Hej!

Då var det redan min sista dag som gästbloggare. Jag måste erkänna att jag inte riktigt har kommit in i denna världen än. Har aldrig riktigt skrivit av mig varken i blogg- eller dagboksform. Det är iofs rätt synd. Vilket bibliotek av händelser, tankar och känslor det är. Något att gå tillbaka till och hämta kraft och inspiration av.

Jag såg slutet på filmen The Truman show härom dagen. Det var lite som att titta tillbaka i en dagbok som aldrig blev skriven, från min egen barndom. Visst, det är en överdrift. Jag blev aldrig filmad, inspärrad eller flydde på ett hav i en fuskstorm, men ändå. Det fanns något i filmen som slog an och manade mig att gå tillbaka i min egen tid för att inspireras av mig själv och mitt liv, likt det jag gjort i mina tidigare projekt med bl.a. Ouse, La Revolución och 4.10.

Ouse som är en tredimensionell tolkning av författaren Virginia Woolf.

La Revolución, en tolkning av den fantastiska konstnären Frida Kahlo.

4.10, ett tredimensionellt porträtt av modeskaparen Coco Chanel.

Tanken är att det ska göras fler porträtt framöver. Många fler. Det är inte bara en tanke, det kommer att bli så men ännu har tiden satt sina käppar på ställen som inte gjort det fördelaktigt för mig. Jag tror och hoppas att jag åtminstone lyckats flytta några av käpparna till mindre avgörande ställen. Men vad Truman gjorde klart för mig är att min historia och de människor och händelser jag bär med mig har en avgörande roll i detta porträttprojekt. Det kanske faktiskt är det som är hela kärnan i mitt arbete. Som en liten mjukstart föddes gungan The un and known för ett par veckor sendan. The known är min farmor som pryder undersidan. En kvinna jag tyvärr aldrig lärde känna särskilt bra. Men hon var tydligen bra på att räkna till tio ensam i köket…

Nästa person som blir porträtterad har jag inte klart för mig ännu, men när jag skriver till er nu känns det mer som att jag gör det för mig själv. Jag vet av fullt naturliga skäl inte hur intressant ni tycker att detta är, om det ger er någon inspiration eller värdefull insikt. Men för min del väcks massor av idéer till liv, mellan varje ord och stavelse. Tänk en turné land och rike runt, i en gammal folkabuss (för att vara förutsägbar), intervjuer med människor, foton, dokumentation, livsöden, glädje och tårar, ärr, rynkor och liktornar. Att ta del av vanliga människor på ett helt vanligt sätt, en fika med varsin muffin. Och då menar jag den sorten som är liten, ganska platt och innehållslös, oftast med en citrusantydan. Livet mitt i livet precis just som det är, utan hollywoodretuschering eller förskönande undertexter. Efter det 3d-porträttering. I en studio som ännu inte finns. Och så land och rike runt igen men på bejublad utställningsturné. I samma folkabuss.

Hur det än blir med just det projektet (även om hela min slumpbaserade varelse vet att det kommer bli av på något sätt, fast kanske inte i just den folkan) och vad annat som händer i tiden framför finns det massor av inspiration i det vardagliga och till synes ointressanta att hämta. Jag hoppas ni finner det i det ni gör. Är ni intresserade av min fortsättning, vill ge feedback eller bara ta en fika, med citronmuffins, så är ni varmt välkomna att höra av er.

Tack för nu!

Kram

Hej!

Det är en spännande tid vi har framför oss.

Snön börjar smälta bort och med det visar sig olika typer av läckerheter som patinerats och lagrats likt fina, goda ostar. Jag vet med bestämdhet att en ost, ingen vidare lagrad eller fin, men ändå en ost, ligger där under täcket. Men nog om osten, även om det smärtar något att jag förlorade den helt ovetandes ur matkassen. Det är väl så det går till, det tappas, saknas och hittas. Mitt bidrag till sakletarna blev en ost. Hoppas den glädjer någon lika mycket som den rostiga skobrodden glädjer mig.

Eller de röda vevarna utanför soprummet.

Eller de rostiga luckorna och låsen.

Det kommer skapas produkter av dessa fynd. Ännu vet jag inte vad men eventuellt kommer lövet jag ska skicka till Liljevalchs kollektiva verk ”Ser du löven för alla träd” prydas med något av detta. Har ni inte koll på utställningen tycker jag ni ska kika in på liljevalchs.se. Och har ni inte börjat sakleta ännu är det en mycket god tid att börja. Behöver ni inspiration rekommenderas ett avsnitt ur Pippi Långstump, ett föredöme när det kommer till sakletande.

Lycka till!

Hej!

Då var den här dagen nyligen till ända. Dagen som går i masskonsumtionens tecken. Dagen då vi ska köpa och sprida (gärna röda) saker omkring oss för att visa att vi bryr oss om varandra.

Jag är utbildad produktdesigner på masternivå och man kan kanske tro att detta är ett lyckorus för mig. Ett ypperligt tillfälle att få formge snabba produkter som håvas ut till butiker och konsumenter för att senare komma tillbaka transformerade till dollarprydda sedelbuntar som bäddar ner sig gött i mina byxfickor.

Men jag har valt ett annat sätt att förhålla mig till min bransch och omgivning. Även om jag ibland önskar att jag kunde koppla bort mitt sunda förnuft och bara följa med strömmen. Göra som alla andra. Sko mig på de redan utsatta för egen vinning, utnyttja våra resurser till fullo för att själv leva gott. Jag var på väg in i en Kinaproduktionssväng för flera år sedan för att öka effektiviteten och vinsten på mina produkter. Det hela ledde till att jag blev så knockad av kvaliteten och det läskigt låga priset att jag la ner hela projektet, slutade med produkterna och tackade för mig. Det var min lösning just då. Kanske inte den bästa men den ledde mig åtminstone dit där jag är idag.

Det jag gör nu är helt och fullt tillverkat av mig. Här. Jag hoppas det kan fortsätta så, även om jag gärna jobbar tillsammans med andra också. Det som är viktigt för mig är att få skapa samtidigt som produkten växer fram, det kan hända så mycket på vägen som är avgörande för resultatet. Alla dom små vägskälen är jag mån om. Precis som alla små rostiga skruvar jag hittar, eller spårvagnsfönster. Dom har sin plats i den skapande, slingrande resan. Jag hoppas och tror att 2012 kommer bjuda på en oförglömlig resa fylld med nöjen, kreativitet, rostiga muttrar, gemenskap, produktivitet men också vägval och strider. Om inte annat inre.

Stolen 2012

Året har redan skenat iväg på ett nästintill okontrollerat sätt. Under januari visade jag upp min lampa BottleUp! i Lammhult på Möbelriksdagen där den/jag blev grillad av sk designdrakar. Panelen bestod bl.a av trendspanaren Stefan Nilsson och designskribenten Hedvig Hedqvist. På Formex i Young Designers avdelning ställde jag ut delar av produktserien Suburban Siblings och just nu pågår en utställning på Kaleido i Uppsala som heter Förortsbarn och sociala mönster. Jag ställer ut en större del av Suburban Siblings där tillsammans med Sara Gullman som visar sina fantastiska textila mönster. I går fick jag en förfrågan om ännu en utställning…

Vad ska jag säga, me like so far!

Jag hoppas att jag gillar er med, så här dagen till ära.

Sov gott! 

Lampan BottleUp!

Vet inte riktigt hur jag ska börja detta, men ett hej kanske är trevligt, artigt och passande.

Hej!

Jag blev nyligen uppläxad av en väldigt viktig säljare på möbelmässan för att jag inte hade startat vårt samtal med just ett hej utan med ett ”Ursäkta mig, jag vet att ni vill gå hem nu när mässan just stänger men jag undrar bara om ni arbetar med externa designers…” Han svarade mig inte utan gav mig en avhyvling och ansåg att jag inte hade någon som helst framtid om jag fortsatte med en sådan tråkig attityd. Jag får oftast höra motsatsen. Att jag är en trevlig person med en positiv attityd. Lite för positiv ibland. Men är det något jag blivit störd av den senaste veckan då jag bl.a. var i Stockholm på Möbelmässan, är att det generellt osar en småstiff, trist egoattityd som liksom slickar sig fast i nacken.

Men som tur är har jag duschat dagligen under hela veckan.

Eller näe.

En morgon kändes det helt ok med endast en snabb raggardusch. Det var morgonen efter natten i huset på gården i Uppsala. Kvällen innan den natten blev jag inbjuden av min fina vän Sara till hennes gamla vänner från förr. Underbara människor. Genuina, kärleksfulla, hoppingivande, fantastiska personer som osade raka motsatsen. Raka motsatsen till attitydstinna ytligheter.

Men jag vet inte om detta var det jag egentligen hade tänkt ta upp här. Det är ju lite korkat eftersom jag på sätt och vis tillhör den där branschen. Det är ju osmakligt dumt att skjuta sig själv i fötterna redan innan dom knappt är använda.

Fast hellre fotlös än i ledet följsam.

Foto från utställningen Förortsbarn och Sociala mönster.

Men jag vill nog hellre prata om t.ex. form, så ni får ett hum om vad jag gör när jag inte är ett kritiskt granskande torrskinn. Fast jag är visserligen ett kritiskt granskande torrskinn hela tiden, det ligger likson i min natur. Även om torrskinnet är mer ett ytligt attribut. Den kritiska fallenheten flyter i benmärgen tillsammans med ironin, humorn och det bubblande garvet.

Men form var det…

…eller vi tar en liten bensträckare först. Återkom gärna i morgon, jag kommer vara här och fortsätta skriva. I morgon om form, figurer i krig och fyra utställningar.

God kväll och natt!