Så var jag färdig, både med stora glödlampsdockan och med den här bloggveckan. Den som vill fortsätta följa mig och mina projekt (och min hyperspännande vardag) kan med fördel titta in på min blogg: Stenbullar.

Tack och adjö! / Ylva

Jobbade vidare idag med den stora glödlampsdockan. Den är lite svårhanterlig i jämförelse med dom vanliga små, den tar upp halva soffan när den ligger i mitt knä och får benen fastsydda. Har använt samma teknik med kroppen som hos dom små, men var tvungen att klura ut ett bättre sätt att fästa armar och ben, så det blev till att böja till metallringar att fästa dom med. Kändes ovant att jobba så stort, vanligtvis tycker jag det är en rolig utmaning att jobba med riktigt små grejer, men man kan väl variera sig.

På bilden syns en glödlampsdocka av normal storlek, kanske kan jag hinna klart den stora innan min sista bloggdag som är i morgon. Annars kommer den att finnas till beskådan på min egen blogg: Stenbullar.

Idag har jag jobbat på en gigantisk glödlampsdocka, väldigt mycket större än de jag brukar göra. Till kroppen behövdes en mycket större mängd matt-trasor än jag hade på lager, så det var bara att sätta igång och klippa i ett gammalt lakan.

Arbetet fortsätter i morgon, då kommer den roligaste biten: val av knappar! Jag vet, det låter ap-trist men är en intressant del av arbetsgången, särskilt de knappar som ska väljas ut till ögon. Just nu är största problemet att hon nog inte kommer att kunna sitta och då kan det bli svårt att ha med den på utställningen.

Två gånger per år brukar det ordnas designmarknad på Hamnmagasinet här i Umeå. Då brukar jag försöka få mig en plats för det är alltid lika kul att kränga sina grejer. Jag gillar att kolla in vad andra kollar in på just mitt bord. Vad dras dom till? Vilka alster säljer bäst? Försöker att förnya mig lite och tillverka några nya saker som man inte hade sist. När man sitter som en mupp hemma i sin vrå och donar är det liksom belöningen att sen få se och träffa andra som verkar uppskatta alla avverkade arbetstimmar. Tygdockorna på bilden brukar locka folk att välja lite utifrån personlighet, -det här är ju du! kan nån säga och hålla upp en lämplig tygdocka för sin kompis, och det är klart att man bara måste köpa ”sig själv”…

Jag är inte alls duktig på att följa med i andras bloggar, inte så som många som följer ett par stycken och tittar in regelbundet. För mig är det oftast bara ren slump att jag hamnar på en rolig sida. Jag är nämligen lite kluven till det här med att kolla in vad andra gör, vill liksom att idéerna ska komma av sig själv, vilket de brukar göra utan större problem. Men med docktillverkningen var det så att jag råkade hittade till en intressant sida som inspirerade mig. Jag blev fast direkt! Dockor, kul! Det ville jag prova, och så blev det. Tillfället var illa ”valt” då jag precis fött barn nummer två till världen och hon visade sig anlända med kolik av det mer krävande slaget. Mitt i allt bäbisvrål började jag den sommaren utveckla min egen teknik för att skapa de dockor jag ville göra. Det är ju naturligtvis så att jag gärna inspireras av sådant jag ser, men det är viktigt för mig att hitta en egen variant på det jag sedan tillverkar så att det känns eget. Nu har det gått fem år och jag känner att mina dockor verkligen är mina.

Under kvällen har jag jobbat med att sy små hjärtformade vetevärmare, fast om sanningen ska fram så innehåller dom ris, men funkar på samma sätt. Jag gillar att växla mellan olika projekt men brukar försöka disciplinera mig till att ”massproducera” varje grej eftersom det är mer effektivt att göra många av något när man ändå håller på. Nackdelen är att det lätt blir trist och då finns risken att jag drar vidare till nästa idé, men jag har aldrig tillverkat dom här förut så än så länge känns det kul. Det blir en del ris i soffan men det får man ta. Dom blir så härligt tunga när dom är färdiga. På varje hjärta har jag sytt fast ett litet märke med en stjärna. Det kändes som det behövdes en kul detalj så det fixade jag med textilfärg, pensel och bomullsband.

Så här blev det färdiga resultatet. Nu är det bara att mata in det i mikron och värma på! Till varje hjärta tänkte jag måla ett litet kort och eventuellt blir det en tillhörande papperspåse, som ett helt present-kit.

Hej! Och välkomna till min värld för en vecka framåt. En stor del av den tiden som kallas fritid/egentid (dvs. när barn hämtats, mat ätits, disk diskats och man bara kan göra vad man vill) då pysslar jag. Det går liksom inte låta bli. Oftast parkerad framför tv´n med soffan fylld med lämpligt material. Där putsar jag med sandpapper, målar med akrylfärger, skär till kort eller syr fast knappar på någon docka. Jag har ett alldeles eget ”lekrum” på övervåningen där det mesta materialet förvaras, men där sitter jag inte så ofta. Jag ser med skräckblandad förtjusning fram mot den dagen vi köper ny soffa och jag måste börja bete mig som en ansvarsfull vuxen. Till mitt försvar ska ändå sägas att soffan endast fått en minimal gul färgfläck under sin livstid, det övriga skräpet som bildas brukar dammsugaren fixa.

I går besökte jag biblioteket i Holmsund där jag ska ställa ut mina dockor under Mars månad. Jag kollade in montrarna så jag kan fundera lite på hur jag vill ställa upp allt sen. Det som ska fixas nu i kväll är ”finliret” på de lådor som dockorna står/hänger i. Jag ska även se om jag hinner slutföra arbetet med en riktigt stor docka som jag skulle vilja ha med, samtidigt vet jag att det där allra sista fixet brukar ta längre tid än man tror. Nä, nu är det dags att påbörja läggning av barn och sen, som genom ett trollslag , förvandlas jag till den kreativa soffpotatisen!