”Vi har tre fina barn och så har vi han.”

På väven syns en pojke gå iväg med ett sexpack öl i handen. Han ser ensam ut och han var också oändligt ensam. När jag träffade honom avtjänade han ett straff och han hade inga större förhoppningar om ett gott liv efter sin verkställighet. När jag frågade honom om hans drömmar om framtiden ryckte han bara på axlarna och såg undrande på mig. Inte heller kunde han säga någonting han var på bra. Att han var dålig på det mesta det visste han mer än väl. När jag träffade hans familj sa hans mamma till mig, ”Vi har tre fina barn och så har vi han.” Jag tänker på honom ibland och jag undrar hur det skall gå för en så ensam pojke.

Jag är så innerligt trött på den nyliberalistiska propagandan om entreprenörskap, att konkurrens och konsumtion behövs för utveckling, att ensam är stark, att alla har samma chans och att den som misslyckas inte har jobbat tillräckligt hårt eller inte varit motiverad nog. Skitsnack! Det är inga naturlagar. Vi kan välja andra slagord. Vad sägs om nyfikenhet, skaparglädje och samarbete?! Jag vet, det löser ingenting akut för den ensamme pojken på väven, men det kanske får oss att lyfta blicken och se honom och undra vem han är, vart han vill och hur vi ska hjälpas åt lyckas med det tillsammans. Och det blir väldigt många fler cykelkaféer, syjuntor, luffarslöjdsonsdagar, stickkvällar, rotslöjdsmornar och vävstugor!