Jag tittar på många gamla vävnader. Det är en av mina största inspirationskällor. Framförallt så letar jag efter ”fel”, solvfel och inslagsfel. Detta felletande handlar inte om att ”göra ner” väverskorna som en gång har vävt dom utan att hitta ny sätt att väva idag. Solvfel får sällan finnas kvar idag när man väver, istället så solvar man om, man vill inte ha ett fel som går igenom hela vägen, sån är jag också, jag solvar om. Därför är det ett bra sätt att titta på gamla vävar där ”felen” finns.

Eftersom jag bor i Jämtland så kryllar det av bunden rosengång, det har varit en mycket vanligt vävsätt. Dom flesta rosengångarna har suttit fast på fälltäcken, dom flesta är idag bortsprättade och sparade, medan fällen sedan länge har blivit mull. Det säger lite om hur stolt man har varit över sina rosengångar.

Själv blir jag sugen att väva en rosengång, men med vilken solvning? Inte vanlig Vpunkt i alla fall.

Så snabbt var min vecka på Kravallslöjd slut, följa gärna mitt fortsatta slöjdande på Hannaleker.

Förra veckan deltog jag i Mittnordiska Kulturdagarna, två återkommande dagar som i år hade temat ”Forma framtiden”. En av dom som talade och hade den workshop som jag deltog i var Faythe Levine. Kanske mest känd för att hon har skrivit boken och gjort filmen ”Handmade Nation – The rise of DIY, art, craft and design”, som handlar om Craftivismens utvecklig i USA.

Förutom att det var inspirerande att se och höra om alla duktiga hantverkare som hon berättade om så var det ett citat som jag fastnade för.

Det är så jag känner det, det är en fantastisk känslan att se hur något växer fram ur ens händer. Ibland frågar jag mig om det viktiga är det färdiga resultatet eller om det rent av är vägen dit?! Ibland är det i alla fall så, att när man är klar så känns det som en kärlekshistoria som har tagit slut och man är själv kvar med sitt ömmande hjärta. Det kanske låter konstigt men vissa projekt är som en kärlekshistoria.

Man har blivit några erfarenheter rikare och det tar man med sig in i nya projekt.

På lunchen idag gick jag iväg på min favoritloppis, favorit för att den ligger centralt och för att dom brukar vara löjligt billiga på textilredskap. Nu idag så ”hittar” jag en röd låda halvt gömd bakom några tapetrullar, det visar sig vara en vävstol. En vävram för ynka 60 kronor. Jag har aldrig vävt i vävram tidigare eller haft tanken att köpa en, men den där röda lådan bara skrek på mig. Så jag tog helt enkelt ”Karin” med mig hem och hoppas att jag kan luska ut hur den fungerar, trots att instruktionsboken är på tyska och min tyska är ganska bristfällig.

I min stora vävstol växer det fram en gluggväv från Vemdalen. Det är så härliga färger så man blir glad att väva den. Det är otroligt att tro att den som hittade originalet hittade den under en bunt med trasmattor, tur att hon gillar att leta.

Nu är det då dags för min bloggvecka.

Det kommer att bli en vecka med craftivism, återbruk och mycket vävning.

I helgen har jag varit på Mittnordiska kulturdagarna och fått hur mycket inspiration som helst, nu är det bara att bearbeta alla ny intryck.

Ett bra sätt för mig att tänka och komma på nya saker är att sitta i vävstolen, i alla fall när det inte är allt för avancerad vävning. Det är många tankar som hinner bearbetas då.

Jag återkommer med en rapport från vävstolen senare. Nu är det dags för fortsättningen av ”Vävarnas barn” och en gluggväv från Vemdalen.