här tidigare). Så det kändes lite som ett krav, att jag skulle skriva om Folkdräktsburkan. Här är den.

Vi i Manufaktur pratade mycket innan workshopen om hemslöjd och hur främlingsfientliga krafter i samhället (ingen nämnd, ingen glömd) har använt sig, och gör det fortfarande, av symboler som förknippas med just hemslöjd. Folkdanslag har blivit ofrivilliga representater för det som är ”äkta” och ”svenskt”. Jimmie Åkessons val att bära folkdräkt vid riksdagens öppnande väckte stort uppseende, Adam Tensta på omslaget till musiktidningen Gaffa – också i dräkt – lite mindre, men ändå. Även journalister har ett ansvar i det här. Det är så lätt att illustrera en artikel om rasism med en dalahäst eller en Lovikkavante. Men varför? Varför har det blivit legitimt att använda hantverk och slöjd på det här sättet? Ingen slöjdare jag känner till ställer sig bakom det, ännu mindre delar de den typen av åsikter. Alla med någon slags insikt i slöjdvärlden vet ju dessutom att det i princip inte finns något som är nationellt. Allt har redan gjorts nån annan stans, kanske med andra material och redskap, men mönster, tekniker och färger går igen över hela jorden. Hemslöjd är kanske det minst främlingsfientliga man kan tänka sig. Det förenar.

Därför är det hög tid – och väldigt viktigt – att vi som faktiskt sysslar med den här slöjden som ska vara så ”svensk” protesterar och ifrågasätter varför vårt hantverk används i sådana sammanhang. Jag önskar att diskussionen om hemslöjd och främlingsfientlighet hålls aktiv och förs på många olika plan. En workshop är ett sätt, men det behövs mer: debattartiklar (liknande den i tidningen Hemslöjd nr 1/11), nätdiskussioner, manifestationer. Annars tror jag att synen på hemslöjdsvärlden som något mossigt, förlegat och… tja, kanske lite värdekonservativt, för att uttrycka det finkänsligt, får fotfäste hos folk. Och det är verkligen inte den bilden jag har.

Men tillbaka till burkan. Jag gillar kläder och är intresserad av mode. Mode för mig handlar om att vara bekväm, fin och kreativ. Fast det vore ju naivt att tro att det stannar där, mode är så mycket mer. Det är roller och acceptans och tillhörighet. Jag skulle personligen ha väldigt svårt att anpassa min klädstil till ett samhälle där andra normer och sociala koder råder. Kläder är så mycket mer än tyg, samtidigt som det bara är lite tyg. Om man klär sig som man är van, till exempel i hijab, fast ändrar något, säg färg och mönster, så att det passar i folkdräktsgropen i Leksand på midsommar – hur blir det då? Blir man mer accepterad då, eller mer utstött? När slutar textilen att vara ett tygstycke vilket som helst, och blir en bomb?

Jag är också fascinerad över hur fort vi glömmer det som varit. För en sisådär 100 år sedan fick inte heller svenska gifta kvinnor visa håret hur som helst. Naturligtvis ska man inte uppmuntra förtryck i någon form, men det är så lätt att komma med tvärsäkra åsikter om hur-vi-gör-här-i-Sverige, när frågan är så oändligt mycket mer komplex. Den behöver som sagt diskuteras igen och igen och igen.

Och ifall ni undrar så är det en sur sverigedemokratsbock som kommer in från hörnet. Men han är mycket mindre, så ingen bryr sig riktigt om vad han tycker.

Välkommen till min bloggvecka på Kravallslöjd, kära läsare! Efter lite teknikstrul på förmiddagen ska det fungera nu. Och om du inte redan är broderitokig så ska jag göra mitt bästa för att frälsa dig under de närmsta dagarna. Jag är förvisso förtjust i en hel radda slöjdtekniker, främst textila, men det är något med broderiet som ligger mig varmast om hjärtat. Eller som ligger bäst i handen, kanske man ska säga. Jag tänkte se om jag under den här veckan kan sätta fingret på just vad det är med broderiet som gjort det till ”min grej”.

Jag bloggar vanligtvis på både min egen blogg, broderi-karin.blogspot.com, och jobbets, www.svenskhemslojd.com/butik, där jag får skriva om allt möjligt annat hantverk också. Fortsätt gärna läsa där när den här bloggveckan är över.

Som första inlägg tänkte jag göra en liten snabbspolning genom min broderiutveckling. Vi hade en rätt kreativ miljö hemma när jag var barn, där dockskåpets inredning ofta byggdes på med egna alster och flyttades ut över hela golvet. Mamma sydde Valdorfdockor till mig, jag och brorsan ritade och byggde legostäder, det var utklädningar och rotande i lådor och påsar med tygstuvar. Det första jag minns att jag sydde själv var en liten kudde till en docka, i blå satin. Jag minns än idag hur jag tråcklade ihop de där tygbitarna för hand och fyllde den med vadd. Nål och tråd var aldrig svårt, kanske hade jag bra finmotorik. Men det var först på fritids som jag upptäckte broderiet. Medan kompisarna tröttnade på de obligatoriska pepparkaksgubbarna i korsstygn på glesast tänkbara Aidaväv frågade jag om det fanns fler mönster och gjorde några till av bara farten. Sen var jag fast. Otaliga korsstygnsmönster köptes och broderades. Eftersom jag inte hade råd med alla jag ville göra själv fick mamma steppa in som finansiär och jag sydde på beställning åt henne.

Ändå tog det ganska lång tid innan jag började göra egna mönster. Andra saker kom emellan, som jag minns det målade och ritade jag mig igenom min tonårstid. Sedan började jag sticka på allvar, men hur det nu var hittade jag några gamla halvfärdiga broderier i tidiga 20-åren, gjorde klart dem och – just det – det här var ju roligt! Då gjorde jag mitt första egna mönster, duken med röda trianglar. Gillar den fortfarande för att den är så enkel. Det är som att innan man kan så mycket är man lite friare i det man gör. Det blir som det blir på nåt sätt. Man kanske inte är supernöjd där och då, men i backspegeln är ofta förstlingsverk väldigt fina.

Hur lär man sig att brodera då? Jo, genom att titta på vad andra har gjort. Jag letade upp alla handarbetsböcker vi hade hemma, sedan ännu fler på bibliotek. LT förlags serie om landskapssömmar blev min skola. Böcker från 50- och 60-talet om vitbroderi med fantastisk formgivning. Jag pluggade på universitetet, men satt och sydde som en tok på kvällarna. Det mesta när det gäller broderi kan man läsa sig till och kolla på bilder. Närbilder är bra. Jag inspirerades mycket av Karin Larsson och jugend och gjorde den gula påskduken med tulpaner. Sedan tyckte jag att det var läge att se om jag hade en chans att söka en utbildning inom textil. Det var liksom lite för roligt för att låta bli. Sökte till HV Skola på Djurgården i Stockholm och kom in på reservplats. Konstigt nog tappade jag lusten för broderi lite då. Tyckte väl att det inte var en lika stor och rolig utmaning som vävningen. När vi hade ett projekt med landskapssömmar tog jag livet av en blekingefågel. Men så är det väl med skolmiljön, man blir modig nog att experimentera igen. Och när det efter två år var dags att bestämma sig för exjobb kom jag tillbaka till det jag kunde, nämligen broderi, men gav mig själv en rejäl utmaning. Jag skulle brodera på ett ovant material (kläder i trikå) och jag skulle brodera MYCKET. En hel munkjacka täckt av påsöm, och så tre plagg till i andra tekniker. Det var det roligaste jag gjort, även om jag under ett par veckor hade tunnelseende av stress. Men den där exjobbstiden var också otroligt givande och gav mig nära relationer med några av de viktigaste och bästa människorna jag träffat.

Jag hade också tur som träffade folk som uppmärksammade det jag gjorde och lyfte fram det i offentligheten utanför skolan. Jag fick vara med på utställningar och i tidningar. Ett förlag ville se mer och bad mig göra en hel bok med landskapssömmar, på mitt sätt. Helt sjukt ju! Det ena gav det andra och idag får jag inspirera andra till att brodera. Jag vill verkligen lyfta fram de här gamla vackra och ibland väldigt lustiga sömmarna, men samtidigt är det som sagt viktigt att döda en och annan fågel. Om man har tekniken i fingrarna är det lättare att experimentera och göra eget. Det kan vara så enkelt som att sy med andra färger än vad man ”ska”. Rosa till exempel. Det är fint.