Det är lite si och så med internettillgängligheten här ute bland granarna. Det står en gigantisk mast uppe på en höjd i skogen, den lyser med sitt röda Sauronöga i natten, men internet fungerar ändå bara när det vill. Och igår var det inte alls på humör, så det blev inget bloggande.

Helena virkade Fuck you-fingervantar, och log i mjugg:

Jag glödritade vidare på ett evighetsprojekt:

På gården där jag bor står en gammal tvättstuga nere vid bäcken. Stugan har gjorts om till snickarbod, men säkert har ingen snickrat i den de senaste femtio åren. Idag är den helt förfallen, men på sätt och vis ändå intakt. Vartenda verktyg ligger där gårdagens slöjdare lämnade dem. De flesta verktygen är hemmagjorda och spiken är hemsmidd!  Jag böjer mitt huvud i respekt för gårdagens slöjdare som inte bara tillverkade sin egen slöjd, utan också de verktyg som behövdes för att slöjda. Gammal DIY är äldst!

Idag har jag karvat lite på en framtida slöjddröm:

Förutom att hålla på med trä- och näverslöjdande så pluggar jag religionshistoria, just nu läser jag en kurs i fornnordisk myt och rit. En intressant sak jag lagt märke till är att begreppen ”slöjd” och ”hantverk” i det fornnordiska språkbruket faller under kategorin ”idrotter”. Allt från vävning, smide, poesi, bågskytte eller brottning och simning klassas som idrotter! Dagens språkbruk gör ju istället skillnad på aktiviteter som producerar något (tex slöjd), och sådana som inte gör det (tex. Idrott). Men en fotbollsmatch kan ju också vara en produkt, och en stunds hyvlande ger rätt bra styrketräning. Det kanske är dags att reclaima det äldre språkbruket?

Här är två glödritningar jag gjorde för två år sen när jag bodde i malmö. Bådas motiv kretsar kring de varelser i nordisk mytologi som kallas jättar, thursar, eller i senare folktro ”troll”. Jag är intresserad av jättarna så som de i mytologin utpekade ”andra”, de kaotiska företrädarna för en upp-och-nedvänd, eller upplöst värld. Glödritningen med de olika hjärtformerna på är inspirerad av myten om Tors kamp mot stenjätten Hrugnir, som återberättas av Snorre Sturlasson i Den Prosaiska Eddan. Glödritningen sitter på framsidan av ett litet skåp, och inuti skåpet sitter ett hjärta av flintsten. Stenhjärtat och de olika symbolerna i glödritningen, associerar alla till den symbol som i myten omtalas som ”Hrugneshjärtat”.