Här kommer en liten ljudfråga inför helgen! Svara genom att skicka en kommentar här i inlägget, senast söndag 27 januari (söndag eftermiddag skriver jag som ni kanske vet mitt sista inlägg):

1a) Vilket är det finaste ljudet du vet?
1b) Vilket är det värsta ljudet du vet?

2a) Vilket är det finaste ljudet du vet, relaterat till slöjd/hantverk/etc?
2b) Vilket är det värsta ljudet du vet, relaterat till slöjd/hantverk/etc?

(Både klichébetonade och unika svar välkomnas, liksom korta och låååånga.)

2b kan jag besvara för skojs skull: när jag stickar (vilket sker ungefär 0,15 gånger per år) klickar det i min vänstra handled. För varje ny maska alltså.

Trevlig helg!

Tänk att träklotsar har sådan status. Det anses nog vara bland det mest pedagogiska lekmaterialet – trots att det i vissa rum inte går att använda – förutom att BYGGA torn så ingår ju även momentet att RASA dem… och det låter!!!

Trä kan låta ganska mycket. I en förskolemiljö kan det vara lockande att köpa in naturmaterial, men då måste man också kompensera för träklotsarnas ”röst”, för den följer också med i köpet. Det jag vill visa idag är två olika sorters klotsar. De har samma funktion men är tillverkade i olika material: skumplast respektive trä.

Det jag vanligtvis vill uppmärksamma med att visa dessa skillnader är att väcka tankar om vilka ljud vi egentligen tar (eller värre: köper!) in i vår inomhusmiljö. Men just idag vill jag bara väcka tankar om ljud och material generellt, och i en slöjdkontext.

Naturligtvis är det inte bara tystare produkter som gör vår ljudmiljö mer estetisk eller ”önskvärd”. Men det jag vill komma till är att vi i högre utsträckning borde välja – och välja bort – produkter och förmeål utifrån hur de låter. Olika behov kommer att styra vilka ljudegenskaper som är bra eller dåliga. I en förskolemiljö, där golvytorna måste vara lättstädade (och ibland hårda) kan det därför vara lämpligt att välja bort trä, medan man i en miljö med mjukare underlag kanske kan ”unna” sig att få uppleva träets alla positiva egenskaper.

Klicka här för att se en filmsnutt där två olika sorters torn rasas. Hör ni skillnaden?

Idag bjuder jag på en annan filmsnutt (som också nås via en länk, det går inte att få in filmfönster i blogginläggen).

Anna Ostrowska heter designern/konstnären som ville göra ett mer estetiskt hjälpmedel för synskadade än vad som fanns på marknaden. Utgångspunkten var att kunna erbjuda information om när man ska sluta hälla kaffe eller tevatten i en kopp – när man inte kan se vätskenivån. Det fanns redan en särskild stav som sade till med ett pip, när det var dags att sluta hälla, så att man slapp sticka ned fingret i den kokheta vätskan, men den upplevdes som irriterande och störande av många i målgruppen.

Fanns det något annat sätt att lösa behovet av den informationen?

Titta på videosnutten här: koppen in action.

Det är klart att det gjorde! Jag beundrar Anna Ostrowska för att hon visat att det ibland är mödan värt att gå tillbaka och ifrågasätta en befintlig lösning på ett problem, att ställa frågan ”vad är egentligen problemet?”. Dessutom har hon lyckats framställa ett föremål där formen, materialet, användningen planerades så att de tillsammans kunde forma ett feedbackljud med informationen SLUTA HÄLL NU till någon som inte ser vätskenivån.

Fördelar: koppen fungerar ensam, det behövs inga lösa delar. Batterier behövs inte heller. Formspråket (både det visuella, det taktila och det hörbara) tilltalar antagligen också många fler än det tidigare alternativet.

För mig är koppen en ikon för ljudet som identifierbart designelement. Min egen TILT-mugg står framme här hemma och drar till sig både blickar, händer och öron. Och en stor skara tedrickare som vill prova den!

Idag tänkte jag skriva om mjuka höljen runt hårda kärnor, som ett slags ljudfenomen. Det ni ser är en hasselnöt som ”stickats in” i ett hölje av yllegarn. ”Kattbäret”, som kattleksaken kallas, är både hårt och mjukt på samma gång – ljuden mot golvet är borta och ändå ”skramlar” nötens innandöme lite grann när man skakar den.

Mjuka höljen kring hårda kärnor är ett enkelt sätt att förändra ljudegenskaper hos ett föremål, och denna förändring kan naturligtvis ske både avsiktligt och oavsiktligt. Vi möter det i vår vardag i föremål som tillexempel försetts med ett vinyl- eller silikonhölje. Eller som här – när något helt enkelt ”stickats in”!

Jag är tyvärr superallergisk mot katter, annars hade ni fått nöjet att se en katt leka med den istället för mig…Tyvärr går det inte att bädda in filmfönster här i inlägget. Vill ni se en kort filmsnutt på kattbäret så klicka här )

Beställa eller veta mer om kattbären? Klicka här.

Idag, måndag, är min första dag som gästbloggare här inne på kravallslöjd och jag ser med spänning fram emot vad den här veckan kommer att bjuda på. Jag vill redan nu uppmana er läsare att bidra med kommentarer på mina inlägg, så att vi tillsammans skapar ett betydelsefullt innehåll, en ”mening”. Vi skapar nämligen något unikt här veckan!! 

Inläggen kommer att röra sig inom ett ganska outforskat område: 

• ljud som en del av design
• ljud som ett av flera designelement
• ljud som en outnyttjad potential inom formgivning
• ljud och upplevelse 

Och ännu mer outforskat blir det här, avgränsat till ett hantverksssammanhang! 

Dygnet runt tolkar vi (som kan höra) information via hörselsinnet. Många av oss riktar sällan någon större del av vårt medvetande mot dessa ljud. Paradoxalt nog slipper en del av vårt undermedvetna aldrig undan dem! 

Vi kan inte blunda med öronen. Det gör att ljudet ”når” oss, tolkas och leder till upplevelse. Därför har ljudet potential för hur föremål och miljöer uppfattas. Den här veckan ska jag därför lyfta upp ljudets betydelse, med hjälp av olika föremål och mina egna reflektioner kring dem. Betrakta det som en guidad tur utan några strikta hållpunkter. En tur som fortsätter i den riktning ni vill när den här veckan är slut. 

Varför har jag egentligen intresserat mig för det här ämnet? Jo, en dag för snart fyra år sedan slogs jag plötsligt av hur mycket dåligt ljud vi omger oss med, frivilligt. För två och ett halvt år sedan började jag därför skriva en uppsats om ljud i design, på Multimedialinjen vid Stockholms Universitet. Eftersom det knappt gick att hitta någon litteratur om ljud i design så beslöt jag mig för att börja utforska ämnet på egen hand, med utgångspunkt i personer och föremål. Jag stötte på många intressanta ingångar – så många att uppsatsarbetet började bli tungrott. För snart två år sedan startade jag därför en blogg om ljud i design (se länk längst ned). 

Som de flesta av er vet är en blogg ett praktiskt och enkelt sätt att ”samla sina tankar” på ett och samma ställe. Alla roliga saker jag inte kunde ta upp i min uppsats hamnade alltså inom räckhåll, fast på ett annat ställe. 

På min blogg skriver jag korta texter om produkter, miljöer, personer och händelser kopplat till ljud i design. Jag försöker också titta på olika trender, och hur de skulle kunna påverka hur ljudet hanteras, som ett av flera designelement. Det enda jag inte skriver om är egentligen musik – men det gör ju många andra redan så bra!

Och till sist: jag lovar att ha mindre text och mer bild i kommande inlägg…!

Länken till min blogg www.smoothear.com