Sista blogginlägget. För imorgon har jag inte tid att skriva. Då ska jag göra jongleringsbollar av plastpåsar och ris. Beiget jobb, men nån måste göra’t. För cirka 80 kronor i timmen plus OB. jag har inte jobb vidare ofta, men när jag har det får jag betalt för konstiga saker. Det konstigaste jag har fått betalt för är när jag skule inviga en konstutställning. Jag kom dit i min sjöjungfrudräkt och skrek åt alla tavlorna. Det var skoj men sen fick jag stämbandsinflammation och var tvungen att tiga i två månader. Jag undrar fortfarande om det var värt det egentligen. När jag jobbade som personliga assistent  för massa år sedan fick jag betalt för att sitta och mata änder klockan 7 på morgonen. Det var också ganska märkligt.
Min sjöjungfrudräkt har för övrigt krympt. Jag trodde inte att gips kunde krympa. jag undrar om jag ska göra en ny snäckskalsBH av gips, eller om jag ska hoppas att den gamla växer när jag slutar amma eller om jag ska köra på en stil som är så ekivok att den är löjlig. 

Jag har tagit paus från bloggandet i två dagar. Mina händer har inte funkat riktigt som de ska (Jag BEHÖVER verkligen dendär elektroniska hopphagen!). Och så har det ju förstås varit vakum. I telefonen. Det är inte lika kul som när det är vakum i trapphuset. När jag gick gymnasiet hade vi vakum i trapphuset varje måndag. Hela klassen sprang uppför alla trapporna och ropade: Ånej! Det är måndag! Det är vakum i trapphuset! Jag längtar inte tillbaks till gymnasiet i övrigt, men känslan av att springa uppför en trappa med 30 andra personer som alla ropar att det är vakum i trapphuset är i en klass för sig. Det är också känslan av när hela familjen ligger utsträckta kors och tvärs över sängen och sjunger: ”Ploppa med naveln plopplopplopp” och trummar på naveln. Jag vet inte om ni har tänkt på att det bildas ett ploppande ljud då. Om man har inåtnavel alltså, annars tror jag inte det funkar. För Y är dethär med ”ploppa med naveln” mycket allvarliga saker. Och dessutom en del av hans språkliga utveckling, där han just nu håller på att lära sig viktiga distinktioner. ”Poppa” Är hans ord för potta. Och ploppa. Och så har han upptäckt att det finns de som talar om J som hans pappa (vi är inte så mycket för titlar i familjen, men på dagis är de de). Mycket förvirrande. Han ledde runt mig i lägenheten en lång stund igår och pekade för att jag skulle förklara. ”Poppa!” ”Ja det är en potta.” ”Poppa?” ” Nej det är en hink.” ”Poppa!” ” Ja man kan ploppa med naveln.” ”Poppa?”  ”Ja, J är din pappa” ”Poppa!” ”Ja det är en potta.” osv.
Men nu var det ju vakumet i telefonen som var problemet. Jag fick ingen A-kassa denna vecka nämligen. Det fick jag veta dagen innan jag trodde att jag skulle få A-kassa. Jag ringde för att fråga vad de ville ha för papper denhär gången. Och då sögs jag in i telefonen. Inte med en gång förstås. Först väntade jag i telefonkö i en halvtimme. Sedan ringde jag upp ett annat telefonnnummer och väntade lite till och så det första igen där jag efter att ha väntat på att de skulle svara, blev vidarekopplad och fick vänta lite till. Och under denna tid hann det uppstå ett vakum i telefonen. Det var ett himla snärj med att få loss mig.

OM ni någon gång trillar i sjön och ni vet att det finns hajar i vattnet, ska ni hålla huvudet under vattnet och skrika. Ljud går fram bra under vatten och hajar gillar inte att man skriker.

Fullständigt värdelöst vetande, för en som troligtvis aldrig kommer att se en haj annat genom en glasruta av ett eller annat slag. Jag är som kapten Nemo, som sitter i min undervattensfarkost på min världsomsegling under havet. Jag ser alla de farliga fiskarna, men jag är aldrig i fara.

Det var för övrigt inte jag som kom på detdär. Jag hörde det av en föreläsare på den första högskolekursen jag gick 95-96. Den hette ”Folkmusik i världen” och hölls på distans på halvfart i Falun. Det var en märklig kurs, och förmodligen den bästa jag har gått. En helg i månaden under ett år åkte jag till Falun och skulle höra föreläsningar om musik från olika delar av världen. Var det meningen. Vissa av föreläsarna var bättre på att spela än på att prata, så då spelade vi mest. Andra pratade lika bra som de spelade, och då förstod jag inte vad de sa eftersom jag inte hade lärt mig det akademiska språket ännu. Han som sa detdär om kapten Nemo hette Pedro van der Lee. Han är död nu. Och eftersom det här var i mitten av 1990-talet, så pratade han inte om internet, när han drog paralleller till Jules Verne. Han pratade om import av skivor från exotiska delar av världen.

Nu går jag min kanske sista kurs på högskolenivå. IT för humanister, heter den. Att förstå sig på datorer, kan väl räknas som ett hantverk i sig. Full jämförbart med att räkna ut trampordningen på en daldräll. Stället där kursen hålls heter HUMLAB och ligger under marken på Umeå universitet. Jag satt där idag och förde över en film från en liten kassett till en hårddisk. Meningen är att det ska läggas ut på Tove Sandells Magdanskapells hemsida på My Space. http://myspace.com/tovesandellsmagdanskapell   Det är mycket som ska ordnas med den sidan. Den ser förskräcklig ut. Jag som var så glad att jag fattar html, men vad hjälper det, när det är CSS som gäller. Det kan ju inte vara så svårt att lära sig. Knyppling är bara korsning vridning, datorer är bara etta nolla.

Det tjatar jag ofta om. Det är svårare att omsätta i praktiken. ”You know the words and you sang all the notes but you never quite learned the song” för att citera Incredible Stringband. Och för er som är oinvigda i detta fantastiska bands värld, kan jag upplysa om att sången handlar om en igelkott som hela tiden kommer och talar om hur allt ska vara. Jag vet inte hur jag man lockar till sig förnuftiga igelkottar. Men jag vet hur jag ska göra för att hålla hajarna borta.

Ja just det. Dennna vecka är det jag som bloggar! Korkat av mig. Jag som har gett mig själv datorrestriktioner på grund av muskelskada på bägge armarna. Det är 14 år sedan jag fick den skadan, och den har inget med datorer att göra. Jag vill härmed utfärda en varning för att ägna dagarna åt blockflöjtsspel varvat med mönsterstickning!
Så nu var det gjort. Dator och piano är också dumt. Jag har på senare tid funderat över ifall inte tangentbordet skulle kunna vara annorlunda utformat. Det går ju att spela datorspel genom att hoppa omkring i nånslags elektronisk hopphage, då borde det gå att styra ordbehandlingsprogram på nåt liknande sätt. Tänk er knappsatsen till en telefon fast som en hopphage som man får hoppa omkring i. Samma princip som när man skriver SMS i jätteformat. Hopphopphopp!Hopphopphopp! Då skulle jag slippa ha armarna i ett statiskt läge, och kanske skulle jag ha lite mindre ont. Det är förresten inte bara datorspel som går att koppla till annat än tangentbord. Det finns ju alla möjliga instrument med MIDI. Tänk om man kunde styra ordbehandlingsprogrammet med dem! Trumma ihop ett examensarbete!  Jazza fram en tidnigsartikel! Fake it ’til you make it! Möjligheterna borde vara oändliga. Men här sitter jag med ett tangentbord inspirerat av skrivmaskiner. Jag har någon gång hört att bokstävernas placering fortfarande är anpassat efter att man inte ska skriva så fort att typerna slår ihop. Är det nån som vet ifall det stämmer?

Dagens pyssel: Pillra ut siffrorna 1, 2, 3 och 4 ur en ukulele.