Idag har jag besökt Kulturrummet aniAra i Hallsberg. De är en ekonomisk förening som driver ett så kallat socialt företag med deltagare som hamnat utanför den ”vanliga” arbetsmarknaden. I kulturrummet kan unga med funktionsnedsättningar komma och skapa konst, slöjd och hantverk. En del saker säljs, men inte allt. Det går bra att göra bara för sin egen skull med, att prova på och utvecklas i sin egen takt, tills man är redo att ta nästa kliv i livet.

När allting hela tiden ska handla om konkurrens, varumärken och marknadsföring är det lätt att glömma bort människan bakom det hela. Att nästan ingen är fullt så perfekt och framåt som konkurrensen framställer det och att en del människor glöms bort på vägen.  Därför var det väldigt uppfriskande att få hälsa på hos aniAra och se att det finns fler sätt att tänka på om individer och utveckling.

Kanske är det också lätt att glömma bort hur viktigt det är att kunna hitta sitt eget uttryckssätt när man redan har det. Oavsett om det handlar om musik, dans eller hantverk kan det helt vända upp och ner på livet. Det låter pretentiöst oavsett om jag försöker säga det eller skriva det i text. Just därför är det så kul att möta någon annan som förstår. Någon som också minns hur det var att finna det, som erkänner eller ser hur viktigt det kan vara.

Under våren har jag varit på Åsa Folkhögskola under ett antal fredagar och undervisat i traditionellt stolpverksbygge. Vilket är ett av det roligast sätten att bygga på enligt mig.  Det är två stycken klasser som medverkat vid bygget och i det hela har det varit väldigt spännande att se hur eleverna, från att inte använt en fogsvans, till att tillverkar ganska så komplicerade sammanbindningar.

Här berättar jag om tappens funktion på stolparna i vårt bygge.

En längdskarv (eller en del av en längdskarv den andra halvan är inte klar än).

Nu i fredags tittade äntligen solen fram och vi kunde flytta ut arbetsstationerna! Så himla härligt var det att få stå ute i värmen och jobba istället för i en dragig lada som luktar ko.

Som säkert alla andra, har jag längtat fruktansvärt mycket efter våren och nu när det är här känns det lite som en dröm. I går tänkte jag att ”det här är det kallaste klimatet jag vill var med om” då det var 17 grader… Ja det kanske är dags att flytta sin kos till något varmare ställe.

Åter till stolpverket, jag hade hoppats på att vi skulle hinna resa det hela under en temavecka  nästa vecka men av någon anledning tar allt lite längre tid än tänkt. Vår temavecka förvandlades till två temadagar så vi har fått skjuta på resningen till i höst istället, tråkigt.

Huset kommer i alla fall att bli en utomhus-  slöjdsal/klassrum som skolan kommer använda i undervisningen. 

Då det är eldningsvecka utlovade jag ju lite eld. Igår var jag visserligen och kollade på en majkase, fast den brann ut så attans fort runt 15-20 minuter. På landet där jag är uppvuxen höll sig brasorna i flera timmar. Men jag antar att det berodde på att min pappa och andra gubbar hade åkt dit med gamla lador, lekstugor, bildäck, ja allt skit man kan tänka sig. Här i Stockholm eldar man mest gamla julgranar.

Jag eldade i alla fall lite på gården och här ovan brinner en gammal buske, fast jag såg inte likt Moses Gud i vår.

Annars har jag snabbslöjdat ett rankt växtstöd till våra ny inköpta björnbär.

För jag vet inte om det riktigt räknas som slöjd att såga upp en flaggstång? I plast var den också.

Och även om jag i teorin tycker att det verkar skoj med flaggstång och möjligheten det ger att flagga alla möjliga dagar med allsköns egenpåhittade flaggor så stod vår flaggstång alldeles för mycket på sniskan. Varje gång en svag bris kom in på gården trodde jag också den skulle fara ner huvudet på mig. Men nu är den väck.

För några veckor sedan var jag i Göteborg och passade på att besöka fotoutställningen A Day In The World på Världskulturmuseet. Det är en utställning med vardagsfoton från hela världen, tagna av amatörer och proffs under en dag; den 15 maj förra året. Det var spännande att få se glimtar av vardagen, så som den kan te sig i Bangladesh eller Botswana, länder som man vanligtvis inte ser eller hör så mycket om, och det väckte många tankar. Om hur olika livet kan se ut, beroende på var på jorden man råkar vara född och hur tacksamma vi i den här delen av världen ska vara över allt vi har, men också om hur lika vi människor faktiskt är. Oavsett var de var tagna så rörde sig många av bilderna kring samma teman. Familjen, hemmet, maten, jobbet.

Det fick mig att tänka på några bilder som jag tog när jag var i Gambia för ett par år sedan. Jag hade förmånen att tillsammans med mitt ressällskap bo hos en storfamilj och därmed få mer av en inblick i vardagslivet än vad jag skulle ha fått i turistkvarteren. Här är några av dessa bilder, från de cyklande barnens, skräddarnas, fiskarnas och fiskförsäljarnas, elektrikerns och frisörens dag. Från en dag i världen.

För exakt ett år sedan var jag mitt uppe i mitt masterexamensarbete i Textil konst på Högskolan för Design och Konsthantverk. I examensarbetet arbetade jag på två skilda verk, ”Hon skriker inte så mycket längre, men ibland längtar hon så innerligt” och ”Gränsland”.

Då skrev jag: ”Hon skriker inte så mycket längre, men ibland längtar hon så innerligt” är en gestaltning av en människas känslovärld. Där skulpturen kan vara en lämning, en kvarleva, ett inre organ, en rest eller något som ska vidare någon annanstans. Min berättelse är inte sammanhängande, den består av punkter, som alla är i rörelse, där det inte finns någon sanning, samtidigt som allt är sant. Skrivbordet som står stadigt. Hon som är närvarande. Sorterat och uppradat, lådor, askar och burkar. Hon som är så skör och samtidigt den starkaste person jag mött.

Lådorna har konkreta former, helt olika varandra, men alla lådor har en tydlig avgränsning gentemot omgivningen. Några av lådorna har nästan fått ett gjutet uttryck. Men det är viktigt att de inte är gjutna, det är viktigt för verket att det är riktiga lådor, lådor med ett tomrum i, som man kan förvara saker i. Det är viktigt att de har ett lock att stänga och det är oerhört viktigt att de är övermålade med alla dessa lager och skikt av vit färg. Många av lådorna är övermålade i så många lager färg så att de inte går att öppna.

I verket ”Gränsland” arbetade jag kring gränser och spår. Jag försökte gestalta mina tankar kring döden i tre abstrakta svarta former. För mig handlade verket om döden, livet och sorgen. Om spåren, minnena, om kropp, och om det som blir kvar. Varje skulptur gestaltar ett skede eller ett specifikt stadie kopplat till min tanke på döden.

Om man är mer intresserad av att läsa om min process med examensarbetet så finns min examensrapport att läsa på min hemsida.

Den här veckan har jag blivit inbjuden att gästblogga här på Kravallslöjd, vilket är jättekul. Jag tänkte att det får bli lite som en arbetsdagbok under veckan. Förra veckan var det VAB för hela slanten, men nu hoppas jag att alla ska hålla sig friska. Jag börjar att med att bjuda på lite bilder från förmiddagen på ateljén.

Jag har en tendens att samla på mig material, min del av ateljen är tämligen proppfull med tyger, knappar, band och en massa bra att ha grejjer. Faktum är att jag för ett tag sedan köpte ett lager med gamla, fast oanvända sybehör från en nedlagsd syfirma, mer än jag någonsin kommer att göra av med, så nu har jag startat en webshop med vintage sybehör. Titta gärna in där: www.seahorsehaberdashery.bigcartel.com

Idag har jag mest skissat, för att få igång något slags flöde och kanske att det blir något som leder till något. Ibland känns det viktigt att bara göra och se vart man hamnar, men jag har en ide om en massa ansikten, men jag är ändå dubbel inför det där men att rita, jag blir liksom aldrig nöjd, samtidigt som det nog är det roligaste jag vet. Jag vill komma ifrån känslan av att en teckning bara är en skiss, jag skulle vilja att den var tillräcklig i sig själv, men på något sätt blir den inte på riktigt förrän jag broderat eller tryckt den. Så känns det för mig.

Det var nog allt för mig för nu, dags att springa iväg och hämta barnen på dagis. Ses snart igen!

Efter en vårig, men lite blåsig promenad i solen hoppas jag hinna med ett litet pyssel innan lillskrutten vaknar. Idag får det bli quilling! En teknik som jag hittade för ett par år sedan via Yulia Brodskayas fina bilder. Väldigt roligt att göra och det enda som behövs är tunna pappersremsor och en runt föremål att snurra med. Och en massa tid för att det ska bli lika fint som Yulias, men rätt så nöjd blev jag ändå med min vårbild.

Och som sagt, vem har sagt att allt måste bli perfekt med en gång! Prova, släpp loss kreativiteten och ha roligt bara! Det får bli mina sista ord för veckan som gästbloggare!

Fortsätt följa mig på justgocreative.blogpsot.se

Som aktiveringspedagog har jag mött på många som säger sig inte kunna skapa – det gör mig ledsen, men också peppad att få dem att ändra sig. Jag tror verkligen att alla har ett behov av att skapa/pyssla/slöjda. Det bästa sättet för att få någon att våga sätta igång sin kreativitet är oftast att själv misslyckas och visa att allt inte blir fint med en gång. Och när personen sedan är igång har jag många gånger sett hur glada de blir när det åstadkommit något med sina händer som de kan ta på, ta med hem och kanske visa för någon.

Ett av alla kreativa projekt jag provat är textiltryck med frukt och grönt på ett äldreboende. Först var intresset inte så stort – potatistryck kan ju kännas lite barnsligt. Men när de väl provat kom alla in ett flow och gick loss på lök, auberginer och färg. Och jag kände faktiskt att de allra flesta fått en fin skapande-upplevelse och ett fint tyg med sig hem till sitt rum denna dag.

Fortsätt följa mig på justgocreative!

Så har det blivit dags för mitt första gästinlägg. Jag som ska blogga i veckan heter Marie Tidquist Lundin och har sedan jag varit liten pysslat och skapat på olika sätt. Jag kunde rita och pyssla och låta timmarna bara försvinna utan att jag märkte det. Först när jag började gymnasiet och estetiskt program började prestationen smyga sig på. Jag älskade verkligen att lära mig så mycket om olika tekniker, men på vägen kom känslan att inte vad som helst duger, allting måste ha en tanke och varje streck ritas med en tanke bakom.

När jag sedan utbildade mig till grafisk formgivare och började arbeta blev det till slut som att allt handlade om att skapa snygga saker och lusten fick sig en törn. För att komma tillbaka till den där känslan jag hade när jag var liten, bestämde jag mig helt enkelt för att ”sluta tänka” när jag skapar. Jag bestämde mig för att låta händerna arbeta och låta tankarna vila och helt plötsligt fick jag massor gjort. Jag bestämde mig också för att försöka förverkliga alla idéer jag fick – istället för att skriva ner dem i den allt tjockare idépärmen. Det har varit en befriande resa och på vägen blev jag sugen på att visa upp det jag gör i bloggen justgocreative. Kanske kan det inspirera andra att också släppa loss och bara göra – just go creative!

Ett av mina projekt som började med ett par fina grytlappar på en second hand affär som efter lite funderande omvandlats till en sybörs.

Nackdelen med att vara egenföretagare är att-göra-listan som aldrig verkar bli tom. Det finns alltid någon jag måste ringa, marknader att anmäla mig till, räkningar att betala och material att köpa. Sånt som hindrar mig från att göra det jag egentligen vill; skapa.

Så att gå en kreativ utbildning är någonting jag verkligen kan kan rekommendera, då får man ägna all sin tid åt skapandet och slipper ifrån allt det där andra, fast hur som helst så kommer man fram till det förr eller senare, studielån och bidrag räcker inte för alltid…

Fast fördelarna med att vara sin egen chef är såklart också väldigt stora. Fast det gäller att vara disciplinerad. Fast problemet för mig har aldrig varit att jobba nog mycket utan mer att jag jobbar för mycket eftersom det är så kul! Och sedan hinner jag aldrig med lika mycket som jag tror att jag ska, annat kommer i mellan, jag blir sjuk, får ont i ryggen eller något annat som hindrar.

Sedan måste man vara väldig envis också. Vill man jobba med hantverk får eller något annat kreativt får man aldrig ge upp, måste vara beredd på att det tar tid att komma in på marknaden  och börja tjäna vettigt med pengar.  Väldigt få slår igenom direkt även om bra utbildningar kan hjälpa sina elever att komma ut och synas.

Själv har jag ännu ingen längre slöjdutbildning, jag har gått 2 år på Falkenbergs Konstskola, gått några hantverkskurser men till hösten hoppas jag på att kunna läsa textilslöjd på distans mot Umeå Universitet.