Hej, jag är en stickerska!

Hej alla Kravallslöjdare! Det är jag som är Lisa och jag tanker försöka underhålla er via den här bloggen i en vecka. Jag tänkte börja med att berätta att jag är stickerska: Hej, jag är en stickerska!

Och nu tänkte jag fortsätta med varför och hur jag är just stickerska.

Det började en eftermiddag i juli 2005. Jag mådde dåligt. Jag var orolig. Jag var då egen företagare och många av mina jobbuppdrag hade jag i samarbete med skolor, men på sommaren var det svårt att få uppdrag. Nu visste jag för första gången inte hur jag skulle betala hyran nästkommande månad och oron, rastlösheten, hjälplösheten och så småningom ångesten höll på att göra mig alldeles trasig. Så när jag inte försökte hitta på jobb jag kunde få betalt för, så gjorde jag annat som man ”bör göra”, helt enkelt för att inte sitta overksam och onyttig. Duktig flicka… japp, det är jag. När jag var inne på tredje varvet i att städa lägenheten började jag själv tycka att det började gå till överdrift. Jag lärde mig sticka i stället.

Ja, faktiskt. Så plötsligt och intensivt var det. Tack vare en väninna i Canada som pratade mycket om stickning, så var det just till garnbutiken jag tog mig. För pengar jag egentligen inte hade köpte jag garn och stickor och väl hemma valde jag ett mönster på www.knitty.com och satte igång. Mönstret passade inte med garnet eller stickorna och det blev en filt snarare än en sjal. Dessutom så kom jag bara hjälpligt ihåg från slöjden i skolan hur man gjorde aviga och räta och det här var ju ett spetsmönster! På engelska! Uppläggningen liksom hittade jag på… Det blev inte jättebra. Så, maska för maska surfade jag youtube-klipp och beskrivningar på nätet. Det kändes lite som att lösa en av gymnasiets latin-översättnings-läxor. Jag kontaktade väninnan i Canada och bad om hjälp med ett par av förkortningarna och… jag klarade det! Det blev en massa fel i den och den ser inte klok ut, men det blev nåt! En filt… ungefär. Jag har den kvar. Den lärde mig så mycket mer än stickning. Den lärde mig ett förhållningssätt, ett utforskande av vad jag kan och vad man kan lära ut genom hantverksbeskrivningar. Och den lärde mig att misslyckas utan att bryta ihop. Den utvecklade mig. Jag blev modigare tack vare den där gräsliga men fantastiska filten.

Jag har på många sätt kvar samma inställning till slöjd, hantverk och särskilt mitt medium – stickning. Det är okej att misslyckas. Men det gör det än häftigare att lyckas! Jag är fascinerad av detaljlösningar, tekniker och traditioner som visar mig hur en enda tråd kan knytas ihop till hela plagg, som passar just mig, för att jag anpassat till mig… Men blir det fel ibland så gör det inget. Det är bara att göra om. Och går det inte att rädda så är det trots allt inte hela världen… ”Upprepning ger färdighet” är alldeles underbart både tvetydigt och sant.

För varje nytt projekt försöker jag fortfarande lära mig något nytt. Den där latin-översättnings-känslan gillar jag. Total koncentration. Tankekraft och handens arbete tillsammans. Gärna komplicerade spetsmönster eller formanpassningar i fiffiga koftor. Men jag ser till att alltid ha även andra sorters projekt igång. Stora sjok slätstickning att låta händerna löpa i medan jag ser en film, lutad mot älskade maken. Små projekt som ryms i väskan och som passar att arbetas på medan jag sitter på pendeltåget från jobbet. Egen design där penna och papper är lika viktigt som garn och stickor. Det kräver en annan sorts koncentration och en annan sorts inlevelse i vad jag håller på med. Och tack vare att jag började hitta på eget i stickningen har jag även de små experimentprojekten. Små korvar och provlappar där jag testar kantmaskor i kombination med minskningar eller hörn och möten i plagg jag vill göra. Då är det mer som julpyssel på dagis och garntottarna flyger över vardagsrummet allteftersom jag lyckas eller misslyckas med mina idéer. Så för mig är stickning såväl avkoppling som arbete, koncentration såväl som leklust. Ja, och så har ju stickintresset givit mig materialkunskap, garnkärlek och stickverktygsnörderi på köpet! Mer om det i ett annat inlägg.

Så när någon frågar mig om inte jag kan sticka en sån eller sån där åt dem så svarar jag oftast: ”Nej, men jag kan lära dig sticka i stället!” För leklusten och allt stickningen givit mig delar jag gärna med mig av, men jag försöker undvika måsten i min stickning i den mån det går. Men om det jag stickar verkar passa just dig, så är det mycket möjligt att du får det. Jag stickar nämligen allt som oftast för stickningens egen skull. Inte nödvändigtvis för resultatet… Även om det är bland de häftigaste känslorna i världen att hålla upp något stickat och knappt själv förstå att man klarat av att göra den där med mina egna händer… Tänk vad jag kan!

(Min senaste spetsstickning: En ”Girasole”)