Tidens rumslighet

Tid och rum. Tänk så många metaforiska meningskonstruktioner som innehåller dessa begrepp. Jag kommer ta avstamp där med. Idag är det fredag. Vardagsveckans slut och helgens början. Frejas dag, men de är inte gudarna som för veckan och tiden framåt, det är rytmer av vardag, fritid och helg. Tiden för asatron är förbi sedan länge och resterna i språket är så naturaliserade att de inte längre märks. Tidevarv. De kommer och går, generationer är inte skiljda från varandra utan dynamiska samspel. Gröna, röda, första, andra och tredje vågor bär med sig sand av varandra och är delar av samma hav. Ja, såhär skrev redan de gamla grekerna när de reflekterade över saker

SKOJJA

De gjorde de säkert inte. Eller kanske. Relevansen för att föra min argumentation framåt är i vilket fall noll. För ofta när jag hör argumentet ”redan de gamla grekerna” så används det som stöd för att det som händer är rätt eller att de gamla grekerna var jättesmarta. Exakt vad de gamla grekerna gjorde och tyckte är omöjligt att veta. Men denna slentrianmässiga, slarviga referering skapar en kanon. Alltså inte en kanon som det går att inta fästningar med, utan kanon som i ”stämmor som bildar en asmäktig helhet”. Tidevarv må passera men viljan att hitta ett gemensamt ursprung består. Att sträcka ut armen mot dåtiden och säga de var som oss är inte samma sak som att undersöka dåtid för att analysera varför världen är strukturerad som den är idag. Att utgå från antiken som civiliserad början på det ”moderna” skapar geopolitiska och kulturella ramar som inte ska vara osynliga. De ska synas. För de påverkar uppfattningen och hur vår (kollektiva och individuella) verklighet beskaffas.

I början på 70-talet skrev Kirsten Hofsätter skriften Hönsestrik. Det är ett stickmanifest som manar till upprop och uppror. Sticka som du vill, det behövs inga mönster! Bryt konventioner och sticka fritt! ”Låt oss börja med att göra om samhället medans vi stickar oss själva och våra barn en härlig tröja!” Skriften börjar med ett uppräknande av ”Stickminnesmärken” i ett historiskt perspektiv. Hon skriver att redan de gamla egyptierna stickade sockor. Jag läser det som en fantastisk ödesironi och framtidstro. Hofsätter ville göra uppror och det mest effektiva i ett omkullkastande måste ju vara att ställa hela historieberättandet på ända. Går det att ändra historien? Det händer ju något när historielektioner inte har huvudfokus på kungar som krigat och dött utan på människors levnadsvillkor i olika tider. Det ändrar fokus. Att inte endast utgå från Europa och Amerika som centrum utan från Afrika, Asien och Oceanien. Att skriva om kvinnor som människor och inte som döttrar, mödrar eller fruar. Att skriva om stickning som en kunskap som förändrade samhällen och inte endast om smide.

Tid och rum är här och nu. Alltid. Vi är i oss själva. Vi är inte objektiva utan subjektiva. Vi är dem. Jag är du när jag tror att vi är vi. Men när du säger att du är som jag blir jag skeptisk för jag vet att du inte förstår exakt allting på mitt sätt. Men det är ok. Vi kan prata om det. Vi kan skapa en gemensam förståelse av något. Men säg inte att du är jag. Vi kan vara något tillsammans istället.

Vi heter FPH. Och jag heter Lina.