Det där med att hitta sin kärna, det som är betydelsefullt och det som engagerar. Drivet, kreativiteten och lusten. Det kan vara en ganska bra grej att fundera på tänker vi. Vad gillar jag att skapa, för vem och varför? Vad är kreativitet för mig? Vill jag förmedla något särskilt och vill jag beröra någon särskild? Vi tror att det kan vara fiffigt att formulera det för sig själv, så att det just är den inre lusten och känslan som får utrymme och får styra.

Vi i Jabbo har funderat, pratat och agerat i skapandet av Jabbo, om och utifrån det som har betydelse för oss. För att den känslan och de värden som är viktiga för oss ska vara närvarande hos Jabbo. Våra samtal kommer att fortsätta och ständigt vara i rörelse, men kärnan som vi återkommer till är:

Generositet – mot sig själv, andra och vår miljö. I sitt mod att skapa och visa upp det, om sin historia, i sitt pepp till sig själv och andra. Med sina tankar, idéer, smarta lösningar och information.

Drivkraft – att göra, sätta igång, inte vänta tills alla tankar är färdigtänkta. Utan att utveckla och lära längs vägen. Det handlar också om det unika och det småskaliga. Det som ger alternativ till de vägar som redan är utstakade, det som är de små stigarna.

Kreativitet – det som bubblar inuti och i kontakt med andra som bubblar på samma eller annat sätt. Om lust och passion. Att följa känslan och viljan. Det som blir fysiskt genom skapandet med händerna, det unika handgjorda.

Så vilka är dina ord, de som du vill förmedla genom ditt skapande?

Med detta sista inlägg för veckan vill vi i Jabbo tacka så mycket för oss här på Kravallslöjds blogg och önskar lycka till och mycket nöje till nästa veckas bloggare.

Ha det gott, vi ses och hörs snart igen hoppas vi!

Jabba* lugnt hälsar Sara, Kristin, Carmela och Marie

*Jabba betyder lustfyllt skapande

Sårade soldater fördriver tiden med att sticka på ett militärsjukhus i Washington DC 1918. Bilden har vi lånat från http://www.shorpy.com/node/7100.

Tjejer gör mjuka saker av tyg och garn, gärna i grupp på stickkaféer och syjuntor. Killar täljer och smider, allrahelst mol allena. Så ser normen ut för kvinnligt och manligt skapande. Men varför är det egentligen så?

Anställda på General Electric stickar sockor och halsdukar till soldater under första världskriget.

Visste ni att vävning, stickning och virkning historiskt sett varit sysslor som lika självklart utförts av män som av kvinnor? Tids- och tålamodskrävande arbete som stickning och virkning passade bra som tidsfördriv för sjömän, fiskare och fåraherdar. Och i många kulturer är det än i dag männen som ses som de främsta vävarna.
När den industriella revolutionen och de två världskrigen gjorde att männen lämnade hemmen föll allt mer handarbete på kvinnornas lott. Och precis som att lönerna ofta sjunker i yrken där kvinnor hamnar i majoritet, så förlorade textilt hantverk sin status när kvinnorna tog över. Det vi ser som traditionellt kvinnligt, textilt hantverk har de senaste decennierna ofta föraktfullt kallats ”förspilld kvinnokraft”.
Men något har hänt. Nu, när ingen behöver sticka raggsockor tills ögonen blöder, när hålsömsbroderi på finaste kritvita linne är en lyx, när virkning och mindfulness nämns i samma mening – nu är det plötsligt coolt och kreativt att skapa med händerna. Tack för det, säger vi på Jabbo. Men vi tycker att det vore roligare om ni killar också var med och fick vara coola och kreativa.
Eftersom vi gissar att män gärna väljer manliga förebilder (varför det är så kan vi diskutera en annan gång) så tänkte vi bjuda på en liten kavalkad av kreativa män att inspireras av.

Sverre och Kaj.

Först ut är extremskidåkarna Sverre Liliequist och Kaj Zackrisson som började virka för att de inte hittade några mössor de gillade. Och som de virkade. ”Så fort vi är på resa åker virkningen fram, det är som ett gift”, förklarade Sverre i en intervju i SvD för några år sedan. Kreativiteten sprudlade under de långa bussresorna mellan olika skidorter. ”Jag kom ihåg en gång när vi körde mellan Boston och Squad Valley, då gjorde jag fem mössor”, berättar Kaj i en annan intervju.
Nu driver Sverre och Kaj mössföretaget Kask ihop, och deras liv har precis blivit film.

Gustaf V broderar viggsöm. Till höger en detalj ur hans sista, oavslutade broderi.

Gränsöverskridande på fler än ett sätt var Gustaf V. Vår kanske genom tiderna mest fåfänga kung var klädd som en dandy, spelade tennis som en gud – och kopplade av genom att brodera. Han ägnade sig åt viggsöm, en tidskrävande broderiteknik  med diagonala stjälkstygn som formar ett zigzagmönster. (Och ja, visst är det väldigt Missoni?)
Gustaf V:s sista broderi, och ett urval av hans eleganta klädesplagg, visades i vintras på Livrustkammarens utställning Manligt – ur Gustaf V:s garderob.

Rosey Grier har sytt många stygn.

”Needlepoint for men” heter en kultförklarad bok från 1973. Författaren Roosevelt ”Rosey” Grier är en före detta amerikansk fotbollsstjärna som, förutom att ägna sig åt broderi och makramé, även varit skådespelare, sångare, frikyrkopastor och livvakt åt Robert F Kennedy. I baksidestexten på hans numera hett eftertraktade bok förklarar han sin kärlek till broderiets konst:

”Om någon skulle ha sagt att jag skulle gå från att spela fotboll till att börja brodera, så skulle jag ha skrattat dem rakt i ansiktet. Det hela började faktiskt som ett skämt, men det har blivit något av det mest lustfyllda och tillfredsställande jag någonsin ägnat mig åt. Var jag än är – oavsett om det är killen som sitter bredvid mig på planet, eller någon jag träffar bakom kulisserna när jag filmar – så försöker jag få andra killar att börja brodera. ’Du kan le så mycket du vill’, säger jag till dem, ’men när du väl har börjat så vill du bara ha mer’, och det är dagens sanning, brother.”

Så hör upp killar: Alla ni som längtar efter en hobby. Som inte vill gå i terapi men letar lugn i själen. Som behöver varva ner. Som behöver varva upp. Alla ni som i hemlighet tyckte att syslöjd var roligare än träslöjd. Som blir glada av en ny mössa. Som vill ge den ni älskar något alldeles speciellt. Som vill ta en paus från datorn. Som tröttnat på surdegsbaket.
Kom igen – ni vill, ni kan, ni törs!

Tänk så trevligt det är att brodera tillsammans!

Fler killar att inspireras av: stickbloggaren Johan och världens mest lästa manliga sybloggare Peter. Och hör upp stickande män – här finns ett stickforum bara för er.

Det här inlägget har tidigare publicerats på Jabbos blogg.

Förebilder är livsviktigt. Utan förebilder navigerar vi i dimma, utan aning om var vi kommer hamna. När vi startar ett företag är det jättebra att ha förebilder. De fungerar som riktmärke när vi börjar irra runt och de ger en injektion av energi när vi är missmodiga. ”Om de har klarat detta så kan vi också”, typ.

Men det är inte lätt att hitta bra förebilder. Entreprenörskap, IT och investeringar … fokus hamnar hela tiden på pengar – och ofta på bekostnad av ett långsiktigt, hållbart tänk. Men Jabbo vill utgå från skapandekraften, generositet och att vi ska ha roligt. Går det ihop? Var hittar vi våra förebilder som är i linje med detta?

Galenskap är inspirerande. Leslie Hall är rolig, galen och gör grymma saker. Kolla in en av hennes videos så får du också lust att skaka rumpa, göra byxor och … driva eget.

Ofta finns de små berättelserna där som förebilder. En kulen höstmorgon inspirerades Jabbo av de två kompisarna som tagit fram en cykelhjälm som fäller ut sig själv. Kolla in filmen om Hövding här:

Det finns också riktigt stora berättelser som har en makalös kraft att inspirera oberoende av epok. En sådan är Frida Kahlo. Jabbo frågar sig hur denna kvinna kan vara så queer, så banbrytande, sååå 2012 – fast det var för snart hundra år sedan?

Det måste vara för att Frida Kahlo hade mod, var orädd, var känslig och vågade krydda med en smula galenskap.

Frida Kahlo – Two Fridas (1939)
Foto: Cea/Flickr.com

Vi vill börja vår bloggvecka med att filosofera över hur man berättar en historia. Sedan Jabbos begynnelse har vi klurat på vad konsten med en riktigt bra historia är (PS. storytelling). Vilka är ingredienserna? Är det vad som sägs, är det hur det sägs eller är det vad som inte sägs? Filosoferandet idag kanske inte leder till några absoluta sanningar (du kanske till och med bara blir förvirrad) men lägg alla tråkiga måndagsbestyr åt sidan ett tag, skit i att vara effektiv för ett ögonblick och ägna lite tid åt att spåna loss. 

Här är en bra historieberättare, Steve Jobs. Han var så skicklig i sitt berättande att det var på gränsen till manipulation. Hans kollegor kallade det för Jobs förvrängningsfält – man var motståndslös och allt Jobs sa lät som en fantastisk idé. Men kärnan i Jobs förmåga att nå ut måste ha varit hans passion.

En bra historieberättare kan också vara en plats. Till exempel torget Djemaa el Fna i Marrakesh, Marocko. På kvällarna samlas historieberättare från landets alla hörn. Åskådarna blir underhållna, skrattar och gråter. Historieberättarna får hjälp av den suggestiva stämningen på torget och berättar med inlevelse och röst. En riktigt god historia får oss att resa i tid och rum.

En bra historia måste berättas på rätt sätt. Inom dramaturgin finns det tusentals böcker om hur man berättar en historia. Men huvudtemat är väl att det ska finnas en början. Vi lär känna de som är med i historien. Historien ska följa en dramatisk utveckling. Det måste hända någonting. Någonstans i historien sker en konfrontation eller en upplösning av något slag. I slutet av historien löses konflikten upp och alla obesvarade frågor får ett svar. En klassiker! Det får mig att tänka på 70talisternas första klassiker:

När man har jabbat ihop i ett och halvt år som vi fyra i Jabbo har så börjar en historia växa fram. Och det finns flera historier i historien. Men vilken historia ska vi välja för att beröra dig? För att ge dig kunskap, få dig att minnas oss och för att du ska förstå vem Jabbo är? Räcker det med en filmsnutt?

Jabbos kärna är ju handgjorda saker. Jabbo finns för att köpa och sälja handgjort men också som community där vi kan inspireras av varandra. Vi vill jobba mycket med storytelling. Både vi som driver Jabbo men också alla som öppnar butik och säljer sina egna, handgjorda saker. Att var och en ska kunna berätta just sin historia, om varför man skapar, vem man är och vad man brinner för.