Många gånger har jag fått frågan – när jag berättar att jag nåltovar, virkar, syr och skriver böcker – hur hinner du med allt? När jag dessutom har två barn (två pojkar på 6 och 1 år).

Ja. Vad ska jag säga? Klart jag inte hinner med allt. Vissa dagar är det leksaker över hela huset, tvätt som ska sorteras, disk att diska samt en liten som gärna slänger ut allt man har städat, klättrar upp i diskmaskinen och som ska matas. Det blir inte alltid att man hinner med att handarbeta eller skriva.

Ett tag skrev jag så fort jag fick en liten stund över. Jag skrev och levde mig in så i berättelsen att min man till slut tyckte att jag knappt var kontaktbar. Jag levde bara i mitt manus. Det var då jag insåg att jag måste dela upp sakerna och inte försöka göra allt på en gång. Vissa dagar grejar jag i huset (städar, fixar i trädgården, hjälper till att mata fåren) medan andra dagar ägnar jag mig åt att skriva eller nåltova.

När det gäller att skriva krävs det mer längre stunder. Ibland behöver man ju en stund på sig att skriva en scen, men jag har faktiskt lärt mig att det inte gör något om jag blir avbruten. Jag kan hitta tråden igen och fortsätta senare när nästa lilla ledig stund dyker upp. Förr kunde jag inte det. En annan sak har jag också lärt mig i och med att jag bara har en dag i veckan att skriva. Det är att då kan jag slappna av mer när jag tänker på mitt manus. Jag vet att onsdagar är min dag och då ska jag skriva. De andra dagarna, om jag kommer på något, skriver jag en minneslapp om det i mobilen eller på en post-it lapp. Sedan skriver jag ner det ordentligt när onsdagen kommer. Jag är inte längre rädd att jag ska glömma det om jag inte skriver ner det direkt.

När det gäller nåltovning är det lite lättare. Där kan jag avbryta mig ganska omgående och tova lite då och då. När lillebror var mindre och jag fortfarande ammade honom brukade jag nåltova medan han sov i mitt knä. Nu får jag passa på när han sover middag eller på kvällen, oftast framför tv:n. Folk brukar fråga mig hur lång tid det tar att göra en docka och jag kan inte riktigt svara på det eftersom jag tovar lite då och då. Två minuter här, fem minuter där. Ibland en kvart. Men skulle jag sitta som ett heltidsjobb och nåltova åtta timmar per dag skulle det kanske ta två, tre dagar.

Så, jag hinner inte allt. Men en del.

Jag heter Nathalie Sjögren och den här veckan är jag gästbloggare här på Kravallslöjd. I mitt första inlägg tänkte jag presentera mig själv.

Jag kommer från början från Bohuslän, närmare bestämt Tjörn. En underbar ö som jag gärna återvänder till. Dit åker jag för att ladda upp batterierna och för att bli inspirerad. Det var ju trots allt på Tjörn som jag befann mig när jag började skriva min debutroman I nattens mörker.

Min man kommer från Frillesås i Halland och när vi träffades blev det naturligt att jag flyttade till honom. Han bodde på sin släktgård och hade några får. Allteftersom tiden gick har vi skaffat fler får och idag har vi ca 80 får av raserna gotland, finull (mina favoriter) och texel. Jag är intresserad av ull och min man kött – en bra kombination.

Jag har alltid tyckt om handarbete. I högstadiet upptäckte jag virkning och fick blodad tand. I och med att jag och min man har får blev jag mer och mer intresserad av ull och allt hantverk man kan göra med den. Jag gick på kurs efter kurs tills jag snubblade över nåltovning. Sedan dess har jag inte slutat nåltova.

Nåltova, eller torrtova som det också kallas, är ett sätt att skulptera i ull. Med en speciell nål som har små hullingar på sig formar man ullen. Hullingarna griper tag i ullens fibrer och de drar ihop sig. Ju mer man tovar på samma ställe desto hårdare blir ullen.

Först gjorde jag seriefigurer, tomtar och troll. Numer gör jag porträtt men även tomtar. Här är några figurer jag har nåltovat genom åren.

Och sedan skriver jag. Skräck har alltid varit en favoritgenre, enda sedan jag såg Michael Jacksons video Thriller när jag var fem år. När jag blev äldre slukade jag Stephen King-böcker för att gå vidare till Anne Rice. Det föll sig därför naturligt att jag själv skulle skriva skräck.

När jag var nitton år började jag skriva på det som skulle bli min debutroman. Genom åren skrev jag lite då och då med många uppehåll. När jag blev mammaledig med min första son insåg jag hade jag hade skrivit på den i tio (!) år. Det var dags att göra klart den. Därför skrev jag på varje ledig tid, tog hjälp av en lektör, redigerade och skickade in till olika förlag.

Till slut nappade ett förlag och 2011 publicerades I nattens mörker. 2014 blev min novell, I stormen hon dansar, i steampunkantologin I varje ångetag antagen. Just nu håller jag på med ett nytt manus, Dimma över Ödesbyn. Jag är mitt inne i redigeringsarbetet och det är riktigt roligt. Jag återkommer mer om det i andra inlägg.

Så välkommen till min vecka här på kravallslöjd.

Så, nu har vi berättat lite hemlisar om hur vi jobbar och hur vi bråkar.
Men vi lovade ju att vi skulle prata lite om Avtryck också.

Vi lovade kanske en himla mycket i början av veckan men nu blev det ju som det blev!
Nåväl, Avtryck! Nu kör vi!

På något sätt skulle vårt arbete under Almedalsveckan redovisas. Vi redovisade ju delvis genom våra verk (som ni fick se i onsdags) men trots det ville vi göra någonting mer med dem. Vi satte oss ner med Kulturungdom och sedmera Skövde Kulturhus och – för att göra en lång historia kort – utformade vi idéen till Avtryck Festival. En festival, evenamangstivoli och kreativ plats som skulle ge ungdomar en plats att ge sina politiska intryck, uttryck, påtryck och avtryck på. Även om ungdomar ofta intresserar sig för politik och säger vad de tycker tyckte vi att det inte fanns någon direkt samlande arena att göra det på. Därför skapade vi Avtryck Festival! Tanken med Avtryck Festival var också att skapa en plats där partipolitiken inte var välkommen, för den är vi ju alla trötta på vid det här laget.

Nej men allvarligt. Om vi stannar upp och tänker efter lite så är ju politik så mycket mer än bara partipolitik. Det finns ju politik i allt vi gör. Vi andas politik och allt vi bestämmer oss för att göra är politik. Även om det handlar om att rädda valar ute på haven eller klättra på hustak (läs; parkour). Alla dessa människor ville vi samla på något sätt och det var också det vi gjorde. Det såg ut ungefär såhär:

Förutom Avtryck Festival blev konceptet Avtryck någonting som Kulturungdom snappade upp och som har rullat vidare. Innan Avtryck Festival ägde rum i slutet av augusti fanns Avtryck på Göteborgskalaset. Där visades verk av andra unga konstnärer upp och man kunde komma och hänga på workshops. Här är lite därifrån:

Sådär!
Det var Avtryck! Hoppas vi fick med allt. Kan ju säga direkt att vi inte fick det. Vill ni se vad som hänt under Avtrycks gång kan ni kolla in det här eller gå in här och helt enkelt söka på Avtryck! Vi har ju naturligtvis också glömt nämna en massa människor som har varit delaktiga i festivalen och Avtryck överlag. Men nämner vi inte så många så klämmer vi förhoppningsvis ingen. Ni som hjälpte till vet vilka ni är och fina är ni ju, fina människor. Tack!

Detta var allt för idag, ut och GÖR NÅTT nu!
Hörs imorgon!

Puss!
Julia och Jåanna

”GOOD COP, BAD COP”
Eftersom vi inte alls är speciellt lika i sättet så går vi hem hos de flesta människor, eller någon av oss går hem i alla fall. Den som inte gillar Jåannas personlighet gillar Julias och så vidare. Detta har vi uppmärksammat och satt ”i system” när vi träffar nya arbetsgivare eller samarbetspartners.
Ofta vet ingen av oss vilken roll vi har förrän vi sitter i konferensrummet och ibland kan även viss förvirring i rollerna uppstå för oss också. Du har säkert hört talas om tekniken ”good cop, bad cop”, eller ”hård och trevlig tekniken” som vi kallar den. Den går för oss ut på att vi turas om med att ta rollen som den trevliga av oss eller den pushiga. För om vi båda är trevliga blir vi lätt överkörda av starka viljor och är vi båda för pushiga är det lätt att folk backar. Vi antar våra attityder och går in i ett rum och förhandlar oss fram till vad vi kommit överens om innan. Syftet med ”hård men trevlig tekniken” är att kasta situationen ur spel och dra fördel av detta.

MAKTENS KORRIDORER
Det kan vara klurigt att deala med andra människor. Speciellt människor som sitter i en maktposition där de suttit länge och som är vana att få som de vill. Därför är det första vi gör att kasta dem ur den positionen med lite ambivalens (good cop-bad cop/trevlig-pushig). Man får inte vara blyg, utan gå in med attityden att sätta hårt mot hårt. Viktiga läxor när man arbetar som konstnär eller annan kulturutövare är att:
– Alltid ta skäligt betalt för arbete du utför.
– Inte låta någon annan överta kontrollen över din idé eller vision.

Puss,

Julia & Jåanna

När vi först blev tillfrågade att blogga för Kravallslöjd var det första vi tänkte ”Blogga? Känns inte det jävligt 2008?” Sen tänkte vi att ”Slöjd? Det håller ju inte vi på med.” Sen tänkte vi att detta kan vara ett bra sätt att liksom spread the word, preach to the choir, ja ni fattar. Vi jobbar ju – nästan uteslutande tillsammans – så vi tänkte att vi skulle snacka lite om det här med gruppdynamik, att jobba med andra idioter. Som den läskiga konstchefen eller gamla galleristen. Vi kan lätta er med att de oftast inte är läskigare än såhär: https://www.youtube.com/watch?v=H-QVuiis0B4

Eller ännu värre, någon som klagar på allt (som Jåanna tyckte att Julia gjorde) eller att jobba med nån som går runt med livsfarlig blick och ser arg ut (som Julia tyckte att Jåanna gjorde). För det ungefär det vi tyckte om varandra, när vi tassade runt på Skövde Konstskola år 2009. Mer om det någon annan gång. Vad vi egentligen vill säga är att en läxa att lära ofta är att de som man inte tror att man går bäst ihop med är de som man har störst utbyte av. TAG LÄRDOM! Något annat vi tänkte skriva om – föutom att berätta lite om oss och vad vi håller på med – är det här med att sätta ihop ett projekt. Vi kommer ju att berätta lite om Avtryck och hur vi tog oss dit från Almedalsveckan 2013.

Men det tar vi imorgon.

Puss,
Julia och Jåanna

Det är dags att gå handgripligen tillväga. Gör i kedjestygn det du ville skrika i affekt. Ta fram nål och tråd och något som kan bli bättre. Det som är bra med att brodera på plagg eller väskor är att det går att ha på sig dem och brodera vidare när tillfälle ges. Det är inte dåligt det. Ha med lämpliga trådar och sätt nålen i vänteläge i din [ex. tygpåse] medans du promenerar eller kutar för allt du är värd till bussen och när du har en plats, sittandes eller lutandes, så är det bara att fortsätta!

/FPH

Varför är hantverk politik?

(Bild från google)

Korta svaret: Allt är politik. Vårt långa svar går att diskutera i all evighet, men för nu såhär:

Uppvärderandet av det feminina

Handarbete har länge setts, och ses fortfarande, som nåt en (kvinna) gör hemma på kammaren för skojs skull. Det är inget viktigt, det är inget som får ta plats. Gå bara till din närmsta loppis och titta på lådorna med omsorgsfullt välgjorda korsstygnsbonader. Nån har suttit timme ut och timme in för att göra dessa, och nu kostar de fem kronor styck. En vän ber dig sticka en tröja eller göra ett broderi och greppar inte hur dyrt det blir om du ska ha en skälig timlön för arbetet. Handarbete är sjukt nedvärderat. ”kvinnogöra”, femininitet, har såklart inget ekonomiskt eller finkulturellt värde.

Att göra, ta tillbaka, visa upp, kräva att folk ska titta på det är att uppvärdera det feminina. Femininitet är inte svaghet och försiktighet. Femininitet är styrka, kunskap, mod och allmän fantastiskhet. Allt min farmor lärt mig. Alla snirkliga, svåra, enkla, vackra, viktiga tekniker. Allt förtjänar mer plats. Allt förtjänar ögon som ser och uppskattar. Handarbete är systerskap, till alla typer av systrar överallt i alla tider.

Att samlas för att skapa

Syjuntan. Handarbete är organisering. FPH är en uttalat feministisk handarbetesgrupp, men tänk alla syjuntor som funnits som kanske inte varit uttalat feministiska, men kanske den enda platsen där kvinnor i grupp fått lämnats ifred. Handarbetet är utifrån sett ofarligt, men hur många små och stora revolutioner har egentligen planerats kring kaffe och garnhärvor?

Handarbetet är en samlingspunkt. Nånting att göra medans planer smids. Nånting att pyssla med medans vi lyssnar på varandra.

Handarbete som antikapitalism

Det finns både stora och små alternativ till kapitalism och konsumtionshets. Som vanligt får en kanske börja med sig själv. Bara att kunna laga sina egna kläder är ett hot mot kapitalismen. Lagandet som tidigare varit en nödvändighet, en självklarhet, är det inte längre. En kan köpa nytt hela tiden, istället för att laga hålen. Utmana detta genom att laga själv. Utmana detta genom att lägga ut en tröja, sy in ett par jeans, förvandla två t-shirts till ett linne eller en hoodie till två kuddar. Remake är inte bara en trend, det är ett hot, ett motstånd, men också ett nöje.

Ur handarbete gror revolution

Det finns inte heller nåt som hindrar att du gör ditt verk politiskt i sig. Sticka, virka, pärlplatta, brodera, nålbind, väv och knyppla ditt budskap och låt världen få se!

de fantastiska bonaderna som hängdes upp under tur teaterns SCUM-manifestet

förgyll din port

pussy riot påskägg

Hur var det då att göra ett 32 kvadratmeter stort textilkonstverk tillsammans? När vi bestämde oss för att göra backdropen så mindes jag inte vad jag lovat mig själv några år tidigare. Jag gick då på konstskola och vi hade i klassen beslutat att vi skulle göra ett gemensamt konstverk till vår slututställning. Tretton starka viljor med helt olika idéer och arbetssätt. Kommunikationen var inte särskilt bra och för någon med ett visst behov av kontroll blev det en högst smärtsam process. Då lovade jag mig själv att aldrig ge mig in på något sådant igen. Som tur var blev vårt arbete med backdropen något helt annat.

Vi har sedan starten varit ganska flytande som grupp i FPH, några kärnmedlemmar finns men annars kommer och går folk efter vilja och tid. Därför hade vi en ansvarsgrupp på fyra personer men var ungefär tio som jobbade med backdropen kontinuerligt och säkert lika många till som var med och sydde, klippte eller tyckte vid ett eller flera tillfällen. Vi hade även katter som var nyfikna på mönsterpapper, nålar och garner samt en liten människa på bara några veckor som fick vara med om sin första syjunta.

Det var ett arbete som tog oräkneliga timmar, mycket funderande, diskuterande och många händers jobb. Ibland kändes det svårt att hinna med vid sidan av allt annat vardagsgöra och vi avlöste nog varandra i något slags stresstafett: hur skulle vi hinna bli klara i tid? Men det var också ett arbete som var väldigt peppande och energigivande. Det kan kännas väldigt bra att säga: nej, nu hinner jag inte plugga mer idag, nu måste jag gå och sy. Vi hade ingen lokal utan fick klara oss med våra vardagsrum som ofta var betydligt mindre än vårt stora blåa tygstycke. För att kunna sy i alla korsstygnsapplikationerna till bokstäverna fick vi sätta oss tätt tillsammans på rad och sy för hand, försöka låta bli att sy i varandras lemmar och kläder. För att, långt innan detta, först kunna rita upp skissen på mönsterpapper lånade vi en skolsal efter lektionstid och byggde torn av möbler för att nå hela vägen upp. Några kvällar fick vi också möjlighet att ha stickkafé och backdropworkshop på Garaget, Malmös trivsammaste bibliotek, där vi kunde lägga ut hela stycket och få ett grepp om helheten. Annars när inte vardagsrummen räckte till var vi utomhus.

Det finaste, tyckte jag, var ändå känslan av engagemang och delaktighet som arbetet med backdropen skapade. Att det var okej att bidra efter sin egen lust och förmåga och att vi samtidigt kunde lita på varandra, utan att var och en veta exakt vad nästa steg skulle bli och hur det skulle se ut, så visste vi att något bra skulle det bli i slutändan. Och jag hoppas och tror att det inte bara var i mig det kändes så. 

Tova/FPH

På väven sitter en man med armarna fyllda med sår. Sår han rispat när ångest blivit omöjlig att hantera. Ångest som fått sitt bränsle av månader i isolering, maktlöshet och ovisshet. Känslor vi människor inte är särskilt väl rustade att hantera. Nu sitter han i en liten väntcell hos Tingsrätten och väntar på ytterligare en häktningsförhandling. Golvet är symboliskt fyllt med mannens blod och förtvivlan. En vänlig person från TPT har hämtat en platsmugg med kaffe. Beslutet blev två veckor till. Det var något med lång handläggningstid på SKL, är allt han minns att de sa, när jag frågar hur det gick.

Just nu i ateljén håller jag på med en serie vävar som berör situationen för personer som är frihetsberövade. Jag vill genom min konst närma mig denna svåra fråga och försöka visa hur mycket mer komplicerad den är än det som visas på löpsedlar. Jag har förmånen att möta dessa personer under den mest utsatta och svåraste tiden under rättsprocessen, nämligen när de sitter isolerade på häktet. Jag möter dem i samtal som bokstavligen handlar om liv och död. Samtalen är på en existentiell nivå som ytterst handlar om det är någon vits med att vara människa och leva tillsammans. Många av dessa personer lever i svåra livssituationer och har gett upp hoppet om att få dela gemenskapen med oss andra, att få leva ett vanligt Svensson-liv. För många av dem slås jag av hur skört och utsatt deras liv också var innan de blev häktade. Tragedierna verkar ha stått på kö för nästan alla dessa personer. Att beskriva dem som enbart förövare ger sällan en vettig bild av hur komplicerat deras liv är, och varit. Jag tänker att vi måste visa respekt inför en människas svårigheter.

Vad jag vet, är det ytterst lite konst som berör dessa frågor. Det är synd, för jag tror att konst och kultur kan erbjuda oss hjälp i de svåraste frågorna. Nu har jag denna erfarenhet och därför ett ansvar att göra vad jag kan.

Igår var jag på ett lite frustrerat humör sådär av ingen speciell anledning. Sådär som det kan vara ibland. Så istället för att låta frustrationen gå ut över min stackars sambo så spann jag lite tokiga saker istället. För många år sedan bestämde jag mig för att jag skulle prova att spinna allt jag kom över, och det började bra med papper och katthår och det ena och det andra. Men på sistone har det mest blivit ull.

Det första jag kom att tänka på var plastpåse. Lite lagom meta att spinna garn av en plastpåse och sen virka en påse av det, eller hur? Så funderade jag på hur man bäst klipper sammanhängande strimlor av en påse. Visst, man kan ju klippa påsen i en enda lång spiral, men det tar ju en massa tid. Så jag klippte av botten på påsen och handtagen, rullade ihop den och klippte i ungefär halvcentimeter stora bitar. Så då hade jag ju öglor som jag kunde sätta ihop efter hand som jag spann! Sen var det bara att trampa på, i lägsta växeln och med ett högt indrag så gick det som en dans!

Men det tog ju inte lång tid och även om frustrationen var nästan botad så var jag sugen på att spinna mera konstigheter. I en ficka låg en gammal tampong. ”Den borde man kunna spinna”, tänker jag glatt. Så jag plockar av ytterhöljet och snöret och har en bomullstuss som ligger och stirrar på mig. Jag har aldrig spunnit bomull förr, och tampongbomull lär inte vara av den finaste kvaliteten direkt. Men jag plockade fram min ryska slända och satte igång. Det var ju inte helt lätt, får jag erkänna, men det var rätt kul. Och en liten, liten docka bomullsgarn fick jag för besväret.