Lite tips (tips! – inte reklam eh…) avslutningsvis:

Låten som jag bloggade om tidigare ligger nu ute på myspace! www.myspace.com/starshootersutd

Ronnie har dedikerat den till sin flickvän på distans så den heter Martas Song.

Vill ni gå kurs med mig i att hugga tråg?

www.ahardslojdlife.com/tragkurs.pdf

Kolla med konsulenten i Jämtland, Göran Posthuma om det finns platser kvar.

En del hävdar att slöjd är någon sorts samhällskritik. Ett sätt att uppväga för kommersialismens dåliga sidor. Det håller inte jag med om. Det är bara slöjd. + och – några grejjer.

Samhällskritisk kan man ju vara ändå, hehe. Som det här med shopping. Det börjar äckla mig. Idag var det en krönika i Ljusdalsposten där en skribent skrev om sin shoppinghelg i Gävle. Det var lustfyllt skrivet. Höstshopping kallade hon det.

Själv har jag svårt att ens tillgodose mina behov. Att bara gå och köpa något känns inte lockande längre, så jag märker att jag har börjat undvika det. Vårt hem skriker efter förvaring nu när vi har barn och sådär. En enkel lösning vore ju att åka till Ikea och bara köra hem det man behöver. Men alla dessa program och tidningar och krönikor och artiklar och reklamblad har liksom laddat den handlingen med så mycket värderingar eller associationer att det tar emot. Det är liksom inte neutral mark längre. Det har blivit politiserat på något konstigt sätt för mig. När jag går in i en möbelaffär eller heminredningsaffär ser jag framför mig Carolina Klufts lurigt fundersamma leende – ”lack är ju praktiskt, men oljad valnöt är ju så himla snyggt…”. Vojne, vojne, hur ska jag kunna göra detta omöjliga val. Liksom. Världen blir enfaldig. Prylarna upptar all vår tid. Att hitta rätt prylar, att göra sig av med prylar… Det känns som om jag står där och gör precis vad som förväntas av mig.

Men jag lurar alla. Jag har börjat köpa mina möbler på auktion. Ett väggskåp med tjock, ful färg. Bara att skrapa och slipa och sätta dit någon liten list, sedan måla. Ingen vet hur fint det är egentligen – det vet bara jag. En sekretär med udda knoppar, bara att skruva bort och svarva nya. När man öppnar luckan – en gammal björkådring. Fantastiskt! Fyra stolar slängda på en bränngrop. Idioter!

Skåpet med ny dörrspegel, fyra stolar hittade på en bränngrop

Så idag har några av mina ovanligare hyvlar fått tjänstgöra. Då jag gjort en ny dörrspegel till ett auktionsfynd, i form av ett hörnskåp. Det var rätt risig färg, tjock och ful, så jag har skrapat och slipat det och passade på att plocka bort spånskivan som satt som dörrspegel.
Jag hyvlade en spånt med nya simshyveln som jag köpt på Tradera. Den funkade skitfint. Sedan provade jag en hyvel med snedställt stål för att hyvla ändträ. Den behöver justeras. Sedan hyvlade jag rillorna i luckan.

Det är min ”nonshopping lifestyle”. Köp trasiga prylar och laga. Gör egna prylar av saker du fått gratis. Renovera. och köp rättvisemärkt.

 ps. Vad ska jag ha för färg på luckan? Servalack är ju praktiskt men oljad valnöt är ju bara sååååå läckert….

Jag är en utpräglad nattmänniska. Eller också har jag bara blivit det mot min vilja. Kvällarna sjuder i alla fall av inspiration av alla de slag. Som nu. Jag har varit hos Ronnie ikväll också. Ingen slöjd alltså. Däremot har vi lagt sång och körer på en låt (den jag skrev om igår). Sedan blev det som i ”Mitt liv som hund” med kokosnöten: ”vi kör den en gång till!”. Lyssna, diskutera, analysera…

Sedan kommer man hem vid 23, full av kreativitet och lust att uttrycka sig, skapa, varje idé känns som en möjlighet. Jag hatar det faktum att man då måste gå och lägga sig och när man kliver upp klockan 07 dagen efter så känns det som om allt är emot en, inget är värt att engagera sig i. Orken är borta. Möjligheterna ter sig avlägsna. Nu måste jag inte gå upp just imorgon, eftersom jag är ledig på fredagar. Men det känns som om man borde gå och lägga sig i alla fall. För att man är så trött. Men på något sätt kan jag hantera tröttheten på kvällen. Jag gäspar och gnuggar mig i ögonen och benen vill bara vila. Men jag kan ändå få något gjort. På morgonen går allt i snigelfart.

Vi får nog trots allt se vad morgondagen erbjuder istället för denna sena timme. Jag har inte kommit i säng före 01 någon gång den här veckan. Så ikväll funkar jag inte. God natt från Niklas

 Kryper i säng…

Idag har jag tagit två vrilar. Det var en stor björk som hade blåst ner på Stene. Den hade tagit med sig två björkar till. Det var en rätt så mäktig syn. Tyvärr glömde jag kameran hemma. Vrilarna var inte så jättefina, inte så jämna utan ganska knotiga, men det kan nog bli något ändå. Björken var ganska rötangripen, men det var märgröta.

Jag har fortfarande inte packat ur bilen, får göra det imorgon bitti. Jag kom nämligen nyss innanför dörren (22:30). När ungarna var klara för kvällen åkte jag in till Ljusdal, hem till Ronnie som jag spelar med. Han hade gjort klart en låt. Vi har spånat på låten ett tag, jag har skrivit första versen till hans musik, Ronnie hade också en refräng som jag inte fick röra. Nu messade han idag och hade baserat låten på ett pianospel som han hade spelat in någonstans i Los, Losgården tror jag, där han är stationerad på ambulansen vissa dagar. Tydligen hade han tagit med sig mic, sitt mixerbord och en MD-spelare och lagt riktigt piano som grund. Så ikväll slet vi med vers två innan jag kunde lägga sång. Det är roligt att skriva låtar ihop med någon, det är som att gå skrivarkurs igen. Det är inte lika hårt som att skriva själv, man kan tillåta sig att kompromissa och inte ta så allvarligt på det. Okej, om den här bloggen saknat poesi, det har mest handlat om pigment och olja, så får ni här en helt ny text från Starshooters Utd. Ni kan höra mer rockpoesi på www.myspace.com/starshootersutd.

”Miss you”

The last day of the summer
a panting last breath
can´t carry me away
guess nothing could have made you stay
when you made your great escape
Our dreams were so alive
but they faded by and by

and I miss you, I miss you so much

The endless lonesome rumble
of freight trains passing by
you said ”one way or the other
I´m gonna follow them down that line
no matter what I have to leave behind”
your dreams are so alive
I´m fading by and by

and I miss you, god I miss you so much

Återkommer med lite om vrilslöjd i morgon tror jag.
Nu måste jag kolla vilken elmätare som är vilken och så vidare och rapportera det till mitt elbolag. Blir en sen natt igen….

 /Niklas

Hallå människor!

I morse fick jag skrapa bilrutor när jag åkte. Käkade för övrigt frukost i bilen igen. Jag tog kurvan vid ygskorset lite för skarpt och tekoppen rasade. Men jag kör med en sådan där termosmugg, som har ett lock med bara ett litet hål i. Så jag fick bara ca. halva koppen på bilmattan. Det var bara stanna och försiktigt lirka ut mattan du vet.

Slutade vid fyra. Det är alltid en sorts eufori när man slutar för dagen. Då får man åka hem och göra något kul, klarat av en dag till på kontoret. Idag skulle jag hem och måla lite. Jag började grunda en tavlett och en pinnlist förra veckan. Jag var in på Kulturarvet, en byggnadsvårdsbutik i Östersund, när vi åkte upp till stugan i Strömsund i sommras. De har jäkligt fina pigment. Köpte obränd- och bränd terra. Nu håller jag på och målar med den obrända terran. Jag river alltid ihop färgen själv. Den blir bättre täckande då, inbillar jag mig, och så torkar den fortare, blir magrare. Det är helt enkelt överlägset bästa sättet att ha koll på vad man pysslar med. Eftersom målning är ju så skitsvårt som det är, så man måste göra det bästa av det. Ändå händer ju oförutsedda saker. Den här färgen jag har blandat av det här pigmentet till exempel – den blev inte alls särskilt täckande. Så jag skulle nog ha grundat med någon bättre täckande färg. Jag hade sådant förtroende för det där pigmentet av någon anledning så jag bara körde. Nu får jag nog göra två strykningar till. Det känns lite trist. Men det blir bra till sist tror jag.

Jag ser framför mig en sådan där lysande, ändå lite dov, mättad gul färg. Målning är en sådan där grej man verkligen får kämpa med. Åtminstone har jag fått göra det, för att hitta det där tunga uttrycket. Av någon anledning gillar jag inte äggoljetemperan. Jag kör bara linolja och pigment. Äggoljetempera är för snabbt, hehe. När det gäller målning lever jag slow. Fast jag sträcker mig faktiskt till att jag använder Färgrikets linolja och blandar ut färgpastan med. Den innehåller någon sorts torkmedel, miljövänligt sådant, så det går lite fortare då. Sedan tror jag att terran torkar ganska fort i sig.

Tavletten, färgen, rillorna är gjorda med profilhyvel – min compadre

Egentligen hade jag tänkt måla igår, men då kollade jag på ”upp till kamp”. Den serien inspirerar mig. Den får mig nästan att vilja bli proggare. Säga vad man vill om alla konstiga fraktioner och så vidare, men om det nu är så som serien visar, och det verkar ju många antyda – att den är ganska autentisk, så trodde de på gemenskap. Det är stort. Gemenskap, det är det enda. Människan är skapad för gemenskap, det är jag övertygad om. När man känner att man vill dra sig undan gemenskap, att man är bekväm av sig och inte orkar med andra människor, då ska man tänka att det är den här omänskliga, artificiella tillvaron som tar över ens sinne. Som en Matrix. Det är synd att vi lever så ovärdigt, tycker jag.

Ska jag utveckla det? Inte nu tror jag – en annan gång i så fall. Men nu kom jag osökt in på ett boktips. Idag när jag åkte hem funderade jag på vad jag skulle blogga idag. Jag tänkte ge ett boktips, men det kändes lite krystat, men detta är som handen i handsken. Det kan aldrig bli bättre. Läs ”Kvinnor i väglöst land” av Lilian Ryd. Om ni vill veta vad jag menar med värdighet. 

Imorgon ska jag ta med mig motorsågen när jag åker. Anna-Carin ringde idag och sade att en björk hade blåst omkull vid hennes verkstad. Hon hade paxat den, för det är några vrilar på den. Vi kör igång vår slöjdstuga den 29 september igen. Då ska vi till hennes fäbod i Harsen. Synd att min blogg är slut då, det blir säkert riktigt kul.

 Olle med storvril´n – keep ém coming… :)

Nu måste jag ner och måla pinnlisten också, hann inte det för Olle började tjuta efter kvällsvällingen.

…och tvätta penseln.

/Niklas

Idag ska jag jobba 13-20 så bloggen måste ske nu.
Den här veckans blogg kommer att stanna hemmavid är jag rädd. Precis som jag gjort de senaste 2½ – 3 åren. Det blir kanske inte så för alla med barn, men för oss har det blivit så.

Det senaste året har vi bott här på Halvvägsbacken i Färila. Från hyreslägenhet, en bil och ett barn till två hus, två bilar och två barn på några månader. Ibland har jag faktiskt velat sälja huset igen, på allvar, det medges. Men jag har snabbt fått en stark hemkänsla här. De här husen och 3 uthusen behöver mig och jag behöver dem. Jag har fått en egen liten stuga till mitt förfogande för att slöjda (den är också bra att lyssna på vinulskivor och repa med bandet i) och jag har en 4 meter lång svarv som väntar på att ta plats i ett av uthusen som ska bli verkstad.
Det är frustrerande att behöva fixa så mycket, men det är frustrerande att bara ha tillgång till en snickarbänk i hallen också!

Och när man bilar timmer till nya syllstockar finns det ingen annanstans man vill vara. När man får prova de där gamla yxorna man samlat på sig (och vet att man kommer få användning av en dag när det inte finns några  smeder längre).

Jag gillar öppna planlösningar…

I sommras när jag var föräldraledig med två barn hemma startade jag min firma ahardslojdlife. Man har hört att det är ett bra läge för vissa att starta eget under föräldraledigheten. Men du – hur tänker de människorna? Vad har de för superkrafter? I alla fall – nu är det gjort. Nu gäller det bara att leverera…

/Niklas Karlsson