Nu är min bloggvecka på Kravallslöjd slut. Ord kan vara fina, starka, livsavgörande, kraftfulla, sorgesamma och tråkiga. Men nu får det räcka med ord för min del på ett tag. Andra får ta vid. Det är den vävda ytan som är mitt uttrycksmedel, det är när jag är i min ateljé framför min vävstol som jag är i mitt rätta element. Nu siktar jag framåt, bortom horisonten. Lika koncentrerad som min spjutkastare. Jag samlar all min ordlösa kraft och tar sats. Skytteln går likt spjutet i en fin båge i luften och landar så småningom någonstans.

Jag tackar för mig och avslutar med några meningar från Athena Farrokhzads alldeles strålande sommarprat:

”Jag tror inte att poeter kan förändra världen. Men jag tror att dikten är ett medium för att undersöka ideologiska förskjutningar och vem som får betala priset för dem. Eftersom härskarens verktyg, med Audre Lordes ord, aldrig kan riva härskarens hus, kan vi inte bara anamma retoriska figurer och fylla dem med eget innehåll. Vi kan till exempel inte bemöta talet om hur mycket invandrare kostar med att vi faktiskt bidrar med kebab och klirr i statskassan. Istället måste vi avfärda resonemanget och påminna om att människors existensberättigande inte kan mätas i termer av vad de bidrar med. Eller, med den svenska poeten Mara Lees ord: ”Vi måste vägra svara när idiotin kallar och istället formulera nya frågor”.”

Jag väver nästan alltid, men ibland när tiden är knapp och jag inte hinner åka till min ateljé, men lusten att arbeta är stor broderar jag. Mina Propagandakuddar kom till efter att jag satt mig in hur löneskillnaderna i Sverige skenat de senaste åren. Vi närmare oss inkomstskillnader som före världskrigen, då arbetaren stod med mössan i handen i vägkanten när brukspatronen åkte förbi och pigan neg och fick gå in bakvägen i huset. Trots att Sverige aldrig förut varit rikare eller till exempel haft högre BNP än nu. Med Propagandakuddarna försökte jag visualisera detta och genom att brodera säga ifrån.

Vid första anblicken är de broderade och handsydda linnekuddar i vackra färger. Men om man ser närmare på dem handlar de om ett mycket allvarsamt och viktigt ämne, nämligen hur löneklyftorna ökat lavinartat de senaste åren i Sverige. De som har lite får mindre och mindre och de rika får allt mer, det är allt annat än vackert.

Propagandakudde ”Förmåner”

2010 hade en verkställande direktör i Sverige i genomsnitt 200 000 kr i förmåner (förutom sin lön) jämfört med en arbetare som i bäst fall får ett friskvårdsbidrag på runt 1000 kr.

Propagandakudde ”Lönegapet växer”

1950 tjänade i snitt en person från den ekonomiska eliten som 26 industriarbetare. 1980 hade de ekonomiska skillnaderna jämnat ut sig och en från den ekonomiska eliten tjänade i snitt som 9 industriarbetare. 2010 har eliten rejält skott sig och tjänar nu som 46 industriarbetare. (En industriarbetare tjänade 2010 i snitt 307234 kr alltså 25183 kr/månaden.)

Propagandakudde ”Från vikingatiden till nu”

Förra året tjänade en VD i Sverige lika mycket som 932 industriarbetare på ett år. Om man går bakåt i tiden 932 år hamnar vi i slutet av vikingatiden. Alltså måste en vanlig industriarbetare i Sverige börja arbeta under vikingatiden fram till nu för att tjäna in vad en man tjänat på ett år.

Läs mer i:

Makteliten – kommer igen. En studie av inkomstutvecklingen för makteliten under perioden 1950 – 2010. Författare: Jeanette Bergström, Torbjörn Hållö och Peeter-Jaan Kask. Utges av Landsorganisationen i Sverige

På väven syns en pojke gå iväg med ett sexpack öl i handen. Han ser ensam ut och han var också oändligt ensam. När jag träffade honom avtjänade han ett straff och han hade inga större förhoppningar om ett gott liv efter sin verkställighet. När jag frågade honom om hans drömmar om framtiden ryckte han bara på axlarna och såg undrande på mig. Inte heller kunde han säga någonting han var på bra. Att han var dålig på det mesta det visste han mer än väl. När jag träffade hans familj sa hans mamma till mig, ”Vi har tre fina barn och så har vi han.” Jag tänker på honom ibland och jag undrar hur det skall gå för en så ensam pojke.

Jag är så innerligt trött på den nyliberalistiska propagandan om entreprenörskap, att konkurrens och konsumtion behövs för utveckling, att ensam är stark, att alla har samma chans och att den som misslyckas inte har jobbat tillräckligt hårt eller inte varit motiverad nog. Skitsnack! Det är inga naturlagar. Vi kan välja andra slagord. Vad sägs om nyfikenhet, skaparglädje och samarbete?! Jag vet, det löser ingenting akut för den ensamme pojken på väven, men det kanske får oss att lyfta blicken och se honom och undra vem han är, vart han vill och hur vi ska hjälpas åt lyckas med det tillsammans. Och det blir väldigt många fler cykelkaféer, syjuntor, luffarslöjdsonsdagar, stickkvällar, rotslöjdsmornar och vävstugor!

På väven sitter en man med armarna fyllda med sår. Sår han rispat när ångest blivit omöjlig att hantera. Ångest som fått sitt bränsle av månader i isolering, maktlöshet och ovisshet. Känslor vi människor inte är särskilt väl rustade att hantera. Nu sitter han i en liten väntcell hos Tingsrätten och väntar på ytterligare en häktningsförhandling. Golvet är symboliskt fyllt med mannens blod och förtvivlan. En vänlig person från TPT har hämtat en platsmugg med kaffe. Beslutet blev två veckor till. Det var något med lång handläggningstid på SKL, är allt han minns att de sa, när jag frågar hur det gick.

Just nu i ateljén håller jag på med en serie vävar som berör situationen för personer som är frihetsberövade. Jag vill genom min konst närma mig denna svåra fråga och försöka visa hur mycket mer komplicerad den är än det som visas på löpsedlar. Jag har förmånen att möta dessa personer under den mest utsatta och svåraste tiden under rättsprocessen, nämligen när de sitter isolerade på häktet. Jag möter dem i samtal som bokstavligen handlar om liv och död. Samtalen är på en existentiell nivå som ytterst handlar om det är någon vits med att vara människa och leva tillsammans. Många av dessa personer lever i svåra livssituationer och har gett upp hoppet om att få dela gemenskapen med oss andra, att få leva ett vanligt Svensson-liv. För många av dem slås jag av hur skört och utsatt deras liv också var innan de blev häktade. Tragedierna verkar ha stått på kö för nästan alla dessa personer. Att beskriva dem som enbart förövare ger sällan en vettig bild av hur komplicerat deras liv är, och varit. Jag tänker att vi måste visa respekt inför en människas svårigheter.

Vad jag vet, är det ytterst lite konst som berör dessa frågor. Det är synd, för jag tror att konst och kultur kan erbjuda oss hjälp i de svåraste frågorna. Nu har jag denna erfarenhet och därför ett ansvar att göra vad jag kan.

När jag kommer till slutet av en varp brukar jag dra igenom varptrådarna och på så sätt få en hälften så smal, men dubbelt så lång varp. De senaste åren har jag med den där sista skrutten varp som inte går att använda till någon ny stor väv och överblivna färgtussar gjort olika vävar på temat sopor och nedskräpning. Jag har utgått från enkla skisser och improviserat mig fram. I vanliga fall utgår jag från en skiss i 1:1 som jag följer mycket noga och alla färgval gör jag innan jag kommer till vävstolen. Så Sopvävarna kommer till på ett för mig annorlunda arbetssätt.

Jag tycker att vävarna är roliga att göra och jag tycker om dubbelheten i uttrycket. Sopor och nedskräpning är allt annat än vackert men på något sätt blir ändå vävarna med alla färger tillsammans med den vävda ytan vacker. Temat är dessutom mycket angeläget. Till exempel har mängden plats i Stilla havet ökat mer än 100 gånger under min livstid. Skräpet har samlats i ett område stort som Texas. Det är galet och behöver ses, kännas, pratas om och uttryckas på många sätt. Jag väver det, för väva är det jag kan.

Den första bildväven jag ska visa handlar om en man jag mötte för några år sedan. Även om jag personligen inte är ansvarig för hur han blir behandlad i Sverige känner jag mig på något sätt skyldig som medborgare i detta land. Och ledsen, arg och tvungen att säga ifrån – alltså dags att väva!

På väven syns en man sitta i en cell i ett svenskt häkte. Han har på sig Kriminalvårdens gröna kläder och gröna platstofflor. Cellen är helt steril och det enda han får lov att ha i cellen är en mugg och landstingets gula filt. Mannen har sagt att han inte orkar längre och att tänker allt oftare på självmord. Han tror att det inte finns någon värre situation att leva i än den han är i, eller jo, koncentrationslägren var nog värre säger han. Mannen är inte misstänkt för något brott och han avtjänar inget straff utan anledningen till att han är i ett svenskt häkte är att han väntar på att utvisas. Men hans hemland har ingen fungerande statsapparat och gränspolisen har försökt i månader att få till utvisningen utan att lyckas. Ingen vet hur länge till mannen skall vänta i häktet på en utvisning, som nästan är omöjlig att verkställa. Månader, år? Och i hemlandet finns inget kvar, ingen väntar på honom där och han har inte varit där sedan han var liten. Mannen tittar på mig med trötta ögon och säger ”Jag är som Svartepetter – ingen vill veta av mig”. Och jag vet inte vad jag skall svara honom.

Med den rubriken skrev jag ett inlägg på min blogg i somras efter att en av Sverigedemokraternas ledamöter under en debatt i Sveriges riksdag sagt ”att man borde sitta i fängelse för sexuellt ofredande av minderåriga om man som konstnär målar vaginor på väggarna i skolan”. Och veckan innan hade en festivalarrangör strukit Kartellen från sitt program eftersom de tyckte att Kartellens låttexter är för våldsamma.

På många sätt har det blivit svårare och svårare att vara kulturarbetare i Sverige de senaste åren. Men desto viktigare. Jag inser hur naiv jag har varit som tänkt att det svåraste och hotet mot oss konstnärer var ekonomin, att få ihop pengar till mat och hyra. Nu inser jag att det istället är yttrandefriheten och en plats i det offentliga rummet. Aldrig hade jag väl aldrig trott att en riksdagsledamot i mitt land skulle hota konstnärer med fängelse. När yttrandefriheten inte är okränkbar längre, då är inte demokratin och inte heller människovärdet längre okränkbara. Tack för att min lust att väva alltjämt är större än uppgivenheten och min vilja att uttrycka mig är större än rädslan. Måtte det bestå.

Citatet har jag hämtat från Stéphane Hessel bok ”Säg ifrån”. Och säga ifrån det gör jag genom att väva. Jag ska visa er några exempel under veckan. Välkommen till min bloggvecka på Kravallslöjd!