Nu är min vecka slut här på kravallslöjd. Kika gärna in till mig irl i Kivik, www.lisatofft.se på nätet eller Lisa Toffts Atelje på Facebook. Ha det fint alla vänner. Kram Lisa

Hur är det egentligen. Får man stjäla idéer?
Får man kopiera? Får man låta sig inspireras?
Nu har jag jobbat ganska länge i den här branschen och hört frågorna många gånger, ställda på många olika sätt.
Med tiden har jag börjat se lite mönster i hur man tänker.

I början av sin utbildning eller karriär funderar man ofta väldigt mycket på det här.
Man är väldigt rädd. Rädd för att inte vara tillräckligt originell själv. Rädd för att bli kopierad. Rädd för att man härmar. Rädd för att vara förutsägbar. Med tiden avtar som tur är rädslan.

Jag tror att ju säkrare man blir på sitt eget uttryck desto mindre rädd blir man. Det är inte hela världen om saker blir lite lika. Man är inte bara resultat av sina egna uttryck utan också del av sin tid.
Därför blir vi ofta ganska lika varandra. Själv ser jag likheterna mellan det jag gör och t ex Camilla Martelius och Bengt och Lotta som gick ut samma år som jag från konstfack. Det finns likheter, men vi är inte samma.

Och visst får man bli inspirerad! Ofta ser man ju någonting som sätter igång ens tankar och vilja att skapa. Det ska man verkligen inte vara rädd för. Jag såg ögonen gnistra hos min 7-åring när vi gick på Leksaksmuseet en gång och hon såg ett underbart detaljerat dockskåp från förra sekelskiftet. Jag frågade henne -Vet du vad ordet ”inspirerad” betyder? -Nä, sa hon. -Det betyder ”NU FICK JAG LUST ATT BYGGA NÅGOT! -Ja, sa hon, då vet jag att det är INSPIRERAD jag är nu!

När jag nu har vandrat omkring i London och sett en hel del ny design är jag verkligen inspirerad. Jag ska inte göra sådana här saker och sälja själv, men jag fick igång lite nya tankar och blir verkligen sugen på att jobba.
Fast en fjäderlampa vill jag så gärna göra och ha hemma, kanske med rosa fjädrar… eller skatfjädrar.

Jag har ett tips också. Om du ser något som du tycker är så bra att du genast vill göra en EXAKT likadan själv, titta då bort på en gång.
Du har redan sett tillräckligt för att göra en helt egen. Man känner sig fånig som kopierar så ogenerat men när man är klar kommer det visa sig att resultatet inte alls är likt den där man såg.
Då kan du gå tillbaka och titta. Den impuls du fick behöver inte alls vara lik det du verkligen såg.
Ser du en fin sak och vill kopiera och börjar titta efter noga hur det är gjort, fotografera och ta mått, då är det värre, det är att kopiera. Det är inte alls lika roligt och resultatet har alldeles för lite med dig själv att göra

Ojojoj. Här går jag omkring i London och ser då mycket fint! Så mycket roliga ideer och saker. Jag tar en massa bilder, men datorn haltar, så ni får vänta på bilderna ett par dagar!

Att leva på konsthantverk ska gå!
Sa jag till mig själv.

Första dagen i skolan, det var på Nyckelviksskolan höll läraren ett långt och tämligen upphetsat tal. Det handlade om att vi skulle minsann inte tro att det här var någonting lätt. –Det är inte lätt att lära sig silversmide! Och –Det är inte lätt att leva på konst! Det går inte alls egentligen! Tro ingenting! Ni kommer aldrig att lyckas!

Vad kul! Välkommen till världen.

Men tänk om man hade vänt på det han sa då? Tänk om man hade sagt att dom där som lyckas… dom kanske inte undervisar dom på konstskolorna… Det har dom inte tid med nämligen.

Första dagen i nästa skola, det var konstfack det, satt vi 8 nervösa elever och väntade på vår blivande lärare. Vi pratade lite nervöst om ditt och datt när en av killarna sa. –Jaha, åtta elever… två kommer lyckas. Vi stirrade på varandra.
Det var så bra att han sa det där den där första dagen. För i de kommande fyra åren hade vi en ständigt pågående diskussion om vad han hade menat.

Vad menar vi med att lyckas?

Jag har mer och mer börjat kalla det för konsthantverksliv. Att få ihop ett konsthantverksliv som fungerar. Som man faktiskt kan försörja sig på. Lyckas.

Nu har det gått 25 år sedan den där dagen i klassrummet.
Jag funderar fortfarande på vad lyckas betyder. Jag tror att det betyder leva.

Jag slutade konstfack 1992. Det var 10 år efter att jag slutade gymnasiet och det var liksom då kris på arbetsmarknaden. Krisen 1982 var bedårande söt med dagens mått mätt. Den innebar faktiskt att det inte var helt säker att ungdomar fick jobb direkt efter gymnasiet. Oj vad det var länge sedan…

Vi som slutade konstfack i början av 90-talet fick rådet att GENAST anmäla oss till arbetsförmedlingen.

Jaha, då gjorde jag väl det då. Väl där blev jag strax erbjuden jobb i närmsta korvkiosk eller på långvården. Varsågod!

Ibland är de där stunderna viktiga.

Jag satt där med en välmenande förmedlare och fick oerhört klart för mig hur jag ville att mitt liv skulle vara.

Jag var väl inte arbetslös! Jag är ju nyutbildad formgivare. Silversmed. Konstnär.

Jag har inte tid med korvkiosker. Jag ska ju jobba.

Så kom det beslutet. Starta eget.

Jag hade minimalt med verktyg. Ingen lödutrustning.

Jag gjorde en rad med broscher som jag nitade ihop. Silver hade jag så klart inte råd med så i stället blandade jag koppar, mässing och aluminium och utnyttjade metallernas färger. Jag tänkte att någon fin butik kunde nog ta in de här på kommission. Eller det kanske är bäst att prova med en ful butik först. De där fina verkar ju så läskiga.

Men där någonstans fick jag en riktigt glasklar tanke. Varför börja med en skruttig butik om det är den fina jag helst vill in på. Jag gjorde en önskelista på ställen där jag helst ville synas. Det var butiker där jag själv gärna gick och suktade och tänkte att dom där, som har sina saker där, dom är verkligen lyckade!

Överst på listan hamnade Moderna Museets bokhandel. Jag hade sett smycken där i en monter och tänkte att där, där vore det smaskigt att ligga och glänsa.

Jag hamnade i den där montern så småningom. Med bultande hjärta gick jag upp på museet och pratade med inköparen. Han tog in sakerna. De fick ligga där på kommission, dvs jag fick skicka faktura först när något var sålt och sedan vänta 30dagar på att få min lilla hundring.

Det blev som vem som helst förstår inte mycket till business, men ALLA såg mig där. Alla gamla klasskamrater och lärare gick förbi den där montern, alla som jag ville imponera på såg att jag, jag fanns på Moderna Museet.

Det hör betydde att jag redan från början i karriären har fått höra att det ”går bra” för mig.

Om det har inneburit pengar eller inte, det var ju bara jag. Men jag har fått med mig en bild av att vara framgångsrik i min lilla lilla ankdamm. Och det är faktiskt ganska skönt.

Ytligt. Men skönt.