Det gick bra med stickningen. Jag har lekt hårdför stickningslärarinna och fått någon liten insikt om hur mycket av hantverksskickligheten sitter i händerna. Rörelser som jag gör på rutin och anser vara ganska självklara blev för min vän ganska svåra och märkliga. Han är dock tillräckligt envis för att klara det.

För några år sedan hade jag två jobbarkompisar som jag tillsammans med bildade en liten trio. Vi träffades då och då, pratade jobb och drack te. Och pysslade. Och pysslade. Och pysslade. Efter mycket om och men och sena nätter med många litrar te började vi kalla oss systerskapet ”Langetterna”. Våra alter egon var tre flickor i en sådan där typisk flickbok från 50-talet. De tre flickorna var oskiljaktiga vänner, gick på en flickskola, tittade på pojkar, löste mysterier, sydde langettstygn och kallade sig i hemlighet för ”Langetterna”. Det var en kul grej, vi hade planer på att faktiskt skriva små äventyr till Langetterna men det rann ut i sanden som sånt så ofta gör. I alla fall är det ganska mysigt idag att tänka tillbaka på det där.

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med det här. Jag ville mesta skriva något tror jag.

Dock kan jag tillägga att jag börjar jobba natt om några dagar och för fullt planerar alla fantastiska saker jag ska hinna sticka på mina 4 veckor av tilldelat jobb. Natt-TV får en att sticka fortare, tro mig. Min avdelning är lugn på natten, tack och lov.

Det gick bra med stickningen. Jag har lekt hårdför stickningslärarinna och fått någon liten insikt om hur mycket av hantverksskickligheten sitter i händerna. Rörelser som jag gör på rutin och anser vara ganska självklara blev för min vän ganska svåra och märkliga. Han är dock tillräckligt envis för att klara det.

För några år sedan hade jag två jobbarkompisar som jag tillsammans med bildade en liten trio. Vi träffades då och då, pratade jobb och drack te. Och pysslade. Och pysslade. Och pysslade. Efter mycket om och men och sena nätter med många litrar te började vi kalla oss systerskapet ”Langetterna”. Våra alter egon var tre flickor i en sådan där typisk flickbok från 50-talet. De tre flickorna var oskiljaktiga vänner, gick på en flickskola, tittade på pojkar, löste mysterier, sydde langettstygn och kallade sig i hemlighet för ”Langetterna”. Det var en kul grej, vi hade planer på att faktiskt skriva små äventyr till Langetterna men det rann ut i sanden som sånt så ofta gör. I alla fall är det ganska mysigt idag att tänka tillbaka på det där.

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med det här. Jag ville mesta skriva något tror jag.

Dock kan jag tillägga att jag börjar jobba natt om några dagar och för fullt planerar alla fantastiska saker jag ska hinna sticka på mina 4 veckor av tilldelat jobb. Natt-TV får en att sticka fortare, tro mig. Min avdelning är lugn på natten, tack och lov.

Det gick bra med stickningen. Jag har lekt hårdför stickningslärarinna och fått någon liten insikt om hur mycket av hantverksskickligheten sitter i händerna. Rörelser som jag gör på rutin och anser vara ganska självklara blev för min vän ganska svåra och märkliga. Han är dock tillräckligt envis för att klara det.

För några år sedan hade jag två jobbarkompisar som jag tillsammans med bildade en liten trio. Vi träffades då och då, pratade jobb och drack te. Och pysslade. Och pysslade. Och pysslade. Efter mycket om och men och sena nätter med många litrar te började vi kalla oss systerskapet ”Langetterna”. Våra alter egon var tre flickor i en sådan där typisk flickbok från 50-talet. De tre flickorna var oskiljaktiga vänner, gick på en flickskola, tittade på pojkar, löste mysterier, sydde langettstygn och kallade sig i hemlighet för ”Langetterna”. Det var en kul grej, vi hade planer på att faktiskt skriva små äventyr till Langetterna men det rann ut i sanden som sånt så ofta gör. I alla fall är det ganska mysigt idag att tänka tillbaka på det där.

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med det här. Jag ville mesta skriva något tror jag.

Dock kan jag tillägga att jag börjar jobba natt om några dagar och för fullt planerar alla fantastiska saker jag ska hinna sticka på mina 4 veckor av tilldelat jobb. Natt-TV får en att sticka fortare, tro mig. Min avdelning är lugn på natten, tack och lov.

Det gick bra med stickningen. Jag har lekt hårdför stickningslärarinna och fått någon liten insikt om hur mycket av hantverksskickligheten sitter i händerna. Rörelser som jag gör på rutin och anser vara ganska självklara blev för min vän ganska svåra och märkliga. Han är dock tillräckligt envis för att klara det.

För några år sedan hade jag två jobbarkompisar som jag tillsammans med bildade en liten trio. Vi träffades då och då, pratade jobb och drack te. Och pysslade. Och pysslade. Och pysslade. Efter mycket om och men och sena nätter med många litrar te började vi kalla oss systerskapet ”Langetterna”. Våra alter egon var tre flickor i en sådan där typisk flickbok från 50-talet. De tre flickorna var oskiljaktiga vänner, gick på en flickskola, tittade på pojkar, löste mysterier, sydde langettstygn och kallade sig i hemlighet för ”Langetterna”. Det var en kul grej, vi hade planer på att faktiskt skriva små äventyr till Langetterna men det rann ut i sanden som sånt så ofta gör. I alla fall är det ganska mysigt idag att tänka tillbaka på det där.

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med det här. Jag ville mesta skriva något tror jag.

Dock kan jag tillägga att jag börjar jobba natt om några dagar och för fullt planerar alla fantastiska saker jag ska hinna sticka på mina 4 veckor av tilldelat jobb. Natt-TV får en att sticka fortare, tro mig. Min avdelning är lugn på natten, tack och lov.

Det gick bra med stickningen. Jag har lekt hårdför stickningslärarinna och fått någon liten insikt om hur mycket av hantverksskickligheten sitter i händerna. Rörelser som jag gör på rutin och anser vara ganska självklara blev för min vän ganska svåra och märkliga. Han är dock tillräckligt envis för att klara det.

För några år sedan hade jag två jobbarkompisar som jag tillsammans med bildade en liten trio. Vi träffades då och då, pratade jobb och drack te. Och pysslade. Och pysslade. Och pysslade. Efter mycket om och men och sena nätter med många litrar te började vi kalla oss systerskapet ”Langetterna”. Våra alter egon var tre flickor i en sådan där typisk flickbok från 50-talet. De tre flickorna var oskiljaktiga vänner, gick på en flickskola, tittade på pojkar, löste mysterier, sydde langettstygn och kallade sig i hemlighet för ”Langetterna”. Det var en kul grej, vi hade planer på att faktiskt skriva små äventyr till Langetterna men det rann ut i sanden som sånt så ofta gör. I alla fall är det ganska mysigt idag att tänka tillbaka på det där.

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med det här. Jag ville mesta skriva något tror jag.

Dock kan jag tillägga att jag börjar jobba natt om några dagar och för fullt planerar alla fantastiska saker jag ska hinna sticka på mina 4 veckor av tilldelat jobb. Natt-TV får en att sticka fortare, tro mig. Min avdelning är lugn på natten, tack och lov.

Det gick bra med stickningen. Jag har lekt hårdför stickningslärarinna och fått någon liten insikt om hur mycket av hantverksskickligheten sitter i händerna. Rörelser som jag gör på rutin och anser vara ganska självklara blev för min vän ganska svåra och märkliga. Han är dock tillräckligt envis för att klara det.

För några år sedan hade jag två jobbarkompisar som jag tillsammans med bildade en liten trio. Vi träffades då och då, pratade jobb och drack te. Och pysslade. Och pysslade. Och pysslade. Efter mycket om och men och sena nätter med många litrar te började vi kalla oss systerskapet ”Langetterna”. Våra alter egon var tre flickor i en sådan där typisk flickbok från 50-talet. De tre flickorna var oskiljaktiga vänner, gick på en flickskola, tittade på pojkar, löste mysterier, sydde langettstygn och kallade sig i hemlighet för ”Langetterna”. Det var en kul grej, vi hade planer på att faktiskt skriva små äventyr till Langetterna men det rann ut i sanden som sånt så ofta gör. I alla fall är det ganska mysigt idag att tänka tillbaka på det där.

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med det här. Jag ville mesta skriva något tror jag.

Dock kan jag tillägga att jag börjar jobba natt om några dagar och för fullt planerar alla fantastiska saker jag ska hinna sticka på mina 4 veckor av tilldelat jobb. Natt-TV får en att sticka fortare, tro mig. Min avdelning är lugn på natten, tack och lov.

Containern hade inte så mycket igår, andra hade tagit det som fanns att ta. Dockhuvudet har blivit en blomkruka som nu står och tittar ut över vårat vardagsrum.

Jag tror att det är lätt att missa att man gör så mycket. Jag kan gå en hel dag och tänka att jag inte gör nåt vettigt alls, och sen när man börjar fundera på det så inser man att man har diskat en massa, lagat mat tre gånger, vattnat blommor, lekt med katten, gjort klart den där väskan, läst 100 sidor i en bok osv osv… Det är liksom som att allt inte räknas, utan bara de stora sakerna. När man gör saker på rutin, stickar vantar till exempel (jag har nog stickat ett par kilo vantar i mitt liv) och de inte är speciella eller utvecklande på nåt sätt utan bara ett par vantar som man behöver ha gjorda så är det så lätt att negligera att man faktiskt gör saker. Jag tyckte länge att det mesta av mitt skapande, slöjdande och allmänna småpillrande inte spelade så stor roll och att jag borde ägna mig åt nåt ”vettigt”. Bara de senaste åren har jag börjat se det som en legitimerad sysselsättning. Jag undrar om detta är mer generellt. Samhället är ganska bra på att tala om för oss att en konstnärlig hobby är bara just en hobby, ett smågulligt tidsfördriv som egentligen är ganska onödigt OM man nu inte blir rik och berömd på det, då blir det helt plötsligt legitimt. Knepigt, knepigt.

Snart ska jag baka en kaka åt en vän som kommer ikväll och vill lära sig sticka för att han vill göra en lampskärm som han har konstruerat helt på egen hand, helt utan att ens kunna sticka. Han vet inte var han ska ha den, han vill bara göra. Det känns uppfriskande och jag blev rätt glad över denna spontana lust att lära.

Bilden är gjord av Lois Wain som var en galen konstnär. Jag tyckte den passade till inlägget.

Containern hade inte så mycket igår, andra hade tagit det som fanns att ta. Dockhuvudet har blivit en blomkruka som nu står och tittar ut över vårat vardagsrum.

Jag tror att det är lätt att missa att man gör så mycket. Jag kan gå en hel dag och tänka att jag inte gör nåt vettigt alls, och sen när man börjar fundera på det så inser man att man har diskat en massa, lagat mat tre gånger, vattnat blommor, lekt med katten, gjort klart den där väskan, läst 100 sidor i en bok osv osv… Det är liksom som att allt inte räknas, utan bara de stora sakerna. När man gör saker på rutin, stickar vantar till exempel (jag har nog stickat ett par kilo vantar i mitt liv) och de inte är speciella eller utvecklande på nåt sätt utan bara ett par vantar som man behöver ha gjorda så är det så lätt att negligera att man faktiskt gör saker. Jag tyckte länge att det mesta av mitt skapande, slöjdande och allmänna småpillrande inte spelade så stor roll och att jag borde ägna mig åt nåt ”vettigt”. Bara de senaste åren har jag börjat se det som en legitimerad sysselsättning. Jag undrar om detta är mer generellt. Samhället är ganska bra på att tala om för oss att en konstnärlig hobby är bara just en hobby, ett smågulligt tidsfördriv som egentligen är ganska onödigt OM man nu inte blir rik och berömd på det, då blir det helt plötsligt legitimt. Knepigt, knepigt.

Snart ska jag baka en kaka åt en vän som kommer ikväll och vill lära sig sticka för att han vill göra en lampskärm som han har konstruerat helt på egen hand, helt utan att ens kunna sticka. Han vet inte var han ska ha den, han vill bara göra. Det känns uppfriskande och jag blev rätt glad över denna spontana lust att lära.

Bilden är gjord av Lois Wain som var en galen konstnär. Jag tyckte den passade till inlägget.

Containern hade inte så mycket igår, andra hade tagit det som fanns att ta. Dockhuvudet har blivit en blomkruka som nu står och tittar ut över vårat vardagsrum.

Jag tror att det är lätt att missa att man gör så mycket. Jag kan gå en hel dag och tänka att jag inte gör nåt vettigt alls, och sen när man börjar fundera på det så inser man att man har diskat en massa, lagat mat tre gånger, vattnat blommor, lekt med katten, gjort klart den där väskan, läst 100 sidor i en bok osv osv… Det är liksom som att allt inte räknas, utan bara de stora sakerna. När man gör saker på rutin, stickar vantar till exempel (jag har nog stickat ett par kilo vantar i mitt liv) och de inte är speciella eller utvecklande på nåt sätt utan bara ett par vantar som man behöver ha gjorda så är det så lätt att negligera att man faktiskt gör saker. Jag tyckte länge att det mesta av mitt skapande, slöjdande och allmänna småpillrande inte spelade så stor roll och att jag borde ägna mig åt nåt ”vettigt”. Bara de senaste åren har jag börjat se det som en legitimerad sysselsättning. Jag undrar om detta är mer generellt. Samhället är ganska bra på att tala om för oss att en konstnärlig hobby är bara just en hobby, ett smågulligt tidsfördriv som egentligen är ganska onödigt OM man nu inte blir rik och berömd på det, då blir det helt plötsligt legitimt. Knepigt, knepigt.

Snart ska jag baka en kaka åt en vän som kommer ikväll och vill lära sig sticka för att han vill göra en lampskärm som han har konstruerat helt på egen hand, helt utan att ens kunna sticka. Han vet inte var han ska ha den, han vill bara göra. Det känns uppfriskande och jag blev rätt glad över denna spontana lust att lära.

Bilden är gjord av Lois Wain som var en galen konstnär. Jag tyckte den passade till inlägget.

Containern hade inte så mycket igår, andra hade tagit det som fanns att ta. Dockhuvudet har blivit en blomkruka som nu står och tittar ut över vårat vardagsrum.

Jag tror att det är lätt att missa att man gör så mycket. Jag kan gå en hel dag och tänka att jag inte gör nåt vettigt alls, och sen när man börjar fundera på det så inser man att man har diskat en massa, lagat mat tre gånger, vattnat blommor, lekt med katten, gjort klart den där väskan, läst 100 sidor i en bok osv osv… Det är liksom som att allt inte räknas, utan bara de stora sakerna. När man gör saker på rutin, stickar vantar till exempel (jag har nog stickat ett par kilo vantar i mitt liv) och de inte är speciella eller utvecklande på nåt sätt utan bara ett par vantar som man behöver ha gjorda så är det så lätt att negligera att man faktiskt gör saker. Jag tyckte länge att det mesta av mitt skapande, slöjdande och allmänna småpillrande inte spelade så stor roll och att jag borde ägna mig åt nåt ”vettigt”. Bara de senaste åren har jag börjat se det som en legitimerad sysselsättning. Jag undrar om detta är mer generellt. Samhället är ganska bra på att tala om för oss att en konstnärlig hobby är bara just en hobby, ett smågulligt tidsfördriv som egentligen är ganska onödigt OM man nu inte blir rik och berömd på det, då blir det helt plötsligt legitimt. Knepigt, knepigt.

Snart ska jag baka en kaka åt en vän som kommer ikväll och vill lära sig sticka för att han vill göra en lampskärm som han har konstruerat helt på egen hand, helt utan att ens kunna sticka. Han vet inte var han ska ha den, han vill bara göra. Det känns uppfriskande och jag blev rätt glad över denna spontana lust att lära.

Bilden är gjord av Lois Wain som var en galen konstnär. Jag tyckte den passade till inlägget.